Österlenleden

Vackra Brösarp.

Hejsan.

Idag tänkte jag att ni skulle få följa med på vår slutspurt av vandringen på Österlenleden.

Från Havängs vackra fält kom vi fram till Skepparp och efter ett tag slog vi åter följe med den glatt porlande Verkeån.

När vi passerade Bengtemölla var det dags att tömma skorna från sand och småsten. Och det passade verkligen bra, för just den här platsen förtjänar ett litet stopp. En halvhalt för att ta in allt det vackra. Från Simrishamns kommun hade vi nu nått till glada Tomelilla kommun istället.

Över de vackraste blomsterfält styrde vi stegen mot Torparebron och till Piratens rastplats.

Men innan vi var framme, så stannade vi i den vackra backen och åt våra härligt goda ostmackor. Ostskivorna var lätt svettiga liksom vi själva, men fantastiskt goda. Precis så som mackor är när man är ute och vandrar. Det är ju hungern som är den bästa kryddan.

Vi tog oss sedan över väg 19 och fortsatte över Brösarps Norra backar.

Den storslagna vyn över Brösarp och över den vackra Brösarpsgården tog som så ofta nästan andan ur mig. Mitt Brösarp!

Men tiden rusar när man är lycklig, och Amandas arbetspass skulle strax börja. Det var bara för oss att ”ringa en vän” som hämtade oss strax innan Stödekullsbacken. Men leden fortsätter förbi Vantalängan mot Hallamölla och Christinehof. Och den sträckan kan jag varmt rekommendera. Så vacker och naturskön.

Dagens citat:

Om dina planer avser ett år framåt, plantera ris. Om dina planer avser tio år framåt, plantera träd. Om dina planer avser hundra år framåt, utbilda barn.

Inte behöver man åka särskilt långt för att fånga en dag och spara den som ett kärt minne. Samtidigt kan man umgås och prata om ditten och datten. Kanske lära ungdomarna något matnyttigt om naturen och vår närmiljö. Så värdefullt. Kanske får man sig själv också någon lärdom till livs.

Ha en fin dag och kram på er.

Annika

Favorit i repris.

Hej hej

Såklart hängde jag med när min ”Amerika-dotter” kom hem och vill gå sin favoritetapp på Österlenleden.

Hennes favoritsträcka är den som går mellan Vitemölla och Vantalängan i Brösarp.

För inte så länge sedan vandrade jag här (inlägget hittar ni HÄR). Då var strandkanten full av ruttnande tång. Den här morgonen hade havet städat upp alltihopa igen och vattnet såg alldeles rent och klart ut. Istället var sanden full med snäckskal i alla de storlekar. Det krasade märkligt under skorna när vi gick.

På Österlens stränder råder hundförbud över sommarmånaderna. Aldrig förr har jag dock träffat på så många hundar som den här morgonen. Oss gjorde det inget, vi gillar ju hundar. Fast lite betänksam blev jag ju när vi mötte ett tiotal människor komma i samlad trupp, alla med vars en hund i koppel.

Vid ålaboden Stenören tog vi första vätskepausen.

Ute i havet simmade ett helt gäng vita svanar. Vackra fåglar som stillsamt guppade på vågorna och då och då tog sig en matbit från havets botten.

Innan jag hann blinka var vi framme vid Österlens vackraste vy. Haväng och Verkeåns utlopp. Trots att jag försökte dra ner på tempot en smula så gick vandringen på tok för fort. Inte för att jag hade problem att hänga med i tjejernas takt, nej, jag ville liksom dra ut på allt en liten smula. Sakta ner och hinna njuta. Av naturen såklart, men i ärlighetens namn faktiskt mest av mina döttrars sällskap.

Vi vandrade vidare över Havängs vackra fält. Borta vid skjutfältet var bommen fördragen, det var visst en stor övning på gång där. Mitt militärhjärta klickade till och slog några extra slag.

Fälten lyste roströda av blommor och fröställningar. Det är sannerligen bedårande vackert på den här platsen.

Inte undra på att fårskallarna verkade berusade av lycka. Hur skulle de kunna vara något annat, när de får bo så här vackert.

Vår vandring gick vidare norrut, men det får ni läsa om i ett senare inlägg.

Dagens citat:

De enda personerna du behöver i ditt liv är de som visar att de behöver dig i sina.

Ha det bäst och kram från mig.

