christinehofsslott

Olssons och Berggrens matvandrar.

Hejsan.

Att hitta på saker ute i vår natur, det är helt i  min smak. Att matvandra med vänner, det är en sådan sak man kan göra och som alltid bara blir lyckat.

Här på Österlen arrangeras lite sådana evenemang nu har jag sett. Men man kan göra sin alldeles egna matvandring också. Det gjorde vi förra helgen.

Välförsedda med allehanda skrovmål träffades vi i min hembyggd. Vid Christinehofs slott möttes vi. Planen var en femrätters meny, så ekologiskt och närodlat som möjligt. Som de skåningar vi är, så var vi såklart hungriga direkt.

Första rätten var en ”himmagjord” laxbakelse rullad i egenhändigt krossade ostbågar.

Till det drack vi en himmelskt god cider från Tosterup.

När första rätten var uppäten var det dags för lite vandring.

Vi passerade underbara Borstakärr som är en artrik och alltid lika vacker plats att besöka.

Fast såhär vackert har det inte alltid varit här. När jag var barn så fanns det ett vildsvinshägn här istället. Det var å andra sidan väldigt spännande att vara här och mata vilda grisar istället.

Vi strövade vidare och njöt av Christinehofs vackra natur.

Kramades gjorde vi såklart, men bara inom respektive familj. För förstås så tänkte vi på folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Så kom vi fram till den charmiga lilla ”åttakanten” och ett åldrat naturkonstverk.

Då var det dags för rätt nummer två. Det blev en god kavring med ostkräm, lite lök och rökt älghjärta. Till det smaskade vi i oss lite rökta ölkorvsbitar, även de från vilda djur i skogen. Mer närproducerat blir det nästan inte. Så himla gott!!

Sedan vandrade vi vidare, men det får ni läsa om i ett senare inlägg.

fortsättning följer.

Dagens citat:

Det är inte allt som kan räknas som räknas, och inte allt som räknas som kan räknas.

Men att ”femrätters” är mycket mat, det borde vi kunna räknat ut.

Kram på er från mig, Annika

Christinehof öppnade för säsongen.

Hejsan.

Förra helgen var det dags för Christinehofs slott att slå upp portarna för årets säsong.

Vi välkomnades av ”Christinas Vänner” som för dagen var iklädda vackra tidstypiska kläder.

Därefter höll Elisabeth Olsson Berg ett kort tal om sina personliga minnen från slottet och från sin barndom.

Sedan var tiden inne… vi skulle få ta del av den film som spelades in förra sommaren. Den där dagen då jag träffade min barndomsvän och vi tillsammans åkte för att bli intervjuade inför minnesfilmen …. mer om den dagen kan ni läsa HÄR.

 

Att se sig själv sådär på filmduk, var förstås lite läskigt. Fast det var så himla kul att få ta del av alla andras minnen av just den här platsen.

Det bästa med den här minnesfilmen har varit att jag åter fått kontakt med min barndomskompis.

Om det idag är Christinas Vänner som huserar på det gula slottet, så var det kanske Calles Busungar som höll till där på det glada -70 talet …. som i en rosa dröm …

Blir någon sugen att ta del av den här minnesfilmen så kommer den att visas hela sommaren för alla och envar.

Dagens citat:

När man var liten och hade två hemtelefoner och kunde tjuvlyssna på när syskonet snackade i telefon. Sen råkade man andas för högt och då jävlar tog det hus i helvete.

Ja, tänk så mycket minne som finns, som bara ploppar fram när någon påminner lite grann om den där tiden.

 

Ha det gott och kram.

Annika

Slottet jag äger.

Hej.

Christinehof, mitt älskade fina slott! Slottet som är mitt, åtminstone i hjärtat!

Såklart är jag ingen lagfaren ägare. Slottet är en fideikomiss och ägs som alltid, av familjen Piper.

Jag är född och uppvuxen ett stenkast härifrån och har spenderat en stor del av min barndom runt det här gamla slottet. Häftigare lekplats får man leta efter.

