Österlen – Sida 171 – Gylleboannika

Vackert och kallt.

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 11 februari, 2018 / Allmänt, havet, isformationer, köttgryta med apelsin, Vitemölla / 1 minute of reading

Hej hej

Vi har haft många underbart vackra dagar här på Österlen den senaste tiden.

Jobbet förde mig en eftermiddag till Kivik och såklart var jag tvungen att köra en sväng ner om havet. Jag fick se att ”svarte sten” fått mustasch och jag fick njuta av alla andra vackra isskulpturer som naturen skapat.

Någon som inte njuter av isskulpturer, det är min dotter Emmy. Hon är på Bali och njuter av sol och värme istället.

Tack för härlig bilder min fina Emmy ♥

När jag kom hem igen på kvällen till mitt Gyllebo så tände jag fyr i spisen och satte gång med kvällsmaten. En enkel köttgryta på en bit fläskfilé och mycket champinjoner. Lite saft och rivet skal från en apelsin tillsammans med rosmarin fick sätta sin smak på min gryta den här gången.

Mys och mums.

Dagens citat:

Det kommer alltid

en lösning på alla

problem,

ett leende för varje tår

och en kram för

varje sorg.

Ha en fin kväll och kram från mig.

Annika

Dela gärna

Vackert och kallt. Läs mer »

Bästa lindringen vid förkylning.

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 11 februari, 2018 / Allmänt, havet, Knäbäckshusens strand, vintrigt / 3 minutes of reading

Gomorron

Som alltid när jag känner mig krasslig får jag en stark längtan efter att vara ute i friska luften.

Jag kände hur det började killa i näsan och skava i halsen. Ute flödade solen och det var rejält kallt.

Asså – en tur ner till havet måste bara vara bästa medicinen mot förkylningsbaciller resonerade jag.

Friska havsvindar – det måste göra susen.

Mitt älskade Knäbäck.

När jag kommer hit, så mår jag alltid så bra.

Den här dagen var här inte en kotte mer än jag och jag älskar att ha hela härligheten för mig själv.

Mitt i julimånad kör jag aldrig hit. Inte en chans. Då är här fullsmockat av turister. Man kan knappt ta ett steg på stranden utan att råka trampa på någon solbadande kropp. Men det är ok. Turisterna får gärna ha Knäbäck hela juli månad, för jag kan ju köra hit resten av året.

Och aldrig är väl Knäbäck ljuvligare än en kall solig dag i februari!

Den branta trappan ner till stranden var täckt av ett tjockt lager av is. Istapparna hängde vackert ner från räcket. Vågorna slog hårt och nästan besinningslöst upp mot mig där jag stod på det sista steget.

Att försöka ta sig ner på de istäckta stenarna var inte att tänka på, särskilt inte när jag är pinsamt medveten om min egen klumpighet. Nej, det var bara för mig att välja ett annat håll.

Jag vandrade bort till den där branta sandslänten. Den där sandbacken där alla barn springer upp och ner på sommaren. Backen där ungarna i vild förtjusning busar i den solvarma sanden och de vuxna som ligger halvslumrande på sina handdukar nedanför, ilsket ryter: -sluta stänka sand nu ungar …

Den här dagen var backen stenhård av frosten. Men aldrig har väl havet och stranden varit vackrare. Himlen och havet var alldeles djupblått och den friska vinden gjorde gott i mina lungor.

På stranden kunde man se vilka krafter havet besitter. Där låg stora träd som dragits ner från slänten och i sandkanten såg man hur havet slickat i sig av hela sandbacken.

Så vackert i mina ögon, och en mening ringde i mitt huvud … havet ger och havet tar …

Jag vandrade bort till alla de små träden som dragits ut en bit mot havet. Där satt jag en god stund och njöt av den friska luften och av allt det vackra som fanns framför mina ögon.

Allt som hade med förkylning var för stunden som bortblåst.

Eftermiddagssolen flödade och glödde som eld. När jag vandrade tillbaka uppför sandbacken och förbi kapellet där vi gift oss, kände jag en djup tacksamhet till livet.

Allting var så vackert så det nästan gjorde ont i kroppen.

