Klammersbäck

Så var den då här, sommarens sista dag.

4 kommentarer / Boktips, Natur, Österlen / Av / / , , , , / 2 minutes of reading

Hej hej

Det var för drygt en vecka sedan som det var dags för sommarens sista dag. Efter veckor med tropisk värme och rena högsommarkänslan, så såg jag på väderprognosen att vi med all säkerhet hade kommit fram till den sista riktigt varma dagen för den här gången.

Jag bestämde mig direkt, den här dagen skulle jag njuta av till fullo.

Jag packade med mig lite frukt och en stor flaska vatten och körde ner till Klammersbäck. Stranden låg så gott som helt öde. Några människor såg jag passera, men för det mesta var det ganska folktomt runt omkring.

Ute på havet slet ålafiskarna med sina garn. Vattnet var så varmt och skönt och jag badade flera gånger i de skummande vågorna den här dagen.

I öronen hade jag en ljudbok som gjorde att timmarna bara flög förbi. Bättre än så här kan man nog inte njuta av sommarens sista dag.

Kanske och förhoppningsvis så får vi fler fina dagar, men då kommer det onekligen att vara höst, och det är inte fy skam det heller! För visst kan vi väl önska oss lite brittsommar  i början av oktober.

Boktips

Boken jag lyssnade på när jag låg på stranden var ”Med bergens andetag” av Therese Widenfjord. Det är en roman som utspelar sig i de vilda Appalacherna. Det handlar om en äldre kvinna, vars vägar korsas med en ung fotografs och båda deras liv förändras. Läsvärd.

 

Dagens citat:

Livet handlar inte om milstolpar, utan om ögonblick.

Ha en riktigt fin tisdag.

Kram Annika

 

Så var den då här, sommarens sista dag. Läs mer »

Vi letar efter våren.

6 kommentarer / Natur, Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading

Hej hej

Nej, att sitta inne och blänga ut genom fönstret och önska sig sol och värme det hjälper ju föga, åtminstone är det inte särskilt kul. Lika bra att ge sig ut och jaga rätt på den där våren.

Med småhundarna ivrigt skällande runt benen lastade vi in oss i bilen och for till kusten för att slå två flugor i en smäll. För det första så tyckte jag att Stefan borde motionera 🙂 och för det andra längtade jag efter havsluft i lungorna och att kanske få se något litet vårtecken.

Det var inte några direkt ljumma vårvindar som slog emot oss när vi kom ner till Vitemöllas norra strand. Men det var ändå härligt, och vår lilla hundtrio njöt av alla nya dofter och av en och annan kaninlort som de kunde stjäla till sig.

Vi vandrade mot ”liggande tallen” (som jag nu tycker att den kan heta istället för ensamma tallen) och sakta började små, små blå partier skymta emellan de grå molnen.

Ensamma tallen låg på sin plats, och särskilt ensam tyckte jag inte att den var heller, då det runt omkring längs stranden halvlåg fler träd som också såg ut att ha tappat fotfästet i livet.

Vid Klammersbäck hängde de sista nyponen kvar på sina buskar och såg en smula sorgsna ut.

Till sist fick jag syn på ett vårtecken ändå. En stor härlig sälg med sina gråskimrande videkissar. Men den gör nog rätt i att göra som i visan, att sova lite till för än så är det vinter….

Dagens citat:

Fokusera på det du kan göra något åt. Livet är för kort för att ödsla tid och kraft på det andra.

Ha en riktigt fin torsdag.

Kram Annika

Vi letar efter våren. Läs mer »

Klarsynt och små lätta moln.

4 kommentarer / Natur, Österlen / Av / / , , , / 3 minutes of reading

Hejsan.

De senaste åren har jag haft lite mer bekymmer med min syn och med mina ögon. På grund av den ögonsjukdom (glaukom) jag har, så måste jag nu ta två olika sorters ögondroppar, både morgon och kväll. Mer och mer har jag märkt av att jag har fått problem med att se och med att läsa på telefonen och datorskärmen.

