vandring

Som ett gult påskris i dimman.

Hejsan.

Förmodligen var det höstens gråaste morgon, och dimman låg tät över Österlen.

I en slående vacker kontrast till allt det gråa, så lyste träd och buskar upp i fantastiska färger.

Min morgonpromenad gick från parkeringen vid Prästens badkar söderut mot Tjörnedala. Havet var vilt och busigt.

Rosenbuskarna utmed stranden var översållade av röda nypon. Jag tänkte på det klipulver vi tillverkade som barn och smusslade ner under tröjorna på pojkarna i skolan… Undrar om det där egentligen fungerade?

En buske som såg ut som en förväxt dillplanta, hade antagit en knallgul färg. Det såg nästan ut som ett gult påskris i dimman.

Temperaturen var inte så kylig som jag trott, så jag blev smått svettig i min stickade höstmössa.

Med ett hav som var busigt, en dag som var gråare än grått och ett väder som definitivt var för varmt för stickad mössa, så blev det en härlig morgontur.

Dagens citat:

-Hur går det med dieten?

-Jättebra! Åt ägg till frukost.

-Stekta?

-Kinder.

Må gott och kram.

Annika

Det vackraste av Österlen.

Hejsan
Jag älskar verkligen vår underbara natur här på Österlen. Här finns liksom lite av allting.
Här finns havet med sina vita sandstränder och det otroliga ljuset. Här finns skogen som är så vacker så det gör ont. Här finns hedar och ängar. Och de små underbara fiskesamhällen…
I fjor vandrade jag och mina döttrar en del av etapperna på Österlenleden.
I år har jag inte kunnat få med mig en enda kotte som vandringssällskap. Men det gör inget. Naturen är ju egentligen det enda sällskapet jag behöver.
Naturligtvis valde jag min favoritsträcka. Den mellan Kivik och Brösarp.
I ett behagligt lunk vandrade jag på under den gassande solen.
I Haväng stannade jag och fikade lite, innan jag fortsatte min stilla och tysta vandring.
Till sist nådde jag min hembyggd Brösarp. Där slog jag mig ner vid mamma Ingrids grav för att invänta min privatchaufför Stefan.
Vill ni kika på fler bilder från den här etappen av Österlenleden så finns det ett inlägg här.
På kvällen passade det sedan bra att fylla på energiförrådet.
Ett fantastiskt ställe att käka pizza på är Gårdens Café och Vedugn i Simrishamn. Så himla gott.
Och så himla mycket turister.
Eftersom där var fullt på innergården så fick vi sitta och blicka ut över Apotekarns underbara blomstersortiment.
Och såklart kunde jag inte motstå att köpa en av de ljuvliga frilandshibiskusarna de sålde där. En ljusblå variant som jag tyckte skulle passa förträffligt i närheten av den ljust röda som jag redan har i min trädgård.
Vi njöt av den underbara kvällen, vi njöt av de goda pizzorna och av den fantastiska personalen.
När Stefan sedan betalt och vi skulle gå vidare, undrade vår servitör lite blygt om vi varit där förut eftersom han tyckte sig känna igen oss.
-nää, svarade Stefan lite eftertänksamt.
– men ja har vadd harr och satt opp ditta, fortsatte han och knackade lite på glasväggen där vi satt.
-å pizzaugnen harr har vi åsse bytt forr nårra vickor sin…
Sådär är det ofta när Stefan är klädd i andra kläder än sina vanliga byggarkläder. Ingen känner riktigt igen honom.
Dagens citat:
En meningsfull tystnad är
alltid bättre än meningslösa
ord.
Ha en riktigt fin dag och en stor kram från mig.
Annika

Fint väder i år …det fick vi i alla fall så vi fes.

