Sandhammaren.
Hejsan.
Jag känner mig absolut inte redo för hösten ännu. Såklart kan jag tänka mig att tända levande ljus och krypa upp i min soffhörna om vädret busar till sig någon dag. Men ännu vill jag ta vara på så mycket av tiden utomhus som det bara går.
Och när sedan hösten kommer på riktigt, då ska jag plocka fram alla underbara sommarminnen som finns i form av foto. Härliga bilder på sommarn som gått.
Ett av mina minnen är dagen då vi trotsade motviljan med att trängas med turisterna och ändå for ner till Sandhammaren.
Som vanligt parkerade människor som huvudlösa idioter där vid stranden.
Jag kan inte för mitt liv förstå den ekvationen. Många av de som vistas på stranden vill se vältränade och slimmade ut. Förmodligen betalar många av dem dyra pengar för gymkort och personliga tränare. Men när det handlar om att behöva gå någon kilometer för att komma till en underbar strand, då blir det plötsligt väldigt jobbigt…
Ja, rasen människa är besynnerlig.
Eftersom Stefan inte kunde gå så långt på grund av sin fot, så släppte vi av honom på vändplanen och körde sedan någon kilometer tillbaka för att ställa bilen på den ganska stora parkeringsplatsen inne i skogen.
Det var en underbar sommardag och inte alls så farligt med en härlig promenad. Vackert är där ju också vid Sandhammaren.
Den dagen då vi var där så gick vågorna höga. Människor badade, skrattade och busade och jag höll ett vakande öga på min dotter när hon slängde sig i böljan den blå.
Här i sydöstra Skåne är det ibland mycket förrädiskt att bada på grund av luriga strömmar. Varje år är det någon stackars människa som får sätta livet till, och det känns så onödigt.
Dagens citat:;
Det där med att ha ett ”inre barn”…
Jag har snarare än inre äldre dam
som säger opassande saker, avskyr oväsen
och vill sova klockan 20.00
Ha en härlig dag och fortsätt att njuta av den svenska sensommaren ännu ett tag, för sen har vi höst och vinter så länge.
Kram Annika