Österlen – Sida 175 – Gylleboannika

Österlenleden, del 5

Lämna en kommentar / Familj, Österlen / Av Annika Olsson / 21 augusti, 2017 / Alestenar, Allmänt, Kåseberga, Löderups Strandbad, Österlenleden / 2 minutes of reading

Hej och gomorron.

Idag tänkte jag ta er med på fortsättningen av vår vandring längs Österlenleden.

Från Nybrostrand hade vi tappert vandrat på över Hammarsbackar. Det var rejält blåsigt och min frisyr var ett ämne för mycket munterhet den här dagen.

Det var jag och två av mina döttrar, Emmy och Andréa.

Mitt hår ja … efter att ha gått längs den blåsiga kusten ett par timmar så var det som om jag hällt en hel flaska saltspray i mina gyllene lockar. Som vi skrattade åt det där håret….

Vi vandrade på, tömde skor och tog klunkar ur vattenflaskorna … så plötsligt såg vi dem där borta i fjärran…

De välkända Alestenar.

Vid Alestenar var där mycket turister och besökare som alltid.

En ljuvlig plats som väcker tankar och nyfikenhet…. ja, och leklust.

Sedan gick vi ner för backen till Kåseberga.

Där köpte vi vars en jättegod glasstrut och satt en stund och bara njöt.

Med påfyllda vattenflaskor och nytt energiförråd vandrade vi vidare längs stranden bort mot Löderups Strandbad.

Så till sist var vi då framme vid den välkända vyn ner mot Löderups Strandbad. Så fantastiskt vacker. Med havet rakt framför ögonen och den lilla minigolfbanan så härligt liggandes mitt i backen.

Nöjda med vår bedrift ringde vi efter vår privatchaufför Stefan, och åkte nöjda och trötta hem till Gyllebo igen.

Dagens citat:

Mod är att följa vägen

utan att veta vart den leder.

Den här dagen visste vi vart vägen skulle leda oss. Vi visst vilket mål vi hade, men inte exakt vad vi skulle se och möta längs vår väg.

Det är så härligt att vandra i vår natur. Man pratar så bra, men ser så mycket och man mår så himla gott!

Kan ni och har möjligheten – ta er tid för en liten vandring!!

Jag önskar er en fin dag.

Kram Annika

Dela gärna

Österlenleden, del 5 Läs mer »

Österlenleden, del 4

Lämna en kommentar / Familj, Österlen / Av Annika Olsson / 19 augusti, 2017 / Allmänt, Hammarsbackar, Nybrostrand, Österlenleden / 2 minutes of reading

Hejsan.

Jag och Andréa tyckte att vi var mogna för ytterligare en etapp på Österlenleden.

Vi valde etappen mellan Nybrostrand och Löderup. Och den här dagen fick vi även med oss den yngsta systern Emmy.

Solen sken och det blåste en ganska frisk vind från havet.

Vi traskade glada i hågen fram längs havet

Såklart krävdes det tömning av skor och andra små pauser lite då och då.

Perfekt vandrarväder hade vi den här dagen.

En massa skoj och bus blev det, med två systrar som inte sett varandra så mycket det senaste året.

Sååå många glada skratt.

Över Kabusas fält vandrade vi.

Jag höll ett vakande öga på alla korna förstås. För man vet aldrig vad ett gäng kossor kan få för sig …

Sedan bar det upp för en massa backar. Jag tror att det var på Hammarsbackar vi vandrade tillsammans med alla korna.

Utsikten där var nästan bedövande vacker.

Det var där uppe på backarna det gick utför med min frisyr…

Töserna hade sina långa hår uppsatt i snoddar och flätor, men mina rufsiga lockar virvlade fritt i vinden. Och som de virvlade. De stod som en sky runt mitt huvud hela tiden och kändes mer och mer som om det var gjordt av fint stålull.

Det var helt galet som det blåste där uppe på backarna och som vi skrattade åt mitt hår.

