Österlen

Sandhammaren.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Jag känner mig absolut inte redo för hösten ännu. Såklart kan jag tänka mig att tända levande ljus och krypa upp i min soffhörna om vädret busar till sig någon dag. Men ännu vill jag ta vara på så mycket av tiden utomhus som det bara går.
Och när sedan hösten kommer på riktigt, då ska jag plocka fram alla underbara sommarminnen som finns i form av foto. Härliga bilder på sommarn som gått.
Ett av mina minnen är dagen då vi trotsade motviljan med att trängas med turisterna och ändå for ner till Sandhammaren.
Som vanligt parkerade människor som huvudlösa idioter där vid stranden.
Jag kan inte för mitt liv förstå den ekvationen. Många av de som vistas på stranden vill se vältränade och slimmade ut. Förmodligen betalar många av dem dyra pengar för gymkort och personliga tränare. Men när det handlar om att behöva gå någon kilometer för att komma till en underbar strand, då blir det plötsligt väldigt jobbigt…
Ja, rasen människa är besynnerlig.
Eftersom Stefan inte kunde gå så långt på grund av sin fot, så släppte vi av honom på vändplanen och körde sedan någon kilometer tillbaka för att ställa bilen på den ganska stora parkeringsplatsen inne i skogen.
Det var en underbar sommardag och inte alls så farligt med en härlig promenad. Vackert är där ju också vid Sandhammaren.
Den dagen då vi var där så gick vågorna höga. Människor badade, skrattade och busade och jag höll ett vakande öga på min dotter när hon slängde sig i böljan den blå.
Här i sydöstra Skåne är det ibland mycket förrädiskt att bada på grund av luriga strömmar. Varje år är det någon stackars människa som får sätta livet till, och det känns så onödigt.
Dagens citat:;
Det där med att ha ett ”inre barn”…
Jag har snarare än inre äldre dam
som säger opassande saker, avskyr oväsen
och vill sova klockan 20.00
Ha en härlig dag och fortsätt att njuta av den svenska sensommaren ännu ett tag, för sen har vi höst och vinter så länge.
Kram Annika
Dela gärna
     

Sandhammaren. Läs mer »

Nu återerövrar jag min strand.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Underbara Knäbäck.
Hejsan.
Den här sommaren har det varit helt galet. Ja nästan hemskt att besöka våra stränder här hemma.
Aldrig förr har jag sett så här mycket turister på Österlen.
Det är såklart bra, det förstår jag väl. Ja åtminstone för alla näringsidkare. Men långt där inne i mitt hjärta så trivs jag inte alls med det.
Den sista varma dagen som jag var ledig, steg jag upp i gryningen och gav mig iväg till den strand som jag undvikit hela sommaren. Mitt älskade Knäbäck.
På den lilla parkeringen fanns där bara en enda liten ledig plats kvar för min bil. Jag slängde ett sorgset ögonkast på den översvämmade soptunnan med ett stort glasberg av flaskor sidan om sig. Hur man kan åka till en sådan vacker plats och sedan bära sig åt som svin, det övergår mitt förstånd.
Tyst tassade jag ner för trapporna till den ljuvliga stranden.
Fylld av harmoni och vällust sjönk jag ner på min strandstol och slöt ögonen. Jag älskar verkligen den här platsen.
Platsen där jag vågade säga ja till kärleken, platsen vi båda tycker så mycket om. Knäbäckshusens strand.
 Men lagom när stranden var överfylld med människor så tornade regnmolnen upp sig på himlen.
Jag kände mig nöjd för dagen och packade raskt ihop mina saker. Jag hade fångat de bästa timmarna på dagen. Och allt sorl från människor överröstade ändå havets brus och mina egna tankar. Hemmets lugn lockade mer.
På trappan vände jag mig sakta om och blickade ner på stranden. Som vanligt hade vattnet börjat stiga som det alltid gör efter lunch.  Det där är ett naturligt fenomen, men jag vill gärna tänka mig att det är havet som själv schasar bort alla människor.
Om bara några veckor är platsen så gott som öde och tom. Då ska jag återvända med mina hundar och njuta till fullo. Kanske plocka skräp efter andra, för det förtjänar mitt vackra Knäbäck.
Dagens citat:
Om du tror att du inte
har någonting med jordens
problem att göra, då är du
ett av dem.
Ha det fint.
Kram Annika
Föresten …. allt det här bråket som råder lokalt här … huruvida Ystad hör till Österlen eller ej …
För mig får turisterna gärna tro att Ystad är en del av Österlen och åka dit där istället … i alla fall  alla de som grisa ner så väldigt.
Dela gärna
     

