Österlen

En extra spännande morgon.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
En dag i förr veckan var det alldeles extra spännande när jag och hundarna gav oss ut i gryningen.
Det hade synts till älg på andra sidan sommarbyn, och det är ju alltid en hissnande upplevelse när skogens konung är på besök.
Just den här morgonen kom min käre make inlinkandes så fort som hans gipsade ben förmådde bära honom.
-elskling, du måste kumma ud å glo, skrek han för full hals… skynna di!
Det han upptäckt utanför vår stuga, var tydliga avtryck av en stor älg som stilla vandrat fram utanför vår trädgård under natten, och sedan sneddat rakt över grannens gräsmatta..
Sådana där upptäckter väcker alltid upp enorma känslor i min käre makes ”älgjägarsjäl”.
Trots att jag och hundarna smög så tyst vi kunde genom skogen, så såg vi inte röken av någon älg den där morgonen.
Fast det gjorde inte så värst mycket. Naturen gav oss (som alltid) en hissnande upplevelse ändå.
Lömska svampar och gulnande löv. Det är allt bra vackert vid den här tiden på året.
Och vad älgen beträffar, så hoppas jag i hemlighet att den håller sig på marker där man inte bedriver älgjakt det här året.
Dagens citat:
En man klagade på att allt var
så tråkigt, men jag tror att allt
var så tråkigt eftersom han klagade
på allt.
Ha en fin dag och kram
Annika
Dela gärna
     

En extra spännande morgon. Läs mer »

Dags för skördefest.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Förra helgen var det fest och jippo på hela Österlen. Äppelmarknaden i Kivik såklart. Men även på andra ställen passade man på att ställa till med lite extra festligheter när vårt kära Österlen var målet för mångas besök.
Jag tog min fina lilla faster med mig på skördefest hos Mandelmanns.
Att det var hög tid för skördefest på Djupadal, det kunde till och med jag se. Äppelspaljeén dignade av knallröda äpplen och det var ett under att den orkade hålla upp den stora tyngden. Kålhuvudena var groteskt stora och skulle nästan kunna användas som sådana där stora träningsbollar att sitta på. Pilatesbollar tror jag att de kallas för.
Höns och ankor såg feta och fina ut där de yrade omkring längst bort i trädgården. Det var bara den lilla helsvarta ankan som såg smal och smärt ut. Nästan tanig. Kanske var den mobbad och utstött och fick inte lika mycket mat. Fast nej – hos Mandelmanns blir ingen mobbad – det måste vara den helsvarta fjäderdräkten som blev som en synvilla. Ja, det vet ju vartenda fruntimmer, att svarta kläder är smickrande för en rund figur.
På skyltar står det att man inte får klämma och trycka på frukt och tomater. Men hur skulle man kunna låta bli … impulsivt sträckte vi fram händerna för att försiktigt känna ändå. Alltså, alla dessa ljuvliga tomater.
Ingenstans smakar tomaterna så gott som här.
Lite överallt stod lokala försäljare och sålde saker. Äppelmust, fårskinn, begagnade böcker … Ja, helt enkelt lite av varje.
När min lilla faster började se trött och kaffesugen ut, då körde jag hem för henne till Komstad igen. Och efter en stadig kopp starkt kaffe återvände jag hem till mitt Gyllebo. Där satt Stefan med sitt gips i solen och väntade på mig. Klumpfötter kan inte följa med på Österlens skördejippo så han blev nog glad av att se mig igen.
Fylld av lusten att själv skörda, tog jag rätt på de sista chilisarna från mina egna plantor.
Skördetiden är en ljuvlig tid. Färgsprakande, stark och vacker.
Dagens citat:
Acceptera hur det är,
släpp det som var och
ha en positiv förväntan
på det som kommer.
Ha det gott och njut. Här och nu!
Kram Annika
Dela gärna
     

Dags för skördefest. Läs mer »

