USA

Inte som det var tänkt.

2 kommentarer / Familj / Av / / , , / 3 minutes of reading

Hejsan.

Tidigare har jag skrivet ett par inlägg om min dotter Emmy, som just nu backpackar tillsammans med Matilda på Nya Zeeland.

Sedan förra inlägget så har mycket hänt.

Deras resa fortsatte norrut, helt enligt planerna. Det såg ut som om de levde livets glada dagar. Sorglösa och lyckliga.

Så fick jag rapport om att de båda blivit sjuka. Feber och något som påminde om en ”karraförkylning”, och det vet vi ju alla att sådant inte är något att leka med. På en liten filmsnutt kunde jag se hur de satt på stranden och lite medtagna svalkade sig i vattnet.

Men efter ett tag friskna de båda till och var på benen igen. Siktet var inställt på nya äventyr.

Tanken var att de skulle söka jobb i norra delen av landet. Till deras glädje hittade de ett arbete som bestod i att packa kiwi. Långtråkigt jobb, men helt ok och pengarna rullade in igen.

Men så lamslogs världen av det vi alla nu känner som covid19. Allting förändras som genom ett trollslag.

Fyra veckors total lockdown har nu gjort att tjejerna blivit tvingade att stanna kvar där de är. Tur i oturen så har de fått fortsätta sina arbeten, men med väldigt stränga regler och restriktioner. Allting övervakas av vakter.

Hur det sen blir när de fyra veckorna passerat, vet ingen ännu, men det ryktas om en förlängning av lockdownen. Tjejerna får bo tillsammans, men deras liv är väldigt begränsat. När alla provianterade förnödenheter så köpte de sig en boll.

Såklart är det nervöst att ha ungarna ute i världen just nu. Även om NZ är ett tryggt och bra land, så känns det ändå oroande. Jag längtar så efter den dagen då jag återigen får slå armarna om min lilla fina tös igen. I en orolig tid vill man ju vara nära sina kära, sin familj, de som betyder allra mest. Som mamma vill man kunna rycka ut och hjälpa…

Vad passar bättre än det citat jag skrev i förra inlägget om min dotter…

Dagens citat:

En mamma är inte gjord av stål, men hon klarar vad som helst för sina barn. En mamma har inga batterier, men hon fungerar hela dagen och hela natten och är mycket noggrann när det gäller hennes barn. En mamma har inte 7 liv, men skulle offra det enda hon har för sina barn.

Vill ni läsa tidigare inlägg om tjejerna på NZ, så finns de HÄR och HÄR.

Så vill jag skicka en kärlekshälsning till min andra dotter som kämpar på i USA just nu. 120 timmars arbetsvecka !!! är vardagsmat för henne, men jag misstänker att läget börjar bli ansträngt. Var rädd om dig Andréa.

Må väl och var rädda om er.

Kram Annika

Ska det vara så omöjligt…

Lämna en kommentar / Familj / Av / / , , , / 2 minutes of reading
(inlägget innehåller reklamlänkar)
Hej hej
Det jag nu går här och grunnar på, det är något som verkar vara väldigt omöjligt.
Att skicka brev och små presenter till Amerika. Åtminstone till delstaten Alabama där min dotter befinner sig…
Det var i början av september som jag köpte en liten present i Stockholm, åt min dotter Andréa. Inget märkvärdigt eller så, bara något litet som jag tyckte hon kunde behöva och bli glad för. Lite uppmuntran bara.
Ett fint litet handskrivet brev skickade jag också med och så gick jag till ICAs postservice så brevet skulle få en riktigt tulldeklaration och korrekt porto. Allting efter konstens alla regler.
Sedan väntade jag såklart med spänning på en reaktion…
Inte ett knäpp hördes. En hel månad avlöpte och jag hann nästan glömma bort mitt brev…
Då kom plötsligt den söte brevbärare och la det skrynkliga kuvertet i min egen låda…
Brevet var tillbaka på ruta ett.
Efter lite konsultation med min dotter så förstod jag att det hade blivit en siffra fel i adressen. Så hade jag i min tulldeklaration råkat skriva kökstrasor istället för kläder på innehåll… Ja, lite dålig engelska det har jag, det måste jag väl medge, och kanske vill amerikanarna inte ha in en massa trasor i sitt fina land….
Nåväl, dagen efter postade jag på nytt mitt brev och den lilla presenten till Andréa och till Amerika.
Nu har det återigen gått mer än en hel månad, och ännu har ingen post dykt upp i min dotters brevlåda.
Spänningen är oooooliiiidliiiig…
Och vad brevet innehåller … haha .. det ska ju vara en överraskning.
Men det här kan vara en ledtråd:
Inköpsstället är det här.
Kanske ska jag bomba USA med massor av paket innehållande sådana här…. bra pris är det just nu föresten, kanske borde jag bunkra upp…
Min plan var att skicka ännu ett paket med en julklapp nu snart… .men det vågar jag ju inte riktigt om det inte kommer fram …
Men visst kunde man skicka brev till Amerika förr i tiden?? Det har jag ju själv sett på TV, i filmen om utvandrarna, Vilhelm Mobergs serie som gått på TV för länge sedan… fast de kan så mycket på film som bara är bluff, stunt och fimtrick!
Kvällens citat:
Jag ger inte upp.
Jag börjar om!
Ha en underbar fredagskväll och kram på er.
Annika

