björnbär – Gylleboannika

De objudna björnbären.

Lämna en kommentar / Trädgård / Av Annika Olsson / 14 augusti, 2018 / Allmänt, björnbär, gylleboträdgård, min trädgård / 2 minutes of reading

Hejsan.

I min trädgård kämpar växtligheten hela tiden på för att ta över kontrollen igen. Det är som om naturen vill återställa allt och låta det bli som det en gång var. Alltså fullt av taggiga snår. Vår lilla tomt var en gång den mest igenväxta tomten i hela Gyllebo.

Varenda år kommer det mängder av björnbärsrevor runt vårt staket som jag envist brukar klippa bort.

Jag är dessutom inte riktig vän med just björnbär.

Även om jag älskar smaken av dem, så gillar jag inte riktigt deras konsistens.

Det är de där små stenarna som blir så märkbara, särskilt när man kokar sylt på dem.

Egentligen hade det kunnat bli världens godaste pannkakassylt om det inte vore för att det blir en massa små hårda saker i sylten som sabbar allting.

I våras orkade jag inte hålla efter alla snår. utan lät en buske få bre ut sig över staketet på vår baksida.

Nu blir jag rikligt belönad i form av de sötaste, godaste bär man kan tänka sig.

Jag börjar nästan gilla de där björnbären riktigt mycket nu.

Och får jag objudna gäster så kan jag ju bjuda på en tallrik objudna björnbär med mjölk. Mums!!

Dagens citat:

Vi är alla lite konstiga och livet är

lite konstigt och när vi hittar någon

vars konstighet är förenlig med vår egen

faller vi i en ömsesidig konstighet

och kallar det kärlek!

Man ska inte konstra till saker och ting,

så jag säger kort och gott ”há dé”

Kram Annika

De objudna björnbären. Läs mer »

På naturens villkor.

Lämna en kommentar / Hemma hos mig., Trädgård / Av Annika Olsson / 14 maj, 2018 / Allmänt, björnbär, gylleboträdgård, löpning, min trädgård / 3 minutes of reading

Hejsan.

Just nu grönskar det som allra mest. Allting växer så det nästan syns och hörs. Och då är det såklart inte bara de växterna som jag själv har planterat. Nej även ogräs och annat spirar med full kraft.

Jag har bestämt mig för att sluta envisas med att plantera sådant som inte verkar trivas hos mig och istället sats på de växter som passa in här. De som trivs och vill leva med just Gyllebojordens förutsättningar.

Men så finns det även sådant som redan växer här, som det bara gäller att ta tillvara på.

En björnbärsplanta till exempel. Jag vet inte hur många gånger som jag klippt ner den för att jag inte gillar att den är där den är. Nu har jag gett upp. Istället får den bre ut sig och ta plats och jag till och med hjälper den lite på traven istället. Över det vita staketet får den nu bre ut sig, och istället för att reta mig på eländet, så gillar jag den nästan nu. Och har jag tur får jag goda björnbär i belöning till hösten.

Efter tre månader med ett nytt diskbråck mellan två nya kotor så kände jag att det var dags. Jag snörade på mig springskorna och förkunnade för min käre make att jag ämnade prova om det gick att börja springa igen.

Han höll sig för pannan, himlade med ögonen och mumlade något om galenskap och skylla mig själv.

Såklart tog jag det extremt lugnt. Med små mjuka steg dansade jag fram genom den härlig Gyllebomorgonen. Naturligtvis kände jag hela tiden efter så allt funkade där bak i ryggen. Högerbenet har en liten tendens till droppfot och det gjorde att jag en gång snubblade och for på näsan i backen. Men jag hade tur och landade på bästa möjliga vis – jag landade i ett hav av ramslök.

(Tack du gulliga tjej som oroligt kom till undsättning där jag snopet låg platt på magen.)

Första springrundan – check!

Snart, snart är det dags för min dotter Emmy att komma hem igen. Efter nära nog ett helt år i Australien kommer hon hem i mitten av juni. Jag håller på att längta ihjäl mig efter henne nu. Åhhh vad jag ska laga vegetarisk mat, njuta av hennes skratt och lyssna på allt hon fått uppleva.

För Andréa, min dotter som bor i Canada, verkar alla bitar nu falla på plats. Hon ska ju flytta till Alabama i juni för att praktisera och fortsätta utbilda sig som specialistveterinär där.

Det är liksom inte bara att ta sitt pick och pack och flytta dit. Nej, det krävs mängder med intyg, intervjuer och friskhetsintyg för att få tillåtelse och visum för att få komma dit och arbeta. Vaccinationer, inte för sin egen skull då, utan för deras, så man inte kommer dit med någon oönskad sjukdom. Men nu börjar allt falla på plats och flyttlasset går i slutet av juni. Visumet är godkänt och klart.

Dagens citat:

Så snart du välkomnar förändringar

har du möjlighet att ta emot livets

obegränsade möjligheter.

Ha en fin dag och kram på er.

Annika

På naturens villkor. Läs mer »

Jag och hundarna.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 11 september, 2017 / Allmänt, björnbär, Gyllebosjön, hundarna / 2 minutes of reading

Hej hej

Så är det måndag igen.

Jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag kan själv bestämma över min tid och planera mitt arbete.

Varje dag kan jag därför starta min dag med en rejäl runda med alla mina hundar.

Såklart krävs det en hel del självdisciplin och rutiner för att få jobbet att flyta på.

Stefan kan inte förstå hur jag orkar knata runt den där sjön varevigaste dag utan att tröttna. Samma gamla Gyllebosjö dag ut och dag in.

Men jag ser det inte riktigt så ….

På min runda upptäcker jag alltid nya spännande saker. Som ett sjöodjur framför bryggan vid badplatsen …

Eller en jättehackspett som fullkomligt gått ”bananas” på ett träd i skogen …. för nått stort, nästan dinosaurieliknande måste det ju vara, eller hur?

Men mest är allt faktiskt sig likt från dag till dag och jag går där bara i mina egna tankar och njuter av naturen.

Lite härliga höstbilder på mina hundar passade jag på att ta.

Det är så vacker på hösten när alla de stora halmbalarna ligger som utslängda klot på fälten.

I min trädgård har jag lite olika bärbuskar. Jag har röda och svarta vinbär. Hösthallon och krusbär har jag också. Men det händer nästan aldrig att vi får smaka några av alla de bär som det blir på buskarna. Vår hund Johnny är en stor bärälskare och tillika en stor tjuv. Han förser sig alltid så vi har inte en chans att hinner plocka något.

I ett hörn av trädgården växer nu en vild björnbärsbuske. Av någon anledning har dessa bär inte fallit Johnny i smaken alls. Det tråkiga är att jag inte heller är så förtjust i just björnbär. Fast de är rysligt vackra.