Österlen – Sida 172 – Gylleboannika

Gislövshammar en grå vinterdag.

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 11 januari, 2018 / Allmänt, gislövshammar, havet, kusten, sandstrand / 3 minutes of reading

Gomorron

Idag tänkte jag ta er med ut i ett vackert, vemodigt grådis på Österlen. Till Gislövshammar.

Det var en dag efter nyår som vi sakta strosade en runda där ute på den charmiga lilla udden som ligger mellan Skillinge och Brantevik ungefär.

Det finns en låt som heter ”Vintersaga”. Det är den här platsen som jag alltid ser framför mig när jag hör stroferna i den sångtexten ”Insnöade vägar nånstans på Österlen” och ”gårdarna släcker sina ljus” …

Nåväl, vi parkerade på den söta lilla plätt som är byns parkeringsplats. Där hade någon satt upp ett viktigt meddelande på en lyktstolpe. Kattungar till salu.

Jag och Stefan vandrade i sakta mak ner mot vattnet. Stefans fot vill inte bli bra, så vi tog det i hans takt. En takt som var bra, för då hann vi njuta lite bättre och se lite mer.

Som på de flesta platser på Österlen så finns det hus som Stefan varit med om att fixa till. Antingen byggt eller renoverat. Såklart även här. Stefan pekar och berättar. Jag njuter av naturen och förundras över att han kan komma ihåg allting.

Det är så himla sött och charmigt där ute på Gislövshammar tycker jag. Även om det såklart är sorgligt att nästan alla husen står tomma och ”bara” är sommarhus.

Mina tankar flyger iväg och jag undrar en massa … hur var det när människorna bodde här permanent. Kanske som en egen liten Bullerby, med barn i husen och en levande by även på vintern. Ungar som samlades för att åka skridskor eller ha snöbollskrig … Kanske var det så.

Längst ute på udden finns en skylt som förklarar vad det är man ser där och lite om byn.

På 1800-talet fanns här en stenindustri där man högg ut kvarnstenar och det kan man se spår av än idag ute i vattnet, i form av ett 40 tal runda fördjupningar.

Ute i havet står en ensam fiskare. Nu efter nyår får man tydligen dra upp lax igen, så är reglerna sa Stefan.

Jag ber Stefan ta en bild på mig. Inte för att jag är särskilt fin eller till min fördel heller den här dagen. Det är för att få en personlig prägel till mitt blogginlägg. Så som jag själv vill ha något när jag läser. Jag vill se vem orden kommer ifrån.

Som alltid tjafsar vi lite om kamerainställningen och så … Sedan skrattar vi och strosar vidare.

-”usch, jag blev inte bra”, muttrar jag som alltid … fast det är så jag ser ut tänker jag och rycker på axlarna.

Vi strosar tysta vidare.

Ute över havet lyfter en flock gäss.

-”ser du dem” undrar Stefan och pekar.

Det är knappt att det går att fånga i kamerans lins. Allting ser grått ut.

Vi hoppar över ett taggtrådsstängsel och rundar den lilla byn.

Solen försöker tränga igenom de tjocka molnen och vi blickar bort mot Skillinge.

Snart är vi tillbaka vid bilen igen. Det fick räcka med tanke på Stefans onda fot och det kalla disiga vädret som känns att tränga igenom ben och märg.

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind

// Ted Ström

Ja visst kan en gådisig, kall vinterdag vara smärtsam vacker ändå!

Dagens citat:

Livet mäts inte i

antalet andetag du tar,

utan i de stunder

som lämnar dig andlös.

Jag önskar er en fin dag.

Kram Annika

Dela gärna

Gislövshammar en grå vinterdag. Läs mer »

När solen strålade över Österlen tappade jag tron på mänskligheten

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 8 januari, 2018 / Allmänt, Brantevik, Skillinge / 4 minutes of reading

Hej.

