Himlen är kärleksfullt röd och mina äpplen får nytt liv.

Lämna en kommentar / Allmänt, Hemma hos mig. / Av / / / 2 minutes of reading
Hejsan
En kväll när jag stod och bakade i mitt kök så kunde jag njuta av en underbart vacker himmel utanför fönstret.
Alldeles ljusblå med rosa moln. Ja, det var nästan så jag i mina fantasi kunde se små gråa, glada elefanter dansa på de där rosa molnen. Rena rama kärlekshimlen.
Kakan jag bakade var en helt vanlig fyriskaka som jag brukar göra när jag har äpplen som börjar se tråkiga ut.
I mitt fruktfat hade jag några skrynkliga små svenska äpplen som förtjänade en andra chans.
En enkel och god kaka som alltid blir lika smaskig.
Mitt recept kommer från boken ”Sju sorters kakor”.
I mitt köksfönster har jag tjuvstartat julkänslan med julstjärnor i en kritvit färg. Jag tycker att de är så väldigt fina.
För två år sedan, före vår stora renovering, förgyllde jag vårt hem med lika vackra snövita julblommor.
Här hittar man det inlägget.
Om en vecka är det dags att sparka igång julbestyren på riktigt, men tills dess smyger jag fram lite saker efter hand.
I vår hall har det nu kommit två fjädergranar som ger en ombonad känsla för den lille nallen som sitter så fint på sin gamla bibel. Och massor med levande ljus förstås.
Har ni tjuvstartat?
Dagens citat:
Skjut inte upp sådant
till imorgon som
precis lika gärna
kan skjutas upp till
i övermorgon.
Jag brukar ofta skjuta upp saker som fönsterputsning, dammtorkning på höga skåp och avfrostning av frysboxar.Istället försöker jag göra de roliga sakerna först. För då kommer man ju hinna med fler roliga saker än tråkiga och det är väl en ganska bra livsekvation eller hur?
Ha en fin dag.
Kram Annika
Dela gärna
     

Himlen är kärleksfullt röd och mina äpplen får nytt liv. Läs mer »

Våra småfåglar och allt annat som hör min vardag till.

Lämna en kommentar / Allmänt, Djurliv / Av / / / 3 minutes of reading
Gomorron
Allt sedan jag flyttade hit till Gyllebo så har jag varit noga med att mata alla de fina små fåglar som bor här.
En del år har vi haft galet mycket fåglar här. Det första året hade vi en rolig nötkråka som kraxande kom på besök. Andra år har vi haft hela släkten ekorre här på middag. Vid ett tillfälle var här så många som sex hungriga ekorrar på en och samma gång.
I en bok brukade jag skriva ner vilka olika sorter jag haft här vid mitt fågelbord. Listan blev längre och längre, och det var så kul.
Nu har vi dock fått ett problem. Det problemet heter ”Johnny hund”…
Johnny är så fruktansvärt avundsjuk på alla andra som får kärlek och i synnerhet mat. Han har de senaste åren börjat att äta upp alla de frön och skal som fåglarna välter ner. Det här har resulterat i att han blir jättesjuk och kräks hela nätterna. Så i år grunnar jag på hur vi ska göra utan att behöva bygga ett stort kravallstaket runt fågelbordet.
Att sitta och titta på alla de små fåglarna med en kopp kaffe i handen och lite musik i bakgrunden, det är så avkopplande och behagligt, och ger sådan sinnesfrid tycker jag.
Såklart är familjen ekorre också mer än välkommen hit. Jag är dock lite orolig över dem, eftersom katten Felix fått smak på ekorrkött och gärna smyger på just ekorrar.
Jag älskar dem med sitt argsint tjattrande uppe i träden. Där kan de sitta och irriterat slå med sin underbart yviga svans.
Det var en liten kavalkad av foto som jag tagit tidigare år. Förhoppningsvis blir det fler bilder i år. Och har jag tur så blir det en sträng vinter och då brukar de underbart vackra domherrarna också komma hit.
Ett problem med fågelmatning är ju det här med katter.
Fast genom åren så är det inte många fåglar jag sett att våra katter fångat.
Katten Judith, som är en duktig jägare, väljer hellre att dela en smörgås med någon av oss inne vid frukostbordet.
Katten Felix är också en utomordentlig jägare. Trots att han ser tjock och klumpig ut så har han kommit hem med både en fasan och små harar. Sorgligast var den sommaren då han fångade en hel kull ekorrungar.
Ja, världen är grym. Men vem är jag att döma vad som är tillåtet att jaga för en katt? Fast jag tycker att möss är ok att döda och fåglar är förbjudet, så har det ju inte ett dugg med vems liv som är mest värt.
Att en människas liv är mest värt av alla, det är ju för att människan säger det själv … Om vi skulle ta och fråga musen, undrar vad den då skulle svara?
Några som inte är intresserade av att jaga fåglar är småhundarna.
Lilla Lykke har blivit som ett plåster. När jag jobbar ska hon helst ligga på tangentbordet, så hon är nära mig.
Ganska gullig är hon där hon nu får bäddat på mitt skrivbord om dagarna.