Jag tog en filmsnutt med min telefon och skickade till min dotter i Canada. Jag vet ju hur mycket hon längtar efter havet.

Jag satte tummen för min ena näsborre och snöt mig som en karl, sen körde jag den korta biten hem till Gyllebo igen.

Förkylningen var kvar, det kunde jag känna. Men allting kändes bättre när jag låtit livsandarna leka en stund vid havet.

På kvällen när febern steg något, rotade jag i min pyjamaslåda efter ett lite varmare nattlinne att ta på mig.

Där, underst i lådan låg ett hårt pressat flanellnattlinne som varit min mammas. Doften av mamma Ingrids typiska tvättmedel fanns ännu kvar och det var struket och vikt på ett så noggrant sätt som bara hon brukade göra. För en svindlande minut kändes hon så väldigt nära, trots att det var 4,5 år sedan hon lämnade oss.

Kanske hade jag en anings feber, men jag tyckte nog att hennes svala hand låg på min panna en liten, liten stund …

♥

Dagens citat:

Oftast är det bilden av den vi tror att vi är

eller måste vara

som står i vägen för den vi kan vara.

Njut av dagen på just ert bästa sätt.

Vill ni följa min blogg så är ni varmt välkomna in på min facebooksida där kommer alla uppdateringar.

Den hittar ni här:

Kram och tack för att ni kikade in här.

Annika

Dela gärna

Bästa lindringen vid förkylning. Läs mer »

Tiderna förändras, men än kan det blåsa östan.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 7 februari, 2018 / Allmänt, Kiviks hamn, östan, utegym / 2 minutes of reading

Gokväll.

Det är härligt och friskt när det ”blåser östan” tycker jag.

I helgen körde vi en liten tur, jag och min Stefan.

Stefan säger att han inte är så mycket för havet, trots att han så gott som är född i Kiviks hamn.

Fast hans påstående tar jag med en nypa salt. Jag har nog märkt hur han liksom dras dit allt som oftast, och gärna kör en sväng ner om hamnen, för att kunna se havet och den karaktäristiska strandlinjen som för honom är så välbekant.

-di blåser östan idá, mumlade han när vi körde längs med havet, mest för sig själv tror jag.

Och ja, jag kunde minsann också märka att det blåste rejält!

-di kallar svarte sten for röe sten nu …. konstaterade Stefan kort.

– tsss … röe sten …. fnös han sen med eftertryck och grunnade lite på sin egen kommentar.

–fast di e klart, den e ju rö ju … fortsatte han sin monolog.

Så var det slutpratade om Svarte Sten. Den där underbara stenen som min svärfar har målat av så många gånger. Den där stenen som heter Svarte sten och inte Röde Sten. För det har den gjort i alla tider. Så det så!

Nu är det inte bara stenar som byter namn. Nu har det även inrättats ett utegym där vid Kiviks Hamn.

Om det gymmet har det sagts mycket. Saker som jag inte direkt vill gå in på här. Men människor har haft åsikter kan jag väl säga.

Och ja, vackert är det inte, det där gymmet.

Men säkert …. bra! Och eee … dyrt!

Jag och Stefan körde vidare bort till Vitemölla och dess lilla söta hamn.

Där är i alla fall inga nymoderniteter i form av vuxenlekplatser och annat trams …

Där är bara vackert.

Vi tog vägen förbi idrottsplatsen hem.

Fina Solevi, som utsetts som Sveriges vackraste idrottsplats.

Även om där alltid är bedårande grant, där vid Solevi, så var doften inte särskilt angenäm den här dagen.

Ruttnande tång låg i driver vid strandkanten. Så den här dagen hade Solevi nog kunnat utnämnas till den idrottsplatsen som luktade mest skit också.

Stefan brydde sig inte särskilt mycket om varken lukten eller platsens läge. Istället drömde han sig bort till en annan tid. En tid då han var ung och en, som han påstår själv, lovande fotbollsstjärna

-här har man gjort många strutar, mumlade han förnöjt!

Sen körde vi mot Gyllebo igen.

Dagens citat:

Östanväder och kvinnoträta

börjar med storm och slutar med väta.

Ha en fin kväll och kram på er

från oss.

Annika

Dela gärna

Tiderna förändras, men än kan det blåsa östan. Läs mer »

Vid Österlens mest fotograferade träd.