Nu återerövrar jag min strand. Läs mer »

Blomsterhav på Djupadahl

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , / 3 minutes of reading
Hejsan
Aldrig har det väl varit vackrare där på Djupadahl än i år…
…eller jo, det är förstås alltid lika vackert där tycker jag.
Men i år är det som om alla blommorna har en djupare färgnyans och som om allting blommar lite rikligare. Åtminstone de blommor som älskar torkan.
Naturligtvis har jag förnyat mitt stammiskort. Då kan man komma och gå där på gården lite mer som man vill.
Och till min stora glädje har min cykel fått en helrenovering i sommar, med nya däck och ny kedja. Nästa gång tar jag cykeln genom skogen dit. Bra cykelparkering finns det ju.
Den här dagen hade jag min ”halte Stefan” med som sällskap. Eftersom han inte kan gå några längre sträckor så fick jag muta honom med kaffe och tilltugg. När det handlar om mat och godsaker då är min Stefan aldrig svårövertalad.
Jag köpte kaffe och mandelbakelser till oss och såg till att vi hamnade behagligt i skuggan invid ett växthus.
-mmmmm …. rikted Zoegakaffe, sa Stefan njutningsfullt, när han slurpade i sig den första klunken kaffe.
Så kilade jag och försåg Stefan med ytterligare lite extra påtår för att sedan själv vandra runt lite på egen hand i den ljuvliga trädgården.
-sitt du nu här älskling och njut, sa jag, innan jag slank iväg in i en gång av mjukt fårull.
 På långt håll kunde jag höra ”Fru Linderöd” där hon låg, flåsande och fisande, i den varm solen.
Vid hennes juver puffade ett gäng ganska stora kultingar högljutt, ivriga att få släcka törsten den här varma dagen.
Inne i tomatdjungeln blev jag grön av avund. Ja Gustavs tomatodling slår ju min egen med hästlängder. Fast jag hade såklart inte förväntat mig något annat heller.
Utanför växte sallad, lök och annat i vackra rader. Allting så välskött och fint. Det där är nog Maries verk tänkte jag när jag tassade vidare.
 I ett lummigt hörn av trädgården hittade jag gårdens nykomlingar. Påfågelparet Påvel och Pålette.
Att det var ett surt och krängt äkta par, det kunde jag förstå av skylten som varnade för att gå dem för nära.
Men vem blir inte sur med en spegel som gör en sådär ful och bred i nyllet …
Så vandrade jag vidare i den ljuvliga trädgården. Djupt försjunken i mina tankar planerade jag för min egen lilla täppa. Jag skulle minsann också ta fröer från mina vallmon och hänga mina chilisar på tork.
Avkopplad slog jag mig ner på bänken i skuggan vid dammen.
-åhhh tänk här skulle jag suttit med min älskling och bara njutit tänkte jag…
Så stelnade jag förskräckt till och kom att tänka på att honom hade jag ju placerat borta vid ett växthus för en bra stund sedan …
Med stora kliv travade jag kvickt dit bort, och tänk, där satt han snällt kvar med sitt kaffe, även om minen inte direkt var särskilt road.
Dagens citat:
När hjärnan går vilse i livet
så stanna upp och låt
hjärtat visa vägen.
Om hjärnan är kartan så
är hjärtat kompassen.
Ha en fin dag och en stor kram från mig.
Annika
Dela gärna
     

Blomsterhav på Djupadahl Läs mer »

