nybyggnation

Det börjar likna ett litet hus.

Hejsan
I veckan passade jag på att hälsa på våra snickare på en av våra arbetsplatser.
Den där lilla stugan vid havet, ni vet. Det där lilla söta attefallshuset.
Nu börjar det likna ett riktigt litet hus. Nu är det tätt, fönsterna är på plats, fasadpanelen är snart också klar.
Liggande panel, långsmala fönster och öppet upp i nock. Modernt och en stil som ligger i tiden.
När jag tidigare tittade på ritningarna så fick jag illusionen av ett stort, vanligt hus. Men nu slår det mig att det faktiskt blir ett miniatyrhus med allt det viktigaste man kan behöva i en stuga. Så himla gulligt.
Compact living på riktigt.
Där inne var grabbarna i full färd med att isolera.
Dagen då jag hälsade på var en bistert kall och blåsig dag. Jag drog snabbt igen dörren bakom mig, i hopp om att behålla lite värme inomhus. Fast det var nog också en illusion, för såklart var där lika kallt därinne. Det är något med synen av isolering tycker jag. Det känns som om det blir lite varmare när den kommer på plats.
Jag stannade en stund och tog mina bilder. Jag pratade och skojade som vanligt. Jag älskar hantverkare och byggarbetsplatser. Doften av virke och ljudet av cirkelsågar och skruvmaskiner. Här känner jag mig hemma på något märkligt vis. Min arbetsplats är på mitt fina kontoret bland alla papper och räkningar, men efter sååå många år i bygghandeln så känns allt byggmaterial så välbekant.
Men så ringde ”mat och sovklockan”… eller åtminsone matklockan. Det var dags för middag för grabbarna.
Jag sa hejdå och vände min färd mot Gyllebo igen.
En tanke slog mig … så mycket som ändrats genom åren.
Då när jag började i branschen sålde vi mängder med spik. 3 och 4 tums spik i lådor. Både blanka och galvade. Jag minns att jag beställde hem pallvis med spik i minilådor. Det gör man nog inte längre ….
Förr var snickarens viktigaste verktyg hans hammare. Idag används skruv och skruvmaskin betydligt mer.
Jag tänkte på det guldsmycke jag gav Stefan då när vi precis träffats. Guldhammaren han alltid bär runt sin hals. Symbolen för hans yrkesskicklighet. Kanske får dagens nyutbildade snickare en skruvdragare i guld av sina älskade…. Vad vet jag?

.

Jag har alltid älskat det där smågnabbiga sättet som fanns i bygghandeln då när jag jobbade där. Då när man fick lära sig vara snabb i replikerna. När stämningen var rå men hjärtlig.
Tänk så mycket jag fått lära mig där – både nyttiga saker och en del ganska onyttiga saker också …
Dagens citat får bli det här:
Kvinnor i allmänhet
vill hellre vara vackra
än intelligenta.
För de vet att
karlar i allmänhet
har lättare för att se
än att tänka.
Ett citat på skoj såklart, sådär lite lättsamt och tramsigt som kan vara så oerhört befriande ibland.
Ha en fin dag och kram
Annika
Och vår hemsida, Stefan Hantverkar´n AB, hittar ni här
Smygreklamen för XL är osponsrad … än så länge ….

Ett vackert hus som vi byggt.