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 4 februari, 2018 / Allmänt, Djupadahl, Forsamölla / 3 minutes of reading

Gomorgon.

Det var meningen att jag skulle ge mig ut i den tidiga morgonen för en joggingtur i skogen. Men min kropp ville annorlunda. Det är så ibland med min rygg, den sätter sig lite extra på tvären och blir bråkig. Istället fick jag helt enkelt göra något annat.

Jag tog alla hundarna med för en skön vandring vid Forsamölla, och till det där trädet … det där trädet som snart alla människor känner till …

Att köra till Forsamölla är precis en lagom sträcka för min lilla åksjuka hund Lykke. Hon hinner knappt känna av att hon mår illa förrän vi är framme.

Jag brukar köra in mellan de två stora betongfundamenten där det står Forsa på ena sidan och Mölla på den andra. Sedan är det bara en liten bit att ströva för att komma till det vackra vattenfallet.

Som vanligt var vi ute tidigt på morgonen, så vi träffade inte på en enda kotte.

Den här morgonen hade jag och hundarna den här vackra platsen helt för oss själva.

Den här morgonen dånade det från vattenfallet, sådär lite extra högt, och jag tyckte nog att det var mer vatten i ån än vad det brukar vara. Fast sådär är det nog varje år när det börjar våras.

Jag och hundarna klättrade in i den vackra kohagen med sina fina små enebackar.

Än så länge är djuren hemma i sina stall och vi kunden lugnt traska runt här utan att konfronteras med varken en bagge eller någon tjur.

Vi stretade uppför den ganska branta backen. Upp mot Österlens mest fotograferade lilla träd.

Oj, det där trädet är bara så vackert.

Jag och hundarna gick på kornas smala upptrampade stig. Där gick vi på en lång gåsarad och vi såg nog förmodligen ganska roliga ut, jag och mitt lilla följe.

Sedan satt vi där en bra stund och bara andades in de friska vindarna.

Jag skrattade lite åt hunden Johnny vars öron flaxade vilt i vinden. Det såg nästan ut som om han åkte motorcykel.

Jag blickade ut över landskapet och fick en sådan där hissnande känsla i magen.

Jag har en önskan om att få komma till Irland och uppleva landskapet där. Så dum jag är egentligen, det måste ju vara precis lika vackert här.

Tiden går fort när man känner sig lycklig, så ganska snart var det dags att bege sig neråt igen. Och nerför backen går det alltid fortare.

Vi sa hejdå till det lilla trädet.

Dagens citat:

När vi känner oss ledsna

är vår energi kvar i det förflutna …

När vi känner stress och oro

är vi i framtiden med vår energi …

När vi känner lycka, glädje

och uppskattning är vi här och nu …

Ha en fin dag och kram på er.

Annika

Dela gärna

Vid Österlens mest fotograferade träd. Läs mer »

Från Stenören till Haväng

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 29 januari, 2018 / Allmänt, Haväng, Klammersbäck, stenören / 3 minutes of reading

Hej hej

Vill ni fortsätta att följa med på vår vandring den där morgonen då min lilla hund blev åksjuk?

Den kommer här …

Istället för att släppa loss på Ravlunda skjutfält så hamnade vi i Vitemölla.

Efter att ha vilat en stund i den där vackra vindpinade stolen vid Klammersbäck, vandrade vi vidare med siktet inställt på Haväng.

Haväng är en av mina absolut mest älskade platser.

Det spelar ingen roll hur grått och trist vädret är, för Haväng är vackert i alla de former.

Efter bara en liten bit kom vi så fram till den gamla ålaboden som kallas för Stenören.

För en del år sedan träffade jag på en sovande man i den gamla boden, men den här morgonen var där alldeles tomt där, så jag och hundarna kunde stiga in i boden en liten stund.

Stenörens Ålabod lär ha anor ända från mitten av 1700-talet.

Fisket här ägs av Christinehofs gods, men arrenderas ut till fiskare från bygden.

Jag skrev en liten kråka i den gästbok som ligger längst inne i boden, innan vi vandrade vidare.

