februari 2018 – Sida 5 – Gylleboannika

Önskedjur för en fotograf som jag.

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur / Av Annika Olsson / 8 februari, 2018 / Allmänt, rådjurskid, räv, svenska djur, vilda djur / 2 minutes of reading

Hejsan

Minns ni att jag nämnde mitt favoritdjur för några dagar sedan här på bloggen. Jag nämnde också en önska om att få möjlighet att ta bra bilder av detta vackra djur. Min dröm är att fånga små söta lekande rävungar på foto.

När jag kikar ibland alla mina foton i datorn, så hittar jag andra bilder på räven som jag lyckats fånga.

Den här gången var det en oförutsedda ögonblicksbild – jag var snabb och räven en aning nyfiken.

Så hittar jag en annan bild på ett sött djur…

Åhhh jag vill gärna ta bilder på små söta rådjurskid också i sommar..

För mig är det viktigaste själva naturupplevelsen, att sedan få chans att fånga det på bild är ren bonus och gör bara att händelsen etsar sig fast lite bättre i mitt minne. Underbart.

Jag ska jobba lite medvetet för att fånga mina drömbilder till våren.

… och för första gången någonsin benämner jag mig själv som ”fotograf” här i rubriken…

I många år har jag envisats med att kalla mig för amatör, men när får man egentligen ta sig en yrkestitel? Vem får kalla sig fotograf`? Vem får kalla sig snickare? Vem får kalla sig läkare? Var går gränsen för utbildningskrav och yrkeserfarenhet?

Asch, jag är den jag är oavsett och jag fotograferar glatt vidare.

Kvällens citat:

Numera har alla människor

en klocka – men ingen har tid.

Byt ut den ena mot den andra –

ge bort klockan och ta dig tid!

Ha en fin kväll och kram på er.

Annika

Önskedjur för en fotograf som jag. Läs mer »

Kroppsvård för stora och små i Gyllebo

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 8 februari, 2018 / Allmänt, själavård, spabad, vinterdopp / 2 minutes of reading

Hejsan.

Att sköta sig betyder att man tar hand om sig och ser till att må så bra som det bara går. Att helt enkelt vårda sin kropp och sin själ..

Det gäller både fysiskt och mentalt.

När vi i somras investerade i vårt spabad så kunde jag nog inte ana hur mycket vi egentligen skulle komma att använda det.

Jag kunde förställa mig att det skulle vara väldigt välgörande och skönt för min värkande rygg…

… och så rätt jag hade.

Det är helt ljuvligt. Både jag och Stefan njuter av våra bad och nästan dagligen kryper vi ner i det varma vattnet. Vi njuter en liten stund och det känns som om vi pausar vardagen för en liten stunds återhämtning.

Det är såklart extra mysigt att krypa ner i spabadet när det ligger ett lager vit snö på marken. Att i skymningen tända upp med ljus och marschaller gör ju att stämningen blir extra skön och avkopplande.

Men det är lika skönt att sätta sig i badet när regnet smattrar och vinden viner, då måste man bara ta en liten mössa eller regnhatt på huvudet.

Så har jag pysslat lite extra med mina små pälsklingar. De måste också vårdas både till kropp och själ såklart.

Nu, när det närmar sig vår då det börjar fällas lite mer, då gäller det att hålla pälsen i trim. Särskilt bakdelen på de små hundarna kräver sin skötsel. Fast jag har mina knep. Med ett stadigt grepp i det naturliga handtaget, går det superenkelt att reda upp eventuella tovor där i de bakre regionerna.

Några som också ser till att sköta sig just nu, det är min dotter Emmy och kompisen Matilda. De ser ut att njuta av livet för fulla muggar där på den underbara ön Bali. .

Dagens citat:

Var en person som uppmuntrar

och inspirerar andra.

Världen har redan tillräckligt

många kritiker.

Ha en härlig dag och kram till er alla.

Annika

Kroppsvård för stora och små i Gyllebo Läs mer »

Tiderna förändras, men än kan det blåsa östan.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 7 februari, 2018 / Allmänt, Kiviks hamn, östan, utegym / 2 minutes of reading

Gokväll.

Det är härligt och friskt när det ”blåser östan” tycker jag.

I helgen körde vi en liten tur, jag och min Stefan.

Stefan säger att han inte är så mycket för havet, trots att han så gott som är född i Kiviks hamn.