Trots att Emmy gjorde vad hon kunde för att hålla styr på mina lockar så var det mest som ett skatbo på mitt huvud.

Men vi njöt alla tre och travade glatt på både uppför backarna och nerför backarna.

Det var så vackert där uppe på backarna och vi njöt av den fantastiska utsikten. Fantastiskt att blicka både ut över landskapet eller på andra hållet ut över det glittrande havet.

Några trötta får låg i den branta backen och såg även de lite vindpinade ut.

Halvvägs mot Löderup stannade vi i en backe där vi hade lite skydd för vinden. Där plockade vi fram lite medhavd matsäck och njöt i fulla drag.

Sedan var vi fulla av ny skön energi och fortsatte vår vandring mot Löderup.

Men om det får ni läsa mer en annan dag.

Fortsättning följer ….

Dagens citat:

En man sticker en kniv mot min hals och frågar:

-skulle du dö för dina vänner eller din familj?

Jag skrattar, och siktar pistolen mot honom från min ficka och svarar:

-nej, men jag skulle kunna döda för dem.

Tack för ni kikade in på min blogg idag.

Kram på er.

Annika

Dela gärna

Österlenleden, del 4 Läs mer »

Vi besökte Christinehof och Skoghem,

2 kommentarer / Allmänt, Österlen / Av Annika Olsson / 17 augusti, 2017 / Allmänt, barndom, Christinehof, Skoghem / 3 minutes of reading

Hejsan.

En dag i förra veckan passade jag och min dotter Andréa på att besöka gamla välkända trakter.

Vi körde en liten runda till Christinehof och slottet där. Det var typ tusen år sedan min dotter var där.

Gamla, älskade slott!

På förmiddagen bakades det chokladbollar så det slog härliga till. Det blev sådana där rysligt nyttiga bollar, ni vet …. sådana där som när man tar första tuggan så blir man först väldigt snopen och sedan lite, lite besviken. De är alltså inte fyllda med en massa smör och socker, utan innehåller bara nyttigheter och ger en massa energi.

Så gav vi oss iväg på en liten tur.

Andréa som har ganska många minnen från sin barndom då hon blev passad av mormor och morfar på Christinehof, ville såklart gärna besöka kära gamla Skoghem.

Sagt och gjort, dit styrde vi vår kosa först.

Vi knackade på för att presentera oss såklart.

Tyvärr var ingen hemma där den här dagen, så vi gick bara en kort liten sväng runt det välkända huset, innan vi for vidare.

Mitt älskade Skoghem. Mitt bardomshem!!

Små små saker som var så välbekanta. Små, små saker som bara ett barn kan lägga märke till.

Allt det där såg jag igen den här dagen.

Visst är det något särskilt att komma tillbaka till ställen där man växt upp?

Fast då jag var barn fanns det inga krokodiler i den lilla bäcken förstås.

Fyllda med minnen körde vi vidare.

När jag var barn så kunde jag inte flyga … men jag var en hejjare på att klättra i träd.

Här är ett foto från mitt kära gamla Skoghem på 70-talet. På trappan sitter min lillasyster Görel med vår hund Otie.

Då behövde man minsann inga drönare …

Sedan tog jag och Andréa oss en tur in till slottet.

Numera är slottet vackert gyllengult. När jag var liten så var Christinehofs slott målat i en babyrosa färg.

I ärlighetens namn är det betydligt vackrare som det är nu.

Vi tog en sväng upp på översta våningen, där det var någon slags konstutställning.

Mest tittade vi på själva slottet och dess omgivning.

Den lilla flygeln där restaurang Kronhjorten fanns när jag var ung.

Där jag sommarjobbade några slitsamma somrar med att servera färsbiffar som var döpta till ”skogvaktare” …

Ingen vet säkert vad de egentligen innehöll. Men goda var de.

För mig är det där slottet något alldeles speciellt.

