Klammersbäck

Den sagolika morgonen vid Klammersbäck.

Hejsan.

Idag bjuder jag på lite fler bilder från min morgon vid det ensamma trädet i närheten av Klammersbäcks mynning. Vackra bilder som är vilsamma för själen. Bilder som jag tror och hoppas att ni också gillar.

Det var en morgon som hade det där lilla extra. Även om vinden var bitande kall, så njöt jag. Under mina vindtäta ytterplagg var jag iklädd ett varmt och gott ylleställ.

Jag och Johnny satt vid den vackra lilla tallen. Jag på en av de ditsatta stolarna och han som vanligt vilandes på mina fötter.

I flera timmar satt vi där och njöt, innan vi sakta vandrade tillbaka mot Vitemölla igen.

På håll fick jag se en människa. Vid första anblicken blev jag lite orolig … men sedan insåg jag att det var en hurtig vinterbadare på väg ut i havet för ett dopp. En riktig friskus. Trots den iskalla vinden tyckte jag att det såg så väldigt skönt och inbjudande ut, och i minnet tänkte jag tillbaka på mitt eget VINTERBAD i fjor.

Jag och Johnny vandrade stilla tillbaka mot bilen. Johnny var salig över all kanindoft och jag var uppfylld av en skön energi som bara naturen kan skänka mig.

När jag kom tillbaka till min gamla skitiga Volvo så hade solen kommit upp riktigt och spred sitt varma sken över världen.

Dagens citat:

Oavsett hur lång din resa verkar vara, finns det aldrig mer än detta, ett steg, ett andetag, ett ögonblick – Nu.

Det gamla slitna uttrycket ”fånga dagen” har ingen mening förrän du verkligen fattar vad det innebär! Träna på det, så kommer du förstå …

Kram Annika

 

 

 

 

Nästan som tjuren Ferdinand.

Hejsan.

Nästan som tjuren Ferdinand. Ja det blir det om jag byter ut korkeken mot en vindpinad tall och tjuren Ferdinand mot en stor, svart Johnny-hund istället.

En tidig morgon stannade jag min gamla Volvo på Vitemöllas norra parkering. Temperaturen låg precis på nollan, men enligt internet skulle det kännas som minus sex grader. Och nog var det isigt om öronen alltid.

Vågorna slog ilsket mot stranden och på himlen syntes månen bara som en smal skärva. Jag och Johnny vandrade målmedvetet bort mot Klammersbäck .

Min plan var att njuta av soluppgången och den kalla morgonen vid det lilla ensamma trädet. Trädet som står där så fint, strax norr om bäcken.

Att kunna starta sin morgon på en av Österlens vackraste platser det ger positiv energi för precis hela dagen. Även om jag kunde förstå att hunden Johnny hade helt andra drömmar, än att se på en simpel soluppgång …

Ja om Johnny hade fått bestämma så hade vi sprunget efter kaniner och ätit kaninlortar hela morgonen istället…

Dagens citat:

Att säga nej innebär att du kan säga ja – till saker du vill prioritera och som ger dig mer energi.

Ha en riktigt skön söndag och se till att prioritera saker som gör gott för just DIG. Det är inte alls säkert att det är samma saker som jag gillar, för vi är alla olika. En del gillar kaninlortar tillexempel och struntar blankt i vackra soluppgångar. Fast hör du till dem, så bör du kanske vara kopplad …

Kram Annika

 

 

 

Från Stenören till Haväng

Hej hej
Vill ni fortsätta att följa med på vår vandring den där morgonen då min lilla hund blev åksjuk?
Den kommer här …
Istället för att släppa loss på Ravlunda skjutfält så hamnade vi i Vitemölla.
Efter att ha vilat en stund i den där vackra vindpinade stolen vid Klammersbäck, vandrade vi vidare med siktet inställt på Haväng.
Haväng är en av mina absolut mest älskade platser.
Det spelar ingen roll hur grått och trist vädret är, för Haväng är vackert i alla de former.
Efter bara en liten bit kom vi så fram till den gamla ålaboden som kallas för Stenören.
För en del år sedan träffade jag på en sovande man i den gamla boden, men den här morgonen var där alldeles tomt där, så jag och hundarna kunde stiga in i boden en liten stund.
Stenörens Ålabod lär ha anor ända från mitten av 1700-talet.
Fisket här ägs av Christinehofs gods, men arrenderas ut till fiskare från bygden.
Jag skrev en liten kråka i den gästbok som ligger längst inne i boden, innan vi vandrade vidare.
Ute på stenarna i havet satt sjöfåglarna och såg ut att njuta i vinden. Lite skräp och bråte hade havet spolat upp på stranden och jag önskar att jag haft en påse med för att plocka upp det där skräpet.
Vi passerade det gamla fortet och snart var vi framme vid Verkeån.
Där vid Verkeån vände vi och vandrade i sakta mak hela vägen tillbaka igen.
Lilla hunden Lykke som tidigare mått så illa och varit på vippen att kräkas upp hela sin frukost, hade totalt glömt bort det där och hade nu istället väldigt brått med att försöka plocka i sig kaninlortar längs vår vandringsled.
På kvällen blev jag ju ompysslad av min gulliga dotter Amanda. Inte nog med att hon fixade mina ögonbryn och färgade mina fransar, nej hon envisades med att sätta upp mitt ruffs i en fin frisyr.
Egentligen tycker jag inte att jag känner igen mig själv med håret i en stram fläta, men det är så himla skönt och mysigt att bli lite ompysslad så då fick jag stå ut i den för mig annorlunda frisyren.
Kvällens citat:
Innerst inne i alla vuxna
människor sitter ett litet
barn som skall börja skolan
i augusti.
Jag älskar människor som har nära till sitt barnasinne.
Barn kan vara så himla kloka och utan fördomar. Ibland så mycket klokare än många vuxna.
Jag har fått höra en historia om när man ställde en fråga till ett antal vuxna, och samma fråga till ett antal barn.
Frågan löd:
-Om du fick ett extra öga, var skulle du placera det då?
De flesta vuxna svarade, ”i nacken”, för så lyder talesättet man ofta hör -.”man skulle haft ögon i nacken”.
Vi svarar ofta efter ett inlärt mönster.
Barn däremot, de funderade ut de svar de själva tycker skulle vara bäst. Deras svar blev därför helt utifrån deras egna tankar och fantasier. Något barn svarade: ”på pekfingret!” Åhhh jamen såklart. Där skulle jag också valt att ha mitt extra öga. Så himla praktiskt. Tänk att kunna sticka in sitt finger lite här och där för att kolla!!
I fortsättningen ska jag försöka tänka lite mer fritt, lite mer som barns sätt.
Kram på er
Annika