En underbar sommarkväll i Kåseberga

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hej hej
Vilka fantastiska kvällar vi haft den här sommaren.
De flesta kvällarna har vi varit hemma i vår egen lilla täppa. Värmen och min halte gubbe har gjort att det varit mest bekvämt för oss att njuta vid poolen.
Men en kväll var vi i Kåseberga och njöt med våra vänner.
Det är så himla mysigt där i Kåseberga.
När jag var ung så brukade jag vara där på deras stora hamnfest. Jösses så trevligt det var. Då hade de flesta hamnar här på Österlen sina egna hamnfester dit traktens alla ungdomar åkte.
Numera är det lite mer tyst och stillsamt. Och så är det betydligt mer turister att trängas med.
När man kommer till Kåseberga så måste man såklart äta fisk. Det hör liksom till, och en massa goda rätter finns det att välja på. Helst skulle jag önskat att jag fick en liten smakbit av dem alla.
Mitt val föll tillslut på en underbart god Wallenbergare med mos. Mums fillibabba!
Alkoholfri öl lär ha fått ett försäljningsrekord i år.
Jag älskar det!, att kunna njuta av ölens goda smak, men ändå behålla sin hjärna skärpt och klar.
Annat var det då jag var här på de där hamnfesterna. Då på den tiden var det mer ruset och yrseln jag strävade efter. Då såg man till att ”tanka in” rejält innan man kom fram till festen, eftersom ruset skulle hålla i sig hela kvällen.
Det är väl tur att vissa saker ändras och växer till sig med åren.
Men fasligt roligt hade jag, det kan jag inte sticka under stolen med…
Vi hade en egen liten ”Emil i Lönneberga” med oss den här kvällen i Kåseberga.
En ljuvlig liten unge med tusen frågor.
När vi alla var mätta och nöjda så placerade vi halte Stefan på en bänk och strosade stilla en runda i Kåsebergas lilla hamn. Vilken fantastisk kväll!
Kvällens lärdom:
…halta gubbar blir inte där man sätter dem!
Dagens citat:
När livet gått på ett tag och
man tittar tillbaka och minns,
så är det ofta några stunder
av ömhet och kärlek som
värmer mest.
…och kanske även en och annan galen hamnfest på Österlen finns kvar där i det suddiga minnet…
Ha en fin dag och kram.
Annika
Dela gärna
     

En underbar sommarkväll i Kåseberga Läs mer »

Det vackraste av Österlen.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hejsan
Jag älskar verkligen vår underbara natur här på Österlen. Här finns liksom lite av allting.
Här finns havet med sina vita sandstränder och det otroliga ljuset. Här finns skogen som är så vacker så det gör ont. Här finns hedar och ängar. Och de små underbara fiskesamhällen…
I fjor vandrade jag och mina döttrar en del av etapperna på Österlenleden.
I år har jag inte kunnat få med mig en enda kotte som vandringssällskap. Men det gör inget. Naturen är ju egentligen det enda sällskapet jag behöver.
Naturligtvis valde jag min favoritsträcka. Den mellan Kivik och Brösarp.
I ett behagligt lunk vandrade jag på under den gassande solen.
I Haväng stannade jag och fikade lite, innan jag fortsatte min stilla och tysta vandring.
Till sist nådde jag min hembyggd Brösarp. Där slog jag mig ner vid mamma Ingrids grav för att invänta min privatchaufför Stefan.
Vill ni kika på fler bilder från den här etappen av Österlenleden så finns det ett inlägg här.
På kvällen passade det sedan bra att fylla på energiförrådet.
Ett fantastiskt ställe att käka pizza på är Gårdens Café och Vedugn i Simrishamn. Så himla gott.
Och så himla mycket turister.
Eftersom där var fullt på innergården så fick vi sitta och blicka ut över Apotekarns underbara blomstersortiment.
Och såklart kunde jag inte motstå att köpa en av de ljuvliga frilandshibiskusarna de sålde där. En ljusblå variant som jag tyckte skulle passa förträffligt i närheten av den ljust röda som jag redan har i min trädgård.
Vi njöt av den underbara kvällen, vi njöt av de goda pizzorna och av den fantastiska personalen.
När Stefan sedan betalt och vi skulle gå vidare, undrade vår servitör lite blygt om vi varit där förut eftersom han tyckte sig känna igen oss.
-nää, svarade Stefan lite eftertänksamt.
– men ja har vadd harr och satt opp ditta, fortsatte han och knackade lite på glasväggen där vi satt.
-å pizzaugnen harr har vi åsse bytt forr nårra vickor sin…
Sådär är det ofta när Stefan är klädd i andra kläder än sina vanliga byggarkläder. Ingen känner riktigt igen honom.
Dagens citat:
En meningsfull tystnad är
alltid bättre än meningslösa
ord.
Ha en riktigt fin dag och en stor kram från mig.
Annika
Dela gärna
     

