sommar2018

Sandhammaren.

Hejsan.
Jag känner mig absolut inte redo för hösten ännu. Såklart kan jag tänka mig att tända levande ljus och krypa upp i min soffhörna om vädret busar till sig någon dag. Men ännu vill jag ta vara på så mycket av tiden utomhus som det bara går.
Och när sedan hösten kommer på riktigt, då ska jag plocka fram alla underbara sommarminnen som finns i form av foto. Härliga bilder på sommarn som gått.
Ett av mina minnen är dagen då vi trotsade motviljan med att trängas med turisterna och ändå for ner till Sandhammaren.
Som vanligt parkerade människor som huvudlösa idioter där vid stranden.
Jag kan inte för mitt liv förstå den ekvationen. Många av de som vistas på stranden vill se vältränade och slimmade ut. Förmodligen betalar många av dem dyra pengar för gymkort och personliga tränare. Men när det handlar om att behöva gå någon kilometer för att komma till en underbar strand, då blir det plötsligt väldigt jobbigt…
Ja, rasen människa är besynnerlig.
Eftersom Stefan inte kunde gå så långt på grund av sin fot, så släppte vi av honom på vändplanen och körde sedan någon kilometer tillbaka för att ställa bilen på den ganska stora parkeringsplatsen inne i skogen.
Det var en underbar sommardag och inte alls så farligt med en härlig promenad. Vackert är där ju också vid Sandhammaren.
Den dagen då vi var där så gick vågorna höga. Människor badade, skrattade och busade och jag höll ett vakande öga på min dotter när hon slängde sig i böljan den blå.
Här i sydöstra Skåne är det ibland mycket förrädiskt att bada på grund av luriga strömmar. Varje år är det någon stackars människa som får sätta livet till, och det känns så onödigt.
Dagens citat:;
Det där med att ha ett ”inre barn”…
Jag har snarare än inre äldre dam
som säger opassande saker, avskyr oväsen
och vill sova klockan 20.00
Ha en härlig dag och fortsätt att njuta av den svenska sensommaren ännu ett tag, för sen har vi höst och vinter så länge.
Kram Annika

Nu återerövrar jag min strand.

Underbara Knäbäck.
Hejsan.
Den här sommaren har det varit helt galet. Ja nästan hemskt att besöka våra stränder här hemma.
Aldrig förr har jag sett så här mycket turister på Österlen.
Det är såklart bra, det förstår jag väl. Ja åtminstone för alla näringsidkare. Men långt där inne i mitt hjärta så trivs jag inte alls med det.
Den sista varma dagen som jag var ledig, steg jag upp i gryningen och gav mig iväg till den strand som jag undvikit hela sommaren. Mitt älskade Knäbäck.
På den lilla parkeringen fanns där bara en enda liten ledig plats kvar för min bil. Jag slängde ett sorgset ögonkast på den översvämmade soptunnan med ett stort glasberg av flaskor sidan om sig. Hur man kan åka till en sådan vacker plats och sedan bära sig åt som svin, det övergår mitt förstånd.
Tyst tassade jag ner för trapporna till den ljuvliga stranden.
Fylld av harmoni och vällust sjönk jag ner på min strandstol och slöt ögonen. Jag älskar verkligen den här platsen.
Platsen där jag vågade säga ja till kärleken, platsen vi båda tycker så mycket om. Knäbäckshusens strand.
 Men lagom när stranden var överfylld med människor så tornade regnmolnen upp sig på himlen.
Jag kände mig nöjd för dagen och packade raskt ihop mina saker. Jag hade fångat de bästa timmarna på dagen. Och allt sorl från människor överröstade ändå havets brus och mina egna tankar. Hemmets lugn lockade mer.
På trappan vände jag mig sakta om och blickade ner på stranden. Som vanligt hade vattnet börjat stiga som det alltid gör efter lunch.  Det där är ett naturligt fenomen, men jag vill gärna tänka mig att det är havet som själv schasar bort alla människor.
Om bara några veckor är platsen så gott som öde och tom. Då ska jag återvända med mina hundar och njuta till fullo. Kanske plocka skräp efter andra, för det förtjänar mitt vackra Knäbäck.
Dagens citat:
Om du tror att du inte
har någonting med jordens
problem att göra, då är du
ett av dem.
Ha det fint.
Kram Annika
Föresten …. allt det här bråket som råder lokalt här … huruvida Ystad hör till Österlen eller ej …
För mig får turisterna gärna tro att Ystad är en del av Österlen och åka dit där istället … i alla fall  alla de som grisa ner så väldigt.