Terminalglasögon stod på min ”måste-fixa-lista”, men min duktiga optiker i Ystad inspirerade mig till att först prova progressiva linser. Ja, tänk vilken frihet det skulle vara att slippa glasögon helt!! Den senaste tiden har jag ju fått hålla på lite som GW Persson med att slita läsglasögonen upp och ner mellan pannan och näsan.

Att vänja sig vid progressiva glasögon är ganska jobbigt, men att lära sig se med progressiva linser är nog snäppet värre. Linserna består av ringar i olika styrkor för kort och för långt håll. Allt bygger på pupillens förmåga att ändra storlek efter ljusinsläppet i ögat, och på vilket öga som är ledande. Tillvänjningen handlar alltså om att hjärnan ska lära sig hur den ska tolka och sätta ihop synintrycken till klara och skarpa bilder.

När jag i helgen fick mina nya progressiva linser så var det trots mina farhågor ganska ok. Jobbigt, men ok! Att fotografera, titta på telefon och dator är än så länge allra jobbigast. Det är en lite arbetsamt för hjärnan, eftersom alla skarpa linjer blir dubbla.  Alla mina fotografier ser nu mest suddiga och oskarpa ut. (hoppas ni ser dem annorlunda än vad jag gör)

Men att vistas ute i naturen är bästa, bästa. Så för ”kropp, knopp och ögon” har det blivit flera promenader ner till sjön. En morgon var det så väldigt fint med små lätta, rosafärgade  moln på himlen.

Ledarhundar har jag ju ett helt gäng av, så att vandra i skog och mark är ju ingen fara med mina nya linser.

Haha… nej jag skojade ju bara, att ha de där små trollungarna som ledarhundar hade såklart inte fungerat. Molly litar ju blint på att jag ser som en korp och hon vill helst bara sitta i ryggsäcken och gunga fram.

En eftermiddag när molnen sprack upp och solen kikade fram så åkte vi ner till havet en sväng. Havsluft gör ju bara underverk för trötta ögon.

Där nere vid Klammersbäck var det isande kallt, men ack så underbart vackert.

Dagens citat:

Om du har en livsdröm och känner att du inte vågar satsa, satsa ändå! Alternativet är nämligen mer skrämmande, att du på ålderns höst ångrar dig, att du känner att livet lämnade stationen utan dig. Så satsa för allt vad tygen håller. Och gör det Nu!!

Ok, jag ska grunna en stund på vilket tåg jag ska med bara…

Ha det bäst.

Kramar Annika

Klarsynt och små lätta moln. Läs mer »

Han och jag, och våra små.

6 kommentarer / Hundar och katter, Natur, Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading

Hejsan.

Hela förra helgen hade vi så underbart och soligt vinterväder. Ingen snö, men kalla vindar och, som sagt,  en strålande sol.

Tidigt i ottan begav vi oss med våra små pälsklingar till ”ensamma tallen” vid Klammersbäck. Jag och Stefan hade packat ner lite varm dryck och något gott att tugga på i varsen ryggsäck.

Jag började med ett kallt bad innan solen gått upp. Det var så underbart härligt.  Livsandarna dansade och blodet rusade.

Stefan och hundarna hade slagit sig ner i de två vindpinade stolarna och ”förgryste” sig över mitt tilltag. Huhhh… sa Stefan när jag kom upp ur vattnet.  (förgrysa betyder ungefär förfära eller förfasa)

Sedan satt vi där under det ensamma trädet tillsammans och såg solen gå upp borta över Stenshuvud. Jag med mitt heta te i koppen och Stefan med sitt starka kaffe. Med i packningen hade vi också tre bitar av den goda saffranskakan. Alltså en bit till Stefan, en bit till mig och en bit till Molly och Lykke att dela på.

När solen kikade upp över horisonten tyckte Stefan att vi kunde röra lite på oss. En smula mer rastlös än vanligt är han  nuförtiden. Jag lät honom bestämma, jag misstänkte ju att det var ett visst sug som satte in. Stefan har efter kanske 45 år som snusare nu även lagt den lasten på hyllan, och det får man väl ändå säga är en bedrift.