Ute på stenarna i havet satt sjöfåglarna och såg ut att njuta i vinden. Lite skräp och bråte hade havet spolat upp på stranden och jag önskar att jag haft en påse med för att plocka upp det där skräpet.

Vi passerade det gamla fortet och snart var vi framme vid Verkeån.

Där vid Verkeån vände vi och vandrade i sakta mak hela vägen tillbaka igen.

Lilla hunden Lykke som tidigare mått så illa och varit på vippen att kräkas upp hela sin frukost, hade totalt glömt bort det där och hade nu istället väldigt brått med att försöka plocka i sig kaninlortar längs vår vandringsled.

På kvällen blev jag ju ompysslad av min gulliga dotter Amanda. Inte nog med att hon fixade mina ögonbryn och färgade mina fransar, nej hon envisades med att sätta upp mitt ruffs i en fin frisyr.

Egentligen tycker jag inte att jag känner igen mig själv med håret i en stram fläta, men det är så himla skönt och mysigt att bli lite ompysslad så då fick jag stå ut i den för mig annorlunda frisyren.

Kvällens citat:

Innerst inne i alla vuxna

människor sitter ett litet

barn som skall börja skolan

i augusti.

Jag älskar människor som har nära till sitt barnasinne.

Barn kan vara så himla kloka och utan fördomar. Ibland så mycket klokare än många vuxna.

Jag har fått höra en historia om när man ställde en fråga till ett antal vuxna, och samma fråga till ett antal barn.

Frågan löd:

-Om du fick ett extra öga, var skulle du placera det då?

De flesta vuxna svarade, ”i nacken”, för så lyder talesättet man ofta hör -.”man skulle haft ögon i nacken”.

Vi svarar ofta efter ett inlärt mönster.

Barn däremot, de funderade ut de svar de själva tycker skulle vara bäst. Deras svar blev därför helt utifrån deras egna tankar och fantasier. Något barn svarade: ”på pekfingret!” Åhhh jamen såklart. Där skulle jag också valt att ha mitt extra öga. Så himla praktiskt. Tänk att kunna sticka in sitt finger lite här och där för att kolla!!

I fortsättningen ska jag försöka tänka lite mer fritt, lite mer som barns sätt.

Kram på er

Annika

Dela gärna

Från Stenören till Haväng Läs mer »

Godmorgon Vitemölla

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 29 januari, 2018 / Allmänt, havet, Norra stranden vid vitemölla, sandstrand, Vitemölla / 3 minutes of reading

Hej.

Jag hade bestämt mig för att återigen prova att ge min lilla hund ett åksjukepiller. Den här gången skulle tabletten få verka minst två timmar innan vi satte oss i bilen.

Vi skulle köra till Ravlunda skjutfält, där alla hundarna skulle få springa och busa fritt en liten stund. Så såg min plan ut …

Strax innan Kivik såg lilla Lykke kräkfärdig ut… det var bara att svänga ner till stranden i Vitemölla istället.

Stackars lilla Lykke!! Hon hatar verkligen att åka bil. Det är som två demoner finns i hennes kropp. Den ena vill med på allt roligt, den andra vill bara inte bli sjuk.

Jag tycker så synd om henne. Saliven rinner från mungiporna och hennes ögon blir glansiga som på en bröllopsnatt. Molly ser mest bara skärrad ut och blänger på mig med stora ögon, som för att berätta för mig att något är på tok …

Men Vitemölla är också en fantastisk plats att vandra på såklart, så fick det bli.

Även om vi var tidiga den här morgonen, så var vi inte först. En ensam man strövade en bit framför oss.På himlen kämpade sig solen fram genom de tunga molnen.

Några fiskmåsar bråkade och lekte i strandkanten. Hundarna slängde små ögonkast på dem, men hade betydligt roligare saker uppe i slänten. Där uppe i sandbacken bor det massvis med små kaniner och det hade varit en dröm att få sätta efter dem …

Vi passerade det gamla fortet och kom fram till utloppet för Klammersbäck. Där är så himla vackert. Det blir så fantastiskt fin natur där en bäck mynnar ut i havet tycker jag. Som ett konstverk man bara vill betrakta. I all oändlighet.

Vi tog oss över bäcken och stannade till vid favoritplatsen.