En undanskymd oas mitt på vårt vackra Österlen.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
För ett tag sedan lyckades jag samla mina älskade döttrar för en mysig kväll tillsammans. Sommarens dotterfotografering.
Ja åtminstone fick jag ihop två stycken utav tre tjejer… och det får väl anses som en bedrift med tanke på att de alla tre är synnerligen fartfyllda tjejer som aldrig någonsin blir där man sätter dem.
Inte långt från Gyllebo finns ett dolt litet paradis. En gudomligt vacker plats dit man kan cykla för att njuta av naturen eller bara ta sig ett kvällsdopp.
Det var där vi möttes den där kvällen, töserna och jag.
Varje år brukar jag försöka knäppa lite bilder på mina döttrar tillsammans.
Även om Andréa just nu håller till borta i Alabama så ville jag absolut inte frångå traditionen. Det fick bli en årlig fotografering med de döttrar som fanns till hands helt enkelt.
Jag måste ju säga att det blir svårare och svårare för varje år att fånga de sköna juvelerna på bild. De är liksom spralligare än nysläppta kalvar på våren. Alla de där vilda och galna generna, det är ett arv ifrån deras pappa, det vet jag med stor säkerhet!!
Men de är också väldigt snygga tycker jag … som ju de flesta mödrar såklart anser om just sina egna ättälägg. Varifrån just ”snyggenerna” kommer från, det är förstås lite mer oklart, men det kan vara det friska vattnet och den goa maten vi har här på Österlen.
Nu är de inte bara vilda som små kalvar och snygga som pumor. Nej, det är faktiskt ganska kloka också … och just den genen är jag säker på att den kommer från mig. Japp, så måste det vara. All klokskap är ett arv från mig, deras moder.
Dagens citat:
Vart du än reser, oavsett väder,
ta med dig ditt eget solsken.
Solskenet i mitt hjärta är alltid på plats. Och när mina egna solstrålar förgyller en av mina kvällar med sitt sällskap då är i alla fall jag helt igenom lycklig.
Ha en fin dag och kram.
Annika
Dela gärna
     

En undanskymd oas mitt på vårt vackra Österlen. Läs mer »

En hemvändardag på Kivik.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , , / 3 minutes of reading
Hejsan.
Helgen efter Stefans operation av foten, så var det hemvändardag på Kivik.
Att få komma ”hem” till sin byggd igen är såklart alltid något alldeles särskilt. Platsen där man har sina rötter är alltid speciell och har för många en alldeles särskild plats i hjärtat..
Dagen började i Kiviks kapell, där de som ville delta skulle samlas för en timmes välkomsttal och sång.
Kiviks kapell ligger så vackert i utkanten av Kivik nära Vitemölla.
Vi tog oss sakta uppför kyrkogången och in i det söta träkapellet.
-näää, di va ente många man kennor här ente, sa en smått besviken Stefan…
Prästen Per Frostensson hälsade oss alla välkomna och lämnade sedan över ordet åt David Hermansson.
David är visserligen ingen äkta ”Kivling”, men eftersom han härstammar från grannbyn Rörum, så fick det gå ann att han höll i trådarna ändå.
Och ingen hade nog gjort ett bättre inledningstal än just David.
Enligt honom blir man ju ingen äkta Kivling förrän efter fjärde generationen, så vi fick allt se honom som en utböling den här dagen.
Kiviks sångkör underhöll oss sedan med en hel massa härliga låtar. Det var så många låtar att vi blev ombedda att skippa applåderna mellan var och en för annars skulle det ta alldeles för lång tid.
Undertiden som vi satt där i kapellet och lyssnade på den skönsjungande kören så tycktes det som om Stefans blick klarnade en smula. Efter hand så såg han fler och fler bekanta drag bakom ett lite åldrat yttre.
För sådär är det när man träffar gamla kompisar efter många år, det tar liksom ett tag för hjärnan att inse att åren som har gått har skrynklat ihop nyllet en smula och strött silver i håret på oss alla.
Så vandrade vi ut i den strålande septemberdagen igen.
Vi körde vidare till Kiviks sporthall där en underbar utställning hade satts upp.
En hel massa minnen från olika tillställningar från forna dagar på Kivik.
En massa fotografier från Blomsterfesterna satt uppsatta på tavlor.
Min egen fina svärmor fanns såklart med eftersom hon var blomsterflicka en gång för länge sedan. Finast av dem alla om ni frågar mig.
Visst var hon så vacker, min svärmor Karin.
Även svärfar Nisse figurerade på bild. Som den stora eldsjäl han var för idrottsföreningen så fanns han såklart också med på bild.
Efter det gick vi på Kiviks museum. Där finns allt mellan himmel och jord. Saker som kommer från den lilla byn och som är så förknippade med Kiviks historia. Fiskesaker, antika sjöräddningsgrejer, inredning från en gammal skolsal, och minnen från Kiviks biograf …
Det är härligt med sådana här hemvändardagar, då man vänder tillbaka till gamla platser och ser välbekanta byggnader och saker igen.
Men bäst av allt är när man återfinner gamla vänner efter många år. Ingenting är ju som gamla goa kompisar.
Sen var det dags för oss att vända hem till Gyllebo igen.
Ja tänk så många ”hem” man har i sitt liv….
Dagens citat:
Det var bättre förr,
synd bara att vi inte visste det då.
Nja, det var nog inte bättre förr, kanske var det bara vi själv som var en smula bättre…
Ha en fin dag och kram från mig.
Annika
Dela gärna
     