Sakta strosade vi mot solen och mot Norra Vitemölla. Det var en så vacker morgon och de enda människor vi såg, var ett förälskat par som kysstes på stranden i det flödande solljuset. Jag tänkte roat för mig själv; undrar om någon av dem snusar…

Dagens citat:

Min vän är som barken runt ett träd, som värmer mig som en sol under vintern, och som skänker svalka likt svalt vatten när solen står som högst om sommaren. Han är min vän och jag är hans.

Ha en fin dag och kram från mig, Annika

Han och jag, och våra små. Läs mer »

Salt vind i håret.

2 kommentarer / Hemma hos mig., Natur, Österlen / Av / / , , / 2 minutes of reading

Hejsan.

I helgen hade vi riktigt soligt och fint väder här på Österlen.

Jag och Stefan tog hundarna med oss till Norra Vitemölla. Från havet blåste en ganska kylig vind, men i sanddynorna där solen stod på och där det var en aning lä för vinden, där blev det riktigt varmt och behagligt.

I backen övade segelflygarna på att manövrera sina stora segel. Jag tror att man kan kalla det för att de ”torrflög” helt enkelt.

Jag och Stefan hade målet inställt på den ensamma tallen och de två stolarna. En välkänd plats här på Österlen. Numera kan dock stolarna inte stå placerade direkt under trädet, då väder och vind tagit med sig sanden runt trädet och blottlagt dess rötter.

I stolarna satt vi sedan en stund och lät den salta vinden leka med våra (numera) ganska korta hårlockar.

Molly och Lykke älskar att vara med vid havet. Även om de inte tycker om att bada någon av dem, så kunde man se ett glitter i Mollys leende guldbruna ögon.

Längs med havet gick vi sedan till ålaboden Stenören, innan vi vände om.

För att våra små hundar inte skulle bli alltför sandblästrade, så valde vi att gå på stigen lite längre upp i skogskanten. Det var så vackra färger och höstens olika små tecken syntes överallt. Tyvärr har de här små kännetecknen för höst inte samma höga status som vårtecknen. Men personligen älskar jag hösten minst lika mycket.

Dagens citat:

Ingen av oss kommer ändå härifrån levande, så sluta att hålla tillbaka dig själv… Njut av maten. Promenera i solen. Bada i havet. Berätta vad du döljer i ditt hjärta. Var galen. Var snäll. Var levande. Det finns inte tid till någonting annat.

Små guldkorn varje dag – det måste man unna sig. Guldkorn som i upplevelser, glädje och samvaro, saker som inte har någonting med pengar att göra.

Kram Annika

 

Salt vind i håret. Läs mer »

Se upp för krokodilen.

4 kommentarer / Natur, Österlen / Av / / , , / 2 minutes of reading

Hejsan.

Det var en av de där underbart ljumma sommarkvällarna i förra veckan, som jag höll på att stå på huvudet över en krokodil vid Klammersbäcks mynning.

Min dotter Emmy hade jobbat hela dagen och tillsammans ville vi ta tillvara på dagens sista solstrålar. Vi bestämde oss för att promenera från Vitemölla till Klammersbäcks mynning. Vid ensamma trädet satt vi på de välkända stolarna och njöt en stund, innan vi tog av oss skorna för att strosa längs strandkanten tillbaka.

Bäcken som brukar vara bred och vild, var nu bara en liten rännil som det gick lätt att trippa över.

-mamma, se upp, trampa inte på krokodilen hojtade plötsligt Emmy.

Förvirrat trodde jag att hon drev med mig, men när jag tittade lite extra noga, så såg jag att det låg en krokodil precis där i kanten av den lilla bäcken.

Det är minsann inte varje dag som man får se krokodiler ligga på stranden här på Österlen, så den här dagen kändes genast lite extra lyckosam.

