Vitemölla

Hejsan.

I torsdags strålade solen från en klarblå himmel och vi fick en liten föraning om den vår som komma ska. Det svaga fågelkvittret lät både underbart och nykommet.

Stefan, som så sakta börjar må lite bättre, och även behöver få upp flåset litegrann, var med på noterna när jag ville åka en sväng till havet.

Molly, Lykke och Penny var såklart också med. De tre lurvtottarna hoppade, skällde och var som vanligt fulla av bus.

Vi valde att åka ner till Vitemölla där vi vandrade norrut, mot Haväng och det ensamma trädet. Det där kända trädet som vi varit vid så många gånger förut och förevigat lika många gånger. Trädet med sina karaktäristiska stolar under och som blivit en av många symboler för just Österlen. Ja, här låg det nu på sidan, som om det tappat fotfästet och bara lagt sig ner för att vila lite.

Jag har sett att varje år så har havet tagit en liten del av sanden som funnits runt trädets rötter. Att det till sist gick som det gick när stormen Babet kom, ja det var kanske ingen överraskning direkt.  Men många människor blev ledsna och ville försöka rädda trädet… Beslutet blev dock att bara låta allting vara som det nu är. Klokt tycker jag.

Allting är föränderligt, och ingenting vara någonsin för evigt. Jag tror att om man bara kan vila i den vetskapen, så står man sig stark inför livets alla tvära kast och förgängligheter.

I stället för att gräma mig alltför mycket över den liggande tallen så upptäckte jag något annat spännande i vattenbrynet. Några träbitar stack upp ifrån sanden och vid närmare betraktelse så tyckte vi nog att det liknade vraket efter en båt. Spännande.

Om vår gissning egentligen var rätt, ja det har jag faktiskt ingen aning om. Men en sak som är helt säker, det är att havet tar och havet ger – alltid och kommer alltid att göra!

Dagens citat:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Kanske det bästa citatet av dem alla, sinnesrobönen!

Ha en fin söndag.

Kram Annika