Vid Österlens mest fotograferade träd.

Gomorgon.
Det var meningen att jag skulle ge mig ut i den tidiga morgonen för en joggingtur i skogen. Men min kropp ville annorlunda. Det är så ibland med min rygg, den sätter sig lite extra på tvären och blir bråkig. Istället fick jag helt enkelt göra något annat.
Jag tog alla hundarna med för en skön vandring vid Forsamölla, och till det där trädet … det där trädet som snart alla människor känner till …
Att köra till Forsamölla är precis en lagom sträcka för min lilla åksjuka hund Lykke. Hon hinner knappt känna av att hon mår illa förrän vi är framme.
Jag brukar köra in mellan de två stora betongfundamenten där det står Forsa på ena sidan och Mölla på den andra. Sedan är det bara en liten bit att ströva för att komma till det vackra vattenfallet.
Som vanligt var vi ute tidigt på morgonen, så vi träffade inte på en enda kotte.
Den här morgonen hade jag och hundarna den här vackra platsen helt för oss själva.
Den här morgonen dånade det från vattenfallet, sådär lite extra högt, och jag tyckte nog att det var mer vatten i ån än vad det brukar vara. Fast sådär är det nog varje år när det börjar våras.
Jag och hundarna klättrade in i den vackra kohagen med sina fina små enebackar.
Än så länge är djuren hemma i sina stall och vi kunden lugnt traska runt här utan att konfronteras med varken en bagge eller någon tjur.
Vi stretade uppför den ganska branta backen. Upp mot Österlens mest fotograferade lilla träd.
Oj, det där trädet är bara så vackert.
Jag och hundarna gick på kornas smala upptrampade stig. Där gick vi på en lång gåsarad och vi såg nog förmodligen ganska roliga ut, jag och mitt lilla följe.
Sedan satt vi där en bra stund och bara andades in de friska vindarna.
Jag skrattade lite åt hunden Johnny vars öron flaxade vilt i vinden. Det såg nästan ut som om han åkte motorcykel.
 Jag blickade ut över landskapet och fick en sådan där hissnande känsla i magen.
Jag har en önskan om att få komma till Irland och uppleva landskapet där. Så dum jag är egentligen, det måste ju vara precis lika vackert här.
Tiden går fort när man känner sig lycklig, så ganska snart var det dags att bege sig neråt igen. Och nerför backen går det alltid fortare.
Vi sa hejdå till det lilla trädet.
Dagens citat:
När vi känner oss ledsna
är vår energi kvar i det förflutna …
När vi känner stress och oro
är vi i framtiden med vår energi …
När vi känner lycka, glädje
och uppskattning är vi här och nu …
Ha en fin dag och kram på er.
Annika
Dela gärna

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Scroll to Top