Där hade stolen trillat omkull i januaristormarna. Jag reste den upp och satte mig med småhundarna i knäet och Johnny vid min sida.

Så här borde alla få börja sin dag, tänkte jag!!

Efter en stund vandrade vi vidare … men det får ni följa med på i ett annat inlägg.

Nu måste jag visa lite hur mysigt jag fick det en kväll för några dagar sedan.

Det var när min älskade dotter Amanda kom hem för att sova över hemma hos oss.

Asså, hur lycklig blir man inte som mamma när dottern kommer hem med hela sin hudvårdsväska och säger:

-mamma, jag hade tänkt fixa till dig lite ….

Amanda är ju utbildad hudterapeut och kan det här med skönhetsvård.

Jag fick lägga mig skönt på sängen, sedan noppades det ögonbryn och färgades det fransar.

Så himla mysigt och skönt!

Tack min Mando♥

Dagens citat:

Om vi bygger starka barn

behöver vi inte laga så många

trasiga vuxna.

Ha en fin dag och kärlek till er alla.

Kram Annika

Dela gärna

Godmorgon Vitemölla Läs mer »

Ett vackert hus som vi byggt.

Lämna en kommentar / Österlen, Stefan Hantverkar'n / Av Annika Olsson / 25 januari, 2018 / Allmänt, husbygge, nybyggnation, tegelfasad / 3 minutes of reading

Hej.

Idag tänkte jag visa er ett hus som vårt företag byggde för ungefär sex år sedan.

Det var en period då vår orderingång såg lite dyster ut, och Stefan fick tänka ut något för att ha arbete åt företagets snickare och murare.

Sådär är det i byggvärlden och inget unikt för bara oss. Konjunkturen svänger ganska mycket för alla byggare, och efter många år i branschen så vet vi ju att efter en låg period så kommer alltid en bra tid igen. med mycket jobb.

Vi köpte helt enkelt en fin liten tomt i en av de små fiskebyar som finns här på Österlen. En tomt som ligger så fint intill en liten skogsdunge en bit ifrån havet. Där byggde vi ett vackert hus i egen regi, för att sedan sälja det då det stod klart.

Huset är ritat av en lokal och duktiga arkitekt. Hon heter Gunilla Dahmén, och är inte bara duktig och proffsig, utan väldigt sympatisk och trevlig som person.

Till det här härliga huset valde vi material som var lite utöver det vanliga. Lite exklusivare överlag.

Vår tanke var att hålla oss så mycket som möjligt till naturmaterial och en viktig aspekt var att huset skulle bli så underhållsfritt som möjligt.

Här på Österlen är nästan alla nya hus murade, putsade hus som går i stil med skånelängor. Eller så är det hus med olika sorters träpanel. De kräver ju ett visst underhåll med tiden i form av målning såklart.

Vi valde istället att sätta en fin fasadtegel, där våra murares yrkeskunskap verkligen kom till sin rätt.

Ett hantverk som kräver både skicklighet och erfarenhet.

Jag älskar verkligen de små fina kuporna på taket som ger så mycket ljus och rymd på ovanvåningen.

Alla fönsterpartierna är aluminiumbeklädda, då vi även där tänkte på att det skulle vara underhållsfritt.

Den vita dörren som syns på fotot här ovanför, är bara en provisorisk dörr som satts i tills bygget nästan är klart. Det för att de vackra entredörrarna inte ska ta skada under byggtiden.

Vi valde att köpa entrédörr från ett lokalt snickeri där vi också köpte den otroligt vackra innertrappan.

Dörren är en så kallad ”Simrishamnsdörr” och kommer från Vitaby Trappan som är ett företag som jag verkligen kan rekommendera

Invändigt är huset också tilltalande och vackert. Naturmaterial på golven och murade, putsade innerväggar.

På ovanvåningen är taken vitmålad träpanel och hela huset känns gediget och rejält. Köket är av fabrikatet Marbodal och den vackra trappan kommer som sagt från Paul i Vitaby.

En TV reporter var i huset för att göra en intervju med Stefan och hans första ord när han steg in genom dörren var:

-Wowww, det här känns verkligen att det är ett riktigt hus …

Och jag förstod verkligen vad han menade. ”Kataloghus” i all ära, men det är inte alla nybyggda hus som får den där rejäla känslan som det blir när allting byggs upp på plats för hand.