Såklart skrev vi i gästboken.

Andréa provade en gammal schäslong, och när jag knäppte bilderna på henne gick mina tankar till hennes favoritfilm Titanic och den vackra Rose. Minst lika bedårande tycker jag allt att min Andréa faktiskt är.

Vi tittade på gamla illustrationer av slottet, innan vi tackade för oss och gav oss mot Gyllebo igen.

Visst är det vackrare med ett guldslott … men i mitt minne kommer slottet nog alltid att vara som en rosa dröm …

… och det fanns till och med en tid då det fanns två rosa slott där. Ett stort och ett litet.

En bild från sent 70-tal med min bästa barndomsvän Annelie.

Annelie, det där slottet är egentligen ditt och mitt … bara vårt ♥

Och med Andréas chokladbollar i tanken kommer här

Chokladens gyllene regler

Om du får choklad på fingrarna, så äter du den för långsamt.
Choklad med apelsin, jordgubbar eller hallon räknas som frukt.
Ät en choklad före varje måltid. Det tar bort de värsta hungerskänslorna.
Konserveringsmedlen som ingår i choklad, hjälper dig att konservera ditt ungdomliga yttre.
”Anonyma chokoladmissbrukare” existerar inte eftersom ingen vill sluta äta choklad.
Sätt ”äta choklad” överst på alla ”att göra listor”. På så sätt finns det alltid åtminstone en punkt som blir avbockad.

Tack för ni hälsade på, och ha en fin dag.

Kram Annika

Dela gärna

Vi besökte Christinehof och Skoghem, Läs mer »

Solrosornas tid hos Mandelmann.

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 16 augusti, 2017 / Allmänt, mandelmanns gård, solrosor, tomater / 3 minutes of reading

Gomorron kära ni.

Jag älskar att ströva runt på Mandelmanns Gård på Djupadahl. Fast det vet ni nog redan.

Jag är ju ägare till ”stammiskort” nummer ett, så jag får köra dit när jag vill, förutsatt att där är öppet såklart.

En dag förra veckan åkte jag och min dotter Emmy dit en sväng.

Åhhh … nu börjar allting i köksträdgården blomma för fullt. Och alla solrosorna!

Den här dagen var där fullsmockat med folk och bilar.

Den söta killen i inträdet nickade igenkännande på mig när vi kom.

Där är verkligen förunderligt vackert i deras trädgård.

Och med en söt dotter så kan man liksom inte låta bli att knäppa bilder.

I dammen flöt ankorna förnöjsamt fram. De åt vattenkrasse allt vad de kunde, och hade inte alls tid att bry sig om alla besökare den här dagen.

För att skapa lite spänning i vardagen kan man balansera ut på en sned spång som Gustav har byggt där i dammen. Trots lite balanskonster för fotografen så klarade jag mig torrskodd den här dagen.

Det är verkligen härligt att se hur allting växer, slår ut och förändras där på gården. För varje gång jag varit där under sommaren ser det lite annorlunda ut. Ingen gång är den andra lik.

Nu börjat allting mogna. Äpplen, tomater och andra frukter.

Inne i växthuset där tomatdjungeln finns, där är doften tung av tomat, fukt och jord.

.”som i farmors växthus”, sa Emmy med eftertryck.

Så fantastiskt att bara strosa där.

Just den här dagen när solen tittade fram så blev det varmt och skönt där i dalen där gården ligger.

”Svitt i pälsen blev man”, vilket är skånska och betyder att jag kände mig svettig och varm.

Så kom vi till solrosfältet.

Jag bara älskar solrosor!

Man förstår verkligen varför de heter just solrosor. Gula som solen. Vackra som rosor. Så vänder de sitt ”ansikte” upp mot solen och liksom ler.

Om jag skulle varit en blommor, då önskar jag att jag varit en solros.

Jag gillar att de värnar om bina, där på Djupadahl.

Överallt svärmade de fredliga små bina runt och hoppade från blomma till blomma.