USA del 4

Lämna en kommentar / Resor / Av / / , , , , , / 3 minutes of reading
Destin Florida och Auburn Alabama
Hej hej
Här kommer mitt sista inlägg från min USA tripp tidigare i sommar.
Resan jag gjorde mest för att få möjlighet att träffa min dotter innan hon skulle påbörja sin drygt tre år långa utbildning till specialistveterinär ”over there”.
Våra dagar i Florida spenderade vi så mycket vi kunde på stränderna och vid havet.
Så ljuvligt vackra stränder som var långt över mina förväntningar.
Vi vandrade i den lilla hamnen där fiskarna kom in med sin fångst som genast togs om hand.
Jag njöt av miljön, klimatet och av upplevelsen. Men mest njöt jag av att kunna gå där vid min dotters sida och bara njuta av hennes sällskap.
En kväll köpte vi världens dyraste smoothie och njöt av solnedgången på stranden.
En fest som kostade  mig nästan 400 kronor, vilket var mindre än de Levisjeans jag tidigare köpt på en outlet.
Innan vi skulle ställa kosan mot Auburn och Alabama igen, så stannade vi till och njör ett par ljuvliga timmar på den underbaraste stranden i Destin.
Mina sista dagar i USA fick jag möjlighet att se var min dotter ska göra sin långa utbildning.
Bailey small animal teaching hospital i Auburn.
Precis innan jag skulle flyga hem igen, så fick vi även möjlighet att kika på hennes nya boende.
Som mamma kändes det så bra att få se var hon ska bo och leva.  Att själv ha fått se var hon kommer att befinna sig de närmsta tre åren. Även om hennes pappa för drygt 30 år sedan raskt klippte den navelsträng som förband henne med mig, så är hon faktiskt mitt kött och blod ännu.
Min tös som jag alltid har i mina tankar, tillsammans med hennes två systrar såklart..
Så kom då den där stunden som var värst på hela resan. Avskedskramen innan jag hoppade på en buss mot Atlanta, flygplatsen och mot Sverige igen.
Dagens citat får bli ytterligare än knasig lag de har där i USA:
I Minnesota har man sedan länge ett lagstadgat förbud mot att framföra röda bilar i trafiken på söndagar.
Vill ni se fler inlägg från min USA resa, så finns de här:
Till min älskade dotter vill jag sända mitt varmaste lycka till. Jag vet att du är stark som en liten oxe och envis som en åsna. Annars skulle du inte vara där du nu är …
Samtidigt vill jag påminna dig om att ifall något inte går vägen där borta, så finns alltid ett hem med en öppen dörr för dig här hemma. Glöm aldrig det! Gör vad du kan, men inte till vilket pris som helst. Kram min tös ♥
Ha en fin dag alla som kikat in här.
Kram Annika