Fräcka tjuvar har vi väl alla hört talas om, men man tror aldrig att man själv ska drabbas. Att man ska bli bestulen mitt på ljusan dag… men tyvärr var det vad som hände mig …

Det var den där härliga söndagen då alla människor var ute och njöt av den skygga solen som plötsligt visat sig.

Jag hade varit ute med mina hundar på morgonpromenad och skulle därefter åka en runda på Österlen med Stefan. Vi skulle njuta av vädret och kanske knäppa några härliga bilder.

Vårt första stopp blev vid vårt vackra Glimmingehus. Vi stannade bara till där, och jag tog ett par foto på borgen som stod där så fint mot den klarblå himmeln. Stefan satt kvar i bilen, han har ju ont i foten och kan inte gå så långt.

I Skillinge stannade vi också till för att ta några bilder på alla de sjöfåglar som normalt uppehåller sig där.

Jag hoppade ur bilen och gick några få meter ner mot havet.

Någonting med en helikopter, sjöräddning och ytbärgare var i full gång ute över havet. Jag förstod senare att det där förmodligen bara var en övning.

En man kom vandrade med snabba steg och började prata med mig, uppenbart intresserad av min kamera …

Stefan hoppade också av bilen i max tio minuter, och jag var ju så säker på att han då låste bilen.

Undertiden som jag tog bilder så la Stefan märke till en bil och en man som parkerade väldigt nära vår jeep som stod bara några meter ifrån oss. Stefan kunde efteråt minnas att mannen studerat oss en stund där vi stod, han tom log lite mot Stefan. Men han stod där och liksom väntade …

Det måste ha varit där och då någon stal mitt dyra, fina kameraobjektiv som jag lagt i en väska på golvet i bilen.

Jag märkte det inte genast. Istället blev jag väldigt osäker på om jag verkligen tagit det med mig när vi körde … Ni vet sådär man kan bli när man blir osäker, fast man egentligen är tvärsäker.

Hur skulle någon kunna ta det från bilen när vi stod intill … på bara tio minuter?

Olustkänslan fanns där. Min intuition sa mig att något var fel.

Jag tog några bilder till från bilen, ut över Gislövs Hammar och på helikoptern som höll på att avsluta sin övning.

Jag hade fått en klump i magen.

Vi stannade till I Brantevik där jag tog ett par bilder till ifrån bilen, innan jag bara vill åka hem för att se så min väska med det dyrbara objektivet var i säkert förvar hemma… jag ville bara hem och se. Kanske mindes jag fel kanske hade jag bara glömt kvar det i hallen … Men jag visst ju ….

… såklart var det inte där. Jag mindes ju hur jag haft det med mig och lagt det ner på bilens golv, så som jag alltid gör.

Normalt låter jag aldrig något så dyrbart ligga kvar i bilen. Aldrig någonsin!!! Jag är en överdrivet försiktig människa, som alltid håller krampaktigt i mina saker, i tron att jag närsomhelst kommer att bli rånad. Mina barn har skrattat lite åt mig och nog tyckt att jag varit tramsigt försiktig.

Den här gången skulle jag ju bara springa ett tiotal meter ner till strandkanten, och Stefan skulle stanna kvar i bilen … om det inte vore för den där helikoptern som fångade hans intresse … om det inte vore för den …

Det sägs att det är tillfället som gör tjuven …

Den här soliga, vackra dagen på Österlen blev för mig genast mörk, kall och dyster. Det drog som en kall, fuktig vind över mig. Plötsligt kändes det som om alla mina fina godtrogna tankar om människor förbyttes mot misstänksamhet, rädsla och en stor ledsamhet.

Visserligen var det bara materiella ting och det finns såklart mycket värre saker som kan hända, men för mig var det så mycket värt och något som jag sparat till väldigt länge. Ett objektiv jag använder dagligen med stor glädje. 20.000 kronor, som ett nytt likvärdigt objektiv kostar, är inget jag snyter ur näsa och jag blir så ledsen på de som inte lärt sig skilja på ditt och mitt….