En underbar sommarkväll i Kåseberga

Hej hej
Vilka fantastiska kvällar vi haft den här sommaren.
De flesta kvällarna har vi varit hemma i vår egen lilla täppa. Värmen och min halte gubbe har gjort att det varit mest bekvämt för oss att njuta vid poolen.
Men en kväll var vi i Kåseberga och njöt med våra vänner.
Det är så himla mysigt där i Kåseberga.
När jag var ung så brukade jag vara där på deras stora hamnfest. Jösses så trevligt det var. Då hade de flesta hamnar här på Österlen sina egna hamnfester dit traktens alla ungdomar åkte.
Numera är det lite mer tyst och stillsamt. Och så är det betydligt mer turister att trängas med.
När man kommer till Kåseberga så måste man såklart äta fisk. Det hör liksom till, och en massa goda rätter finns det att välja på. Helst skulle jag önskat att jag fick en liten smakbit av dem alla.
Mitt val föll tillslut på en underbart god Wallenbergare med mos. Mums fillibabba!
Alkoholfri öl lär ha fått ett försäljningsrekord i år.
Jag älskar det!, att kunna njuta av ölens goda smak, men ändå behålla sin hjärna skärpt och klar.
Annat var det då jag var här på de där hamnfesterna. Då på den tiden var det mer ruset och yrseln jag strävade efter. Då såg man till att ”tanka in” rejält innan man kom fram till festen, eftersom ruset skulle hålla i sig hela kvällen.
Det är väl tur att vissa saker ändras och växer till sig med åren.
Men fasligt roligt hade jag, det kan jag inte sticka under stolen med…
Vi hade en egen liten ”Emil i Lönneberga” med oss den här kvällen i Kåseberga.
En ljuvlig liten unge med tusen frågor.
När vi alla var mätta och nöjda så placerade vi halte Stefan på en bänk och strosade stilla en runda i Kåsebergas lilla hamn. Vilken fantastisk kväll!
Kvällens lärdom:
…halta gubbar blir inte där man sätter dem!
Dagens citat:
När livet gått på ett tag och
man tittar tillbaka och minns,
så är det ofta några stunder
av ömhet och kärlek som
värmer mest.
…och kanske även en och annan galen hamnfest på Österlen finns kvar där i det suddiga minnet…
Ha en fin dag och kram.
Annika

Vad hände med lilla Lykke – svaret på gåtan.