Dagens citat:

Varje dag har något unikt
att bjuda på.
Det gäller
bara att finna det.
Kanske ska jag fixa i ordningen en fin liten matplats åt mina fåglar. Bygga en fasanmatare av ett gammalt Höganäsrör och hägna in alltsammans med ett vackert kastanjestaket …
Matar ni era små fåglar?
Ha en fin dag.
Kram Annika
Dela gärna
     

Våra småfåglar och allt annat som hör min vardag till. Läs mer »

Julmarknad med stöd för projektet MOT ALS.

Lämna en kommentar / Allmänt, Österlen / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Nu börjar julmyset smyga sig på från alla håll.
I helgen har jag varit på den jättemysiga julmarknaden på Sjöröds Torp, här i Gyllebo.
Men min morgon började såklart som alltid. En frisk skön tur ner mot sjön.
De sista bladen från skogens träd flöt som rosenblad på den lilla dammen invid badplatsens parkering.
Men åter till julmarknaden …
Där på Sjöröds Torp är det så himla mysigt och fint.
På sommaren kan man besöka det lilla caféet Aleljé Miré. Man kan dricka kaffe, äta nybakat och frossa i hantverk av alla de slag. Både Ingela och Christer är synnerligen händiga och behärskar olika spännande hantverk.
Men den här dagen var det alltså julmarknad som stod på agendan, långt här ute i skogen på Sjöröds Torp.
En alldeles speciell känsla och stämning bjöd platsen sina besökare på.
Jag var på plats för att hjälpa min väninna, Tina Tånnander, att sälja hennes ljus. Själv låg hon hemma i sängen med feber och förkylning. Till min hjälp hade jag min söta dotter Amanda.
På plats var också min gulliga fotvårdare Lise från Brösarp. Hon sålde fina betongsaker och såklart sina fotriktiga strumpor i urläckra färger. Underbara, glada Lise!
Alldeles särskilt behjärtansvärt var dagens tema ”MOT ALS”.
Min älskade kusin, Camilla, gick tragiskt bort i sjukdomen för tre månader sedan. Camilla var en högt älskad person av så många här i bygden, och det är såklart många som känner att de vill göra något.
Camillas ena dotter driver ett UF företag, där hon och hennes kamrater säljer armband till förmån för ALS forskningen. Så driftiga och duktiga.
Behållningen från dagens lotteri gick också till ALS forskningen och för det underbara initiativet stod härliga Ingela och Christer på Sjöröds Torp.
Såklart köpte jag armband. Fem stycken!! Förstås!!! Just sådana armband får man ju aldrig för många av.
Stefan fick ett och Amanda fick ett. Själv fick jag tre…
Fucking ALS!!
Och vill någon av er köpa armband så hittar ni UF företagets facebooksida här
Efter en mysig eftermiddag utomhus, var det ändå ganska skönt att komma hem och krypa in i mina varma onepiece.
I´m a tiger!
Dagens citat:
Även kalla kramar värmer.
Och många kalla kramar på en lokal julmarknad blir det. Alla lika värmande och sköna.
Och vill någon av er där ute bidra till forskningen MOT ALS, så finns Ulla-Carin Lindquist sida här, där man kan skänka en gåva.
Ha en fin dag.
Kram Annika
Dela gärna
     

