mandelmanns gård

The grand finale hos Mandelmanns.

Hejsan.

Det har varit härliga skördedagar i Mandelmanns fantastiska trädgård för någon vecka sedan.

Den där sista helgen på sommarn som man kan besöka Djupadal och Mandelmanns gård, så är det alltid lite extra festligt där. Ungefär som en sprakande slutspurt.

Som en liten trafikpolis stod Gustav själv i den leriga backen upp till parkeringen och dirigerade både slirande bilar och små vimsiga barnungar med ett vänligt glatt leende. Med öppna armar fångade han in små treåringar som höll på att springa ut i trafiken, och på sitt kärvänliga sätt klappade han dem sedan lite tafatt på huvudet och mumlade för sig själv ”ja du lille parvel”.

Intill parkeringen hade det rullande hönshuset nu fått flytta, och hönsen såg ut att trivas ypperligt där uppe i den soliga slänten.

Att det var skördefest och lite extra kalasstämning märktes tydligt på den färgstarka utsmyckningen överallt. Hela trädgården var pimpad med vackra pumpor. Till och med vid lilla dasset såg man att det var fest på gång.

Några lokala företag höll till i ett av växthusen med allehanda produkter. En liten gullig skördemarknad helt enkelt.

I ”tomatdjungelhuset” kunde man ana att säsongen började gå mot sitt slutet.

Men det såklart, än fanns mycket att skörda på den magnifika gården.

Även om de alltid är glada och vänliga där på Djupadal, så blir det nog skönt för dem, både djur och människor, med lite lugn och ro nu när hösten kommer.

Dagens citat:

Äkta kärlek hittar man inte, den bygger man.

Kram från mig.

Annika

Vi rullade till Mandelmanns.

Hejsan.

Det var en solig dag på vår semester som vi bestämde oss för att cykla till Mandelmanns. Eftersom jag har stammiskort där så kan jag besöka deras trädgård precis när andan faller på. Såklart bara på gårdens öppettider förstås, men jag behöver inte förboka mitt besök.

Om man känner till Österlen och vet hur vägen ser ut mellan Gyllebo och Rörum, då vet man också hur lätta det går att cykla dit… det är nedförsbacke precis hela vägen … dit.

Inte förrän vid Gunilla Manns lilla katthus kom den första svaga uppförbacken.

Utanför Creperian satt glada människor och åt lunch bakom prunkande stockrosor.

Utanför Gugges konstateljé väntade Stefan glatt in mig. Vi var ju snart framme. För mig själv tänkte jag en orolig tanke på hur hemvägen skulle bli med alla uppförsbackar … Inte så bekymrad för egen del, utan för maken min, som jag övertalat om cykelns förträfflighet som fortskaffningsmedel.

Underbara Mandelmanns Trädgård. Där var precis lika vacker som alltid. Den enda skillnaden var ju att det inte fanns någon mjuk fårull att sticka fötterna i, eftersom alla får så sorgligt fått gå till slakt förra året. Men minst lika härligt som alltid i den lummiga trädgården..

Eftersom vi var både hungriga och törstiga så startade vi vårt besök där med en lunch i skuggan.

Jag valde en underbart god vegetarisk rätt. Stefan åt något med lamm och såklart drack vi ”himmagjord” rabarbersaft till.

Mätta och nöjda strosade vi sedan runt och njöt av den härliga dagen.

Vid Djupadals vackra damm slog vi oss ner tillsammans med ankorna och insöp stillheten.

Lugnet och stillheten kändes alldeles extra mycket den här dagen.

Den här dagen såg jag varken till Marie eller Gustav, men självklart hade jag respekterat deras vädjan om att slippa vara med på fler bilder. Jag hade ju min egen lille fotomodell med mig, som ännu inte tröttnat på att vara med på alla mina foto.

Lite spänd på hur hemfärden skulle bli för oss, med alla uppförsbackarna till Gyllebo, det var jag minsann allt… fast det får ni läsa om i ett annat inlägg…

Dagens citat:

Jag önskar att alla människor kunde bli rika och berömda och få precis allting som de önskar sig, så de kunde inse att allt det inte är svaret på lyckan.

Ha en riktigt fin dag och kram från mig.

Annika

 

Likt Teletubbies värld.

 

”Precis som i Teletubbies värld, sa min dotter.”..

Hej hej

Teletubbies är fyra figurer som var med i ett barnprogram i början på 2000-talet.

