Forsamölla

Forsamölla, en riktig glädjekälla.

Hejsan

En av många favoritplatser här på Österlen, det måste nog vara Forsamölla.

Det var den där tidiga morgonen, då när jag och Johnny såg dagen gry upp vid Mandelmanns ensamma träd. När dagen ljusnat strövade vi runt här en god stund.

På vår och sommar brukar den här platsen vara full av människor. Hit kommer folk för att hålla kurser i måleri och fotografering.

Den här platsen är så väldigt vacker med sina stengärde och den sagolika stentrappan. Att man vill föreviga skönheten här, det är såklart inte konstigt alls.

En av Rikard Hoberts filmer, om de sju dödssynderna är inspelad här på 90-talet. Glädjekällan. Det är ”typ hundra år” sedan jag såg den, så det kan kanske får bli en filmkväll med min Stefan i helgen…

Fast jag är ingen TV- människa. Jag njuter hellre av verkligheten och naturen på riktigt.

Även hunden Johnny älskar verkligheten mer än filmen. Särskilt när han själv får ha huvudrollen… vilket det ofta blir då han är med.

Dagens citat:

Det är inte vad vi varit med om som är det viktiga, utan vad vi lärt oss av vad som hänt.

Vad jag har lärt mig är att så långt det är möjligt göra det roligaste först. För just glädje är väl något av det viktigaste vi har i livet.

Ha en bra dag och kram.

Annika

 

En tur till Rörumsåns vattenfall.

Hej hej
En förmiddag i helgen var det ett så strålande väder. Soligt och ganska milt.
Jag och Stefan som båda har lite trixigt att promenera just nu, enades om att Forsemölla var ett perfekt utflyktsmål.
Dessutom är det en alldeles lagom liten bit för hunden Lykke att åka bil. Körsträckan dit är så kort, så hon hinner inte bli åktsjuk på den lilla färden.
Wowww vilken dag!
Visserligen låg snön envist kvar på sina ställen, men solens strålar skapade dagsmeja. Jag älskar den här tiden då den gamla fula snön sakta får ge vika för solens styrka. Ordet meja betyder ju just kraft och styrka.
Det är något med den här årstiden som får mitt minne att gå tillbaka till barndomen, då jag fick sätta undan de trötta vinterstövlarna och ta fram mina röda ”lejongympaskor”. Jag kan liksom minnas hur det trillade in lite blöt snö över kanten på skorna när jag rusade fram genom skogen i mina röda gympadojjor…
Den här dagen var vi inte ensamma vid Forsemölla. Såklart var det fler människor som dragit sig hit den här strålande dagen. En liten bebis låg och sov i sin färgglada vagn intill fallet, och jag kan bara föreställa mig hur skön sömn den ungen hade. Tänk er själv att ligga och slumra med ljudet av fågelsång och vattenbrus.
På den här platsen finns en av de vackraste stentrappor jag vet. Jag blir bara så glad av att se den.
Eftersom jag inte har alltför lätt med att gå ännu, så passade det synnerligen bra för mig med en liten paus där. Med solen i ansiktet och utsikt över vattenfallet mådde jag som en kung!
Det här är en riktig pärla att besöka. Ofta drar sig konstnärer hit och det är inte sällan man kan se ett helt gäng staffli stå uppställda här. Och jag kan verkligen förstå det. Det händer att jag blir sugen på att lägga undan kameran för en stund och prova på det här med oljemålning eller akvarell …
Vi strövade vidare och bara njöt!
Hunden Johnny hade som vanligt ”glädjefnatt” den här dagen. På riktigt!
När vi ska göra roliga saker som att åka på utflykt eller ut på ställen där han inte varit på länge då får han någonslags stressklåda på halsen. Han blir helt galen och så fort vi stannar så kliar han sig värre än om han var översållad med loppor. Nu skulle man kunna tro att han även gör så när han är i tjänst som militär patrullhund, men se, då är det andra bullar. Då är det allvar och jobb. Då är han stilla, fokuserad och sköter sin uppgift! Min fine galne hund!
Underbar plats, som jag är så tacksam över att ha möjlighet att besöka.
Dagens citat:
Det är inte många som vet hur bra
de har det – däremot hur bra andra
har det.
Hoppas ni alla får en fin skärtorsdag. Jag ska en sväng till min sjukgymnast och hoppas få massa tips på bra rörelser för mig och såklart svar på lite frågor som poppat upp.
Kram på er och tack för ni vill kika in här.
Annika

Vid Österlens mest fotograferade träd.

Gomorgon.
Det var meningen att jag skulle ge mig ut i den tidiga morgonen för en joggingtur i skogen. Men min kropp ville annorlunda. Det är så ibland med min rygg, den sätter sig lite extra på tvären och blir bråkig. Istället fick jag helt enkelt göra något annat.
Jag tog alla hundarna med för en skön vandring vid Forsamölla, och till det där trädet … det där trädet som snart alla människor känner till …
Att köra till Forsamölla är precis en lagom sträcka för min lilla åksjuka hund Lykke. Hon hinner knappt känna av att hon mår illa förrän vi är framme.
Jag brukar köra in mellan de två stora betongfundamenten där det står Forsa på ena sidan och Mölla på den andra. Sedan är det bara en liten bit att ströva för att komma till det vackra vattenfallet.
Som vanligt var vi ute tidigt på morgonen, så vi träffade inte på en enda kotte.
Den här morgonen hade jag och hundarna den här vackra platsen helt för oss själva.
Den här morgonen dånade det från vattenfallet, sådär lite extra högt, och jag tyckte nog att det var mer vatten i ån än vad det brukar vara. Fast sådär är det nog varje år när det börjar våras.
Jag och hundarna klättrade in i den vackra kohagen med sina fina små enebackar.
Än så länge är djuren hemma i sina stall och vi kunden lugnt traska runt här utan att konfronteras med varken en bagge eller någon tjur.
Vi stretade uppför den ganska branta backen. Upp mot Österlens mest fotograferade lilla träd.
Oj, det där trädet är bara så vackert.
Jag och hundarna gick på kornas smala upptrampade stig. Där gick vi på en lång gåsarad och vi såg nog förmodligen ganska roliga ut, jag och mitt lilla följe.
Sedan satt vi där en bra stund och bara andades in de friska vindarna.
Jag skrattade lite åt hunden Johnny vars öron flaxade vilt i vinden. Det såg nästan ut som om han åkte motorcykel.
 Jag blickade ut över landskapet och fick en sådan där hissnande känsla i magen.
Jag har en önskan om att få komma till Irland och uppleva landskapet där. Så dum jag är egentligen, det måste ju vara precis lika vackert här.
Tiden går fort när man känner sig lycklig, så ganska snart var det dags att bege sig neråt igen. Och nerför backen går det alltid fortare.
Vi sa hejdå till det lilla trädet.
Dagens citat:
När vi känner oss ledsna
är vår energi kvar i det förflutna …
När vi känner stress och oro
är vi i framtiden med vår energi …
När vi känner lycka, glädje
och uppskattning är vi här och nu …
Ha en fin dag och kram på er.
Annika
Scroll to Top