mandelmanns gård

En sommarkväll att minnas.

Hej

Jag har de senaste veckorna följt serien om Mandelmanns gård på TV. Den har påmint mig om hur fantastisk sommar vi fick uppleva i fjor. Alltså, så många goa minnen den gav oss.

Särskilt minns jag en kväll. En sensommarkväll på just Djupadal.

Jag och Stefan hade bokat plats för att äta kvällsmat på gården. Det var en vacker sensommarkväll och dofterna i trädgården var nästan berusande.

När jag tänker tillbaka på den där kvällen blir jag alldeles glad och lycklig.

Det blev en resa i smakernas värld, den där kvällen. Jag minns inte längre hur många olika rätter vi bjöds på. Likt en tapasrestaurang blev vi serverade rätt efter rätt. Alltihopa tillagat av vad som fanns på gården.

Vi var ett trettiotal gäster som hade fått möjligheten att njuta av allt det goda.

När man ätit så mycket och så länge, ja då var vi tvungna att pausa. En tur i den prunkande trädgården fick maten att sjunka och göra plats för mer.

Tid för att pudra näsan blev det också. Det lilla dasset var nystädat och fräscht, förkunnade Gustav, innan han fnissande drog sig tillbaka upp mot ensamma trädet.

Den här kvällen blev en av de kvällar som jag minns särskilt väl från sommaren 2018.

Jag beundrar dem verkligen, paret Mandelmann. All mat serverade Marie oss själv, ända till sena kvällen. Tillsammans med en ung tös, bar hon in tallrik efter tallrik fyllda med delikatesser. Nästa morgon skulle Marie upp före tuppen, för att ta emot ett filmteam. Avsnitt för TV skulle spelas in. De program som nu bjuder oss den härliga underhållningen på tisdagskvällarna.

Har ni något särskilt sommarminne från i fjor?

Dagens citat:

Vi ska dö en dag, men alla andra dagar ska vi leva.

Vill ni se mera från den här ljuvliga kvällen så finns ett inlägg HÄR.

Ha det gott.

Annika

Dags för skördefest.

Hejsan.
Förra helgen var det fest och jippo på hela Österlen. Äppelmarknaden i Kivik såklart. Men även på andra ställen passade man på att ställa till med lite extra festligheter när vårt kära Österlen var målet för mångas besök.
Jag tog min fina lilla faster med mig på skördefest hos Mandelmanns.
Att det var hög tid för skördefest på Djupadal, det kunde till och med jag se. Äppelspaljeén dignade av knallröda äpplen och det var ett under att den orkade hålla upp den stora tyngden. Kålhuvudena var groteskt stora och skulle nästan kunna användas som sådana där stora träningsbollar att sitta på. Pilatesbollar tror jag att de kallas för.
Höns och ankor såg feta och fina ut där de yrade omkring längst bort i trädgården. Det var bara den lilla helsvarta ankan som såg smal och smärt ut. Nästan tanig. Kanske var den mobbad och utstött och fick inte lika mycket mat. Fast nej – hos Mandelmanns blir ingen mobbad – det måste vara den helsvarta fjäderdräkten som blev som en synvilla. Ja, det vet ju vartenda fruntimmer, att svarta kläder är smickrande för en rund figur.
På skyltar står det att man inte får klämma och trycka på frukt och tomater. Men hur skulle man kunna låta bli … impulsivt sträckte vi fram händerna för att försiktigt känna ändå. Alltså, alla dessa ljuvliga tomater.
Ingenstans smakar tomaterna så gott som här.
Lite överallt stod lokala försäljare och sålde saker. Äppelmust, fårskinn, begagnade böcker … Ja, helt enkelt lite av varje.
När min lilla faster började se trött och kaffesugen ut, då körde jag hem för henne till Komstad igen. Och efter en stadig kopp starkt kaffe återvände jag hem till mitt Gyllebo. Där satt Stefan med sitt gips i solen och väntade på mig. Klumpfötter kan inte följa med på Österlens skördejippo så han blev nog glad av att se mig igen.
Fylld av lusten att själv skörda, tog jag rätt på de sista chilisarna från mina egna plantor.
Skördetiden är en ljuvlig tid. Färgsprakande, stark och vacker.
Dagens citat:
Acceptera hur det är,
släpp det som var och
ha en positiv förväntan
på det som kommer.
Ha det gott och njut. Här och nu!
Kram Annika