När jag var barn så var slottet rosa och på gräsmattan stod en gammal brandbil. På vintern kunde man åka kana nerför de isiga stenräckena, även om det inte var så positivt för byxbaken.

Det var en massa gamla minnen som sköljde över mig den morgonen då jag och hunden Johnny var här.

Åttakanten, huset där vi som barn hittade på så mycket bus. Bus som vuxna nog inte hade gillat. Det där bör vara glömt och preskriberat vid det här laget. Fast det är nog mest naturen jag älskar av allting här.

Jag slutar nog aldrig älska det här gamla slottet och den här underbara platsen. Såklart ruvar Christinehof på långt mer gamla minnen än jag själv. Om dess historia kan man googla. Gör det någon gång, för den är väldigt intressant.

Jag minns när det okantade staketet runt slottet var alldeles nytt. Nu är det mjukt av mossa och av åldrande. Jag undrar om mina ålderstecken syns lika tydliga på mig? Då hoppas jag att de åtminstone är lika vackra.

Som en liten hälsning kikade solen fram för en liten stund i den annars jämngråa dagen.

Dagens citat:

När du vet ditt sanna värde kan ingen någonsin få dig att känna dig värdelös.

Ha en fin dag och glöm inte att visa lite extra kärlek idag. Och har ni inget bra utflyktsmål inför helgen, så kan jag varmt rekommendera en vandring i ekoparken.

Annika

 

Rör inte vår Änglamark!

Hej.
Efter snart tjugo år är det dags igen.
Dags att kämpa för vårt vackra Österlen och för den gruvdrift som återigen hotar vårt underbara landskap.
Jag minns hur många människor slöt samman då för 19 år sedan. Jag minns att det hölls en stödgala på Christinehofs slott  mot gruvdriften på Österlen. Jag stod i inträdet några timmar den där dagen.
Allt det där minns jag tydligt, men sedan blev det liksom tyst och allt föll i glömska när det inte blev någon grävning av.
Men nu är det plötsligt dags igen. Som ett bryskt uppvaknande stod det plötsligt klart att Bergsstaten med bergsmästaren i spetsen, redan har gett klartecken åt ett nystartat brittiskt företag att göra provtagningar på två ställen här på vårt Österlen. Bara en lite bit från Gyllebo.
Återigen ryckte vår handlingskraftige greve ut och sammankallade i förra veckan till ett protestmöte på Christinehofs slott.
I Sverige har vi en minerallag som tycks vara uråldrig. Ärende i denna lag handläggs av bergsstaten och beslutas av bergsmästaren.
Alltså, redan här tycker jag det hörs som rena 1600-talet.
Det land och den mark som du står som lagfaren ägare till, den marken kan bergsstaten helt enkelt ta beslut om att någon annan har rätt att gräva upp.
Det området som idag är hotat av det här ”gruvintresset” är en ganska stor del av vårt vackra Österlen.
Och redan nu har två ställen fått tillåtelse till att göra provtagningar efter grundämnet vanadin.
(Här illustrerat av Ninni Ahlsell.)
Till förra veckans protestmöte kom en brokig skara människor.
Förutom greven själv, var det politiker, nunnor, markägare, journalister och såklart sådana som jag själv, enkla människor med ett stort hjärta för mitt Österlen.
Alla med samma intresse, att värna om vår underbara plats på jorden.
En plats där vi är beroende av jordbruk, skogsbruk, turism … inte av att engelsmän kommer hit och gräver upp alltsammans.
För första gången det här valåret kunde jag höra en samling politiker från vänstern till högern, där precis alla var överens i en fråga. Det här måste stoppas!
Varför lagen inte gjordes om då för 19 år sedan, det kunde förstås ingen av dem förklara, även om de alla tycktes vara överens om att så skulle ha gjorts. Men gjort är gjort, om än i gyllene byxa – heter det ju….
Som jag förstod det så finns inte mycket mer att göra än att gå samman till protest. Eniga och så många människor som möjligt.
-kanske krävs det precis som för tjugo år sedan, lite civil olydnad, sa Calle. En timmerbil som fått bensinstopp mitt ute i skogen. Ett stort lass stock som ”oturligt” nog vält omkull lite ”olämpligt”.
-civil olydnad, fortsatte vår underbara greve, jag är i alla fall inte rädd för att göra det igen!
Jag älskar verkligen vår Calle, för de orden. För att han stolt och fast tänker fortsätta kämpa för vårt underbara landskap.
Sagolandet och himlajorden där vi har våra rötter och vårt levebröd!
Och kanske är det vårt enda hopp – lite civil olydnad, att stå i vägen, kedja fast sig vid en grävskopa.
Räkna med mig också – civil olydnad det har jag nog fallenhet för det känner jag i hela kroppen.
På facebook finns en nystartad sida i kampen mot gruvorna på Österlen.
Den hittar ni här. Gå gärna in och stöd vårt Österlen!
(Eventuella faktafel i texten ovan är mina, bara mina.)
Efter en givande kväll vid ”mitt” älskade slott åkte jag och Stefan hem till mitt underbara Gyllebo där ett gäng hundar väntade.
Dagens citat:
Det bästa sättet att förutsäga framtiden
det är att skapa den.
Ha det bra alla kära ni.
Kram Annika

