Österlen – Sida 183 – Gylleboannika

En tur vid Hällevik och biomys på kvällen.

Kära Blogg

Det var en bitande iskall vind som mötte oss när vi klev av på parkeringen vid Stenshuvuds norra fot.

Fast det gjorde oss alls ingenting, för vi var förberedda på det.

Det blev en härlig vandring med hundarna där i den vackra sagoskog som omger berget.

Om ni någon gång vill åka till en vacker plats, så är mitt tips att åka just hit.

Gärna på våren och särskilt när rhododendron blommar.

Just här vid Hällevik har en sjöman en gång för länge sedan, tagit med sig fröer från världens alla hörn och planterat de mest exotiska träd man kan tänka sig. Mitt inne bland all den svenska växtligheten står de här främmade arterna. Vid dessa träd finns små skyltar så man kan läsa lite om dem. Jag gav mig inte tid till att läsa den här dagen, istället spankulerade jag där och lyssnade på Stefans alla berättelser från då han var en liten grabb och sprang och lekte och byggde kojor här. Det var också väldigt intressant. Allting hade han andra namn på, skånska namn som jag inte riktigt minns.

Vi avslutade vår promenad vid Hälleviks lilla bukt (som Stefan kallar för ”kås”) Det är här Stefans bror Mats har sitt fiske och svärfar Nisse hade sin älsklingsplats här i livet. Här kunde Nisse sitta nere och laga fiskegarn och mata katterna med fiskrester dagarna i ända. Här ligger en liten byggnad att förvara saker i, men också en söt liten ålabod. En alldeles bedårande liten plats på vår jord.

Så har det hänt en förfärlig sak. En sak jag inte tänker skriva så väldigt mycket om … mer än att en katt är funnen död i vår trädgård under ganska mystiska förhållande. Jag tackar min gud att det inte är varken Judith eller Felix. Bilden är redigerad med hänsyn av känsliga tittare.

Händelsen är polisanmäld.

Vi avslutade dagen med att gå på bio tillsammans med älskade dottern Amanda.

Vi såg filmen om Ove och det var en film som verkligen föll mig i smaken. Jag älskade den lite torra humorn och fina berättelsen. Så har ni möjlighet, gå och se filmen ”En man som heter Ove”.

Efteråt gick vi på kinarestaurang.

(bilderna nedan är lånade från internet)

Dagens kloka ord:

Alla människor bär på ett djup – men inte alla vågar dyka.

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

En tur vid Hällevik och biomys på kvällen. Läs mer »

Sista dansen.

Kära Blogg

Min tidiga morgonvandring gick till en plats som ligger mig extra kärt om hjärtat. En plats där jag har tusentals minnen från. En plats som är så underbart vacker. Alunbruket i Christinehof. Fast när jag var liten kallade vi alltid det här stället för ”Karen”. Jag hade kanske inte så många kamrater när jag växte upp, men jag hade ta mig tusan den bästa lekplatsen.

Det perfekta stället att miljöträna hundar och samtidigt njuta själv.

Här har jag som liten tös cyklat på backarna, sladdat och tvärbromsat på dansbanan så de fått sätta upp träribber som hinder. Jag har klättrat på skifferväggen, varit inne i pysslingahålet som långt senare rasat samman. Jag har festat, dansat, skrattat och sjungit. Jag har haft så mycket kul här så det går bara inte att beskriva.

Den här dagen var det alldeles vindstilla. Ett lätt duggregn föll och det var nästan som att vara på en helig plats. Allting var sig likt, men ändå inte. Jag viskade tyst till hundarna när vi strövade omkring. Över våra huvud seglade en korp. Det var en underbar morgon i minnenas land.

(den lilla sjön Djupet)

(Byggnaden ”Magasinet”, där jag som ung skar upp mitt ben på en trasig flaska när jag skulle åla mig in genom en källarglugg. Vad jag hade där att göra är sedan länge glömt.)