Kvällsmat hos Mandelmanns

Hejsan.
Sommarens största matupplevelse fick jag nog den kvällen då vi var på kvällsmat hos Mandelmanns. Det där var kanske inte bara sommarens smakupplevelse, utan förmodligen mitt livs största matfest.
Om ni har varit på det moderna matstället Pinchos (de som serverar en massa smårätter i alla de former) så kan man säga att det var ungefär som där… med den skillnaden att på Djupadal behövde man då rent inte någon mobiltelefon för att få in sin mat till bordet. Maten kom Marie kilande med, nästan i högre hastighet än våra magar orkade med.
Bäst av allt var att allting som serverades var garanterat självproducerat och direkt från gården.
I god tid före klockan 19.00, parkerade jag och Stefan på Mandelmanns ”vindkraftsbacke”. Jag ville hinna ströva ett varv i trädgården före maten.
Stefan med sin krycka placerade jag på en lämplig plats, där han både hade uppsikt över trädgården, men samtidigt kunde njuta av alla de goa dofterna som strömmade ut från den öppna serveringsluckan.
Själv vandrade jag bort i den underbara trädgården som nästan tar andan av mig varje gång jag kommer dit.
Nej, TV-programmen har ännu inte lyckats göra den här trädgården riktig rättvisa, för här är så mycket vackrare i verkligheten.
Precis överallt växer och frodas det.
Allt ifrån grönsaker som går att äta, till fantastiska exotiska träd som nog mest är för sin skönhets skull.
Så var det dags för oss att sätta oss till bords.
Gustav och Marie började med att hälsa oss alla hjärtligt välkomna.
Gustav förklarade med ett stort leende att dasset var nystädat och att han under kvällen kom att avvika. Jag tror han skulle följa med fjällkorna upp vid ensamma trädet en stund… Och för en hårt arbetande självhushållare så kan han väl vara värd en ensam stund i stillhet. En bättre plats för en stunds vila finns nog inte i hela världen.
Marie började med att förbereda oss på att vi skulle komma att bli mätta. Mätta med åtta utropstecken efter sig.
Och det vill jag lova att vi blev.
För in kom hon dansande med alla möjliga delikatesser tillagade av allt som gården förmår.
Det var väl efter den femte förrätten ungefär, som jag la undan min kamera. Jag förstod att här gällde det att koncentrera sig på att äta och njuta istället.
I halvlek blev det en kort paus i ätandet. Då kunde de som behövde, passa på att pudra näsan på dasset. Hela sällskapet tog tillfället i akt att sträcka på benen och ta sig en nypa frisk luft i den sagolika Djupadalskvällen.
De tappra kockarna såg glada ut och den unga servitrisen passade på att ta sig ett välförtjänt glas vatten.
Marie själv tappade upp nytt friskt vatten på glasflaskor för att servera oss.
Dricksvattnet här på Djupadal är underbart gott, men kanske tycker jag det för att det smakar precis som vårt eget hemma i Gyllebo.
Efter ungefär 16 rätter av alla de slag, var det dags för efterrätterna. Inte en, utan minst tre olika. Och såklart kaffe!
Tillsist var Stefan så mätt och trött att han nästan smälte ihop med väggen där han satt.
Alltså!! Vilken smakupplevelse.
Tusen tack fantastiska Marie och Gustav Mandelmann för en underbar kväll.
Själv tänker jag inte äta så här mycket igen förrän möjligtvis till jul.
Dagens citat:
Hemma är där vattnet inte
smakar konstigt.
Ha en fin dag och kram.
Annika