USA del 3

Lämna en kommentar / Resor / Av / / , , , / 3 minutes of reading
Destin, Florida
Hej hej
Idag fortsätter jag med ett inlägg från min USA resa tidigare i sommar.
Den där resan jag gjorde för att få tillfälle att träffa en av mina döttrar innan hon skulle börja sin vidareutbildning mot att bli specialistveterinär där borta i staterna.
Sista kvällen i Auburn innan vår lilla Floridatripp så passade Andréa på att gå på ”sitt” gym.
Som mamma till tre töser har jag ju spenderat tusentals timmar med att vänta på ungar som antingen ligger i en simbassäng, spelar boll på en fotbollsplan, eller går på någon annan aktivitet där man måste vänta, och dessutom ska man låtsas intresserad.
Tråkigt, men det är så det är att ha ungar …
Så, ja jag är liksom van …
Sedan avslutade vi kvällen med ett restaurangbesök. Jättefint och gott. Men för att klara min budget, så valde jag för tredje dagen på rad en riktigt god caesarsallad.
Nästa morgon startade vi med att titta på fotbollsmatchen, där Sverige tyvärr drog det kortaste strået.
Där i Auburn var man inte så värst intresserade av fotboll så vi kunde inte gå ut och se matchen. Jag och Andréa fick helt enkelt heja på våra svenska pågar från mitt lilla rum på ”mexikanarhotellet” istället.
Sedan lastade vi in oss i Andréas lilla Corolla (den där lilla bilen utan aircondition) och drog mot Florida.
Och det var svettig, det vill jag lova. Betydligt varmare än vi någonsin har haft här hemma i vårt överhettade Sverige den här sommaren. Med uppemot 40 grader i skuggan så kändes det som om det blåste en varm hårfön i lynnet när vi körde.
Men efter 4,5 timmar med alla rutor nervevade kom vi så äntligen fram till vår nya destination. Vinpinade, varma och kladdiga av svett klev vi av i Destin i Florida.
Vi hade bokat ett boende i tre nätter via Airbnb. Det var återigen hemma hos privata människor och det var såklart med en viss spänning vi knackade på.
Trots att vi avtalat en tid, så var där ingen som kom och öppnade för oss, hur vi än knackade. Det enda vi såg genom rutan var ett stort gap av en pitbullterrier. Lite betänksamma åkte vi och åt en bit mat istället, i hopp om att någon skulle vara hemma nästa gång vi kom.
Att boka sådant här boende är alltid en chansning. Eftersom vi var sent ute när vi bokade, så var det här i princip det enda som fanns för en rimlig peng. Kanske var det för att det var ett ganska nytt boende som saknade några referenser…
Men vi åkte tillbaka för att kolla, och den här gången var där någon som öppnade för oss.
Vi mottogs av en stor hund som överföll…. Den överföll oss med så mycket kärlek och vi hade turen att få bo hos helt fantastiska människor i deras ljuvlig hem.
Vädrets makter där i Florida är verkligen opålitliga.
Vår första morgon började med ett spöregn utan dess like.
Jag och Andréa åt en god frukost och väntade sedan ut vädret eftersom vi planerat en dag på stranden.
 Såklart blev det snabbt fint väder igen. Det brukar det bli där fick jag lära mig.
Vi fick en lång härlig dag på stranden där på Okaloosa Island i Florida.
 Dagens citat blir såklart ett från USA:s alla knasiga lagar:
Om du skulle ”parkera” en elefant vid en parkeringsautomat i Florida så måste full parkeringsavgift betalas.
Vi hade som tur var ingen elefant att parkera.
Vill ni läsa de andra inläggen från min USA resa så finns de här:
Ha en fin dag och kram från mig
Annika

