Brösarp

Picknick i Källskogen.

Hejsan.

Efter nästan exakt fyrtio år, så var jag tillbaka på den här sagolikt vackra platsen.

På en skylt står det att den här platsen heter Tockabjär. När jag var en ung tonårstös, så minns jag bara att vi ungdomar kallade det för ”killerna”. Hit tog vi oss för att träffas, grilla och göra allt sånt som tonåringar gillar att göra. Många av pågarna körde moppe och vi töser fick åka med.

Förra gången jag var här, satt jag på en Puch Dakota, bakom en finnig 16-års grabb. Nu, 40 år senare vandrar jag här med min stelbente make och mina två små hundar i koppel.

I min ryggsäck hade jag nu smörgåsar och en termos med  varm choklad. Då, för 40 år sen, hade jag nog en burk i handen, förmodligen det som kallades mellanöl… eller nej, jag gillade ju inte öl på den tiden… Ganska säkert var det en enkel vit tandläkarmugg i plast jag höll i handen. Innehållande en häxblandning – en ärligt stulen mix av sprit, från någon icke ont anande förälder.

Det är märkligt med minnet. Jag kan inte säga att jag varit på den här platsen särskilt många gånger som ung. Men i min hjärna har jag aldrig kunnat glömma dess skönhet.

Så förra helgen packade jag med mig min ”lille” gubbe, hundarna och en ryggsäck med förnödenheter och gav mig tillbaka hit.

Jag har inte särskilt bra koll på vilken vandringsled man går för att komma till den här fina platsen. Kanske heter den ”Backaleden”??  I vilket fall som helst så börjar den i skogen vid Brösarps idrottsplats och går över stora vägen, in i skogen.

Vandringsleden är uppmärkt med gula ringar runt träden, och jag tror att om man följer den så kommer man fram till Vantalängan så småningom.

Vårt mål för dagen var den grillplats jag hade i minnet och den lilla bro jag kom ihåg att vi gick på, där vid ”Killerna”.

Det kändes så konstigt när vi kom fram till platsen… Det är inte ofta saker ser ut som man minns dem, men här var det alldeles precis sig likt tyckte jag. Vattenkällan var förstås numera utmärkt med en skylt, så törstiga vandrare kunde avnjuta det friska goda källvattnet.

Vi fortsatte en bit bort mot grillplatsen där vi pausade och åt vår medhavda matsäck. Solen kikade fram och värmde skönt. Stefan hade mest ögon för vildsvinsspår, medan jag drömde mig bakåt i tiden.

Med tanke på Stefans stelopererade fot svängde vi av ifrån leden och tog asfaltsvägen hem. Vi passerade min gamla kära skola och sen bar färden vidare mot nya mål.

Dagens citat:

Du har inte slösat din tid – du har samlat erfarenheter.

Ha en fin dag och kram

Annika

Tid att minnas.

Hejsan.

Den här tiden i början av november är så vacker tycker jag.

Tiden då vi tänker tillbaka på de kära vi mist och saknar.

Trots att vädret nästan alltid är kallt, grått och regnigt vid den här tiden, så känns det så innerligt varmt. På kyrkogårdarna flödar det av ljus och blommor.

Jag och Stefan var såklart på ”våra” kyrkogårdar här på Österlen och tänkte extra mycket på de som en gång tänkt så mycket på oss…

Att lägga blommor och tända ljus, det känns bra i hjärtat.

Dagens citat:

Ibland måste du  ta beslut som sårar ditt hjärta men läker din själ.

Kram Annika

Vackra Brösarp.

Hejsan.

Idag tänkte jag att ni skulle få följa med på vår slutspurt av vandringen på Österlenleden.

Från Havängs vackra fält kom vi fram till Skepparp och efter ett tag slog vi åter följe med den glatt porlande Verkeån.

När vi passerade Bengtemölla var det dags att tömma skorna från sand och småsten. Och det passade verkligen bra, för just den här platsen förtjänar ett litet stopp. En halvhalt för att ta in allt det vackra. Från Simrishamns kommun hade vi nu nått till glada Tomelilla kommun istället.