Platsen vi var på, var inte alls någonstan i England. Nej, vi var såklart vid Mandelmanns ensamma träd och i hagarna runtomkring Djupadal.

Ängarna var fyllda med ljuvliga vilda blommor. Gullvivor i massor.

Och såklart underbara mandelblommor.

På hemvägen passerade vi vattenfallet vid Forsemölla. Där är alltid så fantastiskt vackert, oavsett årstid.

Och precis innan vi nådde bilen så låg en märkliga liten krabaten precis framför våra fötter. Inte en Teletubbies, utan väl en Spunk…. för man känner väl igen en Spunk när man ser den …

Dagens citat:

Det som larven kallar världens ände, kallar mästaren en fjäril.

Ha en riktigt fin dag och kram Annika

Man blir glad av Gustavs grisar.

Hejsan.

Den där dagen då jag blev så in i bombens arg och ledsen över människors hänsynslöshet mot moder jord och vår natur. Den dagen blev jag glad igen när jag mötte Gustavs grisar.

Det är en enastående natur där vid Forsemölla som förtjänare att tas om hand med största respekten.

Att njuta av den annalkande våren på den här platsen är som en gåva.

Jag tycker att om man inte kan sköta sig och städa undan efter sig så borde man istället styra sin kosa till Måsalycke. Måsalycke är Österlens kända gamla soptipp, som numera är en fin återvinningsstation. Dit kunde man åka och ha sin picknick tycker jag.

Ja det var en massa arga tankar som cirklade i mitt hjärnkontor den där morgonen, men så kom jag in i Mandelmanns hagar och genast rann ilskan bort.

Inte kan man vara ilsken när man möter Gustavs glada, nyfikna grisar.

Alla hundarna blev också lite gladare och mer uppspelta efter mötet. Men vem blir inte glad över att möta grisar?

Det är med blandade känslor jag skriver och rekommenderar den här ljuvliga platsen. Samtidigt som jag vill att alla människor ska få uppleva den här bedårande naturen, samtidigt blir jag så rädd att naturen inte kan ta emot så mycket människor.

Så snälla ni, visst kan vi hjälpas åt att hålla skitgrisarna i öronen. Ja och då menar jag de som går på två ben.

Dagens citat:

När jag var liten skulle vi inte skolka för att rädda jorden utan vi skulle skolka för att hela världen skulle HOPPA samtidigt så hela jorden skulle fuckas.

Jag har också varit ung och dum och skräpat ner. Jag har också gjort gjort huvudlösa saker som definitivt inte varit till gagn för varken jorden eller naturen. Men jag är inte sämre än jag kan ändra mig och bättra mig. För det kan alla.

Ha en fin lördag och kram.

En sommarkväll att minnas.

Hej

Jag har de senaste veckorna följt serien om Mandelmanns gård på TV. Den har påmint mig om hur fantastisk sommar vi fick uppleva i fjor. Alltså, så många goa minnen den gav oss.

Särskilt minns jag en kväll. En sensommarkväll på just Djupadal.

Jag och Stefan hade bokat plats för att äta kvällsmat på gården. Det var en vacker sensommarkväll och dofterna i trädgården var nästan berusande.

När jag tänker tillbaka på den där kvällen blir jag alldeles glad och lycklig.

Det blev en resa i smakernas värld, den där kvällen. Jag minns inte längre hur många olika rätter vi bjöds på. Likt en tapasrestaurang blev vi serverade rätt efter rätt. Alltihopa tillagat av vad som fanns på gården.

Vi var ett trettiotal gäster som hade fått möjligheten att njuta av allt det goda.

När man ätit så mycket och så länge, ja då var vi tvungna att pausa. En tur i den prunkande trädgården fick maten att sjunka och göra plats för mer.

Tid för att pudra näsan blev det också. Det lilla dasset var nystädat och fräscht, förkunnade Gustav, innan han fnissande drog sig tillbaka upp mot ensamma trädet.

Den här kvällen blev en av de kvällar som jag minns särskilt väl från sommaren 2018.

Jag beundrar dem verkligen, paret Mandelmann. All mat serverade Marie oss själv, ända till sena kvällen. Tillsammans med en ung tös, bar hon in tallrik efter tallrik fyllda med delikatesser. Nästa morgon skulle Marie upp före tuppen, för att ta emot ett filmteam. Avsnitt för TV skulle spelas in. De program som nu bjuder oss den härliga underhållningen på tisdagskvällarna.

