Alestenar – Gylleboannika

Februariutflykt på Österlen

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 21 februari, 2019 / Alestenar, Kåseberga, olof viktor, Österlen / 2 minutes of reading

Hejsan.

I helgen träffade jag min dotter några timmar för att mysa och umgås. Såklart någonstans på vårt vackra Österlen.

Vi var hungriga som två utsvultna vargar, så första stoppet blev på Olof Viktors.

Där uppstod genast ett problem. Hur skulle vi kunna välj bland allt gott som erbjöds? Till slut fastnade vi båda för de gigantiskt stora kräftsmögåsarna och vars en kopp varm choklad med grädde.

När vi ätit färdigt och sagt hejdå till ställets underbara lilla bagare, gick färden vidare till Kåseberga.

Vi var i behov av frisk luft och motion, och då är Ale stenar det perfekta stället.

Det blåste friska vindar och även fast det var ganska många plusgrader så isade det rejält i våra kinder.

Nedanför branten lekte solens strålar med havets vågor.

Det var nog tur att vi grundat kroppen med ett rejält mål mat, annars hade vi säkerligen seglat iväg som två lätta ballonger i vinden.

Tänk på det, ska ni till Ale stenar, se till att ha magen full.

Snart är det vår på riktigt och då öppnar restaurang och kiosk där i Kåseberga igen. Det är nog för att en massa folk inte ska blåsa iväg som maskrosfrön i vinden. Härligt, härligt.

Dagens citat:

Alla behöver fem saker i livet. Någonting att göra. Någon att älska. Något att tro på. Något att vara bra på. Något att längta till.

Ha en riktigt härlig torsdag.

Kram Annika

Februariutflykt på Österlen Läs mer »

Vid en liten fiskehamn.

2 kommentarer / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 15 december, 2018 / Alestenar, Kåseberga, Österlen / 1 minute of reading

Hejsan.

Den där magiska morgonen vid Ales stenar. Då när jag fick se en ny dag gry över Österlen. Den dagen parkerade jag min bil vid den lilla söta hamnen i Kåseberga.

Det var en rejält kall och blåsig morgon och ännu hade solen inte hunnit gå upp.

Med min tunga kamera på axeln vandrade jag uppför backen mot Ales stenar. I luften kunde jag förnimma en svag doft av rökt fisk. Kanske ”rögad ål” inför julen, tänkte jag och kände hur det vattnades i min mun.

Utsikten över hamnen och havet är så fantastiskt fin här. När jag efter någon timme vid stenbumlingarna, vänder åter ner mot parkeringen, så slogs jag av den underbaraste tavla, utsikten över den Kåsebergahamn i soluppgång.

Snabbt steg solen och fick de röda stugorna att glöda i morgonskenet.

Min mamma orkade inte gå upp och njuta av den här vackra utsikten när jag var barn. Mina bilder är därför till alla er som kanske inte heller kan eller har orken just nu. En bild ger aldrig verkligheten riktig rättvisa, men man får en aning…

Dagens citat:

När man gå på luffen, då rår man egentligen om alltihopa man ser. //Rasmus på luffen.

Ha en fin dag och kram på er.

Annika

Vid en liten fiskehamn. Läs mer »

Ale stenar.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 14 december, 2018 / Alestenar, natur, Österlen / 2 minutes of reading

…”asch, det är inget att se, de är bara lite sten”.

Hejsan

Ja, de där orden minns jag att min mamma sa till mig när jag var liten. Det var första gången som jag var i Kåseberga och jag ville så gärna gå dit upp till de omtalade stenarna.

Den där gången blev det inget besök för mig vid de här stenbumlingarna. Min mamma hade besvär med sin andning och att gå uppför backen hade nog varit jobbigt för henne.

Men jag skulle komma dit senare i livet. Och jag skulle bli både hänförd och förälskad.

För jag tror ingen kommer upp hit utan att bli påverkad av platsen. Här är så magiskt vackert. Bäst är det när man är här alldeles ensam.

Men för det allra mesta är här andra besökare, både sommar som vinter. Jag hade tur den här morgonen. Det var bara jag, vinden och en doft av ”nyrögad ål”.

Argsinta moln dansade i skyn, och några rejäla regnskurar hade nyss dragit förbi. Solen hade ett tufft jobb med att ta sig igenom den tjocka molnstrimma borta i horisonten.

Men så bedårande vackert!

Jag njöt för fullt av den mäktiga soluppgången, och när de tunga regnmolnen blev alltför hotfulla strövade jag sakta ner mot den lilla gulliga hamnen igen. Kåseberga, som ni får se bilder från en annan gång.

Såklart sände jag en extra tanke till min mamma Ingrid när jag njöt av platsen den här morgonen. Kanske var det bara bra att inte möta en sådan här magisk plats förrän i lite mer vuxen ålder…

Mamma – de här bilderna är till dig… bilder på lite vanlig gråsten!

Dagens citat:

Om jag dör vill jag inte till himlen, Jag vill hellre till Österlen
Det e’ där havet och himlen bildar den vackraste scen
Som gör att de verkar så nära mellan himlen och Österlen

Ha en underbar dag och kram från mig.

p.s bara för mamma har sagt det så behöver det inte vara riktigt sant…

Annika

Ale stenar. Läs mer »

Österlenleden, del 5

Lämna en kommentar / Familj, Österlen / Av Annika Olsson / 21 augusti, 2017 / Alestenar, Allmänt, Kåseberga, Löderups Strandbad, Österlenleden / 2 minutes of reading

Hej och gomorron.

Idag tänkte jag ta er med på fortsättningen av vår vandring längs Österlenleden.

Från Nybrostrand hade vi tappert vandrat på över Hammarsbackar. Det var rejält blåsigt och min frisyr var ett ämne för mycket munterhet den här dagen.

Det var jag och två av mina döttrar, Emmy och Andréa.

Mitt hår ja … efter att ha gått längs den blåsiga kusten ett par timmar så var det som om jag hällt en hel flaska saltspray i mina gyllene lockar. Som vi skrattade åt det där håret….

Vi vandrade på, tömde skor och tog klunkar ur vattenflaskorna … så plötsligt såg vi dem där borta i fjärran…

De välkända Alestenar.

Vid Alestenar var där mycket turister och besökare som alltid.

En ljuvlig plats som väcker tankar och nyfikenhet…. ja, och leklust.

Sedan gick vi ner för backen till Kåseberga.

Där köpte vi vars en jättegod glasstrut och satt en stund och bara njöt.

Med påfyllda vattenflaskor och nytt energiförråd vandrade vi vidare längs stranden bort mot Löderups Strandbad.

Så till sist var vi då framme vid den välkända vyn ner mot Löderups Strandbad. Så fantastiskt vacker. Med havet rakt framför ögonen och den lilla minigolfbanan så härligt liggandes mitt i backen.

Nöjda med vår bedrift ringde vi efter vår privatchaufför Stefan, och åkte nöjda och trötta hem till Gyllebo igen.