(En gång kom jag susande på min cykel precis här, jag var iklädd min blåa bikini och hamnade rakt in i en filminspelning. En grov röst skrek ”bryyyyyt”. Jag visste inte då att det var en av mina absoluta favoritfilmer som spelades in, och att jag just i det ögonblicket sabbat en av scenerna i ”den enfaldige mördaren”)

(Serveringen, där de tuffaste alltid höll till – de omtalade raggarna)

(Här har jag dansat en och annan dans i mina dar, den här dagen bjöd jag upp Johnny och Molly)

(Här låg pysslingahålet där vi som barn brukade leka. Nu har det rasat ihop. Vi pratade alltid om att grottan var början på en hemlig underjordisk gång som gick ända bort till slottet)

(Rännebron, den smala bron som man gick på för att ta sig över Verkeån upp till Verkasjön. Här spelades filmen ”Äppelkriget in”)

En underbar morgon trots lite regn och rusk. Och som alltid när det regnar i Alunbruket får kläderna sin speciella färg, anledningen till att jag aldrig bar vita kläder till pingst eller midsommar. Det gjorde ingen förståndig människa som skulle till Alunbruket.

Dagens kloka ord:

Varför oroa sig över ett stökigt förflutet när din framtid är fläckfritt.

Tack Alunbruket, och tack för alla danser!

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Sista dansen. Läs mer »

Hallamölla och en skogspromenad längs Verkeån.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 3 november, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Efter en tuff morgon med att återigen försöka få hjälp inom sjukvården, begav jag mig ut i naturen.

Att försöka få tid för mina ryggproblem som jag haft konstant i mer än 1,5 år, verkar inte vara helt enkelt. Jag fick rådet att kontakta en sjukgymnast först, för innan dess ville de då rakt inte ge mig någon läkartid. Det var i den stunden ”snälla Annika” förvandlades och blev en tiger! …. Så nu har jag en tid i slutet av veckan – igen!

Men nu har jag själv forskat lite mer och har nya förslag på vad det kan vara jag lider av….

Min och hundarnas färd gick den här dagen till en av de vackraste platser jag känner till. Hallamölla.

När vi njutit av det vackra vattenfallet och hundarna fått prova på att gå på bron och hoppat på stenar farligt nära fallet, då vandrade vi vidare längs med Verkeån på en utmärkt vandringsled. När vi nästan var framme vid Alunbruket tog märkningen slut, eller så gick vi helt enkelt vilse. Det gjorde inte så mycket, för jag kände igen mig och visste precis var jag var. Jag beslöt mig ändå för att vända åter och styra kosan mot bilen.

Det var skönt att komma hem till Gyllebo. Hundarna var trötta. Jag kände mig stark igen och på kontoret väntade mina pappershögar snällt och tyst på mig.

Den här dagen var det exakt två år sedan jag sprang min första halvmara. Jag sprang ensam i Österlenmörkret en sträcka på hela 2,1 mil och var så stolt över mig själv. En upplevelse jag så gärna vill göra om. Jag håller mina tummar för det!

(På bilden ovan har jag kommit i mil och träffat på två vänner, Gitta och Simonetta.)

Dagens kloka ord:

Om du fyller hela livet med krav och måsten kommer du prestera massor utan att må bra en enda gång.

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Hallamölla och en skogspromenad längs Verkeån. Läs mer »

Vackra Baskemölla

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 31 oktober, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

För exakt ett år sedan var jag med om ett möte jag aldrig glömmer. Det var världens gulligaste säl, som låg på en sten en bit från stranden. Jag satt där på strandkanten och vi tittade på varandra i nästan en hel timme.

Just den här dagen bestämde jag mig för att ta morgonpromenaden vid havet och liksom för ett år sedan blev det en tur ner till Baskemölla. Vi vandrade längs havet mot Simrishamn. Även om dagen var grå, så var det bedårande vackert.

Nu är det kanske någon (hoppas jag) som uppmärksammar att jag köpt lite nya reflexattiraljer till Johnny och Molly. Det känns tryggt att vi verkligen syns när vi är ute tidigt i gryningen.