USA del 2

Lämna en kommentar / Resor / Av / / , , , / 4 minutes of reading
Auburn, Alabama
Hej hej
Idag tycker jag att det är dags att fortsätta med ett inlägg om mitt äventyr i USA.
Vår resa gick från Atlanda mot Auburn. Den stad där Andréa nu kommer att bo och leva de närmsta 3 eller kanske till och med 3,5 åren.
På vår resa mot Auburn hade vi planerat in några små stopp.
Första stoppet var Ikea, eftersom Andréa inom en snar framtid var i behov av en ny säng till sitt nya boende.
Men någon säng blev det inte. För en fattig student var det alldeles för dyrt, även om det nu faktiskt var Ikea. Och när Andréa dessutom råkade sabotera en hel order för en helt förtvivlad säljare, ett jobb som tagit honom 1,5 timme att knåpa ihop, ja då insåg vi att det var bäst att vi tyst och stilla avlägsnade oss. Vi smög oss ner på nedervåningen istället.
Med ett paket plastburkar gick vi sedan skrattande ut ur butiken och körde vidare.
Nästa stopp blev på ett stor outletköpcentrum, med massor av välkända märke.
Fast i 40 graders värme så orkade vi liksom inte med att shoppa så väldigt mycket.
Vi körde vidare och efter ett tag passerade vi skylten ”Sweet Home Alabama”.
Vi var i en ny delstat.
I väntan på sitt mer permanenta boende så hyrde Andréa för tillfället ett litet rum hos en vän.
Där bodde också några pälsbollar som såg ut att gilla att ha oss där. Tillgivna och mysiga.
Jag själv hade hyrt ett rum på det absolut billigaste lilla hotellet vi kunnat hitta i Auburn.
Där bodde jag tillsammans med mest mexikanare förstod jag. Stället var slitet och enkelt, men helt ok.
När vi nu råkade befinna oss i Amerika den 4 juli så var det klart att vi skulle vara med och fira deras nationaldag och självständighetsdag. Amerikanarna är själva väldigt stolta över sitt land och många brukar klä sig i landets färger den här dagen. Underbart. Så tycker jag att vi också skulle göra här hemma i Sverige. Fram med fler blågula flaggor och hylla vårt eget land.
Jag och Andréa körde till stadens festplats och deltog glatt i alla festligheterna den här kvällen. Fast deras mat var vi inte särskilt imponerade av. Hamburgare, utan tillstymmelsen till grönsaker eller dressing.
Nästa morgon gick vi på lite upptäcksfärd i Auburn. Den universitetsstad där Andréa kommer att bo och leva framöver.
Det är en vacker stad, där det på somrarna blir galet varmt. Om vi den senaste tiden gnällt över värmen här hemma i Sverige, så måste jag säga att våra vindar är som svala fläktar om man jämför med dem i Alabama.
Ett litet stycke från Auburns innerstad ligger en nationalpark, Chewacla State Park. Ett härligt skogsområde som Andréa blev väldigt förtjust över att ha så nära.
En förmiddag körde vi dit och vandrade i några timmar. Det kändes nästan som hemma. Lite grodor, någon ödla, ja till och med en massa gula kantareller. Vi fick en ljuvlig vandring där, även om det bitvis var lite knivigt för en skruttig tant som jag, med oläkt diskbråck i ryggen.
Om nu skogen och parken påminde lite om vårt kära hemland, så måste jag nog säga att staden inte alls liknade våra städer. Allting var så mycket större.
Inte en enda cyklist eller fotgängare såg jag till. Eller åtminstone väldigt få sådana. Alla körde runt, en och en, i stora bilar… och då menar jag STORA!
Vägarna var även de stora och det fanns drive-in till nästan allting man skulle. Ville man ta ut pengar från en automat, ja då såg det ut som en bensinmack där man körde fram och slapp att kliva ur sin bil. Till och med apoteket hade drive-in.
I de jättestora mataffärerna fanns  förutom kundvagnar även små permobilar som man kunde ta om man inte orkade gå runt och handla. Såklart hade många öppet dygnets alla timmar.
USA del 1 hittar ni här.
Dagens citat får bli ännu en knasig lag från just Alabama:
Det är förbjudet att bära lösmustasch i kyrkorna
eftersom en sådan förklädnad kan orsaka skratt i Guds hus.
Ha en härlig dag.
Det blir det fler inlägg från min USA resa framöver.
Kram Annika