När vi närmade oss parkeringen så stannade vi till och njöt av ett varmt sommardopp. Sommardagar måste man se till att ta vara på, det är bara så!

Dagens citat:

Åldrandet börjar när du slutar förundra dig.

Jag tycker att jag förundrar mig varenda dag, så egentligen förstår jag inte då var rynkor och löst skinn kommer ifrån…

Kram Annika

Se upp för krokodilen. Läs mer »

Skogens dotter mötte havets son.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av / / , , / 1 minute of reading

Hejsan.

Det sägs att lika barn leka bäst. Stämmer det där?

För ungefär tjugo år sedan korsades våra vägar. Mina och Stefans vägar. Jag med rötterna från skogen, han med havet i blodet.

Hav eller skog spelar nog inte så stor roll egentligen. Grunden finns ju i kärleken till naturen. Och såklart till varandra.

 

Lyckligt lottade är vi, som får bo och verka här på Österlen. Här har vi havet nästan runt omkring oss, och vi har nära till både skog och öppna vidder.

Lika barn leka bäst är nog så trevligt, men lite olikheter måste det väl finnas för att göra ett förhållande spännande.

Där skogen möter havet där är livet vackert.

Dagens citat:

Att älska någon är; att bry sig, att dela med sig, att stå ut, att förenas, att förändras tillsammans.

Ha det fint och en riktigt glad påsk till er som kikar in här idag.

Kram från mig, Annika

Skogens dotter mötte havets son. Läs mer »

Babyfri vandring.

Lämna en kommentar / Familj, Natur, Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading

Hej hej

Om man ska ta några timmars paus ifrån småbarnslivet och göra något på egen hand… ja, vad gör man då?

Såklart går man på vandring med sin mamma.

Mitt lilla barnbarn, Scott, är en alldeles förtjusande liten 5 månaders bebis. Men jag skulle sticka under stol med om jag nu skrev att han var ett lätt barn att passa. Det är inte så att han är skrikig, dum och elak, nej nej, inte alls. Han är helt enkelt bara lite för nyfiken, vaken och pigg för sin ålder. Alltså, tar det lite på krafterna att vara hans mamma.

I helgen fick därför Scott vara tillsammans med sin pappa nästan en hel lång dag, så gick jag och Amanda ut på en stärkande tur. Vi startade vid Haväng där jag lovat att visa henne det charmiga lilla utemuseumet Lindgrens länga.

Pigga och glada vandrade vi fram. Vi kvinnor som någon gång fött barn, vet hur den där känslan är, då vi för första gången lämnar bort våra guldskatter. Då man för första gången på länge inte har en unge tätt intill sin egen kropp på flera timmar. Det är en slags frihetskänsla som man både vill ha, men samtidigt inte.

När vi nästan var framme vid Stigalunds gård frågade Amanda mig:

-mamma. var är den där Lindgrens länga?

Ja, den hade vi ju passerat för länge sedan, så någon vidare bra vandringsguide det är jag då sannerligen inte. Asch, den får vi besöka nästa gång Amanda får lite egentid.

Istället fick jag peka ut Stigalunds gård som ligger så vidunderligt vackert.

Ganska snart var vi framme vid Klammersbäck och den ensamma tallen.

Det har pratats och skrivits mycket om bäckens utlopp som flyttat sig långt norrut i vinter.

Vi iakttog naturens fenomen innan vi vandrade tillbaka längs havet norrut mot Haväng igen.

Dagens citat:

Ett makalöst bra liv innebär inte avsaknad av problem. Ett makalöst bra liv innebär påfyllnad av kärlek och glädje.

Slutet på vår vandring får ni hänga med på i ett annat inlägg.

Kram Annika

Babyfri vandring. Läs mer »

Tillbaka hit.

4 kommentarer / Natur, Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading

Hejsan.

Det finns en plats på Österlen som jag tycker lite extra mycket om. En plats som är en smula vackrare. En plats som jag ofta besökt och som alltid ger mig ett alldeles särskilt lugn.