(Med tanke på min tröja …. om jag är särskilt framgångsrik vill jag låta vara osagt, men särskilt rädd är jag inte …. haha … jag hatar egentligen tröjor med text, jag vet ju knappt vad där står alltid – jag tackar Gud för Google Translate …för vem vill gå runt med något opassande på bringan)

Annika

Det som betyder mest.

Hej hej

Snart har det gått hela fem år sedan jag skrev mitt först inlägg här på bloggen. Det första lilla inlägget som ”Gylleboannika”.

Då när jag började blogga så hade jag ungefär tio trogna läsare och mitt främsta syfte var att skriva för min älskade familj, mina döttrar och för mig själv.

Men en baktanke hade jag med mitt skrivande… det var att aldrig ge min äldsta dotter chansen att glömma sin födelseort. Hon skulle inte risker att glömma Österlen och den underbara naturen vi har här. Andréa som i en stor del av sitt liv pluggat och jobbat runt om i världen. Bloggen skulle bli en ständig påminnelse om allt underbart vi har här hemma.

Ni som kikar in här på bloggen är såklart också lika välkomna, precis allihopa. För jag tycker bara att det är roligt att dela med mig av mina tankar och bilder till er alla.

Men jag ska erkänna, att aldrig blir jag väl så glad som när Andréa kommenterar på min snapchat…

-mamma, vilken fantastisk bild idag på bloggen, gud vá jag längtar hem …

Inga ord kan betyda mer!

Att ha en dotter på andra sidan jordklotet, som jag bara träffa en vecka om året, det är ganska tufft för en mamma. Hjärtat slits liksom itu en smula. Men genom min blogg vill jag ge henne en dos av den underbara naturen som jag vet att hon älskar så mycket, samtidigt som hon ska känna att hon har en liten fot kvar här hemma.

Jag vill ge henne en liten bit av vår gemenskap. Små enkla, vardagliga ting som aldrig blir sagda annars. Årstidens väder, en ovanlig fågel, en ljuvlig morgon, en vanlig morgonrunda runt sjön…

Och vill just du också hänga med här på bloggen så blir jag enbart glad och lite stolt.

Dagens citat:

Vi har inte ärvt jorden från våra föräldrar, vi har lånat den av våra barn.

Ha en fin dag och kram från mig.

Annika

 

 

Det vackraste av Österlen.

Hejsan
Jag älskar verkligen vår underbara natur här på Österlen. Här finns liksom lite av allting.
Här finns havet med sina vita sandstränder och det otroliga ljuset. Här finns skogen som är så vacker så det gör ont. Här finns hedar och ängar. Och de små underbara fiskesamhällen…
I fjor vandrade jag och mina döttrar en del av etapperna på Österlenleden.
I år har jag inte kunnat få med mig en enda kotte som vandringssällskap. Men det gör inget. Naturen är ju egentligen det enda sällskapet jag behöver.
Naturligtvis valde jag min favoritsträcka. Den mellan Kivik och Brösarp.
I ett behagligt lunk vandrade jag på under den gassande solen.
I Haväng stannade jag och fikade lite, innan jag fortsatte min stilla och tysta vandring.
Till sist nådde jag min hembyggd Brösarp. Där slog jag mig ner vid mamma Ingrids grav för att invänta min privatchaufför Stefan.
Vill ni kika på fler bilder från den här etappen av Österlenleden så finns det ett inlägg här.
På kvällen passade det sedan bra att fylla på energiförrådet.
Ett fantastiskt ställe att käka pizza på är Gårdens Café och Vedugn i Simrishamn. Så himla gott.
Och så himla mycket turister.
Eftersom där var fullt på innergården så fick vi sitta och blicka ut över Apotekarns underbara blomstersortiment.
Och såklart kunde jag inte motstå att köpa en av de ljuvliga frilandshibiskusarna de sålde där. En ljusblå variant som jag tyckte skulle passa förträffligt i närheten av den ljust röda som jag redan har i min trädgård.
Vi njöt av den underbara kvällen, vi njöt av de goda pizzorna och av den fantastiska personalen.
När Stefan sedan betalt och vi skulle gå vidare, undrade vår servitör lite blygt om vi varit där förut eftersom han tyckte sig känna igen oss.
-nää, svarade Stefan lite eftertänksamt.
– men ja har vadd harr och satt opp ditta, fortsatte han och knackade lite på glasväggen där vi satt.
-å pizzaugnen harr har vi åsse bytt forr nårra vickor sin…
Sådär är det ofta när Stefan är klädd i andra kläder än sina vanliga byggarkläder. Ingen känner riktigt igen honom.
Dagens citat:
En meningsfull tystnad är
alltid bättre än meningslösa
ord.
Ha en riktigt fin dag och en stor kram från mig.
Annika