USA del 1

Lämna en kommentar / Familj, Resor / Av / / , , , , , / 5 minutes of reading
Atlanta, Georgia
Hej hej
Ni vet nog de redan att jag varit i USA en sväng. En del inlägg har jag ju lyckats knåpa ihop med mobilbilder därifrån under resans gång. Men på min kamera finns massor av härliga bilder, så det kommer att bli lite fler inlägg därifrån, då och då här på bloggen.
Jag åkte i första hand dit för att träffa min älskade dotter, att jag sedan fick uppleva en smula av detta stora, väldiga landet USA, är en ren bonus för mig.
Eftersom jag bokade flyget med så kort varsel, så fanns det nästan bara flygrutter med väldigt långa väntetider vid mellanlandningarna. Men så hittade jag en med väldigt kort tid vid flygbytena. Jag får helt enkelt skynda mig, tänkte jag och bokade flyget. Och nog fick jag springa alltid!!
Efter en svettig flygresa med mellanlandning i Amsterdam och Boston var jag så äntligen framme i USA och hos min dotter.
På den stora, röriga flygplatsen i Atlanta kom hon och mötte mig och hämtade upp mig med sin lilla bil. Min älskade dotter som jag längtat så mycket efter!!
Med mig i mitt bagage hade jag lite presenter.
En insmugglad spritflaska som jag specialbeställt på systemet i Tomelilla. Den godaste Bailysen som finns, enligt Andréa. Från systrarna hade jag ett underlägg med en karta över Österlen. Ortsnamnen såklart på engelska.
Självfallet bröt vi flaskan direkt för att skåla och fira att vi hade en dryg vecka framför oss att bara njuta av tillsammans.
Våra två första nätter bodde vi hemma hos en tjej som hette Rachel. Det var ett boende som Andréa bokat via Airbnb. Man bor helt enkelt hemma hos privatpersoner. Det var helt ok och mycket billigare än hotell.
Hos Rachel var det rent och fint. Vi hade ett eget rum, men använde familjens kök och badrum.
När vi vaknade upp första morgonen i Atlanta så var det fotbollsmatch mellan Sverige och Schweiz. Amerikanarna är i allmänhet inte så roade av fotboll, i alla fall inte den sorten där bollen är rund. De gillar mer sin egen amerikanska fotboll med en oval boll. Trots det lyckades vi hitta en pub i närheten som sände fotbollsmatchen på storbilds-TV. Dit for vi.
Det var en lite mer tvivelaktig  stadsdel vi hade hamnat i. Mittemot vår pub fanns en marijuanaaffär och en tatueringsstudio sida vid sida. På gräset utanför låg utslagna människor lite här och där.
Jag och Andréa strövade en stund i området i väntan på att puben skulle öppna.
Överallt sprang små smala ekorrar. Inte så söta som våra svenska ekorrar, utan mer långsmala och lite lika möss i ansiktet.
Så öppnade puben och matchen satte igång.
Vi beställde in frukost och kände oss lite mer svenska än vanligt. Särskilt svenska kände vi oss när vårt lag vann och gick vidare i spelet.
Resten av dagen hade vi bestämt att vi skulle spendera inne i staden Atlanta.
Andréa körde som om bilen var stulen. Jag höll mig krampaktigt i sätet och försökte undertiden förstå mig på GPS:en och agera kartläsare, vilket jag var usel på. Till sist hittade vi i alla fall en parkering och jag kunde andas ut.
Eftersom vi befann oss i sydstaterna så tyckte vi det kunde passa att gå på en utställning om förtryck och de svartas historia i området. En gräslig historia, som jag inte kan förstå att den verkligen har hänt …
Det var en stor tung utställning som gav oss eftertanke och påminnelse om människors lika värde.
Det handlade inte bara om de svartas förtryck utan förtryck i allmänhet. I ett rum fanns de en monter över de människors som begått de mest hemska handlingar i världen. Trots att det inte stod något nämnt, så insåg jag direkt att de hade alla en gemensam nämnare. Det var inte deras hudfärg, deras hårfärg eller ögonfärg som var det samma för dem. Nej, det de hade gemensamt var att de var alla män. Män med makt.
Skillnaden mellan fattig och rik är ofantligt stor på många håll.
Vi svenskar och danskar ses som föregångare till jämlikheten och kan vara lyckliga över att vi faktiskt har det otroligt bra i mångt och mycket, i jämförelse med resten av världen.
Efter en tung utställningen så var vi hungriga och det var dags för mat. Vi hade att välja på hamburgare, hamburgare eller hamburgare. Jag tog … hamburgare.
Det fanns en stor Coca-cola utställning.
-onyttigt, fräste Andréa.
-ganska gott ibland, tänkte jag tyst för mig själv och valde vatten till maten.
 Istället valde vi att gå på det stora akvariumet som finns där i Atlanta. Egentligen gillade ingen av oss att dessa stora valhajar och mantor hålls i fångenskap, men vi bestämde oss ändå för att göra ett besök där.
Det djur som jag fascinerades mest av, var de vita valarna eller beluga som de också heter. Så vackra!
Min förhoppning är att en del av mitt inträde faktiskt går till att rädda vilda bestånd av alla hotade arter. Tiden börjar bli knapp nu …
Nästa dag gjorde vi oss redo för att köra till Auburn i Alabama. Innan dess kockade vi till lite frukost.
Andréa såg till att väcka upp hela familjen i det lilla huset genom att starta brandlarmet, så sedan fick vi sitta på trappan och äta vår mat.
När disken var klar, packade vi ihop och tackade för oss.
Disken föresten, den diskas inte i maskinen. Man diskar för hand och använder bara maskinen som diskställ.
Ett onödigt dyrt och avancerat diskställ tycker jag.
 Så styrde vi mot Alabama – Home sweet Alabama. Men mer om det i ett annat inlägg.
Dagens citat får bli ännu en av alla de knasiga lagar de har där i Amerika:
I den lilla staden Peachtree City i delstaten Georgia
är det enligt lag strängeligen förbjudet att vara hemlös.
Ha en fin dag och kram på er från mig.
Annika