Lite inspiration har liksom runnit bort, som skitet diskvatten sakta rinner ner i avloppet …

Dagens citat:

Lita på människorna, men lås alltid er bil!!

… och låt ingenting, aldrig någonsin ligga kvar i bilen.

Lite ledsna kramar från mig idag.

Annika

(en halv minut efter den här bilden togs, stjäls mitt objektiv från vår bil som står längst ner på parkeringen ett tiotal meter ifrån mig)

Dela gärna

När solen strålade över Österlen tappade jag tron på mänskligheten Läs mer »

En stilla morgon vid Klammersbäck

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 31 december, 2017 / Allmänt, havet, Klammersbäck, Norra stranden vid vitemölla, Vitemölla / 4 minutes of reading

Gomorron

så här på nyårsaftons morgon!

Hoppas ni alla mår gott och är pigga och glada.

Hos oss är allt precis som vanligt och en morgontur väntar nu på mig.

För någon dag sedan tog jag och hundarna vår morgonrunda på norra stranden av Vitemölla.

Jag och hundarna var först ute den här morgon, inte en människa syntes till.

Ni som känner mig vet att det liksom kvittar hur sen jag än tycker att jag är, så är jag ändå alltid först …

Nåväl, jag älskar känslan av att ta mig ann en orörd plats tidigt i den sköna gryningen.

Innan vi började vår vandring var jag tvungen att städa upp i bilen. Tyvärr hade lilla hunden Lykke kräkts på den korta bilfärden vi har till Vitemölla. Trots de åksjukepillerna hon fått blev han genast illamående av bilens rörelser. Den lilla stackaren.

(mer om det i ett senare inlägg)

Men vi var snart framme och redo för en stärkande promenad. Hundarna var ivriga och liksom ”hoppade trettiett” vid min sida. Johnny hoppade minst etthundratrettioett, för så höga skutt som han kan ta, det kan ingen annan hund klara av tror jag.

Jag vände ryggen mot Vitemöllas lilla söta hamn och styrde kosan mot Klammersbäck och Haväng.

Himlen såg sådär lite ilsket hotfull ut. Tidigare på morgonen hade det såklart regnat, men nu kämpade solen tappert mot de tunga molnen.

Jag log lite för mig själv när jag såg alla de små och stora hundavtrycken i den mjuka sanden. Till och med deras tassavtryck såg glada ut. Så här borde alla små hundar få början sin dag!

Jag kände en stor tacksamhet över att ha möjligheten att ge mina hundar dessa upplevelser. Att få vara en del av deras liv varendaste morgon.

Jag känner såklart även en stor tacksamhet över att ha möjligheten att uppleva så mycket roligt och skönt tillsammans med det här glada, fyrbenta gänget för egen del också.

Att få njuta av allt det som naturen och vädrets makter bjudet, det är liksom en gåva.

Borta vid Haväng var det den här morgonen som om stranden badade i ljus. Sååå vackert.

Strax var vi framme vid Klammersbäcks mynning.

Där gick vi en bit upp i tallskogen och tog oss över via den lilla bron.

Så kom vi fram till den där platsen som är med på min topplista över Österlens absoluta bästa.

Platsen vid det underbart vackra lilla trädet. Platsen där den fina stolen står och bara inbjuder till en stilla stund i sina egna tankar.

Här är så njutningsfullt och skönt. Jag älskar att vara på just den här lilla platsen.

Att få sitta för en stund och bara blicka ut mot havet och låta tankarna vandra iväg helt fritt.

Den här morgonen var det som om de tre hundarna också bara satt här för en liten stund och tänkte. Kanske funderade de på alla kaninlortar de skulle försöka äta på hemvägen, eller på de goda dofterna som fanns på trädstammarna vid stigens kant …

Skönt hade vi det åtminstone.

När vi vandrade tillbaka genom tallskogen plingade det i min telefon. Det var en orolig veterinär från Canada (min underbara dotter Andréa) som ringde för att höra hur det var med vår åksjuka lilla vän.