Utan våra bi, så är det ute med oss människor, så var rädda om dem hörrni!!

Så tackade vi för oss.

Såklart köpte vi med oss lite tomater hem.

Lika välgörande för sinnet som för smaklökarna.

Dagens citat:

Sunda relationer är som

blommor.

Ge dem tid och näring

så kommer de att blomma

i all sin prakt.

Tack för att ni kikade in här på bloggen.

Ha en fin dag.

Kram Annika

Dela gärna

Solrosornas tid hos Mandelmann. Läs mer »

Grytjakt i min hembyggd.

Lämna en kommentar / Allmänt, Djurliv, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 10 augusti, 2017 / Allmänt, Christinehof, jägare, vildsvin / 3 minutes of reading

Hej och gomorron.

I helgen fick jag följa med på jakt i min hembyggd. Mitt älskade Christinehof.

Det var maken min som blivit bjuden att följa med av sin käre jaktkompis. Så då kom jag också med på ett hörn.

Någon jägare är jag ju inte direkt. Jag kan egentligen bara skjuta med min Canon (och såklart med min pickadolla – ”Glocken” i militärerna.)

Det var grytjakt som stod på kvällens agenda.

Christinehofs arrendatorer var inbjudna för jakt och efterföljande korvgrillning.

Vi samlades på ”Gården” vid Christinehofs slott.

Ute på gårdsplanen lekte jakthundarna och barnen, glatt och förväntansfullt.

Busiga hundar och ungar.

Alla blev tilldelade olika platser och gryt.

Jag skulle sitta i ett torn där chansen att fånga vildsvin och kronhjort på bild var ganska hög.

Såklart skulle det vara kul att fånga lite djur på bild, fast trevligast på hela kvällen var ändå att få träffa min ”gamle” skolkompis Håkan. Han var sig på pricken lik från förr. Och undrar någon om det finns några rävar på Christinehof – så är där i alla fall två bakom hans båda öron … Härlige Håkan.

Så måste det vara något av en trend där på Christinehof – det här med rutiga skjorter …

Väl ute i mitt torn gjorde jag mig beredd att fånga alla vilda djur på bild.

På långt håll såg jag ett litet rådjur strosa runt i skogsbrynet.

Sedan satte det igång att skråla ….. Det var i en stuga ett stenkast ifrån mitt jakttorn där det tydligen var ett rejält party. Jag kunde höra hur det sjöngs snapsvisor och hurrade och väsnades.

Såklart vågade inga djur komma ut ur skogen när där var ett sådant fasligt oväsen och tivoli. De enda två som trotsigt vågade sig ut ur buskarna var två kärlekskranka harar.

Tillsist när det nästan var beckmörkt och jag skulle till att packa ner min kamera så hörde jag dem …. nöff, nöff, nöff.

Där nedanför mitt torn bökade ett helt gäng grisar runt. Några bra bilder gick det såklart inte att ta, fast det gör inte så mycket. Vildsvin har jag faktiskt sett väldigt många gånger förr i mitt liv. Man kan ju nästan säga att jag är uppväxt tillsammans med sådana här vilda svin …

Sedan var det dags för korvgrillning.

Fem grävlingar och tre rävar hade blivit kvällens byte.

Tack Linus för att du bjöd med Stefan och tack för att även jag fick hänga med på ett hörn.

Och Håkan, tack för korven. Sååå kul att träffa dig.

Dagens citat:

Livet är att våga äventyret

eller ingenting alls!

Ha en härlig dag.

Kram Annika

Dela gärna

Grytjakt i min hembyggd. Läs mer »

Österlenleden del 3

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 7 augusti, 2017 / Allmänt, Alunbruket, Heinge, Österlenleden, vandring / 4 minutes of reading

Hejsan

Så här när arbetet drar igång för fullt igen, drömmer jag mig tillbaka till förra veckan då jag och min älskade dotter trotsade vädret och gav oss ut på Österlenvandring igen.