Fast hans påstående tar jag med en nypa salt. Jag har nog märkt hur han liksom dras dit allt som oftast, och gärna kör en sväng ner om hamnen, för att kunna se havet och den karaktäristiska strandlinjen som för honom är så välbekant.

-di blåser östan idá, mumlade han när vi körde längs med havet, mest för sig själv tror jag.

Och ja, jag kunde minsann också märka att det blåste rejält!

-di kallar svarte sten for röe sten nu …. konstaterade Stefan kort.

– tsss … röe sten …. fnös han sen med eftertryck och grunnade lite på sin egen kommentar.

–fast di e klart, den e ju rö ju … fortsatte han sin monolog.

Så var det slutpratade om Svarte Sten. Den där underbara stenen som min svärfar har målat av så många gånger. Den där stenen som heter Svarte sten och inte Röde Sten. För det har den gjort i alla tider. Så det så!

Nu är det inte bara stenar som byter namn. Nu har det även inrättats ett utegym där vid Kiviks Hamn.

Om det gymmet har det sagts mycket. Saker som jag inte direkt vill gå in på här. Men människor har haft åsikter kan jag väl säga.

Och ja, vackert är det inte, det där gymmet.

Men säkert …. bra! Och eee … dyrt!

Jag och Stefan körde vidare bort till Vitemölla och dess lilla söta hamn.

Där är i alla fall inga nymoderniteter i form av vuxenlekplatser och annat trams …

Där är bara vackert.

Vi tog vägen förbi idrottsplatsen hem.

Fina Solevi, som utsetts som Sveriges vackraste idrottsplats.

Även om där alltid är bedårande grant, där vid Solevi, så var doften inte särskilt angenäm den här dagen.

Ruttnande tång låg i driver vid strandkanten. Så den här dagen hade Solevi nog kunnat utnämnas till den idrottsplatsen som luktade mest skit också.

Stefan brydde sig inte särskilt mycket om varken lukten eller platsens läge. Istället drömde han sig bort till en annan tid. En tid då han var ung och en, som han påstår själv, lovande fotbollsstjärna

-här har man gjort många strutar, mumlade han förnöjt!

Sen körde vi mot Gyllebo igen.

Dagens citat:

Östanväder och kvinnoträta

börjar med storm och slutar med väta.

Ha en fin kväll och kram på er

från oss.

Annika

Tiderna förändras, men än kan det blåsa östan. Läs mer »

Stekt sill och tillbaka i bästa yogastudion.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 7 februari, 2018 / Allmänt, fiskrätt, stekt sill, yoga / 2 minutes of reading

Hej hej.

När jag var liten så hatade jag sill. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur vuxna människor kunde äta en maträtt som bestod av så mycket ben.

Men någonting hände genom åren. Eller så var det helt enkelt bara som jag blev vuxen.

Jag började så sakta att älska sill istället. I alla dess former.

Det passar ju synnerligen bra att tycka om sill, när man bor i den här södra delen av landet. Platsen med den lilla staden som lokalt benämns som ”sillastan”.

Särskilt gott tycker jag att det är med stekt sill, hemmagjord potatismos, gräddfil och rödlök. En god kall öl till det, så är matlyckan fullkomlig tycker jag.

Min dotter Andréa har inte riktigt blivit så vuxen ännu att hon äter sill.

Det värsta hon visste när hon var liten var just fisk. Hon tyckte inte bara det var äckligt att äta, hon var fullständigt livrädd för alla sorts fiskar. Med åren har hon jobbat bort sin fiskfobi och vågar nu bada i havet och i nödfall äter hon lite rökt lax. Men grönsaker och frukt är hennes stora passion.

Så sådana här snapchat får jag från henne ….

Äntligen har yogan startat upp igen i världens bästa yogastudio. Visserligen utan underbara Eva, men istället får vi lära känna en ny härlig yogalärare.

Det blev ett underbart pass i kundaliniyoga och meditation. Med all kunskap i ryggen, som jag fått av min läromästare Eva, var det skönt att vara tillbaka på yogamattan, där på den underbara gården utanför Gladsax.

Namaste.

Dagens citat:

Allt det vi är,

är resultatet av vad vi har tänkt.

Ha en fin dag.

Kram Annika

Stekt sill och tillbaka i bästa yogastudion. Läs mer »

Favoritdjur

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur / Av Annika Olsson / 6 februari, 2018 / Allmänt, kohage, räv, sommarkväll / 1 minute of reading

Hejsan.

Ikväll vill jag kika in här med tre bilder på mitt favoritdjur.