Jag sjönk ner med ryggen mot en trädstam och satt sedan där i skogen med hundarna i mitt knä och pratade med min dotter en god stund. Hon längtade efter havet och jag längtade efter henne.

Jag tittade på de åldrande nyponbären och tänkte för mig själv – när de åter står i full blom, då kommer hon kanske hem. Då ska jag ta med henne till den här platsen, för den vet jag att hon älskar. Just här började vi vår lilla vandring i somras. Om det kan man läsa här.

Dagens citat:

”Trots att ingen kan gå tillbaka och börja om från början,

kan vem som helst alltid skapa ett helt nytt slut.”

Glöm aldrig det, att vi är alla och envar ansvariga för hur vi skapar just våra liv.

Även om det är mycket som vi inte kan påverka runt omkring oss, så är vi alltid själva ansvariga för hur vi tänker och reagerar på det. Och våra reaktioner är ju de som bestämmer hur vi mår.

Jag hoppas att var ni än befinner er i livet, så skapar ni det bästa livet som det bara går med just era förutsättningar

Det tänker jag göra, så gott jag kan!

Ha det bäst.

Kram Annika

… och kanske tittar jag in lite senare och sänder er alla lite sköna nyårshälsningar.

Dela gärna

En stilla morgon vid Klammersbäck Läs mer »

Prästens badkar i Vik

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 29 december, 2017 / Allmänt, I Vik, Prästens badkar, skönnatur / 2 minutes of reading

Gomorron

Frisk luft får man sannerligen aldrig för mycket av.

En dag efter jul, så var jag och Stefan nere vid Prästens Badkar i Vik och njöt av de friska vindarna och den fantastiska naturen där.

Det är så sagolikt vackert där nere vid havet i Vik. Den här dagen tittade även den skygga lilla bleka solen fram litegrann.

Jag strövade en bit längs havet … eller jag menar att jag skuttade. För just här så måste man liksom hoppa från sten till sten. Det känns nästan som om man är tio år gammal igen och leker ”inte stöta vid golvet”.

Stefan som ju ännu har så rysligt ont i foten stannade kvar och blängde på en stackars fiskare istället. Nu vet jag inte riktigt hur de där fiskereglerna är, men av Stefans bistra min att döma, så kan han dem på sina fem fingrar.

Nåväl, jag skuttade vidare på stenbumlingarna och njöt i fulla drag.

Asså, finns det någon vackrare vy än den bort mot Stenshuvud?

Plötsligt var jag framme vid den unika formationen som kallas ”Prästens Badkar”. Det där är en sandvulkan som blev till för 500 miljoner år sedan. Ja, och det var då inte igår det!!

Det här är den enda synliga sandvulkanen som finns och den är därför helt unik och något liknande finns inte i hela vår värld.

Någon badande präst såg jag förstås inte röken av. Men däremot träffade jag på en kär vän vid namn Tina, som nyss tagit sig ett dopp. Hon kom sättande med snabba steg och sin limegröna handduk slängd om halsen.

Ja, ni läste helt rätt. Lilla underbara Tina badar i havet året om. Hon utstrålar en sådan sundhet och friskhet och så ler hon nästan konstant. Om det kan bero på alla vinterbaden, det vet jag inte, men det där vill jag i alla fall också börja med!

Någon smygbild på en badande Tina blev det inte.

Istället kom jag att minnas vår galna ”dotterfotografering” från just den här platsen. Vill och vågar ni kika på toksköna bilder av mig och mina döttrar, så finns det inlägget här.

Jag och Stefan gick sakta tillbaka till bilen igen. Det är så skönt och stärkande att få komma ut och njuta av vår sagolika natur här på Österlen. Jag är sååå tacksam att ha den möjligheten.

Dagens citat:

Om det är lätt, gör det inte svårt.

Njut när det går bra

och fortsätt hålla det enkelt.

Så klokt. Svåra inte till saker och ting.

Det där har i alla fall den där TV-Ernst full koll på. Att i det enkla bor det vackra.