Österlenleden, del 5

Hej och gomorron.
Idag tänkte jag ta er med på fortsättningen av vår vandring längs Österlenleden.
Från Nybrostrand hade vi tappert vandrat på över Hammarsbackar. Det var rejält blåsigt och min frisyr var ett ämne för mycket munterhet den här dagen.
Det var jag och två av mina döttrar, Emmy och Andréa.
 
Mitt hår ja … efter att ha gått längs den blåsiga kusten ett par timmar så var det som om jag hällt en hel flaska saltspray i mina gyllene lockar. Som vi skrattade åt det där håret….
 
Vi vandrade på, tömde skor och tog klunkar ur vattenflaskorna … så plötsligt såg vi dem där borta i fjärran…
De välkända Alestenar.
 
 
Vid Alestenar var där mycket turister och besökare som alltid.
En ljuvlig plats som väcker tankar och nyfikenhet…. ja, och leklust.
 
Sedan gick vi ner för backen till Kåseberga.
Där köpte vi vars en jättegod glasstrut och satt en stund och bara njöt.
 
 
Med påfyllda vattenflaskor och nytt energiförråd vandrade vi vidare längs stranden bort mot Löderups Strandbad.
 
 
Så till sist var vi då framme vid den välkända vyn ner mot Löderups Strandbad. Så fantastiskt vacker. Med havet rakt framför ögonen och den lilla minigolfbanan så härligt liggandes mitt i backen.
Nöjda med vår bedrift ringde vi efter vår privatchaufför Stefan, och åkte nöjda och trötta hem till Gyllebo igen.
 
Dagens citat:
 
Mod är att följa vägen
utan att veta vart den leder.
 
Den här dagen visste vi vart vägen skulle leda oss. Vi visst vilket mål vi hade, men inte exakt vad vi skulle se och möta längs vår väg.
Det är så härligt att vandra i vår natur. Man pratar så bra, men ser så mycket och man mår så himla gott!
Kan ni och har möjligheten – ta er tid för en liten vandring!!
Jag önskar er en fin dag.
Kram Annika
 
 
 
 
 
 

Österlenleden, del 4

Hejsan.
Jag och Andréa tyckte att vi var mogna för ytterligare en etapp på Österlenleden.
Vi valde etappen mellan Nybrostrand och Löderup. Och den här dagen fick vi även med oss den yngsta systern Emmy.
 
Solen sken och det blåste en ganska frisk vind från havet.
Vi traskade glada i hågen fram längs havet
 
Såklart krävdes det tömning av skor och andra små pauser lite då och då.
Perfekt vandrarväder hade vi den här dagen.
 
En massa skoj och bus blev det, med två systrar som inte sett varandra så mycket det senaste året.
Sååå många glada skratt.
 
Över Kabusas fält vandrade vi.
Jag höll ett vakande öga på alla korna förstås. För man vet aldrig vad ett gäng kossor kan få för sig …
 
 
Sedan bar det upp för en massa backar. Jag tror att det var på Hammarsbackar vi vandrade tillsammans med alla korna.
Utsikten där var nästan bedövande vacker.
 
 
Det var där uppe på backarna det gick utför med min frisyr…
Töserna hade sina långa hår uppsatt i snoddar och flätor, men mina rufsiga lockar virvlade fritt i vinden. Och som de virvlade. De stod som en sky runt mitt huvud hela tiden och kändes mer och mer som om det var gjordt av fint stålull.
Det var helt galet som det blåste där uppe på backarna och som vi skrattade åt mitt hår.
 
Trots att Emmy gjorde vad hon kunde för att hålla styr på mina lockar så var det mest som ett skatbo på mitt huvud.
Men vi njöt alla tre och travade glatt på både uppför backarna och nerför backarna.
 
 
Det var så vackert där uppe på backarna och vi njöt av den fantastiska utsikten. Fantastiskt att blicka både ut över landskapet eller på andra hållet ut över det glittrande havet.
Några trötta får låg i den branta backen och såg även de lite vindpinade ut.
 