Det är inte många foto jag fångat på räven, fast det är ett av de djur jag tycker mest om och som är bland de vackraste i vår natur.

En kväll för ganska många år sedan fick vi se en ung räv lekfullt springa på en jaktrunda i kornas hage.

Jag lyckades inte komma så särskilt nära och mina bilder blev inte heller de bästa. Men ett underbart minne av en magisk sommarkväll har jag sparat i mitt hjärta.

Den här våren ska jag verkligen lägga mig vinn om att försöka knäppa några fina bilder på räven …

Det får bli ett mål att försöka lyckas med.

Har ni några mål inför våren?

Kvällens citat:

De bästa

nöjena i livet

är gratis

Ha en fin kväll.

Kram Annika

Favoritdjur Läs mer »

Trädfällning på helgens agenda.

Lämna en kommentar / Allmänt, Hemma hos mig. / Av Annika Olsson / 6 februari, 2018 / Allmänt, skogsarbetare, skogshuggare, trädfällning, tre generationer / 2 minutes of reading

Hejsan.

På en av våra tomter här i Gyllebo står det ett stort träd som vi länge haft planer på att ta bort.

Det är en stor alm som drabbats av almsjuka. För att inte riskera att det där trädet trillar av sig själv i någon storm, så var det lika bra att fälla det själv hade vi bestämt.

I helgen kom världens gulligaste lilla huggargäng hit till oss för att hjälpa till. Tre generationer skogsmullar kan man säga.

Trädet skulle ner.

Förutom ”faffor” med sitt gulliga lilla barnbarn så hade vi också en riktig skogshuggare här, och det kändes tryggt.

Den här dagen var det så himla vackert här i Gyllebo med ett tunt täcke av vit snö.

Att fälla stora träd kräver koncentration och förberedelse. Särskilt när det växer nära hus och vägar som det här trädet gjorde.

Men vårt huggargäng var rejält utrustade med allt som behövs för skogsarbete. Ingenting lämnades åt slumpen.

Att vara skogshuggare är både tufft och farligt. Det kräver försiktighet och noggrannhet. Att förbereda sig noggrant är av största vikt.

Så gäller det för alla åskådare att hålla sig på behörigt avstånd.

Både små och stora backade vi undan när motorsågen startade och väckte upp hela Gyllebo.

Asså, det där ljudet av motorsågen … för en skogvaktardotter som mig, så är det som ljuv musik i mina öron. Jag älskar det.

Men vår duktiga skogsarbetare är van och efter bara några få minuter föll den stora almen med ett stort brak i marken.

Snön virvlade och marken gungade.

Med några snabba handgrepp var sedan hela det maffiga trädet uppsågat i tvåmetersbitar.

Stefan såg nöjd ut och stoppade in en snusprilla under läppen.

Sedan avslutade den sötaste lilla skogshuggaren också sitt arbete och vi smög in i stugan för en kopp kaffe och nya frallebullar.

Dagens citat:

Erfarenhet är för människan

vad årsringarna är för trädet.

Jag vill tacka mitt lilla huggargäng för all hjälp.

Ha en fin dag och kram på er alla.

Annika

Trädfällning på helgens agenda. Läs mer »

Det slår aldrig fel.

Lämna en kommentar / Djurliv, Natur / Av Annika Olsson / 5 februari, 2018 / Allmänt, domherre, naturens tecken, småfåglar / 2 minutes of reading

Hejsan

I förra veckan babblade jag på om vår och vårtecken. Innerst inne vet jag att det aldrig någonsin blir vår i februari, åtminstone inte någon vår som blir hållbar. Ändå kändes det som om det inte skulle bli mer vinter det här året. Inte för oss här nere i söder i alla fall.

Utanför fönstren var det vått och regnigt. Jag fortsatte såklart att mata mina småfåglar, som jag vant dem vid.

Jag såg i ögonvrån att det var fulltecknat runt fågelbordet den här eftermiddagen. Deras förtjusta kvitter hördes ända in på mitt kontor och ljudet gjorde mig så glad.

Det var när jag passerade vår glasdörr som jag hejdade mig mitt i steget. Jag kisade och tyckte mig se något …

Och ja, där var de. Paret domherre. De som jag aldrig brukar se vid mitt fågelbord, mer än då det väntas snö och vinter.

De är aningens större än de andra småfåglarna, och så otroligt vackra.