Blomsterhav på Djupadahl

Hejsan
Aldrig har det väl varit vackrare där på Djupadahl än i år…
…eller jo, det är förstås alltid lika vackert där tycker jag.
Men i år är det som om alla blommorna har en djupare färgnyans och som om allting blommar lite rikligare. Åtminstone de blommor som älskar torkan.
Naturligtvis har jag förnyat mitt stammiskort. Då kan man komma och gå där på gården lite mer som man vill.
Och till min stora glädje har min cykel fått en helrenovering i sommar, med nya däck och ny kedja. Nästa gång tar jag cykeln genom skogen dit. Bra cykelparkering finns det ju.
Den här dagen hade jag min ”halte Stefan” med som sällskap. Eftersom han inte kan gå några längre sträckor så fick jag muta honom med kaffe och tilltugg. När det handlar om mat och godsaker då är min Stefan aldrig svårövertalad.
Jag köpte kaffe och mandelbakelser till oss och såg till att vi hamnade behagligt i skuggan invid ett växthus.
-mmmmm …. rikted Zoegakaffe, sa Stefan njutningsfullt, när han slurpade i sig den första klunken kaffe.
Så kilade jag och försåg Stefan med ytterligare lite extra påtår för att sedan själv vandra runt lite på egen hand i den ljuvliga trädgården.
-sitt du nu här älskling och njut, sa jag, innan jag slank iväg in i en gång av mjukt fårull.
 På långt håll kunde jag höra ”Fru Linderöd” där hon låg, flåsande och fisande, i den varm solen.
Vid hennes juver puffade ett gäng ganska stora kultingar högljutt, ivriga att få släcka törsten den här varma dagen.
Inne i tomatdjungeln blev jag grön av avund. Ja Gustavs tomatodling slår ju min egen med hästlängder. Fast jag hade såklart inte förväntat mig något annat heller.
Utanför växte sallad, lök och annat i vackra rader. Allting så välskött och fint. Det där är nog Maries verk tänkte jag när jag tassade vidare.
 I ett lummigt hörn av trädgården hittade jag gårdens nykomlingar. Påfågelparet Påvel och Pålette.
Att det var ett surt och krängt äkta par, det kunde jag förstå av skylten som varnade för att gå dem för nära.
Men vem blir inte sur med en spegel som gör en sådär ful och bred i nyllet …
Så vandrade jag vidare i den ljuvliga trädgården. Djupt försjunken i mina tankar planerade jag för min egen lilla täppa. Jag skulle minsann också ta fröer från mina vallmon och hänga mina chilisar på tork.
Avkopplad slog jag mig ner på bänken i skuggan vid dammen.
-åhhh tänk här skulle jag suttit med min älskling och bara njutit tänkte jag…
Så stelnade jag förskräckt till och kom att tänka på att honom hade jag ju placerat borta vid ett växthus för en bra stund sedan …
Med stora kliv travade jag kvickt dit bort, och tänk, där satt han snällt kvar med sitt kaffe, även om minen inte direkt var särskilt road.
Dagens citat:
När hjärnan går vilse i livet
så stanna upp och låt
hjärtat visa vägen.
Om hjärnan är kartan så
är hjärtat kompassen.
Ha en fin dag och en stor kram från mig.
Annika