En stilla morgon vid Klammersbäck

Gomorron
så här på nyårsaftons morgon!
Hoppas ni alla mår gott och är pigga och glada.
Hos oss är allt precis som vanligt och en morgontur väntar nu på mig.
För någon dag sedan tog jag och hundarna vår morgonrunda på norra stranden av Vitemölla.
Jag och hundarna var först ute den här morgon, inte en människa syntes till.
Ni som känner mig vet att det liksom kvittar hur sen jag än tycker att jag är, så är jag ändå alltid först …
Nåväl, jag älskar känslan av att ta mig ann en orörd plats tidigt i den sköna gryningen.
Innan vi började vår vandring var jag tvungen att städa upp i bilen. Tyvärr hade lilla hunden Lykke kräkts på den korta bilfärden vi har till Vitemölla. Trots de åksjukepillerna hon fått blev han genast illamående av bilens rörelser. Den lilla stackaren.
(mer om det i ett senare inlägg)
Men vi var snart framme och redo för en stärkande promenad. Hundarna var ivriga och liksom ”hoppade trettiett” vid min sida. Johnny hoppade minst etthundratrettioett, för så höga skutt som han kan ta, det kan ingen annan hund klara av tror jag.
Jag vände ryggen mot Vitemöllas lilla söta hamn och styrde kosan mot Klammersbäck och Haväng.
Himlen såg sådär lite ilsket hotfull ut. Tidigare på morgonen hade det såklart regnat, men nu kämpade solen tappert mot de tunga molnen.
Jag log lite för mig själv när jag såg alla de små och stora hundavtrycken i den mjuka sanden. Till och med deras tassavtryck såg glada ut. Så här borde alla små hundar få början sin dag!
Jag kände en stor tacksamhet över att ha möjligheten att ge mina hundar dessa upplevelser. Att få vara en del av deras liv varendaste morgon.
Jag känner såklart även en stor tacksamhet över att ha möjligheten att uppleva så mycket roligt och skönt tillsammans med det här glada, fyrbenta gänget för egen del också.
Att få njuta av allt det som naturen och vädrets makter bjudet, det är liksom en gåva.
Borta vid Haväng var det den här morgonen som om stranden badade i ljus. Sååå vackert.
Strax var vi framme vid Klammersbäcks mynning.
Där gick vi en bit upp i tallskogen och tog oss över via den lilla bron.
Så kom vi fram till den där platsen som är med på min topplista över Österlens absoluta bästa.
Platsen vid det underbart vackra lilla trädet. Platsen där den fina stolen står och bara inbjuder till en stilla stund i sina egna tankar.
Här är så njutningsfullt och skönt. Jag älskar att vara på just den här lilla platsen.
Att få sitta för en stund och bara blicka ut mot havet och låta tankarna vandra iväg helt fritt.
Den här morgonen var det som om de tre hundarna också bara satt här för en liten stund och tänkte. Kanske funderade de på alla kaninlortar de skulle försöka äta på hemvägen, eller på de goda dofterna som fanns på trädstammarna vid stigens kant …
Skönt hade vi det åtminstone.
När vi vandrade tillbaka genom tallskogen plingade det i min telefon. Det var en orolig veterinär från Canada (min underbara dotter Andréa) som ringde för att höra hur det var med vår åksjuka lilla vän.
Jag sjönk ner med ryggen mot en trädstam och satt sedan där i skogen med hundarna i mitt knä och pratade med min dotter en god stund. Hon längtade efter havet och jag längtade efter henne.
Jag tittade på de åldrande nyponbären och tänkte för mig själv – när de åter står i full blom, då kommer hon kanske hem. Då ska jag ta med henne till den här platsen, för den vet jag att hon älskar. Just här började vi vår lilla vandring i somras. Om det kan man läsa här.
Dagens citat:
”Trots att ingen kan gå tillbaka och börja om från början,
kan vem som helst alltid skapa ett helt nytt slut.”
Glöm aldrig det, att vi är alla och envar ansvariga för hur vi skapar just våra liv.
Även om det är mycket som vi inte kan påverka runt omkring oss, så är vi alltid själva ansvariga för hur vi tänker och reagerar på det. Och våra reaktioner är ju de som bestämmer hur vi mår.
Jag hoppas att var ni än befinner er i livet, så skapar ni det bästa livet som det bara går med just era förutsättningar
Det tänker jag göra, så gott jag kan!
Ha det bäst.
Kram Annika
… och kanske tittar jag in lite senare och sänder er alla lite sköna nyårshälsningar.
Scroll to Top