Vi började där vi slutade förra gången. Nämligen vid Hallamölla. Vårt mål var Heinge, där etapp nummer 8 har sitt slut.

Från Hallamölla gick vi genom skogen för att komma fram vid Fiskabäck och Verkasjön. Redan där i den gamla trollskogen gick vi lite fel och vi blev av med de orangefärgade märkningarna som visade vägen för leden.

Jag känner till trakten och trodde mig veta i förväg var vi skulle gå. Ja så kan det gå då …

Nåja, vår väg som vi valde var också väldigt fin.

Från Verkasjön gick vi den lilla stigen som leder ner till Rännebron och fram till Alunbruket.

Den där vackra lilla bron som jag sprungit över sååå många gånger som barn. Bron som är med i filmen Äppelkriget av Hasse & Tage.

Där vid Alunbrukets röda backar stod en av de vackraste hästar jag någonsin sett.

Den stod under ett träd och sparkade med bakbenet och frustade. Den var tydligt irriterad och på ett väldigt dåligt humör. Andréa lockade och pratade vänligt, men det var inget som fick hästen på bättre humör precis. Vi lämnade den åt sitt sura öde och gick vidare.

Där i Alunbruket skulle vi ha kunnat satt oss in i platsens fantastiskt spännande historia. Den om Skånes största 1700-tals industri…

Istället pratade vi mest om ställets festplats. Den plats där jag haft några av mina roligaste kvällar i livet.

Jag berättade helt enkelt om allt annat viktigt som platsen fick mig att minnas.

Om den där gången då Hasse Kvinnaböske skapade folkstorm dit. Eller var man bäst gömde sin hemligt medhavda sprit. Jag visade det romantiska hångelstället och andra saker en dotter kan ha glädje av att veta. Åsså mindes jag såklart alla killar … snygga killar, fulla killar, fula killar, roliga killar och underbara killar …. och han jag för kvällen var kär i ….

Ja, det där stället ruvar på så många sköna minnen!

Vidare gick vandringen förbi den gåtomspunna lilla sjön ”Djupet”. Genom skogen och fram till den långa beteshage som vi kallade ”Långa Ettan”.

Vi gick över vägen. Den vackraste vägen jag vet, den med sin gamla allé.

För mig är det den vägen som i min barndom var tecknet för ”nästan hemma” …

Sedan följde vi grusvägen mot Prästabostället.

I Andrarumsfälad, som jag tror att skogen heter, hittade vi lite färdkost i form av kantareller. Även andra vackra svampar växte i mängder. På träd och på marken.

Vädret övergick från lätt duggregn till ett mer ihållande, rejält regn. Men vi var glada och traskade glatt på, trots att vi nästan var helt genomblöta.

Plötsligt stod det en liten vit skylt där mitt i skogen.

Vi var framme vid Sjöbo kommun.

Då tyckte vi att det var dags för lite rast och vila och intag av färdkost.

Vi satte oss under ett träd för att skula, även om vi nog inte kunnat bli mycket blötare än vad vi redan var.

Smörgåsen och kaffet smakade i alla fall helt fantastiskt.

Sedan var det som om vi fick nya krafter. Vi vandrade spänstigt vidare.

På en plats låg den mysigaste gård man kan tänka sig. Nere i en dal. Åhhh … det där blev nästan mitt nya drömhus! En gård nere i en dal! Vackert, eller hur?

Så plötsligt var vi framme i Heinge. Det visade sig vara en plats mitt ute i ingestans.

Där tog jag upp telefonen och ringde mitt journummer. Det där numret till min Stefan. Stefan satt hemma och var redo att hämta hem oss när vi kände oss färdigvandrade för dagen.

Men var vi egentligen befann oss, det visste vi inte riktigt …

Vi fortsatte att gå för att möta vår chaufför Stefan.