 
 Halvvägs mot Löderup stannade vi i en backe där vi hade lite skydd för vinden. Där plockade vi fram lite medhavd matsäck och njöt i fulla drag.
 
 
Sedan var vi fulla av ny skön energi och fortsatte vår vandring mot Löderup.
Men om det får ni läsa mer en annan dag.
Fortsättning följer ….
 
Dagens citat:
 
En man sticker en kniv mot min hals och frågar:
-skulle du dö för dina vänner eller din familj?
Jag skrattar, och siktar pistolen mot honom från min ficka och svarar:
-nej, men jag skulle kunna döda för dem.
 
Tack för ni kikade in på min blogg idag.
Kram på er.
Annika
 
 
 
 

Österlenleden del 3

Hejsan
Så här när arbetet drar igång för fullt igen, drömmer jag mig tillbaka till förra veckan då jag och min älskade dotter trotsade vädret och gav oss ut på Österlenvandring igen.
Vi började där vi slutade förra gången. Nämligen vid Hallamölla. Vårt mål var Heinge, där etapp nummer 8 har sitt slut.
 
Från Hallamölla gick vi genom skogen för att komma fram vid Fiskabäck och Verkasjön. Redan där i den gamla trollskogen gick vi lite fel och vi blev av med de orangefärgade märkningarna som visade vägen för leden.
Jag känner till trakten och trodde mig veta i förväg var vi skulle gå. Ja så kan det gå då …
Nåja, vår väg som vi valde var också väldigt fin.
 
 
 
Från Verkasjön gick vi den lilla stigen som leder ner till Rännebron och fram till Alunbruket.
Den där vackra lilla bron som jag sprungit över sååå många gånger som barn. Bron som är med i filmen Äppelkriget av Hasse & Tage.
 
Där vid Alunbrukets röda backar stod en av de vackraste hästar jag någonsin sett.
Den stod under ett träd och sparkade med bakbenet och frustade. Den var tydligt irriterad och på ett väldigt dåligt humör. Andréa lockade och pratade vänligt, men det var inget som fick hästen på bättre humör precis. Vi lämnade den åt sitt sura öde och gick vidare.
 
Där i Alunbruket skulle vi ha kunnat satt oss in i platsens fantastiskt spännande historia. Den om Skånes största 1700-tals industri…
 
 
Istället pratade vi mest om ställets festplats. Den plats där jag haft några av mina roligaste kvällar i livet.
Jag berättade helt enkelt om allt annat viktigt som platsen fick mig att minnas.
Om den där gången då Hasse Kvinnaböske skapade folkstorm dit. Eller var man bäst gömde sin hemligt medhavda sprit. Jag visade det romantiska hångelstället och andra saker en dotter kan ha glädje av att veta. Åsså mindes jag såklart alla killar … snygga killar, fulla killar, fula killar, roliga killar och underbara killar …. och han jag för kvällen var kär i ….
Ja, det där stället ruvar på så många sköna minnen!
 
 
 
Vidare gick vandringen förbi den gåtomspunna lilla sjön ”Djupet”. Genom skogen och fram till den långa beteshage som vi kallade ”Långa Ettan”.
 
Vi gick över vägen. Den vackraste vägen jag vet, den med sin gamla allé.
För mig är det den vägen som i min barndom var tecknet för ”nästan hemma” …
Sedan följde vi grusvägen mot Prästabostället.
 
I Andrarumsfälad, som jag tror att skogen heter, hittade vi lite färdkost i form av kantareller. Även andra vackra svampar växte i mängder. På träd och på marken.
Vädret övergick från lätt duggregn till ett mer ihållande, rejält regn. Men vi var glada och traskade glatt på, trots att vi nästan var helt genomblöta.
 
 
Plötsligt stod det en liten vit skylt där mitt i skogen.
Vi var framme vid Sjöbo kommun.
 
Då tyckte vi att det var dags för lite rast och vila och intag av färdkost.
Vi satte oss under ett träd för att skula, även om vi nog inte kunnat bli mycket blötare än vad vi redan var.
Smörgåsen och kaffet smakade i alla fall helt fantastiskt.
 