Sommarpremiär på Österlen

Hej
I helgen slog familjen Mandelmann åter upp portarna till sin fantastiska trädgård.
Jag vet egentligen inte vad det är med den här trädgården som gör så gott i min själ, men någonting är det.
Man kan besöka många olika fantastiska visningsträdgårdar runt om i vårt avlånga land, men just här är det något som vidrör själen tycker jag. Det är som om familjen lyckats hitta meningen med en trädgård och en gård. Här får alla sinnen sig en rejäl dos av intryck. Sådär som vi människor mår så himlens gott av.
För mig är det särskilt alla djuren som skapar min må-bra känsla.
Som liten flicka drogs jag till platser där det fanns djur. Vilka slags djur spelade ingen som helst roll. Jag älskade dem alla och jag var aldrig rädd för något då. Jag älskade allt från den stora tjuren till den lilla  kycklingen, allt från de smutsiga grisarna till de fisförnäma katterna. Jag älskade helt enkelt allt levande.
Och precis så är det här hos Mandelmann. Djuren lever sida vid sida med människan i en skön harmoni. Det är det som gör hela gården och trädgården levande tror jag. Mångfalden av alla sorters djur och växter tillsammans. Berikande, eftersom allt är skapt för att finnas. Inte uppdelade i en jättestor produktion, utan alltihop på samma lilla farm, precis som här.
I en samklang som allt är menat.
-ditt stammiskort från i fjor gäller än några dagar, sa den unga söta flickan i inträdet, när jag stack fram mitt visakort för att betala för ett nytt säsongskort.
-välkommen in, sa hon sedan med ett brett leende och öppnade den hemmagjorda, roliga entrégrinden.
Ja, såklart kände hon igen mig. Jag som varit på gården så många gånger att till och med grannarna börjat lägga märke till mig.
Jag stack mina bara fötter ner i den mjuka fårullen. Ullen som jag tror att Marie lägger ut för att förhindra sniglarnas framfart. Ljuvligt.
Efter veckans intensiva arbete med mina papper så var det som om all stress bara rann av mig och ner i den mjuka ullen under mina fötter.
Trots att parkeringen upp på backen bakom gården var fylld av bilar, och jag insåg att det för dagen var fullsatt med besökare. Trots det så var det som om trädgården slukade dem alla och gjorde dem tystare och mindre bullriga. Lite samma egenskap som det är att gå in i en kyrka. Man går in fylld med respekt och man visar hänsyn.
Ofta drog jag på smilbanden när jag spankulerade omkring där. Små finurliga uppfinningar. En del fula, andra genialiska. Förmodligen Gustavs påhitt, tänkte jag. Gustav som jag i likhet med många andra, fått lära känna genom de underbara TV-programmen.
En del tycker att han verkar tramsig, men jag tror att han har hittat hela hemligheten med livet. Han har kommit på vad som gör livet för honom så roligt att leva. Om vi alla kunde finna den glädjen, då skulle många doktorer få söka sig andra yrken tror jag. Jag tror livet handlar om att skratta och få vara lite tramsig, precis som Gustav.
Jag såg honom jobba med vattenkrassen borta vid dammen. Av respekt la jag undan min kamera när jag mötte honom och pratade istället några ord med honom. När jag gick vidare såg jag hur alla ankorna följde honom på en lång ”gåsarad”. Jag log och jag kunde inte låta bli att knäppa en bild på det lilla följet.
Borta i dammen plaskade resten av ankfamiljen glatt runt och på båten stod en yr höna och trodde nog för stunden att även hon var en anka.
I grönsaksfältet låg Marie och lukade ogräs, och borta vid vinbärsbuskarna tjuvade ankorna av de röda bären som redan mognat. Skränande vaggade de iväg när jag kom gående med siktet inställt på den stora tomatdjungeln.
Detta ljuvliga tomatväxthus som finns här på gården.
Jag tänkte lite skamset på min egen odling hemma i Gyllebo. Knappt några tomater och långt ifrån så här stora och kraftiga. Fast sedan så ändrade jag mig, och tänkte att i jämförelse med tidigare år, då jag inte haft en enda tomatusling, så var det ju en klar förbättring för mig.
Sedan gick jag länge och njöt, inspirerades och stal idéer.
Uppe på backen satt hunden Siri tillsammans med alla hönsen.
Hon såg nästan stolt ut när jag gick förbi. Hönsen kacklade, pickade och sprätte, precis som höns är skapta för att göra.
Så var det dags för mig att köra hemåt igen.
Magen knorrade lite och jag var lite spänd på min egen potatisodling. Den vi hade bestämt att vi skulle prova den kvällen.
Kanske blir det inte så överdådigt med min självhushållning som hos Mandelmanns, men någonstans måste man börja.
Jag vinkade hejdå till allt där på Djupadahl och susade uppför Sträntebacken mot mitt Gyllebo igen.
Dagens citat:
Jag känner mig så lycklig
att jag inte ens är rädd för
att det ska gå över.
Ha en härlig dag och lite mer om min egen självhushållning, det få ni läsa i ett annat inlägg.
Kram Annika

En plats där livsandarna bara vill dansa runt och busa.