Hemresan från USA.

Lämna en kommentar / Resor / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hej hej
Nu är jag hemma i Gyllebo igen. Allting har gått smidigt och bra, och jag slapp att lifta till flygplatsen.
Istället för att ta tummen från Auburn till Atlanda så fanns det en sorts liten buss som ombesörjde transferresor till flygplatsen.
Värst med hela resan var avskedet.
Att krama om min dotter för att inte riktigt veta när vi kommer att ses nästa gång, det är aldrig särskilt kul.
Planen är ju att hon ska stanna i Auburn i minst tre år framöver. Tre år är en förfärligt lång tid, åtminstone om man blickar framåt.
Men just nu tänker jag mest på vilka fantastiskt, underbara dagar vi har haft. Jag och Andréa.
Jag känner mig så tacksam.
Med stödstrumporna på var jag redo att ta mig den långa vägen hem.
Inga raggarstrumpor precis, tänkte jag …. eller det var kanske precis just var det var …
Min flygresa hem gick bra, om man nu bortser från det försenade bagaget som ska komma inom några dagar.
I Atlanta tänkte jag göra av med mina sista kontanta dollar. Jag var hungrig och köpte mig en ceasarsallad och en riktigt god, kall öl.
I baren där jag slog mig ner pratade jag lite med mannen som satt sidan om. På min knaggliga engelska pratade vi om väder och vind och allt mellan himmel och jord. När han sedan hastat iväg till sitt flyg så upplyste kyparen mig om att den vänlige mannen betalat för mig och min mat också. Alltså, sådant händer ju bara på film, eller kanske händer det bara i USA…
Kanske var det mina läckra strumpor han såg …
Jag kommer nog att ha en hel del inlägg med bilder från min resa framöver. Men just nu känner jag mig konstigt snurrig i huvudet, och i stort behov av lite sömn.  Det är nog jetlaggen som slagit till.
 Dagens citat:
BATMAN
SUPERMAN
SPIDERMAN
MAMMAN
Tusen tack Andréa för fantastiska dagar som jag för alltid kommer att minnas med ett enda stort leende.
Till alla er andra önskar jag en härlig dag.
Kram Annika

Dags att åka hem.