Sjöbo idrottsplats stod det plötsligt på en busskur. En busskur som tycktes vara helt bortglömd av Skånetrafiken … och av alla andra också för den delen …

Ja, något var det som inte stämde.

Men Stefan hittade oss långt om länge där ute i Heinge och vi åkte plaskvåta hem till vår varma stuga i Gyllebo.

Dagens citat:

Jag vet att

vad som helst

kan hända

när som helst.

Det är därför

jag är så lugn.

//Mumminmamman

Ett underbart citat att ta efter. Varför ska man oroa sig för en massa saker som för det mesta aldrig händer, när det sedan kanske händer något som man inte är alls beredd på.

Jag hoppas ni alla har det bra. Många har nog slut på sin ledighet och är tillbaka på sina arbeten.

Jag lever på mina fina minnen av sommaren, och skapar nya upplevelser i vardagen så mycket det bara går.

Tack Andréa för en fin vandring ♥

Kram på er.

Annika

Dela gärna

Österlenleden del 3 Läs mer »

Lite hipp som happ.

Lämna en kommentar / Österlen, Trädgård / Av Annika Olsson / 5 augusti, 2017 / Allmänt, franskans creperia, trädgårdsskötsel / 2 minutes of reading

Hejsan

I sommar är det jag som tagit över rodret för de lite tyngre arbetena i vår trädgård.

Stefan har ännu inte fått tillbaka flåset och måste ta det lugnt för att få luft. Han väntar på vidare undersökningar, så till dess får han vila och ta det med ro. Alltså är det jag som kantskär rabatterna i år …. och det blir … fint … tycker jag själv!

Det blir så där mjukt och böljande rakt ….

Jag tar många pauser och det tycker hunden Johnny passar utmärkt. Lek varvat med arbete. Precis som det ska vara.

Det har varit ett terrorattentat.

I alla fall ser det ut så. I insektshotellet. Någon har totaltförstört det och ryckt ut precis hela inredningen och kastat på marken. Stefan som ville ha något litet pyssel, har gjort ny inredningen åt bina. Det där är inget att fota, sa han … Fast jag tror att bina är väldigt glada över att hotellet är återställt och de bryr sig nog inte så mycket om skönhet.

Vi har varit på Franskans Creperia igen. Jag älskar verkligen det stället. Det är såklart gott. Så är personalen så där fantastiskt trevlig. Men de har ett extra stort pluspoäng där tycker jag. De välkomnar hundar och värnar sådär lite extra mycket om dem. Först av alla serveras hundarna med en skål vatten. Det där gillar jag skarpt!

Den här kvällen, då vi var där, så hade de även tre hundar som sina gäster. Bla gatuhunden ”Stubben”.

Det har varit regn och rusk också de senaste dagarna. Då kuckelurar jag inomhus och blir extra glad över en bukett vackra rosor. Kolla bara den här färgen!!

Dagens citat:

Mitt hjärta säger vin och choklad,

men mina jeans säger herrejävlar

kvinna ät en sallad.

Hahaha … ja så är det för mig just nu. Några semesterkilo har smugit på så nu gäller det att ”mota Olle i grinden”. Jag har inget stort problem med det där och det viktigaste är att vara frisk och mår bra.

Ha det gott och tack för att ni kikade in här.

Kram Annika

Dela gärna

Lite hipp som happ. Läs mer »

Österlenleden, del 2

Lämna en kommentar / Familj, Österlen / Av Annika Olsson / 2 augusti, 2017 / Allmänt, Bengtemölla, Brösarps norra backar, Hallamölla / 3 minutes of reading

Hej och gomorron.

Nu måste ni ju få hänga med oss på slutet av vår vandring längs Österlenledens etapp nummer 6.

Det var jag och min dotter Andréa som vandrade från Vitemölla till Vantalängan, en dag i förra veckan.

Från Vitemölle hade vi nu kommit fram till vackra Skepparp.