En hemvändardag på Kivik. Läs mer »

Tro, hopp och kärlek

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan
Ofta när jag vandrar på stranden vid Knäbäckhusen så passar jag på att besöka det lilla underbara kapellet som ligger där i backen ut mot havet.
Det ljuvliga Sankt Nicolai kapell.
Det var i det här lilla kapellet som jag och Stefan gifte oss för nästan femton år sedan.
Det är en gammal ålabod som inretts till kapell.
För mig passade det ju extra bra att svara ja till min kärlek där i ålaboden … för gifter man sig med en ”ålafiskarson”, så är det här kapellet ett perfekt ställe för giftermål.
Och vackrare vy kan man väl inte önska sig när man ska svära evig trohet åt någon.
Tro, hopp och kärlek – ingen annanstans känns de orden så starka.
Allting är så vackert och mysigt där vid Knäbäck. Att just den här platsen har bivit ett populärt ställe för bröllopspar att vigas på det är ju inte alls särskilt konstigt.
Jag och Stefan gifte oss en tidig vårdag. Det var en sådan där extra fin och vacker dag i maj månad då den bleka solen strålade från en blå himmel.
Fast för mig hade det egentligen inte spelat någon roll vilken årstid det varit eller vilket väder vi haft.
Här är alltid precis lika underbart alla dagar om året.
(vårt bröllopsfoto har vår käre vän Mårten Johnsson tagit efter att noggrant pillat bort snusen från Stefans mungipa)
Dagens citat:
Lycka är alltid vägen till framgång.
Framgång är inte alltid vägen till lycka.
Må gott och kram från mig.
Annika
Dela gärna
     

Tro, hopp och kärlek Läs mer »

Den vackraste av platser.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Den bästa platsen att ge sinnet lite vila och kroppen energi, det måste vara här.
Mitt underbara Knäbäck.
Här är det som om sinnet sköljs rent från oro och bekymmer.
Här kan man bara vara, här behöver man bara andas.

Jag är så tacksam att ha möjlighet att kunna avsluta en intensiv arbetsdag på den här platsen.

Så otroligt vackert.

Havet var nästan alldeles lugnt den här kvällen. Det var bara längst inne vid strandkanten som de små vågorna skvalpade upp i den lena sanden.

Ute på havet höll några fiskare som bäst på att kolla till sina fiskegarn. Kanske var det årets ålafångst de hade riggat upp till?
Jag satt länge på en sten och betraktade den vackra vyn.
Sakta vandrade jag norrut mot Stenshuvud.
Havet hade så smått börjat sudda ut alla spår av sommarens människoinvasion.
I sanden syntes istället massor av andra spår.
Naturens egna.
Vid sjökanten simmade ett kärlekspar.
Så vackra.
När solen börjat gå ner och kvällen mörknade, då var det dags att vända näsan hemåt igen.
Sakta strosade jag mot parkeringen igen.
Det här är ren och skär själavård för mig.
Med Knäbäcksluft i lungorna kändes min kropp fylld med superkrafter igen.
Dagens citat:
De timmar då sinnet
är fyllt med skönhet
är de enda timmar
vi lever.
Ha en fin dag och kram.
Annika
Dela gärna
     

Den vackraste av platser. Läs mer »