Har ni något särskilt sommarminne från i fjor?

Dagens citat:

Vi ska dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva.

Vill ni se mera från den här ljuvliga kvällen så finns ett inlägg HÄR.

Ha det gott.

Annika

Dags för skördefest.

Hejsan.
Förra helgen var det fest och jippo på hela Österlen. Äppelmarknaden i Kivik såklart. Men även på andra ställen passade man på att ställa till med lite extra festligheter när vårt kära Österlen var målet för mångas besök.
Jag tog min fina lilla faster med mig på skördefest hos Mandelmanns.
Att det var hög tid för skördefest på Djupadal, det kunde till och med jag se. Äppelspaljeén dignade av knallröda äpplen och det var ett under att den orkade hålla upp den stora tyngden. Kålhuvudena var groteskt stora och skulle nästan kunna användas som sådana där stora träningsbollar att sitta på. Pilatesbollar tror jag att de kallas för.
Höns och ankor såg feta och fina ut där de yrade omkring längst bort i trädgården. Det var bara den lilla helsvarta ankan som såg smal och smärt ut. Nästan tanig. Kanske var den mobbad och utstött och fick inte lika mycket mat. Fast nej – hos Mandelmanns blir ingen mobbad – det måste vara den helsvarta fjäderdräkten som blev som en synvilla. Ja, det vet ju vartenda fruntimmer, att svarta kläder är smickrande för en rund figur.
På skyltar står det att man inte får klämma och trycka på frukt och tomater. Men hur skulle man kunna låta bli … impulsivt sträckte vi fram händerna för att försiktigt känna ändå. Alltså, alla dessa ljuvliga tomater.
Ingenstans smakar tomaterna så gott som här.
Lite överallt stod lokala försäljare och sålde saker. Äppelmust, fårskinn, begagnade böcker … Ja, helt enkelt lite av varje.
När min lilla faster började se trött och kaffesugen ut, då körde jag hem för henne till Komstad igen. Och efter en stadig kopp starkt kaffe återvände jag hem till mitt Gyllebo. Där satt Stefan med sitt gips i solen och väntade på mig. Klumpfötter kan inte följa med på Österlens skördejippo så han blev nog glad av att se mig igen.
Fylld av lusten att själv skörda, tog jag rätt på de sista chilisarna från mina egna plantor.
Skördetiden är en ljuvlig tid. Färgsprakande, stark och vacker.
Dagens citat:
Acceptera hur det är,
släpp det som var och
ha en positiv förväntan
på det som kommer.
Ha det gott och njut. Här och nu!
Kram Annika