Vi njöt av de vackraste hus man kan tänka sig. Jag minns att jag redan när jag var liten var väldigt förundrade och betagen av det vackra huset med halmtaket på. Och ännu är det precis lika förtjusande vackert tycker jag.

På ett annat ställe kändes det nästan som om vi var tillbaka på Bali med dess risfält i våningar.

Så kom vi fram till Bengtemölla, och det var där vi gick lite vilse. Istället för att följa Österlenleden hamnade vi istället på Skåneleden. Fast det gjorde inte så värst mycket egentligen …

Där vid Bengtemölla pausade vi, Andréa tömde skorna och jag förevigade det hela.

Sedan bar färden vidare och vi passerade Talldungen. Eftersom våra magar börjat knorra lite och vårt vatten var slut smög vi in där och fick vår vattenflaska påfylld. Något att äta gick det inte att få förrän mot kväll till, så vi fick dricka lite mer vatten bara. Vackert är det där på Talldungen!

Jag minns svagt att jag någon gång i livet gått Lucia här, då det var ålderdomshem förr i tiden.

Vidare gick vår färd genom Brösarps by, vilket ju inte alls var meningen.

Fast det var ganska så trevligt ändå, eftersom vi stannade till vid en secondhand affär som heter Salto Mortal. Den här platsen känner jag bra till. Väldigt bra. Här har jag varit förut … fast då var det kärlek och ungdomsförälskelse som drog … det var en annan tid, nästan ett annat liv känns det som … Men minnena bubblade …

Så fick det vara nog med nostalgi.

Vår färd gick vidare uppför Torparebron och ut över Brösarps Norra backar. Över oss svävade en glada. Fågeln som symboliserar kommunen vi befann oss i, glada Tomelilla.

Det är så underbart vackert där på Brösarps backar. Ja, man måste faktiskt ta små glädjeskutt emellanåt.

Och ett tu tre så var vi framme vid Vantalängan.

Här var egentligen etapp 6 slut.

Men vi hade mer ork kvar i våra ben, så vi enades om att vandra vidare mot Hallamölla. Och så fick det bli.

Underbara små fjärilar lekte i solskenet och vi vandrade genom den härligaste lövskog ni kan tänka er.

Längs den brusande Verkeån gick nu vår färd.

Så var vi då framme vid Hallmölla och dess magnifika vattenfall.

Men här tog min kraft slut … inte direkt kraften, utan det var som om höfterna liksom stelnade till och inte var så medgörliga längre. Jag tittade längtansfullt på de hästar som passerade och önskade att jag kunnat sitta upp på en hästrygg för en stund bara.

Vi ringde efter vår livlina, som stod beredd att hämta hem oss när vi tröttnat på vår vandring.

Tack Stefan för skjutsen hem ♥

Jag kan verkligen rekommendera att göra en liten vandring såhär. Kostar inget, mer än slitaget på skorna. Ger finfin, gratis motion och en massa frisk luft.

Att få göra det här med min dotter känns så skönt. Det går lätt att prata, samtidigt som vi upplever något nytt tillsammans som vi kan spara i vår minnesbank. Fina minnen som vi skapar tillsammans.

Tack Andréa ♥

Dagens citat

Det tjänar inte

mycket till att vara

med om något

spännande om du

inte kan dela det med

någon.

//Nalle Puh

Hoppas ni mår bra och tack för att ni vill hälsa på här på bloggen. Kanske kan jag inspirera er till små utflykter i just er egen närmiljö.

Kram Annika

Dela gärna

Österlenleden, del 2 Läs mer »

Goa vänner och änglarna trumpetar.

Lämna en kommentar / Österlen, Trädgård / Av Annika Olsson / 1 augusti, 2017 / Allmänt, Änglatrumpet, Hotell Svea, vänner / 2 minutes of reading

Hejsan.

Kanske minns ni att maken min fick två stycken änglatrumpeter av våra söta grannar i våras.