På ett ställe längs havet är det uppbyggt något konstverk av en massa stenar. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det där är, men jag fattar att det ligger ett digert arbete bakom.

Att sitta på strandkanten och blicka ut mot havet, det är ren och skär meditation.

Johnny och Molly tyckte inte att det var särskilt roligt att meditera, i alla fall inte så väldigt länge.

Efter bara en liten stund var de båda i färd med en massa annat.

Jag tror nog att det var Johnny som tog hjälp av Molly med att gräva en skyttegrav, för är man krigarhund, så är man.

Den här helgen är det nästan fyra år sedan jag och Johnny gjorde oss redo för det stora certprovet på Björka övningsfält. Åhhh, det var en fantastisk helg. Det var tufft och vi sattes på hårda prov.

På facebook skrev jag ett inlägg och mamma Ingrid (vår största supporter som verkligen trodde på oss) kommenterade:

Härliga minnen!

Resten av min fredag blev det städning och golvmoppning. Jag har blivit bra på att skjuta upp sådana bestyr, men ibland måste man ju, så är det bara.

Efteråt blev det bus med hundarna i trädgården.

Dagens kloka ord:

Alla vi människor har problem, så låt oss glömma illusionen om det problemfria livet och istället hjälpa varandra ha det bra tillsammans.

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Vackra Baskemölla Läs mer »

Uteliggare och trädgårdsarbete.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 23 oktober, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Min och hundarnas tidiga morgonpromenad gick från Vitemölla mot Haväng, till den söta lilla ålaboden Stenören.

Det hade bara börjat ljusna lite grann när vi gav oss ut längs stranden.

Det var en sådan där morgon när min hjärna var lite tröttare än vanligt och min kropp lite mer stel och värkbruten. Jag och hundarna gick där tysta och helt ensamma. Allihopa djupt försjunkna var och en i sina egna tankar, drömmar, dofter och känslor.

Framme vid den lilla söta ålaboden som ligger lite ensligt vid skogsbrynet var det lugnt och tyst. Lite märkligt var att dörren till boden stod öppen …

När jag kikade in fick jag mig en liten chock. Där inne i Stenören låg en man med stort yvigt hår nerkrupen i en blå sovsäck och sov i godan ro. Nu tror jag att den här mannen blev minst lika förvånad som vi blev, över att se ett snorigt fruntimmer med två hundar, stå där i dörröppningen och bliga och glo.

Mannen pratade med samma härliga dialekt som Hasse Kvinnaböske och upplyste mig om att ett litet djur varit framme och ätit på hans knäckebröd under natten. -Säkert en grävling, sa jag, tvärsäkert. Fast egentligen trodde jag mer att det varit en råtta som fått sig ett skrovmål, men det ville jag ju inte säga sådär direkt, jag ville ju inte göra honom ledsen. Vi pratade lite innan vi vandrade vidare

Det var min första riktiga uteliggare som jag träffat på. För en uteliggare var det ju. Han var ute och han låg, alltså en uteliggare.

Vi tog vägen över fälten tillbaka till Vitemölla. Det var dagens bästa val tyckte nog Johnny. Det vimlade av kaniner där på fältet.

På eftermiddagen tog jag ett krafttag i min trädgård. Visserligen känns det kanske inte så inbjudande att rensa ogräs vid denna tiden på året, men jag vet att jag kommer att ge mig själv en klapp på axeln till våren.

Det var riktigt härligt väder och lilla Molly höll vakt eftersom hon är mycket skeptiskt och vaksam mot vår nye granne som i dagarna håller på att flytta in..

Dagens kloka ord:

”Att göra alla nöjda är rent omöjligt, men att gå alla på nerverna är lätt!”

Kram och Hejdå Bloggen

Dela gärna

Uteliggare och trädgårdsarbete. Läs mer »

En runda i Forsemölla – en källa till glädje.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 16 oktober, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Idag njöt vi av hösten vid det vackra vattenfallet vid Forsemölla.

