Sommarpremiär på Österlen

Hej
I helgen slog familjen Mandelmann åter upp portarna till sin fantastiska trädgård.
Jag vet egentligen inte vad det är med den här trädgården som gör så gott i min själ, men någonting är det.
Man kan besöka många olika fantastiska visningsträdgårdar runt om i vårt avlånga land, men just här är det något som vidrör själen tycker jag. Det är som om familjen lyckats hitta meningen med en trädgård och en gård. Här får alla sinnen sig en rejäl dos av intryck. Sådär som vi människor mår så himlens gott av.
För mig är det särskilt alla djuren som skapar min må-bra känsla.
Som liten flicka drogs jag till platser där det fanns djur. Vilka slags djur spelade ingen som helst roll. Jag älskade dem alla och jag var aldrig rädd för något då. Jag älskade allt från den stora tjuren till den lilla  kycklingen, allt från de smutsiga grisarna till de fisförnäma katterna. Jag älskade helt enkelt allt levande.
Och precis så är det här hos Mandelmann. Djuren lever sida vid sida med människan i en skön harmoni. Det är det som gör hela gården och trädgården levande tror jag. Mångfalden av alla sorters djur och växter tillsammans. Berikande, eftersom allt är skapt för att finnas. Inte uppdelade i en jättestor produktion, utan alltihop på samma lilla farm, precis som här.
I en samklang som allt är menat.
-ditt stammiskort från i fjor gäller än några dagar, sa den unga söta flickan i inträdet, när jag stack fram mitt visakort för att betala för ett nytt säsongskort.
-välkommen in, sa hon sedan med ett brett leende och öppnade den hemmagjorda, roliga entrégrinden.
Ja, såklart kände hon igen mig. Jag som varit på gården så många gånger att till och med grannarna börjat lägga märke till mig.
Jag stack mina bara fötter ner i den mjuka fårullen. Ullen som jag tror att Marie lägger ut för att förhindra sniglarnas framfart. Ljuvligt.
Efter veckans intensiva arbete med mina papper så var det som om all stress bara rann av mig och ner i den mjuka ullen under mina fötter.
Trots att parkeringen upp på backen bakom gården var fylld av bilar, och jag insåg att det för dagen var fullsatt med besökare. Trots det så var det som om trädgården slukade dem alla och gjorde dem tystare och mindre bullriga. Lite samma egenskap som det är att gå in i en kyrka. Man går in fylld med respekt och man visar hänsyn.
Ofta drog jag på smilbanden när jag spankulerade omkring där. Små finurliga uppfinningar. En del fula, andra genialiska. Förmodligen Gustavs påhitt, tänkte jag. Gustav som jag i likhet med många andra, fått lära känna genom de underbara TV-programmen.
En del tycker att han verkar tramsig, men jag tror att han har hittat hela hemligheten med livet. Han har kommit på vad som gör livet för honom så roligt att leva. Om vi alla kunde finna den glädjen, då skulle många doktorer få söka sig andra yrken tror jag. Jag tror livet handlar om att skratta och få vara lite tramsig, precis som Gustav.
Jag såg honom jobba med vattenkrassen borta vid dammen. Av respekt la jag undan min kamera när jag mötte honom och pratade istället några ord med honom. När jag gick vidare såg jag hur alla ankorna följde honom på en lång ”gåsarad”. Jag log och jag kunde inte låta bli att knäppa en bild på det lilla följet.
Borta i dammen plaskade resten av ankfamiljen glatt runt och på båten stod en yr höna och trodde nog för stunden att även hon var en anka.
I grönsaksfältet låg Marie och lukade ogräs, och borta vid vinbärsbuskarna tjuvade ankorna av de röda bären som redan mognat. Skränande vaggade de iväg när jag kom gående med siktet inställt på den stora tomatdjungeln.
Detta ljuvliga tomatväxthus som finns här på gården.
Jag tänkte lite skamset på min egen odling hemma i Gyllebo. Knappt några tomater och långt ifrån så här stora och kraftiga. Fast sedan så ändrade jag mig, och tänkte att i jämförelse med tidigare år, då jag inte haft en enda tomatusling, så var det ju en klar förbättring för mig.
Sedan gick jag länge och njöt, inspirerades och stal idéer.
Uppe på backen satt hunden Siri tillsammans med alla hönsen.
Hon såg nästan stolt ut när jag gick förbi. Hönsen kacklade, pickade och sprätte, precis som höns är skapta för att göra.
Så var det dags för mig att köra hemåt igen.
Magen knorrade lite och jag var lite spänd på min egen potatisodling. Den vi hade bestämt att vi skulle prova den kvällen.
Kanske blir det inte så överdådigt med min självhushållning som hos Mandelmanns, men någonstans måste man börja.
Jag vinkade hejdå till allt där på Djupadahl och susade uppför Sträntebacken mot mitt Gyllebo igen.
Dagens citat:
Jag känner mig så lycklig
att jag inte ens är rädd för
att det ska gå över.
Ha en härlig dag och lite mer om min egen självhushållning, det få ni läsa i ett annat inlägg.
Kram Annika
Dela gärna
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top