Kvällsmat hos Mandelmanns

Hejsan.
Sommarens största matupplevelse fick jag nog den kvällen då vi var på kvällsmat hos Mandelmanns. Det där var kanske inte bara sommarens smakupplevelse, utan förmodligen mitt livs största matfest.
Om ni har varit på det moderna matstället Pinchos (de som serverar en massa smårätter i alla de former) så kan man säga att det var ungefär som där… med den skillnaden att på Djupadal behövde man då rent inte någon mobiltelefon för att få in sin mat till bordet. Maten kom Marie kilande med, nästan i högre hastighet än våra magar orkade med.
Bäst av allt var att allting som serverades var garanterat självproducerat och direkt från gården.
I god tid före klockan 19.00, parkerade jag och Stefan på Mandelmanns ”vindkraftsbacke”. Jag ville hinna ströva ett varv i trädgården före maten.
Stefan med sin krycka placerade jag på en lämplig plats, där han både hade uppsikt över trädgården, men samtidigt kunde njuta av alla de goa dofterna som strömmade ut från den öppna serveringsluckan.
Själv vandrade jag bort i den underbara trädgården som nästan tar andan av mig varje gång jag kommer dit.
Nej, TV-programmen har ännu inte lyckats göra den här trädgården riktig rättvisa, för här är så mycket vackrare i verkligheten.
Precis överallt växer och frodas det.
Allt ifrån grönsaker som går att äta, till fantastiska exotiska träd som nog mest är för sin skönhets skull.
Så var det dags för oss att sätta oss till bords.
Gustav och Marie började med att hälsa oss alla hjärtligt välkomna.
Gustav förklarade med ett stort leende att dasset var nystädat och att han under kvällen kom att avvika. Jag tror han skulle följa med fjällkorna upp vid ensamma trädet en stund… Och för en hårt arbetande självhushållare så kan han väl vara värd en ensam stund i stillhet. En bättre plats för en stunds vila finns nog inte i hela världen.
Marie började med att förbereda oss på att vi skulle komma att bli mätta. Mätta med åtta utropstecken efter sig.
Och det vill jag lova att vi blev.
För in kom hon dansande med alla möjliga delikatesser tillagade av allt som gården förmår.
Det var väl efter den femte förrätten ungefär, som jag la undan min kamera. Jag förstod att här gällde det att koncentrera sig på att äta och njuta istället.
I halvlek blev det en kort paus i ätandet. Då kunde de som behövde, passa på att pudra näsan på dasset. Hela sällskapet tog tillfället i akt att sträcka på benen och ta sig en nypa frisk luft i den sagolika Djupadalskvällen.
De tappra kockarna såg glada ut och den unga servitrisen passade på att ta sig ett välförtjänt glas vatten.
Marie själv tappade upp nytt friskt vatten på glasflaskor för att servera oss.
Dricksvattnet här på Djupadal är underbart gott, men kanske tycker jag det för att det smakar precis som vårt eget hemma i Gyllebo.
Efter ungefär 16 rätter av alla de slag, var det dags för efterrätterna. Inte en, utan minst tre olika. Och såklart kaffe!
Tillsist var Stefan så mätt och trött att han nästan smälte ihop med väggen där han satt.
Alltså!! Vilken smakupplevelse.
Tusen tack fantastiska Marie och Gustav Mandelmann för en underbar kväll.
Själv tänker jag inte äta så här mycket igen förrän möjligtvis till jul.
Dagens citat:
Hemma är där vattnet inte
smakar konstigt.
Ha en fin dag och kram.
Annika

Blomsterhav på Djupadahl

Hejsan
Aldrig har det väl varit vackrare där på Djupadahl än i år…
…eller jo, det är förstås alltid lika vackert där tycker jag.
Men i år är det som om alla blommorna har en djupare färgnyans och som om allting blommar lite rikligare. Åtminstone de blommor som älskar torkan.
Naturligtvis har jag förnyat mitt stammiskort. Då kan man komma och gå där på gården lite mer som man vill.
Och till min stora glädje har min cykel fått en helrenovering i sommar, med nya däck och ny kedja. Nästa gång tar jag cykeln genom skogen dit. Bra cykelparkering finns det ju.
Den här dagen hade jag min ”halte Stefan” med som sällskap. Eftersom han inte kan gå några längre sträckor så fick jag muta honom med kaffe och tilltugg. När det handlar om mat och godsaker då är min Stefan aldrig svårövertalad.
Jag köpte kaffe och mandelbakelser till oss och såg till att vi hamnade behagligt i skuggan invid ett växthus.
-mmmmm …. rikted Zoegakaffe, sa Stefan njutningsfullt, när han slurpade i sig den första klunken kaffe.
Så kilade jag och försåg Stefan med ytterligare lite extra påtår för att sedan själv vandra runt lite på egen hand i den ljuvliga trädgården.
-sitt du nu här älskling och njut, sa jag, innan jag slank iväg in i en gång av mjukt fårull.
 På långt håll kunde jag höra ”Fru Linderöd” där hon låg, flåsande och fisande, i den varm solen.
Vid hennes juver puffade ett gäng ganska stora kultingar högljutt, ivriga att få släcka törsten den här varma dagen.
Inne i tomatdjungeln blev jag grön av avund. Ja Gustavs tomatodling slår ju min egen med hästlängder. Fast jag hade såklart inte förväntat mig något annat heller.
Utanför växte sallad, lök och annat i vackra rader. Allting så välskött och fint. Det där är nog Maries verk tänkte jag när jag tassade vidare.
 I ett lummigt hörn av trädgården hittade jag gårdens nykomlingar. Påfågelparet Påvel och Pålette.
Att det var ett surt och krängt äkta par, det kunde jag förstå av skylten som varnade för att gå dem för nära.
Men vem blir inte sur med en spegel som gör en sådär ful och bred i nyllet …
Så vandrade jag vidare i den ljuvliga trädgården. Djupt försjunken i mina tankar planerade jag för min egen lilla täppa. Jag skulle minsann också ta fröer från mina vallmon och hänga mina chilisar på tork.
Avkopplad slog jag mig ner på bänken i skuggan vid dammen.
-åhhh tänk här skulle jag suttit med min älskling och bara njutit tänkte jag…
Så stelnade jag förskräckt till och kom att tänka på att honom hade jag ju placerat borta vid ett växthus för en bra stund sedan …
Med stora kliv travade jag kvickt dit bort, och tänk, där satt han snällt kvar med sitt kaffe, även om minen inte direkt var särskilt road.
Dagens citat:
När hjärnan går vilse i livet
så stanna upp och låt
hjärtat visa vägen.
Om hjärnan är kartan så
är hjärtat kompassen.
Ha en fin dag och en stor kram från mig.
Annika

