Blå leden

Hej hej

Den där morgonen då jag och min vän mötte dagen uppe på Brösarps backar, så passade vi också på att vandra lite på en av Brösarps många fina leder.

Efter att ha varit nere vid bilen, som stod parkerad vid Glimmebodagården, så valde vi att vandra på den vackra leden som jag tror kallas för ”Den Blå Leden”.

De första varma solstrålarna gav naturen ett otrolig vackert ljus, och i det höga fuktiga gräset kunde vi tydligt se vilket otroligt arbete spindlarna gjort under den gångna nattens arbetsskift.

Solen värmde oss mer och mer, och flera gånger fick vi stanna för att lätta på klädseln.

Efter ungefär halva rundan så mötte vi ett nytt gäng hästar. Även de var så vackra där det stillsamt gick och åt av det saftiga morgongräset.

Om jag i mitt nästa liv skulle råka födas som häst, så är min önskan att då få bli en av dessa ”Brösarps-backar-hästar”, för bättre liv än så tror jag inte är möjligt att få om man är en häst.

Med bästa sällskapet, så gick tiden allt för fort. Vips var vi tillbaka där vi startade vår runda. Trots att vi ätit en halv hotellfrukost, så började vi bli smått hungriga igen. Vi hade fler planer för dagen, så vi sa hejdå till hästarna och for vidare på andra äventyr.

Boktips

Så måste jag tipsa om en bok som jag lyssnat på. Den heter ”Min vän Björn” av Navid Modiri. Boken handlar om den mest fantastiska personen man kan tänka sig, nämligen Björn Natthiko Lindeblad (mannen som gav upp ett framgångsrikt liv och blev skogsmunk i Thailand i 16-17 år). Den här boken är skriven av en vän till honom och handlar om deras fina och varma vänskap. Jag gillade den verkligen.

När jag nu skriver om den här boken, så kan jag inte låta bli att rekommendera Björns egen bok. Den heter ”Jag kan ha fel”, och är en av de mest underbara böcker jag läst. Björn besatt så mycket klokhet och värme som han förmedlar i den här vackra boken. Tyvärr drabbades Björn Natthiko ju av ALS, och valde till slut att avsluta sitt liv på egen hand.

Dagens citat:

Ingenting varar, allting är förgängligt.

~Björn Natthiko Lindeblad~

Så önskar jag alla en härlig tisdag.

Annika

Vår årliga Björstorps-morgon.

10 kommentarer / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 26 augusti, 2024 / Blå leden, Brösarps norra backar, Ljunghedar, Österlen / 2 minutes of reading

Hejsan.

Det sägs att en gång är ingen gång, två gånger är en vana och tre gånger är en tradition. Alltså har vår årliga morgontur till Norra Björstorp nu blivit en tradition.

Som jag längtat efter just den här morgonen. Min finaste badkompis Tina och jag hade planerat in att möta gryningen vid den vackra utsiktsplatsen på Brösarps norra backar. Strax före fyra den här morgonen så hämtat jag upp min vän för att vi sedan skulle bege oss mot N. Björstorp. Det var alldeles beckmörkt ute när vi anlände. Skrattande famlade vi runt lite i mörkret, men ganska snart så hade våra ögon vant sig och vi hittade utan problem upp till rastplatsen där vi brukar sitta.

-vi tar inte så mycket med oss, hade Tina sagt till mig, och dukade sedan fram en halv hotellfrukost från sin ryggsäck.

Vi åt, vi pratade och vi skrattade. Nedanför oss låg Brösarps lilla upplysta by och i backarnas dalar svepte trolsk dimma fram. Vi satt bara där i dunklet med allt gott och blickade ner mot samhället. Bakom oss kunde vi skymta hästarna som stilla gick och tuggade i sig av det daggvåta gräset. Jag råkade smacka med tungan åt dem, men det var tydligen inget bra. Tina sa att på hästspråk betydde det ju ”kom hit”, så plötsligt hade vi hela ”gänget häst” runt bordet.

Väldigt vackra var de allihopa, men stundom lite väl närgångna i mitt tycke. Jag insåg att jag nog inte skulle prata mer med dem, utan överlät snacket till min mer hästvana kompis.

Den slående soluppgång vi hade förväntat oss blev det ingenting av med den här gången. Det bara ljusnade sakta men säkert. Fast istället möttes vi av ett gryningsljus som liksom bara blev finare och finare.

Mätta och nöjda plockade vi ihop våra saker och ägnade sedan en stund åt att bara ta in den storslagna vyn och allt det vackra. Som alltid, tog vi mängder av foto, men ingen av våra bilder kunde ändå ge upplevelsen full rättvisa. Sådana här morgnar ska upplevas på riktigt.

Vi tog några sista bilder, innan vi återvände till bilen för att lasta av de tyngsta sakerna. Planen var att sedan vandra längs den lilla leden, som jag tror kallas för ”Blå Leden”.