Det vackraste av Österlen. Läs mer »

Tastecelebration Residence

2 kommentarer / Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Gomorron.
Ni som har följt mig ett tag och ni som känner mig, ni vet ju att jag älskar min barndoms lilla plats på jorden. Christinehof.
För en tid sedan hamnade jag åter där i mina älskade hemtrakter.
Den här gången var det i ett stort fantastiskt hus, ett hus där jag lekt och busat så många gånger när jag var barn.
Den ståtliga och vackra jägmästarbostaden på Christinehof.
På sociala medier hade jag under våren snappat upp att det blivit ett litet gårdshotell och restaurang här i det pampiga huset. Och den driftiga kvinna som nu höll i trådarna här var ju inte vem som helst, utan det var en tjej som verkligen också har sina rötter just här. Isabel Brummer som faktiskt är uppvuxen i just detta huset.
Såklart var jag tvungen att åka hit och kika och äta lite lunch.
Så otroligt vackert och vilken känsla att sitta där på den stora trappan och speja ut över Kullamad och Christinehofs vackra landskap.
Nu var det inte bara huset och platsen som tog andan ur mig den här dagen.
Maten!! Mmmm ….
Vår lunch var så fantastiskt god och så vacker. För visst gör det mycket på sig när maten även är vacker.
-man äter med ögonen också, sa alltid min mamma Ingrid.
När jag satt där på trappan och åt min ljuvliga mat så sköljde minnena över mig. För mitt inre kunde jag se mig själv och min klasskompis hänga där borta över planket och retas med den man som bodde här en gång för länge sedan. Han älskade nog vårt bus lika mycket som vi gjorde, om inte mer.
Sedan var det dags att tacka för oss.
Men innan vi for vidare så var jag bara tvungen att smyga upp bakom buskarna och kika på den gamla klockstapeln som vi lekt vid som barn.
Hit kommer jag definitivt att åka igen. Till Isabel Brummer och hennes Jägmästarbostad.
Kanske kan jag få tillfälle att sova över på hotellet, för tänk att få vakna här igen en gång. Det skulle vara så fantastiskt. Att kanske få tassa ut en morgon och njuta av naturen och kanske få se de ståtliga kronhjortar som finns här i trakten.
Vill ni också åka hit, hemsidan hittar ni här.
På hemvägen stannade vi till och köpte lite gotter hos Cake Cowboy. Mannen som står för så mycket kärlek i Kivik. Kärlek till choklad, men också till människor.
 Dagens citat:
Livet är dagarna som går,
se till att det blir
dagar du minns.
Ha en fin dag och kram från mig.
Annika
Dela gärna
     

Tastecelebration Residence Läs mer »

Rör inte vår Änglamark!