Hejsan.
Har ni vaknat till skönsång idag?
Den här Luciatiden är alltid så himla mysig tycker jag.
Det är ju ganska länge sedan jag själv iklädde mig rollen som skönsjungande Lucia … men det fanns en tid, och om den kan man läsa här.
Fast som ni vet så mår jag bästa av att vara ute i naturen i mina rejäla kängor och en stickad mössa långt nerdragen över öronen.
För några dagar sedan var jag på en av de härligaste platserna som finns …
Forsamölla och kullen med ”det ensamma trädet”.
Här dansar livsandarna alltid sådär lite extra mycket. Man blir glad här och känner sig lätt till sinnet.
Det var en härlig dag med friska vindar, och jag var helt ensam. Platsen var för stunden bara min.
Vid ån växte en buske med vita snöbär. Eller ”smällebär” som vi kallade dem när jag var liten. Såklart var jag bara tvungen att trycka sönder några av bären och bara få känna den där välbekanta känslan, det där ”poffet” som hörs när man trycker sönder de små vita bären. Det där barnasinnet finns alltid på lur hos mig.
Vattnet i ån var vilt och galet och ljudet från fallet var nästan helt öronbedövande.
Fast så mycket som det regnat den här hösten så måste det ju bli mycket vatten i ån, såklart.
Att kliva runt där på kanten till vattenfallet är alltid lite vanskligt. Stenarna är hala av fuktig mossa.
På ett ställe ligger en särskilt sten som är så vacker. Jag undrar alltid över den när jag kliver på den … Ålder, varför den har sitt mönster? … Vacker är den i alla fall.
Mossa växer det överallt här. Även om det är nog så vacker i alla jularrangemang som finns nu, så tycker jag nog att det finns ingen plats som det är vackrare på, än ute i naturen i sin rätta miljö.
Jag strövade över kullarna i Mandelmanns vackra hage och tog sikte på det ensamma trädet på kullen.
Det underbart vackra lilla trädet som bara står där så trotsigt och envist.
Att sitta här uppe en stund och bara njuta och filosofera, det är ren och skär friskvård.
Det känns lite som om det där lilla trädet har en egen klok själ.
Att luta sin rygg mot dess stam är som att sitta intill en kär gammal vän. Tryggt.
Utsikten ut över kyrkan, Rörums backar och havet är slående vacker.
Här skulle jag kunna sitta en hel dag och bara göra ingenting.
Men det duger ju inte.
Hemma på mitt kontor väntade pappershögarna på mig.
Jag vinkade adjö till trädet och vattenfallet och begav mig hemåt igen.
Dagens citat:
En god handling stoppar aldrig av sig själv.
Den leder till nya goda handlingar.
En god handling sprider sina rötter i alla riktningar.
Dessa rötter blir sedan sina egna träd.
Det bästa med goda handlingar är att de gör att
människorna som tar emot dem också blir goda.
Bra va!!
Om vi alla gör en god handling idag, så har vi snart en stor härlig skog av godhet.
Kram på er från mig.
Annika

Spindelliljan och en sista snabbis hos Mandelmann.

Hejsan.
Oj, den där rubriken lät ju väldigt tokig. Såklart menar jag en ”snabbvisit”, och ingenting annat.
Förra helgen hade de öppet sin sista dag där på Djupadahl.
Jag och min dotter hade kärat ner oss i deras ljuvliga planscher, som Tova Mandelmann tecknat. Så den här sista öppetdagen passade jag på att köra dit och köpa vars två stycken affischer åt  oss.
Det finns 5 olika varianter. Jag valde de med kål och den med ätliga blommor. Amanda fick en med tomater.
Visst är de galet fina!?
Såklart strosade jag en sväng i trädgården som det här året haft väldigt många besökare.
Ankorna hade fått flytta till dammen där de brukar skörda sin vattenkrasse som sedan säljs i den lilla butiken. Jag kunde riktigt se hur glada ankorna var över att nu få fri tillgång till allting där i dammen och i hela trädgården. De liksom återerövrade sin gård.
Hos Linderödsgrisarna satt en kille med mikrofon. Han var i färd med att göra en intervju. Inte med varken Gustav eller Marie. Nej han spelade in vad grisen Linderöd hade att säga. Lite längre bort stod en fin stockholmsdam och glodde storögt med halvöppen mun.
Ja, man kan faktiskt undra vad grisen hade för uppseendeväckande historia att berätta den här soliga dagen på Djupadahl …
När jag slank ut genom inträdesluckan tackade jag de underbara ungdomarna som jag nästan lärt känna under sommaren som gått.
På väg hem,  när jag var nära att köra  över en av alla de yra höns som alltid springer runt där på gården, slog det mig plötsligt varför det känns så bekant när jag är där på gården.
Det är ju som att vara hemma hos Pettson & Findus. Den där sagan mina barn älskade att lyssna på när de var små. Den som jag läste för dem kväll efter kväll när de skulle sova.
Jag har fått en väldigt vacker krukväxt av min svärmor Karin. Det är en spindellilja.
Jag har lyckats dela på den så det blivit två plantor av en. Nu var det åter dags att plantera om dem, och till min glädje hade den ena fått två små nya bebisplantor vid sin sida.
Klarar jag att få dem att överleva så är de utmärkta presenter till mina båda ”blomstersystrar”.
Om man får sina spindelliljor att blomma så har de väldigt vackra, vita blommor.
Ännu har jag inte lyckats så bra med mina exemplar, dvs jag har aldrig någonsin fått dem att få en endaste liten blomstängel. Men man ska aldrig ge upp hoppet.
När vi var på semester på Maldiverna minns jag att det växte just spindelliljor utanför vår bungalow där.
De var så fantastiskt fina!!
Så om jag inte lyckas få mina egna plantor att blomstra, så måste vi nog åka dit igen för att njuta av dem där…. Eller vad tror ni??
Ön Kuredu, som tillhör Maldiverna, var för övrigt en riktig paradisö. Det var  som om vi var mitt i en saga. Kanske blir det ett inlägg därifrån lite längre fram.
Dagens citat:
Vad du än gör,
gör det med kärlek.
Hur du än lever,
lev med känsla.
Hur du än talar,
tala gott, äkta och ärligt.
Hur du än älskar,
älska innerligt.
Ha en fin söndag och kram på er
Annika