Julmarknad med stöd för projektet MOT ALS. Läs mer »

Snart krypa tomtar upp ur vråna…

Lämna en kommentar / Hemma hos mig. / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan
När det nu står klart för mig att ingen av mina tre döttrar kommer att fira jul här hemma med mig i år heller, ska jag erkänna att mitt hjärta brast i tusen bitar för en stund. Att ha sina barn i tre olika världsdelar och själv befinna sig i en fjärde – det får hela världen att stundom kännas oändligt stor och kall.
Det var så länge sedan jag fick samla dem här hemma för en skön julafton med klappar, tomteutklädning, mat och allt det där som hör julen till.
Men vad finns att göra …  jag ska göra mitt bästa för att fira en fin jul ändå.
Men ibland letar sig en tår fram på min kind när jag tänker och känner lite för mycket….
Men jag önskar dem alla tre såklart fantastiska upplevelser runt om i världen.
Sakta börjar adventskänslan ändå krypa fram här hemma hos oss.
Om knappt två veckor är det den första advent, och det är alltid så efterlängtat här ute i den mörka skogen.
Högst uppe i ett av mina köksskåp står min favorittomte och spejar. Fast där står han förstås året om.
Det känns liksom lite tryggt och bra att ha honom där. Han är ett arv efter min mamma, och han har funnits med i hela mitt liv tror jag.
Lite andra småsaker har kommit fram och skapar lite adventskänsla i stugan.
Inga stora saker, bara litegrann.Lite sådär som en tjuvstart.
Stefan som ännu är sjukskriven har nu fått ont i foten också. Han linkar fram här hemma med den ena ankeln dubbelt så tjock som den andra. Lite mallig hörs han trots allt på rösten, när han svarar på vännernas oroliga frågor …
-asch, en gammal fotbollskada bara …
Ja det är allt lite synd om honom, och såklart har han fått lite extra kärlek av mig.
Alla vet ju att kärleken till mannen går genom magen, och Stefan är inget undantag från den regeln. Så en härlig söndagsstek fick det bli. Med levande ljus, fyr i spisen och riktig mormorsmat på tallriken kunde det inte bli bättre.
Mums fillibabba!
Dagens citat:
Bättre att vara en optimist
som kanske blir besviken,
än en pessimist utan hopp.
Ha en fin dag, ät något gott och njut!
Kram Annika
Dela gärna
     

Snart krypa tomtar upp ur vråna… Läs mer »

Hästbiten.

Lämna en kommentar / Natur / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Så är det en härlig måndag igen, och en helt ny vecka står för dörren.
Hos oss har det varit frost en liten pyttestund i förra veckan, och jag tycker ju att det är så vackert.
En morgon hälsade jag och hundarna på hästarna som ännu gick kvar i kohagen och skruttade.
(eller kanske är det en hästhage egentligen … det där är lite oklart faktiskt)
När jag var barn så var min högsta önskan att få en egen häst.
Varje födelsedag och varje jul så stod det HÄST med stora bokstäver, överst på min önskelista.
En gång var det väldigt nära att det där blev verklighet. I alla fall var jag helt övertygad om det.
Det var nog när jag skulle fylla 10 år som jag av en händelse hittade ett undangömt ridspö i min mammas köksskåp.
Wowww, jag var i sjunde himlen.
Nu blev det ingen häst – det blev en orange minicykel istället av märket Cresent…
… och vad det där ridspöet gjorde i vårt köksskåp fick jag aldrig reda på … vill nog inte veta heller….
Som vuxen älskar jag fortfarande hästar. Fast på lite mer avstånd.
Jag blev aldrig någon van ryttarinna, även om jag hoppade upp och smygred på hästarna som gick i betet runt vårt hus när jag var liten.
Och jag älskade min 50 års present från mina tjejer, där en turridning stod på programmet.
En fantastisk dag.
Med åren blir man lite mer införstådd med sin egen dödlighet, och jag tar det numera lite lugnt med smygridningar. Hästarna i kohagen får gå i godan ro och beta istället. En kärvänlig klapp får räcka.
Det är så vackert i min trädgård när frosten sätter sin prägel på växtligheten.
Enda smolken i min bägare är väl de jordhögar som herr mullvad den senaste tiden gjort i ett hörn av gräsmattan.
Dagens citat:
En gentleman är en man som kan beskriva
Dolly Parton utan att ta händerna till hjälp.
Ha en fin måndag.
Kram Annika
Dela gärna
     

Hästbiten. Läs mer »

Den första frosten, så sagolikt vackert.