Ha en fin dag

Kram Annika

Dela gärna

Prästens badkar i Vik Läs mer »

Mellandagsrea på Österlen

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 28 december, 2017 / Allmänt, Hylkegården, karlfredrikpåeklaholm, mellandagsrea / 3 minutes of reading

Hej.

Knappt har julklapparna slitits upp förrän den stora mellandagsrean sätter igång. Som genom ett trollslag sänks då alla priserna till hälften och människor blir liksom som galna. Allt kan köpas, bara rabatten är den rätta. Ja, ibland tror jag verkligen att det är så, att priset spelar mindre roll än rabatten …

Jag gillar att gynna våra lokala handlare och företagare, för det är ju så vi får ett blomstrande Österlen. Vi måste alla hjälpas åt att gynna våra kämpande affärsidkare.

Efter dagar bakom spisen och ett upprepat arbete med att duka och diska var det så skönt att komma utanför hemmet för en stund. Jag och Stefan valde nämligen att åka på lite fyndjakt på den stora mellandagsrean.

Första stoppet gick till Karl Fredrik på Eklaholm.

Asså att bara strosa runt där är ett nöje i sig. Att sedan få njuta av Karl Fredriks härliga och kundvänliga sätt får vem som helst på gott humör.

Min käre make var mindre intresserad tror jag. Istället sneglade han på granngården där ett takbyte skulle behöva göras …

Nej, rostiga pinaler och det som kan liknas vid skrot, det imponerar inte på en skånsk byggmästare.

Där på Eklaholm finns så mycket fint som jag skulle kunna önska mig. Även om trädgårdskonst inte faller mig på läppen, så fastnade jag för den rostiga damen som stod vid entrén. Åhhhh, jag vet precis var hon hade passat in … Henne hade jag verkligen önskat mig för egen del.

Innanför ytterdörren möttes man av ett ljuvligt plåtkar fyllt med färska blommor och rosenblad.

Kan det bli mer romantiskt, eller?

Om man inte är jägare själv, men ändå vill ha uppstoppade djur, eller andra troféer i sitt hem, ja då ska man åka hit. Här finns det mesta man kan önska sig i den vägen.

Nästa stopp blev på mitt favoritställe. Hylkegården såklart.

Där har de så fina och vackra saker. Inte nog med allt fint man kan köpa till sitt hem, där finns även den mysigaste lilla kaffestuga man kan tänka sig. Om vi nu inte varit så sprickfärdiga av all julmat och haft ett stort lager av gamla julmatrester där hemma, ja då hade jag varit sååå sugen på att sitta ner och ta en fika där.

Men jag fyndade där såklart. En Odd Molly tröja jag kikat på länge, hängde där på en galge och för halva priset blev den min. Det är inte bara utbudet på Hylkegården som gör stället värt ett besök. Det drivs av det gulligaste paret Mehler och har man tur får man träffa dem i affären. Åk dit vettja och fynda, där är öppet några dagar till.

Sedan var det skönt att komma hem till lugna Gyllebo igen.

Dagens citat:

Varje människa har tre liv:

ett hemligt,

ett offentligt,

och ett som de andra

tänker ut.

Ha en fin dag.

Kram Annika

Dela gärna

Mellandagsrea på Österlen Läs mer »

Skärpning vintern!

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 26 december, 2017 / Allmänt, Baskemölla, isformationer, Knäbäck / 2 minutes of reading

Gomorron.

Alltså nu börjar även jag tröttna på det här gråa dassig vädret.

Regn och gråväder får mig att längta till en krispig vintermorgon nu. En sådär riktigt smällkall morgon då de små håren i näsan nästan kryllar sig.

Egentligen skulle jag visa lite bilder från vårt julfirande här i Gyllebo, men bilderna ligger kvar i kameran och istället mår vi nog alla bra av lite sköna bilder från en härlig dag i januari.

Visst längtar vi efter lite sådana här dagar nu?

Det här var i början av året. Den 7 januari och jag och min dotter gav oss ner till havet med hundarna.