Att minnas ett slott och en sagolik barndom.

Hejsan
I veckan har jag haft ett alldeles särskilt möte. Ett möte med min barndomsvän. Min första kompis som jag spenderade massor av tid tillsammans med när jag var barn. Min granne och min vän Annelie.
Det var när de efterlyste personer som hade minnen ifrån Christinehofs slott, som jag tog mig i kragen och tog kontakt med min barndomsvän.
På det där slottet och i dess omgivningar har vi tillbringat hela vår barndom och en stor del av vår uppväxt.
Sådär långt ute i skogen hände det inte så värst mycket spännande saker, så vi fick helt enkelt se till att skapa lite action på egen hand. Och med ett helt slott som lekplats, fanns det massor att hitta på bara man hade fantasi. Och fantasi det hade vi i överflöd, så en massa bus och galenskaper hände genom åren. Förmodligen till många vuxnas förskräckelse.
På de senaste trettio åren har Annelie och jag bara setts en enda gång, och det var som hastigast på en marknad.
Nu hade vi bestäm träff för att hinna prata lite i lugn och ro, innan det var dags för oss att bli filmade med våra minnen på slottet.
På en välkänd plats för oss båda, sågs vi den här soliga dagen.
Och hon var sig precis lik. Lilla fina Annelie.
Efter en liten kaffetår tog vi en promenad runt Alunbruket. Vi vandrade på de vägar och stigar som för oss var så välkända. Stigar där vi som barn farit fram i vild fart sååå många gånger.
Att träffa en bardomskamrat efter snart trettio år är bara så fantastiskt.
Det finns så mycket som finns gömt i minnet och i hjärtat. Så mycket som vi med små skratt hjälptes åt att påminna varandra om.
Tiden sprang så fort och snart var det dags för oss att köra den korta sträckan in till slottet. Den korta vägen då vi passerade båda våra två barndomshem.
En väg som är så väldigt vacker. Allén in till Christinehofs slott.
Väl inne på slottet var det dags för filminspelning. Det där hade vi förträngt lite grann. Att ensam sitta och prata i en halvtimme om saker som man mindes från slottet, var egentligen inget vi var sugna på, men vi är tuffa och gjorde det ändå.
Först ut var jag. Och så här bakefter minns jag knappt vad jag pratade om.
De där filmerna och dokumentationerna kommer att ställas samman och visas nästa år på ett vernissage på slottet.
Det blev väl som det blev, och jag pratade om hyss och bus som vi hittat på genom åren.
När det sedan var Annelies tur att filmas, så passade jag på att smyga runt och kika lite på vårt välkända gamla slott.
Efteråt fick vi välja något att äta. Såklart hade de glass som hette Pipers glass. Och såklart hade även greve Piper själv kommit för att berätta om sina minnen. För är det någon som bör ha minnen av slottet så är det ju såklart Calle Piper.
När jag och Annelie sakta vandrade mot parkeringen tänkte jag för mig själv att Calle Piper må vara den lagfarne ägaren till det här slottet, men i hjärtat är det vårt slott, mitt och Annelies. Vårt älskade Christinehof.
Tack min fina barndomsvän. Tack fina goa Annelie för att du tog dig tid att träffas och göra det här tillsammans med mig.
Vi ses snart igen.
Dagens citat:
En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker
om dig.
Att man går skilda vägar händer många goda vänner. Livet kommer liksom emellan och det kommer saker i vägen. Men det finns inget som är så underbart som att ses igen. Att ta det där steget och verkligen träffas. Så underbart och härligt.
Ha en fin dag och kram
Annika