Kvällsmat hos Mandelmanns

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , / 3 minutes of reading
Hejsan.
Sommarens största matupplevelse fick jag nog den kvällen då vi var på kvällsmat hos Mandelmanns. Det där var kanske inte bara sommarens smakupplevelse, utan förmodligen mitt livs största matfest.
Om ni har varit på det moderna matstället Pinchos (de som serverar en massa smårätter i alla de former) så kan man säga att det var ungefär som där… med den skillnaden att på Djupadal behövde man då rent inte någon mobiltelefon för att få in sin mat till bordet. Maten kom Marie kilande med, nästan i högre hastighet än våra magar orkade med.
Bäst av allt var att allting som serverades var garanterat självproducerat och direkt från gården.
I god tid före klockan 19.00, parkerade jag och Stefan på Mandelmanns ”vindkraftsbacke”. Jag ville hinna ströva ett varv i trädgården före maten.
Stefan med sin krycka placerade jag på en lämplig plats, där han både hade uppsikt över trädgården, men samtidigt kunde njuta av alla de goa dofterna som strömmade ut från den öppna serveringsluckan.
Själv vandrade jag bort i den underbara trädgården som nästan tar andan av mig varje gång jag kommer dit.
Nej, TV-programmen har ännu inte lyckats göra den här trädgården riktig rättvisa, för här är så mycket vackrare i verkligheten.
Precis överallt växer och frodas det.
Allt ifrån grönsaker som går att äta, till fantastiska exotiska träd som nog mest är för sin skönhets skull.
Så var det dags för oss att sätta oss till bords.
Gustav och Marie började med att hälsa oss alla hjärtligt välkomna.
Gustav förklarade med ett stort leende att dasset var nystädat och att han under kvällen kom att avvika. Jag tror han skulle följa med fjällkorna upp vid ensamma trädet en stund… Och för en hårt arbetande självhushållare så kan han väl vara värd en ensam stund i stillhet. En bättre plats för en stunds vila finns nog inte i hela världen.
Marie började med att förbereda oss på att vi skulle komma att bli mätta. Mätta med åtta utropstecken efter sig.
Och det vill jag lova att vi blev.
För in kom hon dansande med alla möjliga delikatesser tillagade av allt som gården förmår.
Det var väl efter den femte förrätten ungefär, som jag la undan min kamera. Jag förstod att här gällde det att koncentrera sig på att äta och njuta istället.
I halvlek blev det en kort paus i ätandet. Då kunde de som behövde, passa på att pudra näsan på dasset. Hela sällskapet tog tillfället i akt att sträcka på benen och ta sig en nypa frisk luft i den sagolika Djupadalskvällen.
De tappra kockarna såg glada ut och den unga servitrisen passade på att ta sig ett välförtjänt glas vatten.
Marie själv tappade upp nytt friskt vatten på glasflaskor för att servera oss.
Dricksvattnet här på Djupadal är underbart gott, men kanske tycker jag det för att det smakar precis som vårt eget hemma i Gyllebo.
Efter ungefär 16 rätter av alla de slag, var det dags för efterrätterna. Inte en, utan minst tre olika. Och såklart kaffe!
Tillsist var Stefan så mätt och trött att han nästan smälte ihop med väggen där han satt.
Alltså!! Vilken smakupplevelse.
Tusen tack fantastiska Marie och Gustav Mandelmann för en underbar kväll.
Själv tänker jag inte äta så här mycket igen förrän möjligtvis till jul.
Dagens citat:
Hemma är där vattnet inte
smakar konstigt.
Ha en fin dag och kram.
Annika
Dela gärna
     

Kvällsmat hos Mandelmanns Läs mer »

En livsnjutande fotograf

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Det är något alldeles sagolikt med de här augustikvällarna.
Jag känner mig så fulltankad med skön solenergi och njuter av det röda skimmer som omger allting den här månaden.
På ”bockajaktspremiären” förra veckan så fick jag följa med alla grabbarna ut.
Alltså!!! Vilken kväll. Ren och skär magi.
Jag blev tilldelad ett jakttorn som ligger alldeles magiskt vackert ute på Österlens slätt.
Runt mig hade jag bara tröskade fält med vackert gul stubb,
Det är något med att sitta ensam i ett jakttorn så här. Det är som om alla bekymmer och problem sakta rinner bort från hjärnan. Allting blir så lätt och behagligt och det finns bara jag och naturen. Nuet.
Direkt när jag krupit upp i mitt torn och gjort mig hemmastadd såg jag en hare springa runt på fältet och tramsa. Hit och dit for den som en guttapärkaboll, precis som om den tränade sig på något.
Efter ett litet tag fick jag syn på två rävar. Det var två unga smala slynglar. Förmodligen ett syskonpar som fötts i våras och som även de mest såg ut att springa runt och leka och tramsa.
Sakta gick solen ner och jag kunde skymta månen som var halv.
När jag satt lite försjunken i mina tankar hade plötsligt två kronhjortar kommit fram på fältet.
Kanske var det ett hondjur med sin ganska stora unge …
Trots att jag satt stilla och tyst som en mus, så kunde jag se att jag var upptäckt. Hjortmamman vädrade i luften och kunde förmodlingen känna vittring av mig. Hon klippte förargat med öronen, stampade lite i marken och fnös. Efter en stund drog de sig båda in mot skogen igen och kom inte ut därifrån förrän de var skyddade av mörkret.
När solen gått ner och allting blivit mörkt, packade jag ner min kamera för kvällen och satte mig på marken med ryggen mot tornet. Där kunde jag tydligt höra hur hjortarna sakta strövade runt och tuggade på små gröna blad som de hittade där i stubben. En så mäktig känsla att bara sitta där i mörkret.
Tack världens goaste jaktlag som upplåter ett jakttorn till mig. Som tänker och planerar för mig också.
Jag känner mig glyttigt mallig för det…
Jag, en obeväpnad livsnjutare med endast en kamera som mitt vapen.
Dagens citat:
Ett av våra största misstag vi gör
är att ta för givet att andra människor
tänker på samma vis som vi själva gör.
Ha en fin dag och kram från mig.
Annika
Dela gärna
     