Hejsan
Oj oj vilka dagar vi har. Och det tycks liksom inte vara någon ände på det fina vädret.
Naturen ser ut som om det är dags att börja jobba efter en lång skön semester, och så har liksom härligheten inte ens börjat. Är det inte galet?
När jag och hundarna vandrar runt sjön så är det i lite lugnare tempo, nu när dagarna är hetare än någonsin.
Vi är tacksamma över den skugga som skogens träd skänker oss.
Sjön glittrar och frestar. Den inbjuder till ett svalkande dopp den här morgonen.
Men arbetet kallar på mig där hemma, så jag måste skynda på lite. Jag drar hundarna med mig, fast jag vet att Johnny hade älskat att ta sig ett kärringdopp.
Under de ekspångar där det brukar rinna en rejäl liten bäck, är det nu alldeles uttorkat och på sina ställen växer grönskan hög och tränger sig in över gångbräderna. Jag tänker på hur det såg ut i våras, då det inte var tillstymmelse till grönt.
Jag njuter och är så tacksam över att få leva med årstidernas skiftningar.
Vid badplatsen är det ännu lugnt och fridfullt. Men snart ska platsen fyllas med stojande barn och kaffedrickande föräldrar. Det kanske kommer turister som vill ge sig ut med en båt och prova fiskelyckan eller kanske några ungdomar som bara vill ligga på en filt och vänslas.
Det klickar till i mitt hjärta och jag fylls med en sådan kärlek till den här platsen. Mitt Gyllebo!
När vi nästan är hemma passerar vi korna. De går där lojt och tuggar, idisslar och fiser. Det gör de dagarna i ända, och det ser så härligt ut.
De små ”kåbbissarna”, alltså de små kalvarna, de är så himla söta, där de storögt blänger på oss varenda gång vi passerar. Och småhundarna glor tillbaka och skäller lite pinsamt tillbaka.
Hemma blommor min lavendel som allra bäst just nu. Även lavendeln i tunnan som är tänkt att förgylla ”fula elskåpshörnet” står bedårande vacker just nu.
I år ska jag försöka hinna baka lavendelskorpor. Alltså, så himla gott det är!!!
Dagens citat:
Många människor blir stressade
av att behöva skaffa mer pengar
för att ha råd att ta det lungnare.
Ja, visst är det där ganska galet.
Tänk på att ta lite fler micropauser idag kanske, det mår lilla hjärtat bra av.
Kram Annika

En fripassagerare på ryggen.

Hejsan
Ni vet ju redan att jag älskar att vandra med mina hundar. Varje morgon blir det antingen en lite större runda runt sjön eller en lite mindre tur ner i skogen. Men det blir nästan alltid en runda – varendaste dag.
Så är det för de flesta hundägarna, oavsett väder så måste man ju ge sig ut.
Min hundar älskar de här rutinerna. Dröjer det för länge på morgonen innan vi kommer iväg ut i skogen, så terroriserar de mig alla tre. De små hundarna biter mig i hälsenorna och den stora Johnnyhunden psykar nästan ihjäl mig.
Och visst är det ljuvligt när vi väl kommer ut i skogen.
Alla mina hundar älskar de här promenaderna, men lilla svart Molly är lite speciell. Hon har fått för sig att hon ska bli buren sista biten hem. Det kvittar om vi går en lång vandring, eller bara en kort sväng ner i skogen. Så fort hon märker att vi är på väg hem så ska hon bli buren och kan inte längre gå på sina egna ben.
Det gick så långt att jag fick skaffa en särskild ryggsäck att ha henne i. Även om hon bara väger några kilo, så var det ganska jobbigt att konka på henne i längden.
Nu åker hon med glädje där i sin ryggsäck när hon känner på sig att vi kommit halvvägs på vår tur.
Lilla tokiga Molly.
Johnny och Lykke kan nästan gå hur långt som helst.
Egentligen skulle Johnny vilja stanna en stund vid badplatsen och ta sig ett dopp. Inte något sådant där vanligt halvgalet retrieverplask som är typiskt för hans ras. Nej, Johnny tar sig mer små nätta kärringdopp i kanten, då han bara sänker sig sakta ner i vattnet.
Men nu är det hundförbud vid bryggorna, så vi får vackert trippa förbi utan att  så mycket som blöta tassarna där.
Fast en gång fick jag göra ett undantag vad det gäller det där badförbudet. Den gången märkte jag att Johnny blev slö och konstig av det kvava klimat och den åskluft som rådde. Precis när vi passerade badplatsen var han väldigt påverkad av värmen, och jag beslöt att låta honom svalka av sig för att överhuvudtaget orka gå hem. Vid badplatsen var inte en enda människa den tidiga morgonen, inte mer än en kvinna som tittade till så allt var i sin ordning borta vid bryggorna. Hon var långt ifrån oss så jag tänkte att henne skulle jag i alla fall inte störa … men jag hade fel… kvinnan i fråga skrek och gastade under tiden som hon kom rusande mot mig. Hon var röd i ansiktet som en tomat och röt att jag borde respektera reglerna.
Den gången bad jag bara om ursäkt och släpade Johnny med mig därifrån. Under tiden fortsatte hon att skälla och gapa långt efter mig.
Det finns tillfällen då nöden inte har någon lag, det här var ett sådant tillfälle, och det borde jag ha upplyst henne om. Att inte göra vad jag kunde för min hund när han blev dålig hade varit ett betydligt värre brott än att beträda en folktom badplats med honom.
Särskilt principfast var hon inte heller den ilskna kvinnan, för på kvällen då det vankades Allsång vid sjön, då såg hon plötsligt mellan fingrarna på alla små knähundar som plötsligt tilläts att vistas där….
Jag älskar när jag kan locka med mig min dotter Emmy på rundan, som jag lyckats med här.
Det är också hon som knäppt de foton där jag är med. Härligt att ha lite sällskap. Det tycker både jag och hundarna.
Väl hemma igen så var lilla hunden Molly pigg som en mört. Fast det är ju egentligen inte så konstigt för hon har ju suttit på min rygg och vilat sig i form.
Dagens citat:
Livet är så härligt att leva,
bara man har tillräckligt svag
karaktär för att njuta av det.
Ha det gott och kram på er.
Annika