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , / 3 minutes of reading
Hej.
Efter snart tjugo år är det dags igen.
Dags att kämpa för vårt vackra Österlen och för den gruvdrift som återigen hotar vårt underbara landskap.
Jag minns hur många människor slöt samman då för 19 år sedan. Jag minns att det hölls en stödgala på Christinehofs slott  mot gruvdriften på Österlen. Jag stod i inträdet några timmar den där dagen.
Allt det där minns jag tydligt, men sedan blev det liksom tyst och allt föll i glömska när det inte blev någon grävning av.
Men nu är det plötsligt dags igen. Som ett bryskt uppvaknande stod det plötsligt klart att Bergsstaten med bergsmästaren i spetsen, redan har gett klartecken åt ett nystartat brittiskt företag att göra provtagningar på två ställen här på vårt Österlen. Bara en lite bit från Gyllebo.
Återigen ryckte vår handlingskraftige greve ut och sammankallade i förra veckan till ett protestmöte på Christinehofs slott.
I Sverige har vi en minerallag som tycks vara uråldrig. Ärende i denna lag handläggs av bergsstaten och beslutas av bergsmästaren.
Alltså, redan här tycker jag det hörs som rena 1600-talet.
Det land och den mark som du står som lagfaren ägare till, den marken kan bergsstaten helt enkelt ta beslut om att någon annan har rätt att gräva upp.
Det området som idag är hotat av det här ”gruvintresset” är en ganska stor del av vårt vackra Österlen.
Och redan nu har två ställen fått tillåtelse till att göra provtagningar efter grundämnet vanadin.
(Här illustrerat av Ninni Ahlsell.)
Till förra veckans protestmöte kom en brokig skara människor.
Förutom greven själv, var det politiker, nunnor, markägare, journalister och såklart sådana som jag själv, enkla människor med ett stort hjärta för mitt Österlen.
Alla med samma intresse, att värna om vår underbara plats på jorden.
En plats där vi är beroende av jordbruk, skogsbruk, turism … inte av att engelsmän kommer hit och gräver upp alltsammans.
För första gången det här valåret kunde jag höra en samling politiker från vänstern till högern, där precis alla var överens i en fråga. Det här måste stoppas!
Varför lagen inte gjordes om då för 19 år sedan, det kunde förstås ingen av dem förklara, även om de alla tycktes vara överens om att så skulle ha gjorts. Men gjort är gjort, om än i gyllene byxa – heter det ju….
Som jag förstod det så finns inte mycket mer att göra än att gå samman till protest. Eniga och så många människor som möjligt.
-kanske krävs det precis som för tjugo år sedan, lite civil olydnad, sa Calle. En timmerbil som fått bensinstopp mitt ute i skogen. Ett stort lass stock som ”oturligt” nog vält omkull lite ”olämpligt”.
-civil olydnad, fortsatte vår underbara greve, jag är i alla fall inte rädd för att göra det igen!
Jag älskar verkligen vår Calle, för de orden. För att han stolt och fast tänker fortsätta kämpa för vårt underbara landskap.
Sagolandet och himlajorden där vi har våra rötter och vårt levebröd!
Och kanske är det vårt enda hopp – lite civil olydnad, att stå i vägen, kedja fast sig vid en grävskopa.
Räkna med mig också – civil olydnad det har jag nog fallenhet för det känner jag i hela kroppen.
På facebook finns en nystartad sida i kampen mot gruvorna på Österlen.
Den hittar ni här. Gå gärna in och stöd vårt Österlen!
(Eventuella faktafel i texten ovan är mina, bara mina.)
Efter en givande kväll vid ”mitt” älskade slott åkte jag och Stefan hem till mitt underbara Gyllebo där ett gäng hundar väntade.
Dagens citat:
Det bästa sättet att förutsäga framtiden
det är att skapa den.
Ha det bra alla kära ni.
Kram Annika
Dela gärna
     

Rör inte vår Änglamark! Läs mer »