Lämna en kommentar / Resor / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hej hej
Nu är jag åter på ”mexikanarhotellet” i Auburn. Det där lilla hotellet med sin ”roliga” hotellfrukost som ni kanske minns.
Om en stund ska jag äta lite av deras frukost innan jag väcker min söta lilla Andréa som också sovit över här. Avsked väntar, men nu längtar jag hem.
Vi hann med ett sista ljuvligt besök på en av Destins fina vackra stränder, innan vi tog oss hit till Alabama och Auburn.
Med mig hem åker min militärbh. Den som Andréa fått låna och som sedan rest världen runt. Kanske har den varit på spionuppdrag hos det kanadensiska flygvapnet … inte vet jag, inte vet jag …. men det finns vissa indikationer på att det kan vara så ….
Men nu kommer den alltså hem igen och killarna på P7: s förråd kan andas ut.
Nu ska jag krama Andréa hejdå, gråta och snörvlar på vägen hem.
Men det ska bli skönt att komma hem. Till min älskade Stefan, mina hundar och katter, men också till någon doktor… tror jag att jag måste….
Från att kissat taggtråd har det nu även fått den vackra färgen av blodapelsin. Mina egna husmorsknep behöver kanske lite proffshjälp, så vi får se om det finns läkare där hemma som vill hjälpa…
Dagens citst:
Lyssna på äldre människor,
inte för att de alltid har rätt,
utan för att de har större erfarenhet
av att ha fel.
Ha det gott all och kram på er.
Annika

Okaloosa Island.

Lämna en kommentar / Resor / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hej hej.
Alltså, så fint här är!!!
Vi startade vår dag på ett nytt frukostställe.
När man är här, då måste man såklart smaka deras egna favoritgrejer. Tjocka våfflor verkar vara en sådan grej. Jag valde baconvåfflor med extra bacon vid sidan om också. De där 2 tunna extra skivorna kostade mig 30 kronor…
Ganska gott, även om det var en märklig kombination för mina svenska smaklökar.
 Det är verkligen vackert här. Vi strosade flera timmar i den söta hamnen och tittade på när fiskarna kom in med sin fångst som de genast gjorde iordning och rensade.
Andréa hade en Skype-tid att passa…
Då fick jag en god drink i en bar med gratis Wifi. En tranbärsdrink fick det bli mot min begynnande urinvägsinfektion. Så god. Den var allt lite värd att kissa taggtråd för, måste jag säga.
Resten av dagen låg vi på en nästan folktom strand som var alldeles sagolikt vacker.
Även när himlen för en stund täcktes av tunga moln och det kom några få regnstänk var det en ljuvlig plats att befinna sig på.
Min resa börjar så sakta gå mot sitt slut, och hjärtat snörps ihop en smula. Inte för att jag ska avsluta min resa och lämna Amerika, utan för att jag vet att det dröjer ett tag tills vi ses igen,  jag och min dotter Andréa.
Men jag är så tacksam för att jag fick chansen och kunde åka hit. Att min Stefan passade hus och djur hemma och att jag har haft ekonomisk möjlighet att resa, för det är inget billigt land att semestra i.
Idag ska vi säga hejdå till en underbar värdfamilj och köra mot Auburn igen.
Dagens citat:
Jag kan va ditt plåster
skydda dig ett tag, 
men vi båda vet
att plåster faller av.
Nu är ju min dotter stor och behöver inte särskilt mycket beskydd av en mamma längre.
Men en dotter är alltid en dotter…
Hoppas ni har det fint.
Kram Annika.

Framme i Florida, min tredje delstat.

Lämna en kommentar / Resor / Av / / , , , / 1 minute of reading
Hej hej.
Nu har vi kommit fram till Florida och vi har ”checkat” in hos den här fine grabben…
 Det är via en sida som heter airbnb som vi bokat vårt boende hemma hos privata människor.
Så här mysigt bor vi nu i Destin i Florida.
Innan vi lämnade Auburn så såg vi såklart på fotbollsmatchen på TV:n. Den snälle mannen på mitt lilla hotell sa särskilt åt mig att jag fick ha kvar mitt rum tills vår match var över.
Nu vet vi ju alla att det inte gick så bra i den där fotbollen men jag är lika blågul och stolt ändå!
Nu får vi se vad vi hittar på de närmsta dagarna. Fallskärmshoppning är på förslag av Andrea och då måste jag ju citera en av Floridas lagar:
Det är förbjudet för ogifta kvinnor att hoppa fallskärm på söndagar.
…ja så nu måste hon såklart göra det!!
För mig är det ju lagligt i alla fall.
Må väl alla och kram från mig.
Annika
Rulla till toppen