Mitt älskade Knäbäck.
När jag kommer hit, så mår jag alltid så bra.
Den här dagen var här inte en kotte mer än jag och jag älskar att ha hela härligheten för mig själv.
Mitt i julimånad kör jag aldrig hit. Inte en chans. Då är här fullsmockat av turister. Man kan knappt ta ett steg på stranden utan att råka trampa på någon solbadande kropp. Men det är ok. Turisterna får gärna ha Knäbäck hela juli månad, för jag kan ju köra hit resten av året.
Och aldrig är väl Knäbäck ljuvligare än en kall solig dag i februari!
Den branta trappan ner till stranden var täckt av ett tjockt lager av is. Istapparna hängde vackert ner från räcket. Vågorna slog hårt och nästan besinningslöst upp mot mig där jag stod på det sista steget.
Att försöka ta sig ner på de istäckta stenarna var inte att tänka på, särskilt inte när jag är pinsamt medveten om min egen klumpighet. Nej, det var bara för mig att välja ett annat håll.
Jag vandrade bort till den där branta sandslänten. Den där sandbacken där alla barn springer upp och ner på sommaren. Backen där ungarna i vild förtjusning busar i den solvarma sanden och de vuxna som ligger halvslumrande på sina handdukar nedanför, ilsket ryter: -sluta stänka sand nu ungar …
Den här dagen var backen stenhård av frosten. Men aldrig har väl havet och stranden varit vackrare. Himlen och havet var alldeles djupblått och den friska vinden gjorde gott i mina lungor.
På stranden kunde man se vilka krafter havet besitter. Där låg stora träd som dragits ner från slänten och i sandkanten såg man hur havet slickat i sig av hela sandbacken.
Så vackert i mina ögon, och en mening ringde i mitt huvud … havet ger och havet tar …
Jag vandrade bort till alla de små träden som dragits ut en bit mot havet. Där satt jag en god stund och njöt av den friska luften och av allt det vackra som fanns framför mina ögon.
Allt som hade med förkylning var för stunden som bortblåst.
Eftermiddagssolen flödade och glödde som eld. När jag vandrade tillbaka uppför sandbacken och förbi kapellet där vi gift oss, kände jag en djup tacksamhet till livet.
Allting var så vackert så det nästan gjorde ont i kroppen.
Jag tog en filmsnutt med min telefon och skickade till min dotter i Canada. Jag vet ju hur mycket hon längtar efter havet.
Jag satte tummen för min ena näsborre och snöt mig som en karl, sen körde jag den korta biten hem till Gyllebo igen.
Förkylningen var kvar, det kunde jag känna. Men allting kändes bättre när jag låtit livsandarna leka en stund vid havet.
På kvällen när febern steg något, rotade jag i min pyjamaslåda efter ett lite varmare nattlinne att ta på mig.
Där, underst i lådan låg ett hårt pressat flanellnattlinne som varit min mammas. Doften av mamma Ingrids typiska tvättmedel fanns ännu kvar och det var struket och vikt på ett så noggrant sätt som bara hon brukade göra. För en svindlande minut kändes hon så väldigt nära, trots att det var 4,5 år sedan hon lämnade oss.
Kanske hade jag en anings feber, men jag tyckte nog att hennes svala hand låg på min panna en liten, liten stund …
♥
Dagens citat:
Oftast är det bilden av den vi tror att vi är
eller måste vara
som står i vägen för den vi kan vara.
Njut av dagen på just ert bästa sätt.
Vill ni följa min blogg så är ni varmt välkomna in på min facebooksida där kommer alla uppdateringar.
Kram och tack för att ni kikade in här.
Annika