Jag och Amanda åkte på skördefest.

Hejsan
Förra helgen var det full fart här på Österlen.
Den stora äppelmarknaden gick av stapeln i Kivik. Och så hade Mandelmanns sin stora skördefest.
Såklart körde vi bort dit en liten sväng. Såklart …
 Jag älskar ju att strosa där!
Speciellt för den här helgen var att det var en liten marknad där med lokala försäljare. Konsthantverk, växter och matprodukter. Alltihopa ekologiskt och miljövänligt såklart.
Jag och Amanda njöt för fullt av den otroligt vackra höstdagen. Solen sken och det kändes nästan sommarvarmt där på gården i dalen.
Mitt i trädgården stod Gustav och spelade på sin fiol tillsammans med en kompis. Han hade tagit en paus från sitt arbete för en stunds roligheter istället.
Så härlig musik som smälte in i naturens egna toner.
Jag och Amanda smög in i tomatdjungeln. Ännu finns det stora härliga tomater på plantorna där inne. Doften är starkare och djupare än någonsin.
Vi strosade vidare, ut i trädgården, där vi mötte de små ankungarna. Så himla söta.
Vi bestämde oss för att ta en liten lunch den här fina dagen i september.
Inne i caféet stod två av de vackra glasstatyetter som Marie och Gustav vunnit i kristallentävlingen. Jag kunde inte låta bli att undra lite var de hade den tredje och förmodligen mest prestigefyllda statyn. Såklart på hedersplats inne i sitt privata hem.
Borta vid kaffeluckan fixade Gustav med ett extra trappsteg så det skulle vara lite lättare för de med kortare ben att nå upp.
Överallt surrade bin runt och samlade in årets sista nektar.

Mätta och nöjda gick vi mot den överfyllda parkeringen uppe i backen.

Inte på hela sommaren har jag sett så mycket människor där på gården.
Mitt hjärta blir varmt av hur de så frikostigt bjuder på sig själv och sin underbara gård.
Jag och Amanda sa hejdå till de söta små griseknoarna och åkte hem till Gyllebo igen.
Där på skördefesten träffade jag en annan gullig lantbrukare. Gustav och Maries närmsta granne från Gamlegård. Han var där för att sälja sin egenproducerade rapsolja.
-”Har man en deppig dag så kan man gå hit till Gustav och Marie, vips är man på gott humör igen … det går liksom inte att vara deppig här”
Och det har han nog rätt i.
Jag har alltid älskat människor som vågar att bjuda på sig själv. Som Gustav och som Marie!
Tack för en fantastisk sommar ♥
Dagens citat:
Medmänslighet är
min favoritsuperkraft!
Hoppas ni får en fin lördag.
Kram Annika