Hemma på mammas gata.

Hejsan.
i min barndom bodde vi knappast vid någon gata … nej vi bodde så mycket bättre.
Vi bodde vid ett slott!!
I helgen när jag och Stefan var iväg på lite ärende, så passade vi på att köra en sväng till mina gamla barndomstrakter.
Där vid Christinehof, där är så fantastiskt vackert. Som barn såg jag inte det på samma vis. Då var slottet och dess omgivning som en enda stor lekpark för mig. Som ett enda gigantiskt äventyrsland.
Idag kan jag istället se den bedårande skönheten som finns där i byggnaderna och naturen.
Vi passerade den lilla kyrkan där jag både blivit döpt och konfirmerad. Finns det någon kyrka som ligger vackrare … ja såklart gör de det. Men för mig är det den allra vackraste lilla kyrkan i hela världen.
Andrarums kyrka.
Ett stenkast från slottet ligger mitt barndomshem, Skoghem. En stor mäktig tegelbyggnad som var mitt hem i väldigt många år.
På vår väg till Christinehof såg vi vackra svanar som låg i en vattensamling. Det var både knölsvan och sångsvan som samsades i samma lilla pöl.
Det är först nu i vuxen ålder som jag förstår hur bortskämd jag egentligen varit med allt djurliv inpå husknuten. Att mitt liv varit så berikat med alla vilda djur så nära. En gåva jag är så tacksam för.
Om mitt liv var rikt på vilda djur, så var det kanske desto fattigare på kompisar. Att växa upp ute i skogen betyder ju att man inte har ett helt gäng vänner utanför dörren precis. Men jag hade en kompis … och egentligen behöver man bara en enda!!
Tack Annelie, för allt jag fick uppleva med dig och för att du vågade hänga med på alla mina påhitt. Jag tyckte så mycket om dig, kanske sa jag aldrig det …
Den här eftermiddagen när vi svängde in till Christinehofs slott var det som om hela slottet lyste upp över att få se mig. Jag tror nog att det där slottet hade det lite roligare när jag bodde där, då när vi hittade på alla halvgalna hyss där.
På den tiden var det målat i en rosa, barnslig färg. Som rosa marsipan ungefär. Nu är det färglagt i en guldgul mogen kulör. Det är som om slottet blivit vuxet nu, liksom jag.
Vid parkeringen kan man ana den lilla grusväg som ledde från slottet till vårt hus. Den där vägen som nästan bara postmannen använde när jag var barn. Nu är den helt överväxt och inte ens en liten stig längre.
På hemvägen tog vi den slingrande kastanjeallén. Den där lilla vägen som jag cyklade varendaste dag till skolbussen. Den där allén där jag kände igen precis vartenda träd.
Den här dagen yrde snön och jag kunde precis minnas hur det var att gå där efter en hel skoldag…
Dagens citat:

Det vi får är det vi lever av.

Det vi ger är det vi lever för.
Kanske ett utflyktstips till någon som aldrig besökt Christinehof och dess ekopark. Där är en storslagen natur och numera är där helt fritt från små vilda töser som riggar fällor åt turisterna …
Jag hoppas ni alla får en underbar dag.
Kram Annika
Scroll to Top