En livsnjutande fotograf Läs mer »

Jag och min gamla sjö.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hej hej
För oss har jobbet och firman satt full fart igen. Vädret har blivit lite mer Sverigelikt så jag och hundarna har kunnat gå våra vanliga promenader vid vår gamla sjö igen. Och det är ljuvligt.
Badplatsen är lite mer tyst och tom igen, nu när vi går där förbi. Mitt emot bryggorna har majsen växt sig skyhög, och jag är övertygad om att det finns ett stort gäng vildsvin som gömmer sig därinne.
Till och med jag kan nosa mig till grislukten när jag går därförbi.
Ute på munkagången har det varit ett svanpar som haft sitt tillhåll tidigare i år. Nu hade Herr Häger återtagit platsen och på långt håll kunde jag se honom stå där och se surmulen ut. När vi närmade oss for han skränande iväg med ett vilt flaxande.
Den bäck som rinner nerför backen och ut i sjön är nu nästan helt torrlagt. I marken märks det att vi är i behov av rejäla regnväder.
I sommar har jag haft säkert en miljon olika flugfän och insekter som letat sig in i mitt kök.
Under de förutsättningarna och i den värmen som vi haft, så har det inte blivit så mycket kökspyssel för min del.
Men nu känns allting lite mer balanserat med både flugor och temperatur. Därför passade jag på att göra en god fyriskaka på några skrynkliga äpplen som låg ensamma kvar på fruktfatet.
Så himla god. Det är verkligen så, att i det enkla bor det goda!
Dagens citat:
Hemligheten bakom förändring är att
fokusera all din energi – inte på att riva
det gamla, utan på att bygga det nya.
(Och ja, jag och Stefan är ju ganska duktiga på just det – att bygga!)
Ha en härlig dag och gör det bästa av allting.
Kram Annika
Dela gärna
     

Jag och min gamla sjö. Läs mer »

Nu finns det plats för oss igen.

Lämna en kommentar / Boktips, Österlen / Av / / , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Nu börjar lugnet lägga sig över Österlen igen. Särskilt väl märks det om man vill ge sig ut på några av de populära matställena i vår byggd.
Jag och Stefan åker gärna ut lite spontant och äter en god bit mat när andan faller på. I sommar har det varit minst sagt omöjligt. Nästan alla platser kräver att man i god tid bokar bord, och ofta har de flesta ställena då haft fullbokat.
Ett ställe som nästan alltid har plats för matgäster är ”sillaluckan” på Buhres Fisk i Kivik. Men det är såklart för att det är som en kiosk, fast med fiskrätter.
Att sitta där på Buhres Fisks uteplats är nog en märklig känsla för min käre Stefan.
Där mitt i mot Buhres ligger nämligen hans barndomshem, där han är född och uppvuxen.
I veckan var vi och åt på min favoritsrestaurang i Rörum. Franskans Creperia. Deras mat är så himla god och personalen så mysig. Nu hade de åter lite mindre gäster, så det fanns tid att småprata lite extra när vi satt där.
Jag fick tillexempel veta att den mugg jag serverades min franska cider i, inte alls var något simpelt loppisfynd som jag hela tiden trott. Nej muggen var en äkta fransk cidermugg och prislappen på en sådan kopp ligger på ungefär 300 kronor.
Efter en god bit mat så är det alltid mysigt att ta sig en stund på soffan med en bra ljudbok i öronen. En bok jag lyssnat på är ”Spökflickan” av Torey Hayden. En sann bok som jag verkligen gillade. Även om man inte riktigt fick svaret på hela gåtan, så var det så nära man kunde komma och slutet var så gott som det kunde bli.
… här ligger jag och är lite trött och suddig …
Dagens citat:
Älska dig själv
så mycket att
du kan se när
någon inte
behandlar dig väl.
Ha en härlig dag och kram på er.
Annika
Dela gärna
     

Nu finns det plats för oss igen. Läs mer »

Rulla till toppen