Linderödskultingar hos Mandelmanns

Hej hej
Förra helgen när det regnade så våldsamt passade jag och min dotter på att hälsa på hos Mandelmanns en stund.
Alla gånger vi varit där i sommar tycker jag att det har regnat och varit rena gummistövelvädret.
Så den här regniga dagen passade ett besök där alldeles utmärkt.
Vi hade sett på instagram att det fötts små griskultingar där och det var dem vi gärna ville träffa såklart.
Allting växer så det knakar där. Grönt och frodigt såhär i skördetider.
De har så himla spännande blommor där tycker jag.
Som den här till exempel,  vad liknade den  …
I växthuset finns också en massa roliga växter. Djungelgurka till exempel. Och en massa olika tomatsorter som får mig själv att längta efter en egen tomatodling nästa år.
Under de värsta regnskurarna skulade vi under ett tak vid ”gysselstan”, vilket är skånska och betyder gödselstack.  Där stod vi mittemot dasset där Gustav byggt sin finurliga vattencistern av en mjölkanna.
Andréa passade på att testa sina 8 år gamla gummistövlar.
-Japp, helt vattentäta ännu, förkunnade hon nöjt!
När regnet lättade något, fortsatte vi vår jakt efter ”ynglingarna Linderöd.”
I dammen såg ankorna ut att leva livets goda dagar. Nyduschade och fräscha som de ju var.
Så hittade vi då till sist fram till familjen Linderödsgris.
De såg ut att ha det så himla bra där de gick och bökade i gjyttjan. En liten ”pellegris” stod mitt i maten och försåg sig. Efter ett tag kom Gustav med lite ogräs från trädgårdslandet.
Vilka glada grisar!! Det kommer att bli goda kotletter av dem.
Vi gick en liten sväng i det stora grönsakslandet och njöt av den vidunderliga utsikten ut över Rörum.
Sedan tackade vi för oss och drog vidare.
Dagens citat:
De vackraste sakerna
i livet är INTE saker.
Det är människor,
minnen och bilder.
Det är känslor, leende
situationer och skratt.
Jag önskar er en underbar lördag och tackar för att ni tittade hit till min blogg.
Jag blir också lite extra glad om ni trycker på lilla hjärtat här nedanför.
Välkomna en annan gång.
Kram Annika
 GRATTIS TILL ÅRETS KRISTALL UNDERBARA MANDELMANN!!!

Solrosornas tid hos Mandelmann.

Gomorron kära ni.
Jag älskar att ströva runt på Mandelmanns Gård på Djupadahl. Fast det vet ni nog redan.
Jag är ju ägare till ”stammiskort” nummer ett, så jag får köra dit när jag vill, förutsatt att där är öppet såklart.
En dag förra veckan åkte jag och min dotter Emmy dit en sväng.
Åhhh … nu börjar allting i köksträdgården blomma för fullt. Och alla solrosorna!
 
Den här dagen var där fullsmockat med folk och bilar.
Den söta killen i inträdet nickade igenkännande på mig när vi kom.
 
Där är verkligen förunderligt vackert i deras trädgård.
Och med en söt dotter så kan man liksom inte låta bli att knäppa bilder.
 
I dammen flöt ankorna förnöjsamt fram. De åt vattenkrasse allt vad de kunde, och hade inte alls tid att bry sig om alla besökare den här dagen.
 
För att skapa lite spänning i vardagen kan man balansera ut på en sned spång som Gustav har byggt där i dammen. Trots lite balanskonster för fotografen så klarade jag mig torrskodd den här dagen.
 
Det är verkligen härligt att se hur allting växer, slår ut och förändras där på gården. För varje gång jag varit där under sommaren ser det lite annorlunda ut. Ingen gång är den andra lik.
Nu börjat allting mogna. Äpplen, tomater och andra frukter.
 
 

Inne i växthuset där tomatdjungeln finns, där är doften tung av tomat, fukt och jord.

.”som i farmors växthus”, sa Emmy med eftertryck.
Så fantastiskt att bara strosa där.
 
 
Just den här dagen när solen tittade fram så blev det varmt och skönt där i dalen där gården ligger.
”Svitt i pälsen blev man”, vilket är skånska och betyder att jag kände mig svettig och varm.
 
Så kom vi till solrosfältet.
Jag bara älskar solrosor!
Man förstår verkligen varför de heter just solrosor. Gula som solen. Vackra som rosor. Så vänder de sitt ”ansikte” upp mot solen och liksom ler.
Om jag skulle varit en blommor, då önskar jag att jag varit en solros.
 
 
Jag gillar att de värnar om bina, där på Djupadahl.
Överallt svärmade de fredliga små bina runt och hoppade från blomma till blomma.
Utan våra bi, så är det ute med oss människor, så var rädda om dem hörrni!!
 
 
Så tackade vi för oss.
Såklart köpte vi med oss lite tomater hem.
Lika välgörande för sinnet som för smaklökarna.
 
 
Dagens citat:
 
Sunda relationer är som
blommor.
Ge dem tid och näring
så kommer de att blomma
i all sin prakt.
 
Tack för att ni kikade in här på bloggen.
Ha en fin dag.
Kram Annika
 
 
 
 
 
 
Scroll to Top