När vitsipporna står som vackrast.

Hejsan.
Just nu står vitsipporna som allra vackrast i skogen.
Även om det har varit ett par regntunga dagar, så har det varit så ljuvligt.
När min dotter Andréa var hemma för ett tag sedan, så gav hon mig några nya små röda piller som jag ska prova mot Lykkes åksjuka. Jag har nästan provat allting, så idag tänkte jag se om de här nya tabletterna tillsammans med de hon redan fått sedan tidigare kan råda bot på min lilla hunds illamående.
Visst är det mysigt i vår Gylleboskog. Den är bäst i hela världen!!
Men det skulle vara så skönt att kunna ta alla hundarna med och köra lite längre iväg. Gå på nya upptäcktsfärder. Till andra skogar och sjöar.
Idag ska jag njuta av dagen och ta allt lite som det kommer. Prioritera det som jag själv gillar allra mest.
Beredd med papper och kräkpåse ska vi ge oss iväg med bilen, hundarna och jag.
Dagens citat:
”Naturen skyndar inte,
ändå fullbordas allt.”
Ha en skön dag och kram på er.
Annika

Österlenleden del 3

Hejsan
Så här när arbetet drar igång för fullt igen, drömmer jag mig tillbaka till förra veckan då jag och min älskade dotter trotsade vädret och gav oss ut på Österlenvandring igen.
Vi började där vi slutade förra gången. Nämligen vid Hallamölla. Vårt mål var Heinge, där etapp nummer 8 har sitt slut.
 
Från Hallamölla gick vi genom skogen för att komma fram vid Fiskabäck och Verkasjön. Redan där i den gamla trollskogen gick vi lite fel och vi blev av med de orangefärgade märkningarna som visade vägen för leden.
Jag känner till trakten och trodde mig veta i förväg var vi skulle gå. Ja så kan det gå då …
Nåja, vår väg som vi valde var också väldigt fin.
 
 
 
Från Verkasjön gick vi den lilla stigen som leder ner till Rännebron och fram till Alunbruket.
Den där vackra lilla bron som jag sprungit över sååå många gånger som barn. Bron som är med i filmen Äppelkriget av Hasse & Tage.
 