Allting var så himla vackert med sina otroliga isformationer som moder natur skapat.

Det gör alls ingenting om den skygga solen vill titta fram.

Hursomhelst, idag kvittar det hur vädret behagar bli, för jag tänker ge mig ut på en lång, skön promenad.

Men några bilder till från mitt arkiv tänker jag bjuda på.

En familj, fyra kontinenter

Ja, bilderna från vårt julfirande kommer i ett senare inlägg, så håll ut släkten.

Men jag måste ju bara nämna min bästa upplevelse på julafton.

Det var när jag blev beordrad att vara tillgänglig på nätet exakt klockan 16.00 svensk tid. Alltså dagens teknik är galen, och fantastisk. Prick klockan fyra blev jag uppringd via messenger och där kunde vi sedan pratas vid hela familjen och önska varandra en riktigt glad Jul. I Tomelilla satt pappa Låke, I Canada satt Andrea, i Australien lilla Emmy och i Thailand satt Amanda. Själv satt jag här i Gyllebo och mitt hjärta ville bara svämma över av all kärlek till ”de mina”. Min älskade familj. Så nära i hjärtat ♥

Flera år har gått sedan vi var samlade, och visst längtar jag tills vi har den här tomten live här igen…

Dagens citat:

Det spelar ingen roll hur gårdagen var,

fåglar startar alltid en ny dag med en sång.

Jag önskar er alla en skön annandagjul.

En stor kram

Annika

Dela gärna

Skärpning vintern! Läs mer »

Min lille gran, du är så fin …

Lämna en kommentar / Allmänt, Österlen / Av Annika Olsson / 23 december, 2017 / Allmänt, jeppssons granar, julgran, kungsgran, kyssar, mistel, pussar / 2 minutes of reading

Gomorron.

Så är det då lillejulafton. Hos oss har både julgranen och misteln nu kommit på plats inne i huset.

Här hemma brukar julgranen inte få komma in förrän tidigast två dagar före julafton. Det är en tradition och vi har alltid så mysigt när vi klär granen tillsammans.

Så egentligen är det där myset viktigare än själva julgranen.

I år har vi en riktigt fin gran. Det är en kungsgran som kommer från en lokal julgranshandlare här på Österlen. Jeppsons granar utanför Gärsnäs.

Vissa år har vår julgran varit allt annat än vacker. Fast egentligen spelar det ju ingen roll. En ful liten gran har ju också sin charm. Och som sagt, det viktigaste för mig är ju myset.

Som vanligt åker allt mitt gamla julgranspynt fram. De guldiga änglarna som Emmy gjort av makaroner och fjärilspasta. Den sura garntomten som Amanda gjort i skolan och de små gunghästarna i guld som jag fått av min mamma för länge sedan.

Men jag har också lite exklusivt pynt från Georg Jensen som jag fått av Andréa. Alltihopa i en skön, salig blandning. Varje sak så värdefull för mig.

Nytt för i år är en rar liten primadonna och en vit enhörning.

Och såklart, som alla år, är nu även en mistel upphängd. Jag älskar mistlar. Jag älskar känslan av att det liksom ligger kyssar på lur i hela huset. stora härliga julpussar.

Ja, jag tror faktiskt att Stefan också gillar det här med mistlar.

Ett år var han alldeles vild och galen, då gav han sig till och med på tomten …

Dagens citat:

”Om julen inte finns i ditt hjärta kommer du inte heller att finna den under granen”.

Hoppas ni alla får en underbar lillejul och lördag. Jag ska koka skinka och fixa klart med all julmaten, sedan tjuvstartar vi med lite mysig samvaro i glada vänners lag. En klapp till julklappsspelet ska inhandlas. Jag vet redan vad … något som säkert kommer till nytta … någongång …

Ha det härligt mina fina läsare

Kram Annika

Dela gärna

Min lille gran, du är så fin … Läs mer »

Vintersolståndet.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 21 december, 2017 / Allmänt, Knäbäck, Knäbäckshusens strand, solen, vintersolstånd / 2 minutes of reading

Gomorron.