Jag blev dess fostermamma och har skött dem som två små bebisar allt sedan dess. Nu äntligen tackar de mig med de mest bedårande blommor. Även om de inte riktigt tycks gilla vädret så är de fulla av svällande knoppar och blommor. Ljuvliga eller hur?

Trots bra med gödning och riklig bevattning så trilskas de lite och gulnar i bladen. Det kan bli så när vädret inte är på topp har jag läst … eller gör jag något annat fel tro?

Visst är det härlig med goa vänner. Vänner som finns där i vått och torrt… och helst när det varit vått lite väl länge liksom…

Ett gott exempel på några av våra goa vänner är Sarin och Mårten.

I förra veckan var vi i ”stan” och lunchade tillsammans med våra vänner.

Jag älskar verkligen Sarin och hennes enkla, kloka syn på livet. Enkel thai-livstil helt enkelt, med så mycket klokskap som vi alla borde ta åt oss. Alltid med ett leende på sina läppar. Av henne har jag lärt en del bra knep att ta till när livet känns tungt.

Tack fina ”Ang” för att du är du, och tack för … ”du vet vad” …. Kram ♥

… Mårten jag tycker om dig också såklart.

Så fick vi rejält med sallad med oss hem. Mårtens fantastiska sallad.

Blir ni sugna, så kan man köpa hans sallad på Orelunds Gårdsbutik. Gör det – den är jättegod!

Vår minsta lilla hund Lykke är en riktig tuffing. Hon vågar stjäla hundben från ”den store Johnny him self”, och sedan retas hon med sina två andra små kompisar. Oj, det ser sååå roligt ut och jag blir så full i skratt!

Mina läsare har ökat rejält under sommarn…
Mina läsare, ni alltså, har ökat och jag är jätteglad för det!!! Välkomna hit.

På facebook har jag nu en liten bloggsida, där jag delar mina inlägg. Ni som vill får gärna följa mig där.

Med tiden kommer jag nog sluta dela alla inlägg på min egen facebooksida för att skona alla de vänner som kanske inte alls är intresserade av att läsa på min blogg.

Välkomna till https://www.facebook.com/gylleboannika/

Dagens tänkvärda ord:

Att orka bry sig om

andra människor

trots att man har det

jobbigt själv, betyder

att man har ett hjärta.

Och det ska man

vara stolt över.

Det måste alltid finnas tid och plats för omtanke.

Hoppas ni får en fin dag.

Kram Annika

(bild stulen från Amandas snapchat …f.låt Mando)

Dela gärna

Goa vänner och änglarna trumpetar. Läs mer »

Österlenleden del 1

Lämna en kommentar / Familj, Österlen / Av Annika Olsson / 31 juli, 2017 / Allmänt, Etapp 6, Kivik - Vantalängan, Österlenleden / 2 minutes of reading

Hejsan.

En dag förra veckan valde jag och min dotter, Andréa, att ta en vandrardag på vårt underbara Österlen.

Vi beslöt oss för att välja etapp 6 på leden. Det är en sträcka mellan Kivik och Vantalängan som ligger vid Brösarp.

Tidigt på morgonen fick vi skjuts av Stefan till Vitemölla, där vi tyckte att vi ville starta den här vackra morgonen.

Det var en helt lagom väder för en vandring. Lagom varmt, lagom kallt och lagom vind.

Väldigt lagom helt enkelt!

Där på Vitemöllas norra strand hade några valt att ta sig ett morgondopp när vi passerade.

Det är så vackert där på stranden mellan Vitemölla och Haväng.

Ett alldeles speciellt ljus tycker jag att det är precis här.

Där på stranden vid ett ensamt träd har någon placerat en vacker träfåtölj. Den står bara där i ur och skur och bli grå och vindpinad. Den är så otroligt vacker och inbjuder till en stunds ro för kropp och själ.

En söt duva trippade vid våra fötter där vid ensamma stolen.