sandstrand

Godmorgon Vitemölla

Hej.
Jag hade bestämt mig för att återigen prova att ge min lilla hund ett åksjukepiller. Den här gången skulle tabletten få verka minst två timmar innan vi satte oss i bilen.
Vi skulle köra till Ravlunda skjutfält, där alla hundarna skulle få springa och busa fritt en liten stund. Så såg min plan ut …
Strax innan Kivik såg lilla Lykke kräkfärdig ut… det var bara att svänga ner till stranden i Vitemölla istället.
Stackars lilla Lykke!! Hon hatar verkligen att åka bil. Det är som två demoner finns i hennes kropp. Den ena vill med på allt roligt, den andra vill bara inte bli sjuk.
Jag tycker så synd om henne. Saliven rinner från mungiporna och hennes ögon blir glansiga som på en bröllopsnatt. Molly ser mest bara skärrad ut och blänger på mig med stora ögon, som för att berätta för mig att något är på tok …
Men Vitemölla är också en fantastisk plats att vandra på såklart, så fick det bli.
Även om vi var tidiga den här morgonen, så var vi inte först. En ensam man strövade en bit framför oss.På himlen kämpade sig solen fram genom de tunga molnen.
Några fiskmåsar bråkade och lekte i strandkanten. Hundarna slängde små ögonkast på dem, men hade betydligt roligare saker uppe i slänten. Där uppe i sandbacken bor det massvis med små kaniner och det hade varit en dröm att få sätta efter dem …
Vi passerade det gamla fortet och kom fram till utloppet för Klammersbäck. Där är så himla vackert. Det blir så fantastiskt fin natur där en bäck mynnar ut i havet tycker jag. Som ett konstverk man bara vill betrakta. I all oändlighet.
Vi tog oss över bäcken och stannade till vid favoritplatsen.
Där hade stolen trillat omkull i januaristormarna. Jag reste den upp och satte mig med småhundarna i knäet och Johnny vid min sida.
Så här borde alla få börja sin dag, tänkte jag!!
Efter en stund vandrade vi vidare … men det får ni följa med på i ett annat inlägg.
Nu måste jag visa lite hur mysigt jag fick det en kväll för några dagar sedan.
Det var när min älskade dotter Amanda kom hem för att sova över hemma hos oss.
Asså, hur lycklig blir man inte som mamma när dottern kommer hem med hela  sin hudvårdsväska och säger:
-mamma, jag hade tänkt fixa till dig lite ….
Amanda är ju utbildad hudterapeut och kan det här med skönhetsvård.
Jag fick lägga mig skönt på sängen, sedan noppades det ögonbryn och färgades det fransar.
Så himla mysigt och skönt!
Tack min Mando♥
Dagens citat:
Om vi bygger starka barn
behöver vi inte laga så många
trasiga vuxna.
Ha en fin dag och kärlek till er alla.
Kram Annika

Gislövshammar en grå vinterdag.

Gomorron
Idag tänkte jag ta er med ut i ett vackert, vemodigt grådis på Österlen. Till Gislövshammar.
Det var en dag efter nyår som vi sakta strosade en runda där ute på den charmiga lilla udden som ligger mellan Skillinge och Brantevik ungefär.
Det finns en låt som heter ”Vintersaga”. Det är den här platsen som jag alltid ser framför mig när jag hör stroferna i den sångtexten ”Insnöade vägar nånstans på Österlen” och ”gårdarna släcker sina ljus” …
Nåväl, vi parkerade på den söta lilla plätt som är byns parkeringsplats. Där hade någon satt upp ett viktigt meddelande på en lyktstolpe. Kattungar till salu.
Jag och Stefan vandrade i sakta mak ner mot vattnet. Stefans fot vill inte bli bra, så vi tog det i hans takt. En takt som var bra, för då hann vi njuta lite bättre och se lite mer.
Som på de flesta platser på Österlen så finns det hus som Stefan varit med om att fixa till. Antingen byggt eller renoverat.  Såklart även här. Stefan pekar och berättar. Jag njuter av naturen och förundras över att han kan komma ihåg allting.

.

Det är så himla sött och charmigt där ute på Gislövshammar tycker jag. Även om det såklart är sorgligt att nästan alla husen står tomma och ”bara” är sommarhus.
Mina tankar flyger iväg och jag undrar en massa … hur var det när människorna bodde här permanent. Kanske som en egen liten Bullerby, med barn i husen och en levande by även på vintern. Ungar som samlades för att åka skridskor eller ha snöbollskrig … Kanske var det så.
Längst ute på udden finns en skylt som förklarar vad det är man ser där och lite om byn.
På 1800-talet fanns här en stenindustri där man högg ut kvarnstenar och det kan man se spår av än idag ute i vattnet, i form av ett 40 tal runda fördjupningar.
Ute i havet står en ensam fiskare. Nu efter nyår får man tydligen dra upp lax igen, så är reglerna sa Stefan.
Jag ber Stefan ta en bild på mig. Inte för att jag är särskilt fin eller till min fördel heller den här dagen. Det är för att få en personlig prägel till mitt blogginlägg. Så som jag själv vill ha något när jag läser. Jag vill se vem orden kommer ifrån.
Som alltid tjafsar vi lite om kamerainställningen och så … Sedan skrattar vi och strosar vidare.
-”usch, jag blev inte bra”, muttrar jag som alltid … fast det är så jag ser ut tänker jag och rycker på axlarna.
Vi strosar tysta vidare.
Ute över havet lyfter en flock gäss.
-”ser du dem”  undrar Stefan och pekar.
Det är knappt att det går att fånga i kamerans lins. Allting ser grått ut.
Vi hoppar över ett taggtrådsstängsel och rundar den lilla byn.
Solen försöker tränga igenom de tjocka molnen och vi blickar bort mot Skillinge.
Snart är vi tillbaka vid bilen igen. Det fick räcka med tanke på Stefans onda fot och det kalla disiga vädret som känns att tränga igenom ben och märg.
Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind
// Ted Ström
Ja visst kan en gådisig, kall vinterdag vara smärtsam vacker ändå!
Dagens citat:
Livet mäts inte i
antalet andetag du tar,
utan i de stunder
som lämnar dig andlös.
Jag önskar er en fin dag.
Kram Annika
Scroll to Top