domherre

Vad var det jag sa?

Hejsan.
Med facit i hand och med den gångna veckans snöoväder i färskt minne, sneglar jag ut på den röda domherren och kan nästan höra honom sjunga … ”vad var det jag sa” …
De senaste åren har jag faktiskt inte sett till den där vackra gästen vid fågelbordet särskilt ofta… och inte heller har vi haft någon direkt vinter att prata om. Ja så är det faktiskt – nu när jag tänker efter.
Jag älskar honom, det ska jag villigt erkänna, fast nästa år får han gärna komma lite tidigare på säsongen. Sådär lagom till jul skulle faktiskt passa förträffligt.
Förr älskade jag att läsa bondepraktikan.
I mars månad står det tex att man ska ”sig ofta tvätta och bada” … och så ska man ”handla med herrar” …
Ja, jag undrar vad det kan betyda. Bada gör jag ju – både här och där … men att handla med herrar?
En annan gäst som inte kommer med något budskap, i alla fall  vad jag vet, det är hacke-hackspett. Han är mest tvär och ilsk. Han pickar och hackar med sådan urkraft att det är ett under att den lilla hackspettshjärnan inte tumlar totalt sönder inne i hans lilla fågelskalle.
Att skiljas är ju som att dö en smula …
Ja, nu har de kramats farväl mina båda döttrar där borta i Canada. Amanda har åter kommit hem på svensk mark och jag kan riktigt känna den där jobbiga känslan när man kramas och säger hejdå.
Det var nog tur att jag inte följde med för jag har blivit så dålig på avsked med åren.
Kvällens citat:
Det största avståndet
mellan två människor
är missförstånd.
Kram på er
Annika

När jag bara ser rött.

Hejsan
Skam den som ger sig.
Ja, att fånga den skygga domherren så det blir vackra bilder, det är inte det lättaste, har jag fått erfara.
Så fort jag sett skymten av något rött därute vid fågelbordet har jag snabbt jagat iväg efter min kamera. Lika kvickt har den vackra domherren med sin fru, gått upp i rök och bara försvunnit bort.
Men skam den som ger sig.
Vårt fågelbord har varit fyllt till bredden av alla andra underbara fåglar. Den närsynta bofinken Knut och den stentuffa stenknäcken Sten.  Det är några av alla de gäster jag haft här.
De är alla så väldigt fina, men jag har mest haft ögon för rött …
Och till sist så fick jag fånga honom på bild ändå! Den vackraste av dem alla. Den röda domherren.
Något annat rött som ännu står här i stugan, så vilt och glatt, är den röda tulpanbuketten.
Den är så ostyrig och kaxig den där buketten, så jag blir bara glad av att se den.
Dagens citat:

”Du kan inte alltid kontrollera vad som händer omkring dig,

men du kan ha kontroll på vad som händer inom dig.”

Ha en härlig dag och tack för att ni hälsar på hos mig.

Kram Annika

Det slår aldrig fel.

Hejsan
I förra veckan babblade jag på om vår och vårtecken. Innerst inne vet jag att det aldrig någonsin blir vår i februari, åtminstone inte någon vår som blir hållbar. Ändå kändes det som om det inte skulle bli mer vinter det här året. Inte för oss här nere i söder i alla fall.
Utanför fönstren var det vått och regnigt. Jag fortsatte såklart att mata mina småfåglar,  som jag vant dem vid.
Jag såg i ögonvrån att det var fulltecknat runt fågelbordet den här eftermiddagen. Deras förtjusta kvitter hördes ända in på mitt kontor och ljudet gjorde mig så glad.
Det var när jag passerade vår glasdörr som jag hejdade mig mitt i steget. Jag kisade och tyckte mig se något …
Och ja, där var de. Paret domherre. De som jag aldrig brukar se vid mitt fågelbord, mer än då det väntas snö och vinter.
De är aningens större än de andra småfåglarna, och så otroligt vackra.
Domherren är en försiktig och lite skygg fågel. Jag såg den knallröda hanen smyga i buskarna, men trots att jag själv smög så tyst jag kunde med min kamera, så var han listigare än vad jag var. Jag fick nöja mig med bilder på hans lite mer medgörliga fru den här gången. Men hon är också så otroligt vacker med sitt brun/rosa bröst. Den färgen är så fantastiskt fin tycker jag. Diskret, men vacker. Lite samma kulör som vår kronprinsessa brukade klä sig och sin lilla Estelle i när dottern var nyfödd.
Jag funderade på om det verkligen skulle kunna bli snö det närmaste dygnet, men det kändes inte särskilt troligt …
Ja, det där slår ju aldrig fel. På morgonen när jag vaknade nästa dag och tittade ut i trädgården, och på fåglarnas matplats, var hela världen vit. Den lilla rödhaken trippade frusen omkring i det vita fluffet på fågelbordets tak.
Det där tecknet slår aldrig fel.
Min mamma Ingrid hatade vinter och snö, och hon blev aldrig glad när hon såg den vackra röda domherren. Hon noterade det bara misslynt med en suck och ett kort ”usch”…
Men jag, jag älskar domherrar … och små rödhakar också för den delen.
Dagens citat:
Akta dig för falsk kunskap
Det är farligare än okunnighet.
Njut av kvällen.
Kram Annika
Scroll to Top