Där vid Alunbrukets röda backar stod en av de vackraste hästar jag någonsin sett.
Den stod under ett träd och sparkade med bakbenet och frustade. Den var tydligt irriterad och på ett väldigt dåligt humör. Andréa lockade och pratade vänligt, men det var inget som fick hästen på bättre humör precis. Vi lämnade den åt sitt sura öde och gick vidare.
 
Där i Alunbruket skulle vi ha kunnat satt oss in i platsens fantastiskt spännande historia. Den om Skånes största 1700-tals industri…
 
 
Istället pratade vi mest om ställets festplats. Den plats där jag haft några av mina roligaste kvällar i livet.
Jag berättade helt enkelt om allt annat viktigt som platsen fick mig att minnas.
Om den där gången då Hasse Kvinnaböske skapade folkstorm dit. Eller var man bäst gömde sin hemligt medhavda sprit. Jag visade det romantiska hångelstället och andra saker en dotter kan ha glädje av att veta. Åsså mindes jag såklart alla killar … snygga killar, fulla killar, fula killar, roliga killar och underbara killar …. och han jag för kvällen var kär i ….
Ja, det där stället ruvar på så många sköna minnen!
 
 
 
Vidare gick vandringen förbi den gåtomspunna lilla sjön ”Djupet”. Genom skogen och fram till den långa beteshage som vi kallade ”Långa Ettan”.
 
Vi gick över vägen. Den vackraste vägen jag vet, den med sin gamla allé.
För mig är det den vägen som i min barndom var tecknet för ”nästan hemma” …
Sedan följde vi grusvägen mot Prästabostället.
 
I Andrarumsfälad, som jag tror att skogen heter, hittade vi lite färdkost i form av kantareller. Även andra vackra svampar växte i mängder. På träd och på marken.
Vädret övergick från lätt duggregn till ett mer ihållande, rejält regn. Men vi var glada och traskade glatt på, trots att vi nästan var helt genomblöta.
 
 
Plötsligt stod det en liten vit skylt där mitt i skogen.
Vi var framme vid Sjöbo kommun.
 
Då tyckte vi att det var dags för lite rast och vila och intag av färdkost.
Vi satte oss under ett träd för att skula, även om vi nog inte kunnat bli mycket blötare än vad vi redan var.
Smörgåsen och kaffet smakade i alla fall helt fantastiskt.
 
Sedan var det som om vi fick nya krafter. Vi vandrade spänstigt vidare.
På en plats låg den mysigaste gård man kan tänka sig. Nere i en dal. Åhhh … det där blev nästan mitt nya drömhus! En gård nere i en dal! Vackert, eller hur?
 
 
Så plötsligt var vi framme i Heinge. Det visade sig vara en plats mitt ute i ingestans.
Där tog jag upp telefonen och ringde mitt journummer. Det där numret till min Stefan. Stefan satt hemma och var redo att hämta hem oss när vi kände oss färdigvandrade för dagen.
Men var vi egentligen befann oss, det visste vi inte riktigt …
 
Vi fortsatte att gå för att möta vår chaufför Stefan.
Sjöbo idrottsplats stod det plötsligt på en busskur. En busskur som tycktes vara helt bortglömd av Skånetrafiken … och av alla andra också för den delen …
Ja, något var det som inte stämde.
Men Stefan hittade oss långt om länge där ute i Heinge och vi åkte plaskvåta hem till vår varma stuga i Gyllebo.
 
Dagens citat:
 
Jag vet att
vad som helst
kan hända
när som helst.
Det är därför
jag är så lugn.
 
//Mumminmamman
 
Ett underbart citat att ta efter. Varför ska man oroa sig för en massa saker som för det mesta aldrig händer, när det sedan kanske händer något som man inte är alls beredd på.
 
Jag hoppas ni alla har det bra. Många har nog slut på sin ledighet och är tillbaka på sina arbeten.
Jag lever på mina fina minnen av sommaren, och skapar nya upplevelser i vardagen så mycket det bara går.
Tack Andréa för en fin vandring ♥
 
Kram på er.
Annika
 
 
 
 
Scroll to Top