Hej.
Idag tänkte jag visa er ett hus som vårt företag byggde för ungefär sex år sedan.
Det var en period då vår orderingång såg lite dyster ut, och Stefan fick tänka ut något för att ha arbete åt företagets snickare och murare.
Sådär är det i byggvärlden och inget unikt för bara oss. Konjunkturen svänger ganska mycket för alla byggare, och efter många år i branschen så vet vi ju att efter en låg period så kommer alltid en bra tid igen. med mycket jobb.
Vi köpte helt enkelt en fin liten tomt i en av de små fiskebyar som finns här på Österlen. En tomt som ligger så fint intill en liten skogsdunge en bit ifrån havet. Där byggde vi ett vackert hus i egen regi, för att sedan sälja det då det stod klart.
Huset är ritat av en lokal och duktiga arkitekt. Hon heter Gunilla Dahmén, och är inte bara duktig och proffsig, utan väldigt sympatisk och trevlig som person.
Till det här härliga huset valde vi material som var lite utöver det vanliga. Lite exklusivare överlag.
Vår tanke var att hålla oss så mycket som möjligt till naturmaterial och en viktig aspekt var att huset skulle bli så underhållsfritt som möjligt.
Här på Österlen är nästan alla nya hus murade, putsade hus som går i stil med skånelängor. Eller så är det hus med olika sorters träpanel. De kräver ju ett visst underhåll med tiden i form av målning såklart.
Vi valde istället att sätta en fin fasadtegel, där våra murares yrkeskunskap verkligen kom till sin rätt.
Ett hantverk som kräver både skicklighet och erfarenhet.
Jag älskar verkligen de små fina kuporna på taket som ger så mycket ljus och rymd på ovanvåningen.
Alla fönsterpartierna är aluminiumbeklädda, då vi även där tänkte på att det skulle vara underhållsfritt.
Den vita dörren som syns på fotot här ovanför, är bara en provisorisk dörr som satts i tills bygget nästan är klart. Det för att de vackra entredörrarna inte ska ta skada under byggtiden.
Vi valde att köpa entrédörr från ett lokalt snickeri där vi också köpte den otroligt vackra innertrappan.
Dörren är en så kallad  ”Simrishamnsdörr” och kommer från Vitaby Trappan som är ett företag som jag verkligen kan rekommendera
Invändigt är huset också tilltalande och vackert. Naturmaterial på golven och murade, putsade innerväggar.
På ovanvåningen är taken vitmålad träpanel och hela huset känns gediget och rejält. Köket är av fabrikatet Marbodal och den vackra trappan kommer som sagt från Paul i Vitaby.
En TV reporter var i huset för att göra en intervju med Stefan och hans första ord när han steg in genom dörren var:
-Wowww, det här känns verkligen att det är ett riktigt hus …
Och jag förstod verkligen vad han menade. ”Kataloghus” i all ära, men det är inte alla nybyggda hus som får den där rejäla känslan som det blir när allting byggs upp på plats för hand.
När huset var sålt och jag gjorde en resultatberäkning över hela bygget, så skulle det visa sig att det inte var någon särskilt bra affär för oss. Men jag tycker inte att alla resultat bör räknas i pengar.
Jag väljer att vara glad och tacksam för att vi kunde ha kvar vår duktiga personal och de kan känna sig trygga med att vi gör allt för att de ska ha sina arbeten kvar.
Allting bör inte räknas i kronor och öron här i livet.
I huset bor nu ett trevligt par som gav oss fortsatt förtroende med att bygga förråd och carport i anslutning till det vackra lilla huset.
 Mer information om mitt och Stefans byggföretag hittar ni här.
Dagens citat:
Undvik att såga i sågspån
eftersom det redan är
sågat …
med andra ord,
sluta älta.
Allting som händer här i livet får man se som lärdomar, och det är så spännande och kul att se vad livet har för lärdomar framöver.
Ha en fin dag.
Kram Annika

Hårda, kalla vindar vid det lilla attefallshuset

Hejsan.
Det finns de som påstår att det inte finns någonstans som man kan frysa så mycket som man kan på Österlen. Vänner jag känner, som bott i kalla Norrland i hela sitt liv, häpnar över vilka isande vindar vi kan ha här ner i södra Sverige. En kyla som tränger ända in i märgen. Om det stämmer eller ej, vill jag låta vara osagt.
Riktigt Österlenkallt var det dock den där dagen då jag hälsade på våra grabbar som var i full färd att bygga på det lilla attefallshuset.
Ute på havet gick vågarna höga med sitt vita skum på toppen. Eller som vi alltid brukar säga – ”det gick vita gäss på havet”
Grabbarna snickrade glatt på när jag kom för att hälsa på dem och ta mina bilder.
Som alltid ser det mycket större ut när reglarna kommer upp och man får en blick för hur det ska komma att bli.
Förut när det bara fanns en platta på marken så kunde jag inte föreställa mig att det skulle bli ett helt hus. Visserligen ett väldigt litet hus.
Snickare är ett tåligt släkte. I ur och skur eller sol och hetta, så jobbar de målmedvetet på.
Fast egentligen tror jag att det är nyttigt för hälsan. Att vistas utomhus i alla väder är säkerligen jättebra för människokroppen.
Med rätt kläder och utrustning så klarar man sig långt.
Aldrig mår jag ju själv så bra som efter fyra dygn ute i fält.
Själv var jag utrustad i tjock täckjacka och mössan långt nerdragen över öronen. Ett stenkast från det lilla huset finns den härliga sandstranden och det oändliga havet.
Jag tänkte lite på det där om att börja vinterbada … men bestämde mig snabbt för att sådant måste ske under mer kontrollerade former. Kroppen måste nog tillvänjas och någon handduk hade jag inte heller med mig!
Och såklart av hänsyn till pågarna. Som chefens fru och tillika företagets kontorist bör jag nog inte ränna naken på en byggarbetsplats, även om det gäller en viktig utmaning …
När jag kom upp från min lilla strandtur var arbetet i full gång. Det sågades träbitar för glatta livet, och alltihopa såg ut ungefär som då jag var liten och byggde höga torn av tändstickor. Fast detta bygge skulle klara betydligt starkare vindar än mina tändstickbyggnationer, det var jag fullständigt övertygad om.
Jag knäppte några sista bilder innan jag sa hejdå till grabbarna och styrde min lilla bil mot Gyllebo och kontoret igen.
Går ni i byggtankar så kanske vi är företaget som kan hjälpa er?