Lämna en kommentar / Natur / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan
I veckan har det varit lite varannandagsväder här på Österlen.
Jag älskar den där första frosten som kommer, när det ännu finns gröna blad och de sista rosorna tappert lyser upp i allt det gråa.
Det är så obeskrivligt vackert då, ja nästan andaktsfullt.
När solen stiger upp så är det som om hela världen färgas röd för en kort stund.
Det allra första morgonljuset är så speciellt. Men bara för en kort, liten stund.
Det finns två timmar på dygnet som skapar det här underbara ljuset, och det är precis när solen är på väg att stiga upp och just när den sedan är på väg ner igen.
Om man ska fånga dagen någon gång, så är det vid den här tiden tycker jag.
Min mellandotter Amanda är utbildad hudterapeut. Om det kan man läsa här.
Även om hon just nu inte arbetar som just det, så är det väldigt bra för mig att ha en hudterapeut i familjen.
Med mina 52 år så är det nog ganska välbehövligt att min hud och hy får lite mer omsorg nu.
Jag har aldrig varit någon person som har tagit så väl hand om mitt ansikte. Men så är jag också så väldigt lyckligt lottad, att jag aldrig haft några större problem med hyn.
Nu kommer min fina Amanda lite då och då med små presenter till mig. Saker som säkerligen är bra och behövliga. Lite rengöringsolja, lite kräm mot rynkor …
Tack Amanda – jag älskar dig för din omtänksamhet ♥
… för omtänksam det är hon, och det har hon inte fått lära sig på några skolor inte. Sådan sitter i generna tror jag, och det är så mycket mer värt än alla kunskap.
Dagens citat:
”Var rädd om det du har idag. Imorgon kan allt ha fått en helt annan innebörd.
Allt vi har är bara till låns, och vissa saker går aldrig att ersätta.”
Ha en fin dag.
Och vill ni hälsa på mig, så finns jag på Sjöröds Torp Julmarknad ( Ateljé Miré) i eftermiddag. Kom gärna dit, handla, drick glögg eller bara för att säga hej!!
Sjöröd ligger vid Gyllebo … googla vetja!
Kram Annika
Dela gärna
     

Den första frosten, så sagolikt vackert. Läs mer »

En drömresa till Komodo – verklighetens Jurassic Park.