Domherren är en försiktig och lite skygg fågel. Jag såg den knallröda hanen smyga i buskarna, men trots att jag själv smög så tyst jag kunde med min kamera, så var han listigare än vad jag var. Jag fick nöja mig med bilder på hans lite mer medgörliga fru den här gången. Men hon är också så otroligt vacker med sitt brun/rosa bröst. Den färgen är så fantastiskt fin tycker jag. Diskret, men vacker. Lite samma kulör som vår kronprinsessa brukade klä sig och sin lilla Estelle i när dottern var nyfödd.

Jag funderade på om det verkligen skulle kunna bli snö det närmaste dygnet, men det kändes inte särskilt troligt …

Ja, det där slår ju aldrig fel. På morgonen när jag vaknade nästa dag och tittade ut i trädgården, och på fåglarnas matplats, var hela världen vit. Den lilla rödhaken trippade frusen omkring i det vita fluffet på fågelbordets tak.

Det där tecknet slår aldrig fel.

Min mamma Ingrid hatade vinter och snö, och hon blev aldrig glad när hon såg den vackra röda domherren. Hon noterade det bara misslynt med en suck och ett kort ”usch”…

Men jag, jag älskar domherrar … och små rödhakar också för den delen.

Dagens citat:

Akta dig för falsk kunskap

Det är farligare än okunnighet.

Njut av kvällen.

Kram Annika

Det slår aldrig fel. Läs mer »

Ett nybakat pass och en tulpanbukett precis i min stil.

Lämna en kommentar / Allmänt / Av Annika Olsson / 5 februari, 2018 / Allmänt, dubbelgångare, pass, röda tulpaner / 2 minutes of reading

Hejsan

Jag brukar unna mig en blomsterbukett när jag är och storhandlar i slutet av varje vecka. Det är som en liten belöning och något att njuta av när helgen kommer. För mig som jobbar hemma känns det lite extra bra att göra några små saker som signalerar helg, för att markera skillnaden.

Asså den här veckans bukett gick verkligen i stil med mig själv känns det som. Spretig, vild och glad var den.

Fast jag lät plasten sitta kvar länge runt blommorna och verkligen försökte få styr på de där knallröda tulpanerna, så ville de liksom bara flyta ut över hela bordet. Som i en vild glad dans.

Nu är jag redo!

Ja, jag har ett helt nybakat pass i mina ägor nu. Men oj som jag skrattade. Hur knasig ska man egentligen se ut på de där passen nuförtiden.

Mitt förra pass går ut i sommar, och det är jag ganska glad över att slippa nu. På det var jag extremt lik en kvinna som heter Annika Östberg. För er som aldrig hört talas om henne så har hon suttit dömd i USA på livstid för ett dubbelmord … Ja, varje gång i passkontrollerna var jag lite orolig över att de skulle ta fel på mig och henne …

Nu har jag alltså ett nytt … men jag ser lika rolig ut på detta. Min plan var att efterlikna Mona Lisa, för det är typ så mycket man får dra på smilbanden på de här passfotona. Jag blev inte det minsta lik någon vän Mona Lisa, utan jag ser mest nödig ut …

Jaja … har jag tråkigt någon dag, så kan jag alltid plocka fram mitt pass och muntra upp mig själv.

Att ha ett pass med lång giltighet är alltid bra. Det stundar små resor snart för mig…

Och har jag tur så hinner jag även hälsa på min underbara dotter i Canada i år, utan att Stefan ska gå och bli dödligt sjuk så alltihopa får ställas in. Om det kan man läsa här.

Min plan är att vi kanske ska resa iväg på något kul till hösten, han och jag … Afrika … men den som lever får se …

Min lilla Emmy och kompisen Matilda är föresten just nu på Bali i Indonesien.

Gottegrisar. Efter det bär det tillbaka till Australien igen och mer jobb.

Dagens citat:

Jag skulle för allt i hela

världen inte vilja förändra

mina barn.

Men jag skulle bra gärna

förändra världen en smula

för mina barn.

Ha en skön dag, tack för att ni kikar in här och kram från mig.

Annika som är redo för äventyr.

Ett nybakat pass och en tulpanbukett precis i min stil. Läs mer »

Att minnas en kär vän.

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av Annika Olsson / 4 februari, 2018 / Allmänt, flatcoated retriever, människansbästavän, minnenas arkiv / 2 minutes of reading

Hejsan.

Från mitt bildarkiv ikväll vill jag bjuda på några bilder av en stor, svart luffsig hund.

