Mot ALS 2018

Hej
Min älskade kusin Camilla dog i augusti i fjor av den värsta sjukdom som i alla fall jag känner till.
Hon gick bort i sjukdomen ALS.
Trots att hon var väldigt sjuk och svag i fjor så engagerade hon sig, och med hjälp av sina syskon drog hon igång en ALS vandring i Simrishamn.
Mer om den vandringen hittar ni här.
Alla vi som hade förmånen av att ha fått lära känna Camilla, vi vet vilken fantastisk människa hon var. Vilket energiknippe, vilken glädje hon förmedlade och vilken genuint äkta personliget hon hade. Camilla var helt enkelt så väldigt omtyckt av precis alla.
I söndags var vi åter samlade för att fortsätta den vandring och insamling som Camilla startade.
För ALS forskningen, och mot djävulens sjukdom.
Precis som året före så strålade solen på oss.
Familj, vänner, släktingar och många andra underbara människor kom för att delta.
Systern Lena inledde med ett enkel och vackert välkomstal, som vi avslutade med en tyst minut till Camillas minne.
Många tårar rann, men precis som Camillas personlighet alltid har varit, så fanns skrattet och glädjen liksom ändå på lut bakom hörnet.
Camillas skatt … det där skrattet ingen av oss någonsin glömmer. Underbart.
Exakt klockan 14.30 startade vi vår lilla vandring. Precis som på många andra platser i landet.
Men kanske hade just vi i Simrishamn förmånen av att få vandra på en av de vackraste platsen av dem alla.
En storslagen natur. En natur som jag tror mig veta att Camilla älskade.
Efter vandringen var det fritt fram att tillsammans slå sig ner för en stund i solen. Med lite medhavd fika, eller bara för att umgås och prata.
Tillsammans.

Att skriva ett inlägg som berör på djupet är svårt, att välja ord så allt blir rätt och inte sårar de närmsta….

Att skriva om en person, om Camilla, som vi alla håller så kär utan att beröra och framkalla tårar det går ju inte.
Men jag vill aldrig glömma, så jag väljer att ändå skriva.
Så länge vi minns – så länge är allt levande.
Jag ska hjälpa till att hålla min älskade kusins minne levande, för Camilla var en av de mest levnadsglada personerna jag någonsin mött. För hennes närmaste ska jag hjälpa till att minnas den hon var, men ändå se framåt och fortsätta leva och kämpa för oss som ska vara kvar här ett tag till.
Ta hand om er och skratta mycket.
Även om tårarna rinner, glöm inte att skratta ändå.
Och fortsätt stödja forskningen så att det med tiden kommer att finnas en gnutta hopp för de som drabbas av denna vedervärdiga sjukdom.
Kram Annika