stenören

Är det vad du verkligen vill?

Hejsan
Nu när min äldsta dotter var hemma de där ynka få dagarna, så hade hon så väldigt mycket att göra.
Hon planerade in en massa och skulle hinna med allt, vara alla till lags … Jag insåg att det kom ju nästan att bli omöjligt.
När hon skulle baka en tårta så undrade jag lite försiktigt om det var vad hon verkligen ville göra de få dagar hon var hemma i Sverige …  ja, för då skulle hon ju naturligtvis baka den där tårtan, men annars …
Såklart var det inte det hon helst ville göra. Hon ville hellre åka en runda till havet. Havet som hon saknat så mycket under det halvår hon varit borta!!
Hon och jag startade dagen tidigt i ottan.
Jag var inkallad på årets militärövning, men till min stora sorg var jag tvungen att åka till Revinge för att sjukanmäla mig istället. Andréa körde för mig dit och vem passade väl bättre än hon, till att besiktiga Johnny när han den här dagen både mönstrade in och ut.
Hoppas alla mina härliga gröna kompisar har haft en bra övning på fältet …
Nästa gång är vi med igen!!
Fast det finns någon mening med allt som sker … nu fick jag en eftermiddag tillsammans med Andréa istället.
Och såklart väntade en promenad längs havet på oss.
Vi stannade bilen på norra parkeringen i Vitemölla och vandrade i sakta mak norrut.
Framme vid Klammersbäck tog vi en skön paus. Min rygg tillät inte den vanliga marschtakten, men jag var så lycklig över att kunna vandra med, och lite smärta får man tåla.
Där vid Klammersbäck, det lilla ensamma trädet och den vinpinade stolen är det så himla vackert.
Jag kan nästan aldrig se mig mätt på den vyn. Jag tror nog Andréa också njöt av en stilla stund där under det lilla trädet.
Vi diskuterade lite om vi skulle vända tillbaka till bilen, men jag ville ju så förtvivlat gärna dra ut på den här stunden.
Jag bet ihop och efterhand som vi vandrade så klingade smärtan av.
Vi passerade den lilla fiskestugan Stenören och vandrade ända bort till Verkeåns utlopp i havet. Den där platsen som är den vackraste jag vet.
Efter att ha vilat en liten stund vandrade vi tillbaka igen.
En sagolik stund, som jag njöt av för fulla muggar.
Jag fångade dagen tillsammans med min dotter, och är så glad att vi valde en stund vid havet.
De flesta av hos har en förställning om att vår tid här är oändlig, evig att vi har obegränsat med tid framför oss. Det är inte riktigt så. Jag tänker ofta på att välja det roliga framför alla ”måsten”. De där måsten är dessutom ofta skapade av mig själv, och ingenting alls som är ett måste egentligen. Om man gör det roliga först, så kan man göra det andra sedan.
Dagens citat:
De som dog igår hade
planer för i morse. Och de
som dog i morse hade planer
för i kväll.
Ta inte livet för givet.
På ett ögonblick kan allt
förändras. Så var förlåtande
och älska med hela ditt hjärta.
Du vet aldrig när den
chansen inte längre finns.
Ha en fin dag.
Kram Annika.

Från Stenören till Haväng

Hej hej
Vill ni fortsätta att följa med på vår vandring den där morgonen då min lilla hund blev åksjuk?
Den kommer här …
Istället för att släppa loss på Ravlunda skjutfält så hamnade vi i Vitemölla.
Efter att ha vilat en stund i den där vackra vindpinade stolen vid Klammersbäck, vandrade vi vidare med siktet inställt på Haväng.
Haväng är en av mina absolut mest älskade platser.
Det spelar ingen roll hur grått och trist vädret är, för Haväng är vackert i alla de former.
Efter bara en liten bit kom vi så fram till den gamla ålaboden som kallas för Stenören.
För en del år sedan träffade jag på en sovande man i den gamla boden, men den här morgonen var där alldeles tomt där, så jag och hundarna kunde stiga in i boden en liten stund.
Stenörens Ålabod lär ha anor ända från mitten av 1700-talet.
Fisket här ägs av Christinehofs gods, men arrenderas ut till fiskare från bygden.
Jag skrev en liten kråka i den gästbok som ligger längst inne i boden, innan vi vandrade vidare.
Ute på stenarna i havet satt sjöfåglarna och såg ut att njuta i vinden. Lite skräp och bråte hade havet spolat upp på stranden och jag önskar att jag haft en påse med för att plocka upp det där skräpet.
Vi passerade det gamla fortet och snart var vi framme vid Verkeån.
Där vid Verkeån vände vi och vandrade i sakta mak hela vägen tillbaka igen.
Lilla hunden Lykke som tidigare mått så illa och varit på vippen att kräkas upp hela sin frukost, hade totalt glömt bort det där och hade nu istället väldigt brått med att försöka plocka i sig kaninlortar längs vår vandringsled.
På kvällen blev jag ju ompysslad av min gulliga dotter Amanda. Inte nog med att hon fixade mina ögonbryn och färgade mina fransar, nej hon envisades med att sätta upp mitt ruffs i en fin frisyr.
Egentligen tycker jag inte att jag känner igen mig själv med håret i en stram fläta, men det är så himla skönt och mysigt att bli lite ompysslad så då fick jag stå ut i den för mig annorlunda frisyren.
Kvällens citat:
Innerst inne i alla vuxna
människor sitter ett litet
barn som skall börja skolan
i augusti.
Jag älskar människor som har nära till sitt barnasinne.
Barn kan vara så himla kloka och utan fördomar. Ibland så mycket klokare än många vuxna.
Jag har fått höra en historia om när man ställde en fråga till ett antal vuxna, och samma fråga till ett antal barn.
Frågan löd:
-Om du fick ett extra öga, var skulle du placera det då?
De flesta vuxna svarade, ”i nacken”, för så lyder talesättet man ofta hör -.”man skulle haft ögon i nacken”.
Vi svarar ofta efter ett inlärt mönster.
Barn däremot, de funderade ut de svar de själva tycker skulle vara bäst. Deras svar blev därför helt utifrån deras egna tankar och fantasier. Något barn svarade: ”på pekfingret!” Åhhh jamen såklart. Där skulle jag också valt att ha mitt extra öga. Så himla praktiskt. Tänk att kunna sticka in sitt finger lite här och där för att kolla!!
I fortsättningen ska jag försöka tänka lite mer fritt, lite mer som barns sätt.
Kram på er
Annika
Scroll to Top