Lite aldrig på någon som är full.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , / 2 minutes of reading
Hej hej
Jag tänkte bara kika in här med en klagan.
Det gäller den där blodmånen som utlovades för några dagar sedan.
När den stora sensationen skulle gå av stapeln så var jag redo. När kvällen kom så blängde jag förtvivlat upp i skyn efter den där stora månen som alla talat om.
Det var en väldigt vacker och fin solnedgång, men någon måne såg jag inte röken av. Än mindre av planeten Mars, som man också skulle ha möjlighet att få se.
Kanske hade månen blivit blyg av all uppståndelse tänkte jag, och höll sig därför gömd bakom trädtopparna. Men fast jag tog bilen och körde ut där det var fritt fält, så gick den uslingen inte att se.
Jag gav upp och körde hem och kröp till sängs.
Prick klockan tolv vaknade jag upp igen av att något lyste mig i ögonen. Månen. Och den såg ut precis som en vanlig måne som var full. Vilken flopp.
Trots att jag kunde se att den inte alls var röd och vacker som den lovat, så gick jag sömndrucken upp och knäppte ett par halvtaskiga bilder på den. Som bevis på hur lurad jag blivit liksom.
Nej nu vet jag. Månen är väl som alla andra som är fulla – opålitliga, skrytsamma med en tendens att överdriva saker och ting. Fulla månar kan man då inte lita på.
Men det förstås, det kvittar hur full vår måne är, för han sluddrar aldrig, vinglar eller ramlar omkull och det får vi väl ändå högakta honom för.
Och en väldigt vacker solnedgång måste jag medge att jag fick se.
Kvällens citat:
Tänk när vi står på månen och säger:
-åhhh vilken vacker fulljord det är ikväll.
Ha en fin kväll.
Kram Annika
Dela gärna
     

Lite aldrig på någon som är full. Läs mer »

Oskrivna lagar på en loppis.

Lämna en kommentar / Allmänt, Österlen / Av / / / 4 minutes of reading
Hejsan
Som många vet så älskar jag att gå på loppisar. Särskilt byaloppisar här på Österlen. Sådana där som de lokala idrottsföreningarna anordnar och där man vet att pengarna går till byns ungdomar.
Men jag måste tyvärr säga att min loppiskärlek mer och mer får sig en törn.
I fjor fick jag uppleva att det stals saker redan innan loppmarknaden hade börjat. Inte var det vilket skräp som helst som stals, utan lite mer fina saker som många människor gått och kikat på. Plötsligt var förmålen bara borta och försvunna.
Hela två gånger i fjor hörde jag att det hade hänt och jag fick bara en otäck illamåendekänsla.
Samtidigt blev jag heligt förbannad.
Vid dessa loppisar jobbar ett antal glada optimistiska människor helt ideellt med att samla ihop, ställa iordning och sälja saker. Allt för att ungdomarna i byn ska kunna spela fotboll och ha något meningsfullt att göra. De gör helt enkelt ett jättejobb för sin by, och så går andra människor och stjäler för egen vinning skull. Äckligt.
För ett tag sedan var jag på loppis i Kivik, och då stod det klart för mig att även de oskrivna reglerna förändrats genom åren.
Jag trodde i min enfald att man kunde lägga ett bud på en vara och sedan stå kvar vid just sin sak för att antingen betala det pris man erbjudit, eller eventuellt köpslå ifall det fanns fler intressenter. Men nej, sådär funkar det inte alls längre. Det fick jag bittert erfara när jag var intresserad av ett bord där på loppisen.
Nu ska man tydligen inte stå kvar vid varan längre utan man måste se till att hänga efter säljaren för att så fort som möjligt sträcka fram pengarna och betala för sin grej, det pris han hunnit skriva på en lapp. Det spelar ingen roll att säljaren är flera rader bort och egentligen inte har den blekaste aning om vad han tar betalt för eller om det finns fler som vill lägga bud.
Den här dagen hade jag en bra slant i min ficka. Jag brukar tänka att det gör inget om det blir lite dyrare, jag hade ju ändå tänkt att gynna idrottsföreningen eftersom det är en av våra lokala byar och vi gärna vill sponsra dem lite extra då.
Men trots att jag klart och tydligt bjöd över på det här bordet innan marknaden ens hade öppnat, så var där en dam som var så fräck att hon kvickt ilade flera rader bort till en säljare och betalade sitt betydligt lägre pris till honom. Sedan kom hon ångande tillbaka med en klisterlapp som det stod SÅLD på. Både jag och en annan dam blev väldigt snopna för sådana där regler hade vi då aldrig hört talas om. Vi stod ju där vid bordet för att bjuda mer så fort någon hade tid att komma…
-men sådär kan det väl inte gå till, undrade jag försiktigt.
-jag bor här, spottade damen mig i ansiktet, så jag kan reglerna.
 