Nej det är inte vår Johnnyhund, även om det är ganska likt honom … det är hans föregångare.

Vår älskade hund Leo. Min och Stefans första gemensamma hund.

Leo var en lika fantastisk hund som Johnny. Då, när han fanns i vår familj så jobbade jag i Simrishamn om dagarna. Leo fick då bli en riktig byggarhund och han fick följa med Stefan ut på de olika byggarbetsplatserna. Han blev kompis med alla hantverkarna och en naturlig del av gänget.

På passagerarsätet i Stefans lastbil tronade alltid en stor, svart hund – Leo

Till skillnad från vår Johnny så kunde vi alltid ha Leo lös. Han gick aldrig någonsin ifrån oss.

Han åkte med Stefan i lastbilen, han sprang lös på byggena, alltid i närheten av en av våra murare. De båda verkade ha ett särskilt gott band.

På gott och ont …. hmmm …

När vi var på semester så var ofta Leo med oss.

När vi campade så var han med, aldrig någonsin bunden, för vi visste att han stannade intill oss vem som än passerade.

Gick vi på restaurang så var förstås Leo med oss.

Leo älskade att bada.

Den glädje han visade när jag gav klartecken åt honom att han fick rusa ut i sjön går inte att beskriva.

Något han älskade var när någon ville bada tillsammans med honom.

Men allting fick ett plötsligt och oväntat slut.

Vår store, starka hund blev krasslig och vi fick lämna in honom på djursjukhuset för observation.

På morgonen efter, när vi väntade på att köra och hämta hem vår älskade hund igen, fick vi det telefonsamtal vi var totalt oförbereda på … vår hund Leo hade hastigt avlidit endast 6 år gammal.

Aldrig någonsin hade vi väl gråtit så mycket.

Jag insåg att mitt hjärta aldrig skulle bli helt igen om jag inte fick något annat att tänka på, så senare den hösten kom här en ny svart odåga in i våra liv, och ni vet ju vem…

Men såklart finns den trogen, fine Leo alltid kvar i våra hjärtan.

Och syrenen som min mamma planterade på hans grav, den är stor nu, och dess blommor doftar lite starkare än alla andra syrener på våren.

Tack Leo för allt du gav oss ♥

Dagens citat:

Lev ditt liv som om någon glömt stänga grinden.

Ha en fin kväll och njut av allt som livet har att ge.

Minns med glädje, ta vara på nuet och se framtiden ann.

Kram Annika

Att minnas en kär vän. Läs mer »

Vid Österlens mest fotograferade träd.

Lämna en kommentar / Österlen / Av Annika Olsson / 4 februari, 2018 / Allmänt, Djupadahl, Forsamölla / 3 minutes of reading

Gomorgon.

Det var meningen att jag skulle ge mig ut i den tidiga morgonen för en joggingtur i skogen. Men min kropp ville annorlunda. Det är så ibland med min rygg, den sätter sig lite extra på tvären och blir bråkig. Istället fick jag helt enkelt göra något annat.

Jag tog alla hundarna med för en skön vandring vid Forsamölla, och till det där trädet … det där trädet som snart alla människor känner till …

Att köra till Forsamölla är precis en lagom sträcka för min lilla åksjuka hund Lykke. Hon hinner knappt känna av att hon mår illa förrän vi är framme.

Jag brukar köra in mellan de två stora betongfundamenten där det står Forsa på ena sidan och Mölla på den andra. Sedan är det bara en liten bit att ströva för att komma till det vackra vattenfallet.

Som vanligt var vi ute tidigt på morgonen, så vi träffade inte på en enda kotte.

Den här morgonen hade jag och hundarna den här vackra platsen helt för oss själva.

Den här morgonen dånade det från vattenfallet, sådär lite extra högt, och jag tyckte nog att det var mer vatten i ån än vad det brukar vara. Fast sådär är det nog varje år när det börjar våras.

Jag och hundarna klättrade in i den vackra kohagen med sina fina små enebackar.

Än så länge är djuren hemma i sina stall och vi kunden lugnt traska runt här utan att konfronteras med varken en bagge eller någon tjur.

Vi stretade uppför den ganska branta backen. Upp mot Österlens mest fotograferade lilla träd.

Oj, det där trädet är bara så vackert.

Jag och hundarna gick på kornas smala upptrampade stig. Där gick vi på en lång gåsarad och vi såg nog förmodligen ganska roliga ut, jag och mitt lilla följe.