Sommarpremiär på Österlen

Hej
I helgen slog familjen Mandelmann åter upp portarna till sin fantastiska trädgård.
Jag vet egentligen inte vad det är med den här trädgården som gör så gott i min själ, men någonting är det.
Man kan besöka många olika fantastiska visningsträdgårdar runt om i vårt avlånga land, men just här är det något som vidrör själen tycker jag. Det är som om familjen lyckats hitta meningen med en trädgård och en gård. Här får alla sinnen sig en rejäl dos av intryck. Sådär som vi människor mår så himlens gott av.
För mig är det särskilt alla djuren som skapar min må-bra känsla.
Som liten flicka drogs jag till platser där det fanns djur. Vilka slags djur spelade ingen som helst roll. Jag älskade dem alla och jag var aldrig rädd för något då. Jag älskade allt från den stora tjuren till den lilla  kycklingen, allt från de smutsiga grisarna till de fisförnäma katterna. Jag älskade helt enkelt allt levande.
Och precis så är det här hos Mandelmann. Djuren lever sida vid sida med människan i en skön harmoni. Det är det som gör hela gården och trädgården levande tror jag. Mångfalden av alla sorters djur och växter tillsammans. Berikande, eftersom allt är skapt för att finnas. Inte uppdelade i en jättestor produktion, utan alltihop på samma lilla farm, precis som här.
I en samklang som allt är menat.
-ditt stammiskort från i fjor gäller än några dagar, sa den unga söta flickan i inträdet, när jag stack fram mitt visakort för att betala för ett nytt säsongskort.
-välkommen in, sa hon sedan med ett brett leende och öppnade den hemmagjorda, roliga entrégrinden.
Ja, såklart kände hon igen mig. Jag som varit på gården så många gånger att till och med grannarna börjat lägga märke till mig.
Jag stack mina bara fötter ner i den mjuka fårullen. Ullen som jag tror att Marie lägger ut för att förhindra sniglarnas framfart. Ljuvligt.
Efter veckans intensiva arbete med mina papper så var det som om all stress bara rann av mig och ner i den mjuka ullen under mina fötter.
Trots att parkeringen upp på backen bakom gården var fylld av bilar, och jag insåg att det för dagen var fullsatt med besökare. Trots det så var det som om trädgården slukade dem alla och gjorde dem tystare och mindre bullriga. Lite samma egenskap som det är att gå in i en kyrka. Man går in fylld med respekt och man visar hänsyn.
Ofta drog jag på smilbanden när jag spankulerade omkring där. Små finurliga uppfinningar. En del fula, andra genialiska. Förmodligen Gustavs påhitt, tänkte jag. Gustav som jag i likhet med många andra, fått lära känna genom de underbara TV-programmen.
En del tycker att han verkar tramsig, men jag tror att han har hittat hela hemligheten med livet. Han har kommit på vad som gör livet för honom så roligt att leva. Om vi alla kunde finna den glädjen, då skulle många doktorer få söka sig andra yrken tror jag. Jag tror livet handlar om att skratta och få vara lite tramsig, precis som Gustav.
Jag såg honom jobba med vattenkrassen borta vid dammen. Av respekt la jag undan min kamera när jag mötte honom och pratade istället några ord med honom. När jag gick vidare såg jag hur alla ankorna följde honom på en lång ”gåsarad”. Jag log och jag kunde inte låta bli att knäppa en bild på det lilla följet.
Borta i dammen plaskade resten av ankfamiljen glatt runt och på båten stod en yr höna och trodde nog för stunden att även hon var en anka.
I grönsaksfältet låg Marie och lukade ogräs, och borta vid vinbärsbuskarna tjuvade ankorna av de röda bären som redan mognat. Skränande vaggade de iväg när jag kom gående med siktet inställt på den stora tomatdjungeln.
Detta ljuvliga tomatväxthus som finns här på gården.
Jag tänkte lite skamset på min egen odling hemma i Gyllebo. Knappt några tomater och långt ifrån så här stora och kraftiga. Fast sedan så ändrade jag mig, och tänkte att i jämförelse med tidigare år, då jag inte haft en enda tomatusling, så var det ju en klar förbättring för mig.
Sedan gick jag länge och njöt, inspirerades och stal idéer.
Uppe på backen satt hunden Siri tillsammans med alla hönsen.
Hon såg nästan stolt ut när jag gick förbi. Hönsen kacklade, pickade och sprätte, precis som höns är skapta för att göra.
Så var det dags för mig att köra hemåt igen.
Magen knorrade lite och jag var lite spänd på min egen potatisodling. Den vi hade bestämt att vi skulle prova den kvällen.
Kanske blir det inte så överdådigt med min självhushållning som hos Mandelmanns, men någonstans måste man börja.
Jag vinkade hejdå till allt där på Djupadahl och susade uppför Sträntebacken mot mitt Gyllebo igen.
Dagens citat:
Jag känner mig så lycklig
att jag inte ens är rädd för
att det ska gå över.
Ha en härlig dag och lite mer om min egen självhushållning, det få ni läsa i ett annat inlägg.
Kram Annika