Över de vackraste blomsterfält styrde vi stegen mot Torparebron och till Piratens rastplats.

Men innan vi var framme, så stannade vi i den vackra backen och åt våra härligt goda ostmackor. Ostskivorna var lätt svettiga liksom vi själva, men fantastiskt goda. Precis så som mackor är när man är ute och vandrar. Det är ju hungern som är den bästa kryddan.

Vi tog oss sedan över väg 19 och fortsatte över Brösarps Norra backar.

Den storslagna vyn över Brösarp och över den vackra Brösarpsgården tog som så ofta nästan andan ur mig. Mitt Brösarp!

Men tiden rusar när man är lycklig, och Amandas arbetspass skulle strax börja. Det var bara för oss att ”ringa en vän” som hämtade oss strax innan Stödekullsbacken. Men leden fortsätter förbi Vantalängan mot Hallamölla och Christinehof. Och den sträckan kan jag varmt rekommendera. Så vacker och naturskön.

Dagens citat:

Om dina planer avser ett år framåt, plantera ris. Om dina planer avser tio år framåt, plantera träd. Om dina planer avser hundra år framåt, utbilda barn.

Inte behöver man åka särskilt långt för att fånga en dag och spara den som ett kärt minne. Samtidigt kan man umgås och prata om ditten och datten. Kanske lära ungdomarna något matnyttigt om naturen och vår närmiljö. Så värdefullt. Kanske får man sig själv också någon lärdom till livs.

Ha en fin dag och kram på er.

Annika

Porten till Österlen

Hejsan.

Österlens gränser diskuteras ibland livligt och hätskt. Genom åren har de osynliga gränserna dessutom flyttat omkring lite som det behagas. Som barn fick jag alltid höra att ”Olserödsbacken, di e porten ing ti Österlen”. Brösarp hörde alltså till norra delen av Österlen.

Gränserna har en antydan att flyta ut och svämma över nu förtiden. Ystad, Abbekås … ja halva Skåne kallar sig numera gärna för Österlen. ”Mäklargränser” kallar man det där för. Hur som helst, Brösarp är min absoluta favoritby, oavsett vad man kallar den i fastighetskatalogen.

I Brösarp finns ett underbart litet Spa som drivs av Brösarps Gästis.

 

Hit åker jag med min Stefan regelbundet och ger mina fötter kärlek. Det är det bästa man kan göra för välbefinnandet tycker jag. Så otroligt skönt.

Med regelbundna besök hos bästa Lise har mina fötter blivit sammetslena och mjuka. Efter att ha gått omkring på smärtsamma liktornar under trampdynorna, springer jag nu på lätta fötter. Så skönt, och hörni, det finns ju inget fulare än spruckna hälar i ett par sommarsandaler, det förstör ju den finaste sommaroutfiten…. huhhh ….

För Stefan som har en stelopererad fot så är det extra bra att vara rädd om fötterna. Så när det är hans tur för behandling, strosar jag gärna en runda runt i min älskade by.

Jag njuter av de vackra husen. Tegelhuset där min första fröken bodde med sin väldigt långe man, ”Lilla skolan” där jag gick i första klass, kyrkan där vi varje sommar hade skolavslutning … Så många minnen som sköljer över mig!

På kyrkogården där det då bodde en ”bullkanin” … ja vad det nu var för något ??… Förmodligen ett litet djur skapat ur barns livliga fantasi. Åtminstone visade den sig aldrig någonsin.

När jag efter min promenad i byn slinker in på Spaet igen för att vänta på Stefan, bjuds jag på kaffe och en avkopplande stund.

Nu är jag redo att ta mig ann sommaren med glada fötter. Tusen tack kära Lise!

(Det här inlägget är inget samarbete eller sponsrat på något vis. Hit brukar jag gå, och skriver därför om det direkt från mitt egna hjärta)

Dagens citat:

Inget går så bra som fötter.

Man ska vara rädd om sina fötter, det är de som ska ta oss runt här i livet.

Kram Annika

Scroll to Top