Hej hej
Jag tror mig nu vara säker på vad som egentligen hände min lilla hund Lykke.
Då när hon plötsligt bara skrek till en morgon i trädgården.
Då när hon och hennes kompis Molly sprang och busade och jag för en stund tittade bort. Då när hon sedan låg och flåsade en hel dag med smärtor i bakdelen och mot ryggslutet. Mer om det kan ni läsa här.
Jag har varje dag varit extra noggrann med att visitera och genomsöka min lilla hund. Hennes tecken liknar inte alls de som en hund med diskbråck har, och hon leker lika vilt och springer precis som vanligt igen.
Nu när jag kammar och pysslar om henne, så är hon precis som vanligt igen.
Men redan då när allt hände, så hade jag en svag tanke om att det kunde vara ett stick av något slag. Hon verkade rädd och snodde runt och jag grubblade på om någonting bitit henne.
Redan samma dag som allt hände så badade jag av henne nätt och försiktigt ifall det kommit någon broms eller elak myra in i hennes päls. Men inte kunde väl en liten insekt göra så väldigt ont en hel lång dag  i så fall??
För någon dag sedan gick jag i trädgården, ungefär på den plats där Lykke började skrika. Det var då jag såg dem. Bålgetingarna.
Uppe i den söta lilla fågelholken hade de tagit över boet sedan fåglarna flyttat ut och var i full färd med att bygga igen hålet som de tydligen tyckte var för stort. Utanför svärmade några stycken lite halvslött.
För en tvåkilos liten hund kan nog ett sådant stick kännas rejält mycket!
Bålgetingar är ganska vanlig här i Gyllebo. De är inte lika aggressiva som de vanliga getingarna och de går inte lika lätt till attack. Deras bo kan bli ganska stora, ja nästan som fotbollar.
Vi är rädda om våra bålgetingar och har hellre dem än en stor svärm vanliga getingar.
Min mamma sa alltid att ett bålgetingstick var mycket farligare än ett vanligt getingstick. Hon pratade om att sju stick dödade en häst.
Men jag tror egentligen inte att det är så mycket värre eller farligare. Men såklart om man är allergisk och överkänslig, som min mamma var, fast då är inga getingstick särskilt bra….
Fast jag letat som en galning igenom hela Lykkes päls så har jag inte direkt kunnat hitta något stick eller svullnad. En enda gång tyckte jag att jag kände som en liten knuta, men som den livliga lilla hund hon nu är så sprallade hon till och for runt.
Livet tuffar på som vanligt här hos oss. Småhundarna mår bra och njuter av livet. Bålgetingarna får bo kvar i sin holk för de är trots allt väldigt fredlig små liv.
Ja det förstås… Johnnyhunden har börjat halta på en baktass. Som om han får ont när han varit i vila, då når benet inte riktigt ner till golvet när han går.
Kanske en ålderskrämpa, kanske något annat, kanske bara en sträckning, men jag tror att det gör ont i hans knä….
Ja alltid är det något när man lever med ett gäng djur.
Så passar det väl med lite tips på att slippa stressen…

Fyra sätt att minska din stress:

  1. Släpp tron på att du måste finnas där för allt och alla.
  2. Allting måste inte göras perfekt.
  3. Be om och acceptera hjälp från andra.
  4. Sortera ut vad som verkligen är viktigt.

Om det andra inte löser sig så är det ingen katastrof.

Ha det fint och kram på er.

Annika

En lat dag på stranden.

Hejsan
Jag och Stefan njöt av livet en hel dag på stranden för ett tag sedan.
Med min vanliga ”sommarsallad” nerpackad i kylväskan fick vi en underbar dag och jag passade på att ta mitt andra dopp i havet det här året. I alla fall i Östersjön.
Så här i semestertider så är det alldeles för mycket människor på ”vår” vanliga strand för att jag ska trivas där.
Vi har ungefär tio minuters bilfärd ner till Österlens vackraste pärla, nämligen Knäbäck. Men så här års är det ingen rolig plats att vara på tycker jag. Människor parkerar helt utan hänsyn och respekt och på stranden måste man nästan ligga packad som en sardin i en burk. Jag gillar inte stämningen där just nu.
Istället brukar vi köra en bit norrut, där det är betydligt mindre människor, men precis lika behagligt och skönt.
På radion hörde jag återigen en röst som nämnde något om årets varmaste dag. Och nog var det varmt alltid.
Jag och Stefan slängde oss i böljan direkt.
Det kan höras galet, men jag har faktiskt inte varit nersänkt med kroppen i havet sedan den där dagen då jag vinterbadade i februari. Trots att det nu säkert var tjugo graders temperaturskillnad på vattnet mot den gången, så tyckte jag ändå att det var ganska kylslaget.
Alla vet ju att sjön suger, och aldrig smakar väl mat och kaffe så himmelskt gott som när man är vid havet.
Med en mättande sallad och en hemmagjord dressing njöt vi i fulla drag.
Mätta låg vi sedan bara där och njöt. Havet låg nästan alldeles stilla och vågornas kluckande gjorde oss båda sömniga. Inget annat ljud hördes än naturens egna ljud.
Jag låg en lång stund och blängde upp i himlen och iakttog de föränderliga molnen. Jag njöt av havet, av vinden och av den varma mjuka sanden.
Dagens citat:
Be aldrig om ursäkt
för hur du känner.
Det vore som att be
om ursäkt för att
vara människa.
Ha en fin dag.
Kram Annika
Scroll to Top