Fast som vanligt började vi dagen tidigt i gryningen i mitt älskade Gyllebo och nästan alltid lyser solen på oss …. i alla fall känns det som om vi alltid har solen med oss … om inte annat så i vårt sinne.

På kontoret var jag lite efter med allt pappersarbete, så jag la i en högre växel, ökade tempot och jobbade på, fem kvart i timmen.

Katten Judith gjorde mig sällskap, trots att hon mest var sur och morrade och slogs.

När alla tjejerna är ute i vida världen, känns det plötsligt så tråkigt och meningslöst att kocka och laga till mat till bara mig och Stefan. Lite skönt är det också att inte behöva lägga så mycket tid på matlagningen. Den sista tiden har det blivit enkla snabba alternativ. Men idag hade jag bestämt mig. Det fick bli mammas köttbullar med gräddsås. Mmmmm, doftade ljuvligt.

När man har en listig, nyopererad hund, som inte får klia sig med bakbenen på halsen och inte får bita sig vid svansen, ja då gäller det att ta till all fantasi man kan uppbringa.

Den här dagen fick Johnny gå klädd i mina gamla trosor, med texten ”mamma är bäst”, och en stor uppblåsbar halskrage. Ni kan väl gissa om Johnny var nöjd? Nej, inte helt.

Fast när det knackade på dörren, stormade han som vanligt fram i full galopp för att anfalla. Mattorna låg slickade vid väggarna, halskragen roterade likt en sekundvisare på ett tidtagarur och trosorna gled på sniskan. Ingen kommer innanför vår dörr utan en rejäl kärleksmottagning av Johnny.

Jag tror inte att det är en slump att Rikard Hobert döpte en av sina filmer till ”Glädjekällan”. Den filmen är nämligen inspelad vid Forsemölla som ligger vid Rörums backar. Att komma dit är en ren och skär källa till glädje.

Vi njuter av hösten i fulla drag.

Dagens kloka ord:

Det finns två tragedier i livet;

Antingen får du vad du önskar dig eller också får du det inte!

Var nöjd här och nu!

Dela gärna

En runda i Forsemölla – en källa till glädje. Läs mer »

Trädklättrare.

Lämna en kommentar / Allmänt, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 10 oktober, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

När man inte kan göra allt de som man vill göra, då får man se till så att det man kan göra verkligen är något som man vill göra.

Vem vill inte ströva i naturen en sådan här morgon?

Ingen dag är den andra lik. Den här morgonen letade vi hösttecken och klättrade i träd.

Någon mer än jag som älskar hösten?

Livet är alldeles fantastiskt när man är ute i naturen och bara är i nuet.

(Vi har en ganska galen matte som varje dag hittar på bus med oss.

Kram hälsar Johnny och Molly)

Min söta dotter Amanda går på en skola i Malmö och utbildar sig till hudterapeut. När man går sådana här praktiska utbildningar så är det viktigt att man har någon att träna på. Det är klart att jag ställer upp som försökskanin. Den här kvällen var det ögonfransfärgning och noppning av ögonbryn. Det blev jättefint. Ja, förutom att vi missade att lägga små skyddslappar under ögonen, så nu ser det ut som när jag var ung och vaknar upp efter världens brakfest. Svart mascara under ögonen. Med den enda skillnaden att detta liksom inte går att få bort sådär i första taget. Men jag är nöjd och glad, jag älskar ju att bli ompysslad.

Särskilt glad är jag över att min äldsta dotter Andréa, som läser till veterinär, har riktiga djur att öva på. För hur kul skulle det vara när hon lärde sig att tömma analsäckarna tex ….

Nu är det brådis för mig och Molly. Skoldags för lilla Molly.

Så hajsvajs på er alla och puss.

Dagens kloka ord:

”Jag har gjort många dumheter, och det tänker jag fortsätta med. Det är det som sätter färg på tillvaron.”

Hejdå Bloggen

Dela gärna

Trädklättrare. Läs mer »

Hundkurs, äppelmarknad och ett alldeles underbart höstväder.