När huset var sålt och jag gjorde en resultatberäkning över hela bygget, så skulle det visa sig att det inte var någon särskilt bra affär för oss. Men jag tycker inte att alla resultat bör räknas i pengar.

Jag väljer att vara glad och tacksam för att vi kunde ha kvar vår duktiga personal och de kan känna sig trygga med att vi gör allt för att de ska ha sina arbeten kvar.

Allting bör inte räknas i kronor och öron här i livet.

I huset bor nu ett trevligt par som gav oss fortsatt förtroende med att bygga förråd och carport i anslutning till det vackra lilla huset.

Mer information om mitt och Stefans byggföretag hittar ni här.

Dagens citat:

Undvik att såga i sågspån

eftersom det redan är

sågat …

med andra ord,

sluta älta.

Allting som händer här i livet får man se som lärdomar, och det är så spännande och kul att se vad livet har för lärdomar framöver.

Ha en fin dag.

Kram Annika

Dela gärna

Ett vackert hus som vi byggt. Läs mer »

En vintersöndag i januari.

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 22 januari, 2018 / Allmänt, Rörums backar, vinterlandskap, Vitemölla / 2 minutes of reading

Gokväll.

Så slog vintern till här hos oss på Österlen.

Fast fördelningen på snön blev inte riktigt som den brukar.

Simrishamn och dess omnejd, som normalt brukar stå utan snö, fick den här helgen föräras av ett tjockt täcka av vitt fluff. Brösarp och de norra delarna fick snopet stå utan den här gången.

Man vet liksom aldrig riktigt med vintern här på Österlen, och det är så fantastiskt.

Men vi i Gyllebo tassade ju som sagt upp till ett sagolandskap. Och jag – jag har ju både julgran och julstjärnor kvar på sina ställen … för ser det ut som jul, så kan det gott få vara kvar tycker jag.

Trots att jag varit ute och rumlat precis hela natten, och missat hela min välbehövliga skönhetssömn, så var jag pigg och åkte gladeligen iväg på ett helt annat sorts party den här dagen. Jag undviker ju oftast reklam här på bloggen … men jag kan säga så mycket som att det handlade om plastburkar…

En massa människor kröp ut ur sina hus och stugor för att njuta av all den härliga snön.

Rörums alla backar var fulla av glada pulkaåkare, och det såg så härlig ut. Jag hoppas att varenda unga fick chansen till lite härlig vinteraktivitet den här söndagen.

I Vitemölla avtog vinterkänslan, och på stranden låg bara lite vitt puder.

Nej, den här dagen gjorde den lilla byn Vitemölla inte riktigt själ för sitt namn. Den här dagen hade namnet ”Gråmölla, passat bättre.

På kvällen när jag kom hem ifrån mitt party med en massa underbart glada tjejer så avslutade jag dagen med min käre make.

Halvnakna tassade vi ut på den uppskottade gången i trädgården och kröp ner i det varma, sköna spabadet. Asså, det är en lisa för både kropp och själ!

Efteråt somnade jag som en prinsessa och tog igen all sömn som gått förlorad.

Livet är allt bra skönt ändå.

Dagens citat:

Det finns en bra väg till glädje…

… att sluta bekymra sig över det

man inte kan påverka.

Ha en fin kväll och tack alla ni som hälsat på här inne på min blogg idag.

Kram Annika

Dela gärna

En vintersöndag i januari. Läs mer »

En herre att lite på och pågakalas.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 22 januari, 2018 / Allmänt, fluffigsnö, gylleboskogen, vinterlandskap / 2 minutes of reading

Hejsan.

En herre man alltid kan lita på och som aldrig gör mig besviken, det är den vackert röda domherren.

För ett par dagar sedan fick jag syn på honom vid mitt fågelbord. Han brukar vara ganska skygg och han visar sig väldigt sällan.

Men, när man väl får syn på honom så kan man alltid känna sig säker på att vintern är i antågande.

Den här gången hade han rätt – igen.

Då när jag fick syn på honom så skyndade jag mig såklart in efter min kamera.