En plats där livsandarna bara vill dansa runt och busa.

Hejsan.
Har ni vaknat till skönsång idag?
Den här Luciatiden är alltid så himla mysig tycker jag.
Det är ju ganska länge sedan jag själv iklädde mig rollen som skönsjungande Lucia … men det fanns en tid, och om den kan man läsa här.
Fast som ni vet så mår jag bästa av att vara ute i naturen i mina rejäla kängor och en stickad mössa långt nerdragen över öronen.
För några dagar sedan var jag på en av de härligaste platserna som finns …
Forsamölla och kullen med ”det ensamma trädet”.
Här dansar livsandarna alltid sådär lite extra mycket. Man blir glad här och känner sig lätt till sinnet.
Det var en härlig dag med friska vindar, och jag var helt ensam. Platsen var för stunden bara min.
Vid ån växte en buske med vita snöbär. Eller ”smällebär” som vi kallade dem när jag var liten. Såklart var jag bara tvungen att trycka sönder några av bären och bara få känna den där välbekanta känslan, det där ”poffet” som hörs när man trycker sönder de små vita bären. Det där barnasinnet finns alltid på lur hos mig.
Vattnet i ån var vilt och galet och ljudet från fallet var nästan helt öronbedövande.
Fast så mycket som det regnat den här hösten så måste det ju bli mycket vatten i ån, såklart.
Att kliva runt där på kanten till vattenfallet är alltid lite vanskligt. Stenarna är hala av fuktig mossa.
På ett ställe ligger en särskilt sten som är så vacker. Jag undrar alltid över den när jag kliver på den … Ålder, varför den har sitt mönster? … Vacker är den i alla fall.
Mossa växer det överallt här. Även om det är nog så vacker i alla jularrangemang som finns nu, så tycker jag nog att det finns ingen plats som det är vackrare på, än ute i naturen i sin rätta miljö.
Jag strövade över kullarna i Mandelmanns vackra hage och tog sikte på det ensamma trädet på kullen.
Det underbart vackra lilla trädet som bara står där så trotsigt och envist.
Att sitta här uppe en stund och bara njuta och filosofera, det är ren och skär friskvård.
Det känns lite som om det där lilla trädet har en egen klok själ.
Att luta sin rygg mot dess stam är som att sitta intill en kär gammal vän. Tryggt.
Utsikten ut över kyrkan, Rörums backar och havet är slående vacker.
Här skulle jag kunna sitta en hel dag och bara göra ingenting.
Men det duger ju inte.
Hemma på mitt kontor väntade pappershögarna på mig.
Jag vinkade adjö till trädet och vattenfallet och begav mig hemåt igen.
Dagens citat:
En god handling stoppar aldrig av sig själv.
Den leder till nya goda handlingar.
En god handling sprider sina rötter i alla riktningar.
Dessa rötter blir sedan sina egna träd.
Det bästa med goda handlingar är att de gör att
människorna som tar emot dem också blir goda.
Bra va!!
Om vi alla gör en god handling idag, så har vi snart en stor härlig skog av godhet.
Kram på er från mig.
Annika
Scroll to Top