Ja tydligen är reglerna sådana nu för tiden, fick jag höra. Det berodde på att de var för lite personal.

Istället för att säljarna sakta vandrar fram och tar betalt efterhand för möblerna där spekulanterna väntar, så ska kunderna springa iväg och så snabbt som möjligt betala för grejer som loppissäljaren inte har någon som helst koll på.
Så dåliga regler!!! Det blir ju inte mindre jobb för säljarna på det här viset. Det blir bara mindre pengar i deras kassa.
Betydligt roligare var det borta vid tavlorna.
Där stod båda min svågrar och sålde tavlor för glatta livet. Bröderna Olsson i full action.
Genast blev jag erbjuden en tavla som fick mungiporna att åka i höjden igen.
Helt underbar, även om jag inte tyckte att jag hade någon vägg över till just den.
Nu gick vi inte helt lottlösa från marknaden. Under tiden som jag fick mina fiskar varma av surkärringen som köpt ”mitt” bord, så fyndade Stefan en liten byrå till vårt kommande gästrum.
Sedan körde vi hem till svärmor Karin och drack kaffe. Hon bor ju också där PÅ Kivik, som de fina folket säger.
Ja alltid lär man sig något nytt, och den här dagen lärde jag mig lite nya lagar och regler om just loppisar.
Helst åker jag själv till Brösarps loppis. Där är det ordning och reda och klara och tydliga regler tycker jag.
Där har Kivik mycket att lära…
… lite retas jag såklart nu, eftersom Stefan är en Kiviksgrabb och jag en Brösarpstös så råder det ofta lite internt gnabb, men ett visst mått av allvar…
Dagens citat:
Bli inte imponerad av:
pengar
antal vänner
utbildning
titlar
Bli istället imponerad av:
generositet
integritet
ödmjukhet
vänlighet
Ha en härlig dag och kram
Annika
Dela gärna
     

Oskrivna lagar på en loppis. Läs mer »

En lat dag på stranden.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan
Jag och Stefan njöt av livet en hel dag på stranden för ett tag sedan.
Med min vanliga ”sommarsallad” nerpackad i kylväskan fick vi en underbar dag och jag passade på att ta mitt andra dopp i havet det här året. I alla fall i Östersjön.
Så här i semestertider så är det alldeles för mycket människor på ”vår” vanliga strand för att jag ska trivas där.
Vi har ungefär tio minuters bilfärd ner till Österlens vackraste pärla, nämligen Knäbäck. Men så här års är det ingen rolig plats att vara på tycker jag. Människor parkerar helt utan hänsyn och respekt och på stranden måste man nästan ligga packad som en sardin i en burk. Jag gillar inte stämningen där just nu.
Istället brukar vi köra en bit norrut, där det är betydligt mindre människor, men precis lika behagligt och skönt.
På radion hörde jag återigen en röst som nämnde något om årets varmaste dag. Och nog var det varmt alltid.
Jag och Stefan slängde oss i böljan direkt.
Det kan höras galet, men jag har faktiskt inte varit nersänkt med kroppen i havet sedan den där dagen då jag vinterbadade i februari. Trots att det nu säkert var tjugo graders temperaturskillnad på vattnet mot den gången, så tyckte jag ändå att det var ganska kylslaget.
Alla vet ju att sjön suger, och aldrig smakar väl mat och kaffe så himmelskt gott som när man är vid havet.
Med en mättande sallad och en hemmagjord dressing njöt vi i fulla drag.
Mätta låg vi sedan bara där och njöt. Havet låg nästan alldeles stilla och vågornas kluckande gjorde oss båda sömniga. Inget annat ljud hördes än naturens egna ljud.
Jag låg en lång stund och blängde upp i himlen och iakttog de föränderliga molnen. Jag njöt av havet, av vinden och av den varma mjuka sanden.
Dagens citat:
Be aldrig om ursäkt
för hur du känner.
Det vore som att be
om ursäkt för att
vara människa.
Ha en fin dag.
Kram Annika
Dela gärna
     

En lat dag på stranden. Läs mer »

Rulla till toppen