Dock har jag inte förmått mig att åka hit sedan min sista vandring här i november. Det var just här vi fick vårt sista äventyr tillsammans, min Johnnyhund och jag. Den gången fick mina små hundflickor snällt stanna hemma. Den dagen ville jag skulle bli bara min och Johnnys. Vår sista…. Bilder från den stunden finns HÄR.

I helgen var det dags att åka hit igen. Jag kände att dagen var inne för att skapa nya, fina minnen härifrån. Tidigt, tidigt packade jag in mina små ylande hundflickor i bilen och gav mig av mot Norra Vitemölla. När vi stannade på parkeringen var det ännu alldeles mörkt.

Tillsammans med min store, svarte ”Johnnyhund” har jag aldrig någonsin rädd för att vandra ensam i mörkret. Han var tränad på bevakning. Han skulle tyst ha berätta för mig om någon människa fanns i närheten. Han skulle både ha varnat mig och förhoppningsvis försvarat mig. Annat är det med mina små ulltussar. Skuttande och skällande far de runt i en yr, vild glädjedans och avslöjar för nästan hela Österlen precis var vi håller hus.

Fast särskilt mörkrädd har jag aldrig varit. Under tiden som vi vandrade norrut mot Haväng ljusnade det sakta på himlen.

Vid ensamma tallen vilade vi oss en liten stund. Tacksamt noterade jag att en av de trasiga stolarna nu blivit nogrannt lagad i sitsen.

När dagen nästan ljusnat helt vandrade vi vidare bort till Stenöraboden. En vacker ålabod som är öppen för allmänheten att kika in i.

Tacksam för en underbar morgon vände jag tillbaka söderut igen.

Dagens citat:

Vore det så att du kunde ändra andra, så skulle också andra kunna ändra dig. Då finge du problem, eftersom var och en du möter har sin egen uppfattning om hur du borde ändras. Men hur skulle andra kunna ändra dig? Du kan ju nätt och jämnt ändra dig själv!

Ha en fin dag. Kram Annika

 

Tillbaka hit. Läs mer »

En underbar morgon med mina hjärtan.

Lämna en kommentar / Hundar och katter, Natur, Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading

Hejsan.

Vilken underbar dag vid Klammersbäck!

Hit vandrar jag ju ofta med mina hundar. Det som var så speciellt för just den här dagen, var att även min Stefan kunde följa med. Det var första turen med hans stelopererade fot.

Nu är Stefan inte den mest vandringssugne personen man kan tänka sig. Att spankulera runt i naturen utan mål och mening, det är inte riktigt hans melodi.

Helst ska Stefan ha en boll framför fötterna eller en bössa på axeln för att tycka om den här typen av motion. Det blir liksom mer mening för honom att röra sig då.

-nu ska vi vell ente lua hur långt som helst, sa han skeptiskt efter bara en liten stund.

Till ensamma tallen vid Klammersbäck var precis lagom, tänkte jag.

Det som är så bra med den där lilla vackra platsen är att där finns två stolar där man kan vila sig och samtidigt njuta av den vackra vyn.

Att kunna sitta där och njuta tillsammans med dem man älskar allra mest, det är nog det bästa som finns i hela världen.

Och när vi vilat en bra stund var vi alla redo att vända tillbaka.

Längs den lilla stigen på heden växte stora buskar av sälg. Fulla med kissar. Åhhh jag älskar det ordet – videkissar (eller kisar, som vi säger här på Österlen)

Sen bar det av mot Gyllebo igen. Stefans mungipor gick upp en smula och han fortsatte sin dag i grävmaskinen. Jag ska nog inte förvänta mig att det blir någon vandrare av den mannen.

Dagens citat:

Om människan skulle bygga ”Lyckans hus” skulle det största rummet bli väntsalen.

Vänta inte på att vara lycklig.

Kram Annika

p.s så måste jag få hälsa också … till min lilla dotter, som fyller år idag. Grattis lillskruttan.

En underbar morgon med mina hjärtan. Läs mer »

Rulla till toppen