Sedan var det som om vi fick nya krafter. Vi vandrade spänstigt vidare.
På en plats låg den mysigaste gård man kan tänka sig. Nere i en dal. Åhhh … det där blev nästan mitt nya drömhus! En gård nere i en dal! Vackert, eller hur?
 
 
Så plötsligt var vi framme i Heinge. Det visade sig vara en plats mitt ute i ingestans.
Där tog jag upp telefonen och ringde mitt journummer. Det där numret till min Stefan. Stefan satt hemma och var redo att hämta hem oss när vi kände oss färdigvandrade för dagen.
Men var vi egentligen befann oss, det visste vi inte riktigt …
 
Vi fortsatte att gå för att möta vår chaufför Stefan.
Sjöbo idrottsplats stod det plötsligt på en busskur. En busskur som tycktes vara helt bortglömd av Skånetrafiken … och av alla andra också för den delen …
Ja, något var det som inte stämde.
Men Stefan hittade oss långt om länge där ute i Heinge och vi åkte plaskvåta hem till vår varma stuga i Gyllebo.
 
Dagens citat:
 
Jag vet att
vad som helst
kan hända
när som helst.
Det är därför
jag är så lugn.
 
//Mumminmamman
 
Ett underbart citat att ta efter. Varför ska man oroa sig för en massa saker som för det mesta aldrig händer, när det sedan kanske händer något som man inte är alls beredd på.
 
Jag hoppas ni alla har det bra. Många har nog slut på sin ledighet och är tillbaka på sina arbeten.
Jag lever på mina fina minnen av sommaren, och skapar nya upplevelser i vardagen så mycket det bara går.
Tack Andréa för en fin vandring ♥
 
Kram på er.
Annika
 
 
 
 

Österlenleden del 1

Hejsan.
En dag förra veckan valde jag och min dotter, Andréa, att ta en vandrardag på vårt underbara Österlen.
Vi beslöt oss för att välja etapp 6 på leden. Det är en sträcka mellan Kivik och Vantalängan som ligger vid Brösarp.
Tidigt på morgonen fick vi skjuts av Stefan till Vitemölla, där vi tyckte att vi ville starta den här vackra morgonen.
 
Det var en helt lagom väder för en vandring. Lagom varmt, lagom kallt och lagom vind.
Väldigt lagom helt enkelt!
Där på Vitemöllas norra strand hade några valt att ta sig ett morgondopp när vi passerade.
 
Det är så vackert där på stranden mellan Vitemölla och Haväng.
Ett alldeles speciellt ljus tycker jag att det är precis här.
 
 
Där på stranden vid ett ensamt träd har någon placerat en vacker träfåtölj. Den står bara där i ur och skur och bli grå och vindpinad. Den är så otroligt vacker och inbjuder till en stunds ro för kropp och själ.
En söt duva trippade vid våra fötter där vid ensamma stolen. 
 
 
 Sedan passerade vi den vackra Stenörens ålabod. Om ålaboden kan man läsa mer här.
Vackra strandblommor växte där i sanden och på sina ställe fanns den där särskilda ”svarta sanden” som är lite sällsynt för just stränderna här.
 
Så var vi framme vid Haväng och Verkeåns vackra åmynning ut i havet.
Vi smög över bron och fortsatte ut över Havängs underbara fält.
Om inte vyn från bron över Verkeån är en av Österlens vackraste – då vet jag inte vad som kan vara finare …
 
En busig häst gick där på Havängsfältet och frossade i gräs med munkorgen på sned.
Alla sommarblommor som växte där tog nästan andan ur mig så vackra de var.
Vilda sommarblommor … ni vet ju, det är det bästa som finns.
 
Vår vandring fortsatte genom vackra Skepparp. Naturen förändrades till lite mer trollsk skogsnatur och vi strövade längs den lekande Verkeån.
Andrea svalkade sig lite i det kalla åvattnet innan vi gick vidare igen.
 
… vår vandring fortsatte, men det får ni läsa mer om i ett annat inlägg.
Fortsättning följer …
 
Dagens tänkvärda citat:
 
För att verkligen uppleva ett landskap
måste man promenera genom det.
Till och med en cykel går för fort.
 
Kanske har ni börjat jobba idag … jag hoppas ni får en fin dag oavsett vad ni hittar på. Njut av livet.
Kanske är jag redo för fler vandringar i veckan… vi får se.
Tack för att ni tittar hit.
 
Kram på er
Annika
 
 
 
 
 
 
Scroll to Top