Det blev ingen mästarbild, men jag fick i alla fall ett litet foto på honom där han satt lite halvgömd i skydd av fågelbordet. Den vackraste fågeln jag vet.

Jag har varit på en sådan där rejäl grabbfest som håller på nästintill hela natten och som man får kramp i hela magen av alla skratt. En sådan herrfest som kanske inte alla kvinnor får äran av att vara med på …

Mer bör och ska nog inte skrivas, men jag vill passa på att tacka kvällens värd för en härlig fest .

Tack från mig!

Det var vid halv fem på morgonen, när vi körde hem från festen, som vintern slog till.

Över hela Österlen snöade det ymnigt och det kändes som att köra i ett sagolandskap.

Efter bara två timmars sömn var jag såklart tvungen att skutta ur sängen för att njuta av den underbara vintern som kommit under natten.

Allting ser så vackert ut när det ligger inbäddat i vitt fluff. Fast det förstås, vårt vita staket ser ju en aningens tråkigt ut med den gröna ton som börjat framträda alltmer tydligt det senaste året.

Nåväl, det finns en utomordentligt produkt som heter ”Grönfri”. Det får bli en omgång med den, och sedan lite ny vit färg. Det får bli ett av vårens projekt.

Dagens citat:

Ett föredöme är bättre än tusen argument.

Idag känner jag mig något, lite trött och sliten. Åldern tar ut sin rätt, och jag känner att jag inte är tjugo år längre.

Men en rolig fest blir man aldrig för gammal för.

Ha en fin dag.

Kram Annika

Dela gärna

En herre att lite på och pågakalas. Läs mer »

Hårda, kalla vindar vid det lilla attefallshuset

Lämna en kommentar / Österlen, Stefan Hantverkar'n / Av Annika Olsson / 18 januari, 2018 / Allmänt, attefallshus, nybyggnation / 3 minutes of reading

Hejsan.

Det finns de som påstår att det inte finns någonstans som man kan frysa så mycket som man kan på Österlen. Vänner jag känner, som bott i kalla Norrland i hela sitt liv, häpnar över vilka isande vindar vi kan ha här ner i södra Sverige. En kyla som tränger ända in i märgen. Om det stämmer eller ej, vill jag låta vara osagt.

Riktigt Österlenkallt var det dock den där dagen då jag hälsade på våra grabbar som var i full färd att bygga på det lilla attefallshuset.

Ute på havet gick vågarna höga med sitt vita skum på toppen. Eller som vi alltid brukar säga – ”det gick vita gäss på havet”

Grabbarna snickrade glatt på när jag kom för att hälsa på dem och ta mina bilder.

Som alltid ser det mycket större ut när reglarna kommer upp och man får en blick för hur det ska komma att bli.

Förut när det bara fanns en platta på marken så kunde jag inte föreställa mig att det skulle bli ett helt hus. Visserligen ett väldigt litet hus.

Snickare är ett tåligt släkte. I ur och skur eller sol och hetta, så jobbar de målmedvetet på.

Fast egentligen tror jag att det är nyttigt för hälsan. Att vistas utomhus i alla väder är säkerligen jättebra för människokroppen.

Med rätt kläder och utrustning så klarar man sig långt.

Aldrig mår jag ju själv så bra som efter fyra dygn ute i fält.

Själv var jag utrustad i tjock täckjacka och mössan långt nerdragen över öronen. Ett stenkast från det lilla huset finns den härliga sandstranden och det oändliga havet.

Jag tänkte lite på det där om att börja vinterbada … men bestämde mig snabbt för att sådant måste ske under mer kontrollerade former. Kroppen måste nog tillvänjas och någon handduk hade jag inte heller med mig!

Och såklart av hänsyn till pågarna. Som chefens fru och tillika företagets kontorist bör jag nog inte ränna naken på en byggarbetsplats, även om det gäller en viktig utmaning …

När jag kom upp från min lilla strandtur var arbetet i full gång. Det sågades träbitar för glatta livet, och alltihopa såg ut ungefär som då jag var liten och byggde höga torn av tändstickor. Fast detta bygge skulle klara betydligt starkare vindar än mina tändstickbyggnationer, det var jag fullständigt övertygad om.