Lämna en kommentar / Hundar och katter, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 28 september, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Den här dagen bjöd på det mest underbara höstväder man kan önska sig. Vad passar väl då bättre än att väcka upp sina livsandar med ett strövtåg genom skogen?

Senare på förmiddagen var det dags för lilla hunden Mollys första kursdag. En alldeles fantastisk skara jyckar och glada hundägare mötte upp på Maltestorp. 10 hundar totalt i en salig blandning. Solen strålade från en klarblå himmel när vi alla träffades för första gången. Det var hundar i alla de former och åldrar. Från den yngsta lille parvel (labradoren Allan 9 veckor) till den äldsta erfarne vovven som nog var hela 6 år. Vi tränade, mös och hade några härliga timmar hos Jenny och Stefan.

På eftermiddagen var det dags för äppelmarknad. Vi spatserade glatt iväg med svärmor Karin och hennes rullator ner för backen i Kivik i sakta mak. När vi väl anlände till inträdet för hela spektaklet blev det tvärstopp för Karin. Hon tycktes inte orka gå en meter till. Turligt nog ligger sonen Mats hus alldeles vid ingången till marknaden, så vi lämnade helt enkelt av svärmor Karin på uteplatsen i en stol där. Jag och Stefan gick en runda och trängdes med människor. Som alltid tycks det mest vara folk utombys ifrån. Inte en enda ”Kivling” syntes till som besökare. Eller så är det helt enkelt så att de alla måste jobba med i jippot för att det ska fungera?

Vi åt äppelhamburgare, lyssnade på Hasse Kvinnaböske och sedan gick vi över till Stefans bror igen, där vi ju parkerat svärmor Karin. Där blev det kaffe med dopp i solen med Stefans bror Mats och hans hustru Gunvor. Den 13 årige hunden River släpade runt på päron från det gamla päronträdet och när alla var nöjde for vi hemåt igen.

Dagens kloka ord:

”Om din medkänsla inte inkluderar dig själv, då är den ofullständig.”

Med en stulen bild på mig och Emmy säger jag Hejdå Bloggen.

Dela gärna

Hundkurs, äppelmarknad och ett alldeles underbart höstväder. Läs mer »

På viltspaning med Kent.

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 16 augusti, 2015 / Allmänt / 1 minute of reading

Kära Blogg

Det var en fantastisk lördag. Precis en sådan dag som jag älskar.

Att kolla efter vilda djur, det är det bästa som finns.

Fågel, fisk eller mittemellan, det spelar ingen roll.

Rovfåglar, gravand med unge, tofsvipa och dovhjort …

Nog märks det att hösten så sakta är i antågande. Det är alldeles fullt av fåglar som samlat ihop sig och sitter i långa rader på telefontrådarna. Jag tror att det är starar.

När det är augusti, då måste man faktiskt äta kräftor, och äter man kräftor, då måste man faktiskt ha hatt.

Så det så!

Dagens kloka ord:

Om man tittar i en kvinnas handväska inser man att pengar inte är allt.”

Med en kräfta och en slurk surt vin säger jag Hejdå Bloggen.

Dela gärna

På viltspaning med Kent. Läs mer »

Österlenrundan – tillsammans é vi starka!

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 8 augusti, 2015 / Allmänt / 2 minutes of reading

Kära Blogg

Idag var det dags för en cykelrunda som alltid går här på Österlen. Min vän och gamle kollega, Thomas, har cyklat den där rundan ”tusentals gånger”. Eftersom vi alla vet att livet inte är så speciellt rättvist, kan Thomas inte längre cykla. För man kan ju inte cykla när man sitter i rullstol … väl …eller..? Jo, för det kan man!! Om man vågar ta utmaningar, om man har en vilja av stål och har de bästa bland vänner, då är allt möjligt, då kan man allt!

Såklart ställde vi upp med sponsringen till Thomas specialbyggda rullstolscykel. Med endast ett par kvällar på sig att öva, var det en strålande glad och stolt Thomas som nog gjorde sin livs prestation den här dagen.

Mina foto får tala för sig själv. Se och njut!..