I dag är det vintersolståndet Alltså den kortaste dagen på året, då solen har sin lägsta middagshöjd.

Vad passar då bättre än att visa lite foto från den gångna helgen. Då när solen strålade över ett vintervackert Österlen.

Tidigt när jag satte mig i bilen för att köra de 10 minuterna ner till havet, meddelande en pigg stämma från bilens radio att det höll på att växa in ett högtryck över vår del av landet. Ljuvligt.

Framme vid det underbara Knäbäck såg jag lyckligt att solen kämpade sig upp bakom trädtopparna.

Knäbäck är en av Österlens vackraste stränder tycker jag.

Om Haväng ligger mig varmast om hjärtat (som ni kan läsa om här) så kommer den här platsen tätt efter.

Knäbäck är så vackert, ja nästan exotiskt. I backen ligger det minsta, raraste kapell man kan tänka sig. Här kan man gifta sig. Det gjorde vi …. så den här platsen betyder något alldeles extra för oss såklart.

Just den här dagen gick havet högt upp mot backen och av stranden fanns bara en liten remsa.

Det där skiftar så mycket och ibland finns inte mycket strand kvar..

Men det var ljuvligt vackert.

Att vandra bort mot Stenshuvud var den här morgonen inte alls att tänka på.

Det gjorde inget. Jag småpratade lite med en vänlig främling innan jag vände näsan mot solen och bara njöt.

När jag marscherade mot bilen igen strålade den stora solen över hela Knäbäckshusens strand. De små ålabodarna flödade i ljus. Den lilla klockstapeln med sin tupp i toppen stod i vacker kontrast till det intensivt blåa havet.

Det skulle komma att bli en fin dag.

Dagens citat:

Förnuftet är en tjänare,

intuitionen är en gåva.

Vi har gjort tjänaren till mästare,

och glömt gåvan.

// Albert Einstein

Låt intuitionen få tala lite oftare.

Lyssna inåt på hjärtats röst. Även om hjärnan och förnuftet säger ”du borde”, så gör det hjärtat sjunger om ibland.

Ha en fin dag.

– psst, nu vänder det …. nu blir det bara ljusare och ljusare för varje dag, och vips är det midsommar igen!

Kram på er.

Annika

Dela gärna

Vintersolståndet. Läs mer »

En plats där livsandarna bara vill dansa runt och busa.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 13 december, 2017 / Allmänt, Forsemölla, mandelmanns gård / 3 minutes of reading

Hejsan.

Har ni vaknat till skönsång idag?

Den här Luciatiden är alltid så himla mysig tycker jag.

Det är ju ganska länge sedan jag själv iklädde mig rollen som skönsjungande Lucia … men det fanns en tid, och om den kan man läsa här.

Fast som ni vet så mår jag bästa av att vara ute i naturen i mina rejäla kängor och en stickad mössa långt nerdragen över öronen.

För några dagar sedan var jag på en av de härligaste platserna som finns …

Forsamölla och kullen med ”det ensamma trädet”.

Här dansar livsandarna alltid sådär lite extra mycket. Man blir glad här och känner sig lätt till sinnet.

Det var en härlig dag med friska vindar, och jag var helt ensam. Platsen var för stunden bara min.

Vid ån växte en buske med vita snöbär. Eller ”smällebär” som vi kallade dem när jag var liten. Såklart var jag bara tvungen att trycka sönder några av bären och bara få känna den där välbekanta känslan, det där ”poffet” som hörs när man trycker sönder de små vita bären. Det där barnasinnet finns alltid på lur hos mig.

Vattnet i ån var vilt och galet och ljudet från fallet var nästan helt öronbedövande.

Fast så mycket som det regnat den här hösten så måste det ju bli mycket vatten i ån, såklart.

Att kliva runt där på kanten till vattenfallet är alltid lite vanskligt. Stenarna är hala av fuktig mossa.