Vid intresse så hittar ni vår hemsida här:

Vill ni ha kontakt med mig eller Stefan kan ni nå oss på mail: annika.hantverkaren@telia.com
 Dagens citat:
Om vi ingen vinter hade
skulle våren inte vara så angenäm.
Om vi aldrig mötte motgång
skulle välståndet inte vara så välkommet.
Så sant. Och om vi inte hade måndagar och arbete, skulle semester och fridagar inte känts så skönt.
Vi behöver de där växlingarna i livet – för det är de som är själva livet.
Ha det gott.
Kram Annika

Ett litet attefallshus ska se dagens ljus.

Gokväll i stugorna.
Mitt jobb är att sköta papper och räkenskap på byggföretaget Stefan Hantverkar´n. Därför sitter jag mest inne och kuckelurar på mitt kontor om dagarna. Utom då jag är ute och härjar i skog och mark på min fritid förstås.
Men en morgon gav jag mig ut på fältet för att hälsa på i verkligenheten.
Det ska byggas ett litet attefallshus någonstans på Österlen, så jag tänkte att jag skulle försöka följa byggprojektet ifrån start med min kamera. Och såklart får ni hänga med om ni vill.
En vackrare plats för ett litet attefallshus, ja det får man allt leta efter …
Ett stenkast från havet.
Ganska nära en annan liten stuga som vi byggde för en del år sedan, kommer det lilla attefallshuset att placeras.
Den här morgonen var det full aktivitet på byggarbetsplatsen.
Det skulle stakas ut var alltihopa skulle ligga. Och det mina vänner, det är viktigt. Det ska vara rätt på millimetern på alla håll. Både bredd och djup ska vara rätt. Höjden där huset ska ligga ska förstås också varit helt enligt planen.
Till sin hjälp har man då de gulligaste töserna från kommunen. Med sin avancerade teknik tar de ut höjder och mått så allt bli bra från början. Duktiga tjejer som verkligen kan sitt jobb – det vet jag sedan länge!
Den här morgonen var alla på plats. Inte bara hantverkarna och Stefan själv, nej både arkitekten och byggherren var också här.
Många människor har totalt missuppfattat vem det är som räknas som byggherre. Ofta hör jag i alla de byggprogram som finns på TV att man även där säger fel …
Byggherren är kunden i detta fallet. Alltså INTE byggaren. Byggaren kallas entreprenör.
Killarna satte profiler och stakade ut. Noga, noga att allt blev rätt.
De var båda märkbart besvärade av mig och min kamera.
– Förunderligt, tänkte jag … ändå har ju en av dem varit modell för Blå Kläder i unga år ….
Målmedvetet och flitigt jobbades det på för fulla muggar.
Så är det med erfarna hantverkare, alla vet vad de ska göra, inget snack behövs. Det var nästan bara hammaren som ekade i den tysta morgonen.
Så kom den första materialleveransen. Armeringsmattorna till grunden såklart.
Det var den glade åkaren från Gröstorp som trixade sig in med sin lastbil på den trånga lilla byggplatsen.
Så slog klockan nio och det var dags för frukost.
Inget ser väl så gott ut som mackorna i en sunkig byggarbod. Det spelar egentligen ingen roll om det är lyxsmörgåsar med krämig sallad eller svettiga ostmackor, det verkar lika gott vilket som.
Själv tog jag en obligatorisk selfie i den smutsiga spegeln i boden, innan jag tackade för mig och körde tillbaka hem till Gyllebo igen.
Fortsättning följer från det lilla attefallshuset någonstans vid havet på Österlen.
… sugen på att bygga ett attefallshus … vår hemsida hittar ni här.
Kram Annika
Scroll to Top