På ett ställe ligger en särskilt sten som är så vacker. Jag undrar alltid över den när jag kliver på den … Ålder, varför den har sitt mönster? … Vacker är den i alla fall.

Mossa växer det överallt här. Även om det är nog så vacker i alla jularrangemang som finns nu, så tycker jag nog att det finns ingen plats som det är vackrare på, än ute i naturen i sin rätta miljö.

Jag strövade över kullarna i Mandelmanns vackra hage och tog sikte på det ensamma trädet på kullen.

Det underbart vackra lilla trädet som bara står där så trotsigt och envist.

Att sitta här uppe en stund och bara njuta och filosofera, det är ren och skär friskvård.

Det känns lite som om det där lilla trädet har en egen klok själ.

Att luta sin rygg mot dess stam är som att sitta intill en kär gammal vän. Tryggt.

Utsikten ut över kyrkan, Rörums backar och havet är slående vacker.

Här skulle jag kunna sitta en hel dag och bara göra ingenting.

Men det duger ju inte.

Hemma på mitt kontor väntade pappershögarna på mig.

Jag vinkade adjö till trädet och vattenfallet och begav mig hemåt igen.

Dagens citat:

En god handling stoppar aldrig av sig själv.

Den leder till nya goda handlingar.

En god handling sprider sina rötter i alla riktningar.

Dessa rötter blir sedan sina egna träd.

Det bästa med goda handlingar är att de gör att

människorna som tar emot dem också blir goda.

Bra va!!

Om vi alla gör en god handling idag, så har vi snart en stor härlig skog av godhet.

Kram på er från mig.

Annika

Dela gärna

En plats där livsandarna bara vill dansa runt och busa. Läs mer »

Lunchdate.

Lämna en kommentar / Allmänt, Österlen / Av Annika Olsson / 11 december, 2017 / Allmänt, bästa lunchen, Brösarps Gästis, havet, Vitemölla / 3 minutes of reading

Hejsan.

Nästan alltid äter jag min lunch här hemma, själv i min ensamhet. Eller egentligen inte helt ensam, jag har ju tre hundar som vrålstirrar på varenda tugga jag tar.

Det är ok. Det brukar ta en kvart, så det stjäler liksom ingen tid från mitt arbete direkt.

Men förra veckan hade jag en lunchdate. Så himla mysigt det var!!

Underbara Brösarps Gästis var platsen för min lunch den här dagen.

Jag var tidig och mitt sällskap lite sen. Därför fick jag lite tid att strosa runt.

Där på Brösarps Gästis är det så himla mysigt och hemtrevligt. Det känns liksom lite ”hemma” för mig.

Att vildsvinet är Gästis signum, det kan man nästan inte ta fel på. Lite varstans sitter det vildsvinshuvud på väggarna. Särskilt ett av dem blev jag lite extra förtjust i.

En gris med uttryck kan man säga! Kanske var det ett fyllesvin …. ja, med tanke på närheten till baren.

Pilska ögon hade han i alla fall.

Gamla, välkända tavlor pryder väggarna. Särskilt en tavla får alltid mitt hjärta att frysa till för en millisekund. Det är tavlan om kvinnans olika åldrar.

Den där ni vet, den som är formad som en trappa. Upp och ner. Och för första gången så är jag nu på väg nerför det där ”trappskrället” …

Nåja … ålder är ju bara en siffra som inte har någon betydelse (såvida man inte är en ost)

Så kom hon då. Söta, goa Tina. Min väninna. Hon som för dagen bjudit ut mig på lunch.

Vi valde dagens. Fläsk, potatis och gräddsås. Mmmm …. så himla gott!!

Sedan satt vi där vid vårt bord i en hel evighet och pratade, skrattade och bara mådde så himla gott!!

Ingen stress, bara så behagligt. Då och då stannade någon av servitriserna upp vid vårt bord och småpratade med oss. Även om de hade fullt upp inför kvällens middagsgäster så var stämningen så härligt rofylld.