Lämna en kommentar / Resor / Av / / , , , / 5 minutes of reading
Hejsan.
För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg om Mitt Afrika. Ett inlägg om en fantastisk safaritur som vi gjorde för några år sedan.
Jag har fått så mycket positiv respons, och därför tänkte jag bjuda på ytterligare ett äventyr som jag och min äldsta dotter gjorde för ett par år sedan.
Ett äventyr då vi besökte den indonesiska ön Komodo, och fick uppleva de stora Komodovaranerna som lever där.
Vi har båda fascinerats av de stora jättevaranerna i många år, ja ända sedan Andréa bara var en liten tös.
De stora köttätande Komododrakarna lever enbart på ön Komodo och någon angränsande ö till i Indonesien.
Det var i samband med ett volontärarbete som min dotter Andréa gjorde på Fijiöarna och Giliöarna, som vi gjorde slag i saken och uppfyllde vår dröm om att besöka ön och få träffa på dessa otroliga djur i vilt tillstånd.
Vi träffades på Bali och tog oss därifrån med flyg ut till ön Flores. Där hade min dotter fått tag på en guide som kunde ta oss vidare med en liten båt ut till Komodo.
Vi skulle ta oss ut till ön med den lilla träbåten. Förutom vår guide så bestod vår besättning av en kapten, en maskinist och en kock som fixade all mat åt oss.
Det blev en fantastisk båttur. Vi njöt så av den underbara naturen och det härliga vädret.
Spända och förväntansfulla.
På vår väg ut till Komodo fick vi vara med om en hissnande upplevelse.
Grabbarna i besättningen hade lovat oss att försöka hitta de ofantligt stora jättemantorna.
Det är de största rockorna som finns. De är fredliga och lever på plankton. De föder levande ungar.
De är väldigt stora, ca 7 meter mellan vingspetsarna. Pga av sin storlek så kan de inte hållas i fångenskap, vilket gör att det inte är så vanligt att man får möjlighet att uppleva dessa djur.
Vi hade tur och plötsligt var det bara för mig och Andréa att dyka ner i vattnet. En lång stund fick vi sedan simma där i havet med dessa stora, vidunderliga djur. Fantastiskt och oförglömligt.
Sedan gick båtturen vidare med siktet inställt mot Komodo.
På båten såg grabbarna till att vi aldrig hann att bli hungriga.
Så mycket gott vi fick att äta och dricka.
Så plötsligt hade vi Komodo i sikte.
Där på stranden strövade en flock hjortar stilla fram. Hjortar som är Komodovaranernas byte.
Turister får lov att besöka ön och vistas där med en lokal guide.
Det bor lite drygt 1.000 personer där, och jag har hört att ön även benämnts som Jurassic Park …
Några kineser var också på besök för att få se de ovanliga djuren, men av någon anledning tycktes de bli mer intresserade av min söta dotter.
– ”I am not the dragon, you know” … påpekade Andréa lite roat när de alla ville bli fotograferade tillsammans med henne.
Sedan började vi vår vandring ut i den spännande terrängen. Vi fick en hel del förmaningar. De där varanerna var ju inte att leka med.
Naturen var slående vacker.
Såklart sprang klumpiga jag och trillade och skrapade upp mitt knä – något som inte var helt bra förstod jag. De här varanerna är utrustade med ett helt otroligt luktsinne och kan känna en droppe blod på flera kilometers avstånd.
Jag skapade lockbete direkt kan man säga …
Så fick vi plötsligt syn på vår första Komodovaran. I en förvånansvärt hög fart kom den sättande över stranden.
En härlig upplevelse som vi längtat sååå efter.

Som turist får man inte lov att stanna kvar på ön över natten.

Vi valde att sova på den gamla träbåten på ett betryggande avstånd från ön och de blodtörstiga djuren.
Nästa morgon startade vi med en underbar frukost.
Vi åkte sedan vidare till en annan ö, där det också levde komodovaraner. För såklart ville vi se så mycket som möjligt.
Där var det lika stränga restriktioner och försiktighetsåtgärder, och det var inte bara varaner man kunde träffa på …
Ilskna bufflar fanns på ön. Och såklart allehanda dödliga kräldjur, ormar, spindlar och annat spännande.
Komodovaranen är ett mycket intressant djur. De kan tillexempel utföra jungfrufödslar, dvs de kan lägga livsdugliga ägg utan att de blivit befruktade.
Deras luktsinne är mycket gott och de kan upptäcka ett kadaver på 4 – 9 kilometers avstånd.
Deras saliv är ofta blodblandad, eftersom deras tänder nästan helt är täckta av tandkött som går i sönder då varanen äter.
Ett bett av en varan är giftigt, ungefär som en orm. Så om ett byte skulle klara sig undan ett angrepp, så kommer det troligtvis att dö inom kort, och då kommer varanen att genom sitt luktsinne följa efter pch vara redo att äta sitt byte då det dött.
För många år sedan såg jag en film om en kvinna som levde tillsammans med de här varanerna.
Så intressant och fängslande.
Efter några fantastiska dagar i varanernas rike, tackade vi för oss och styrde båten mot Flores igen.
På hemvägen gjorde vi många stopp för att bada och snorkla.
Vi stannade tex till vid den omtalade ”Pink Beach”, som inte längre ser särskilt rosa ut.
På hemvägen när mörkret föll stannade vi båten för att övernatta vid ett mangroveträsk.
Vi låg på våra madrasser uppe på båtens tak och blickade upp mot den vackra himmeln.
Som på ett givet klockslag fylldes hela skyn av flygande hundar. I tusental flög de upp från träsket och styrde kosan mot ön Flores. I några timmar låg vi där och bara uppfylldes av naturens fantastiska skådespel.
Nästa dag tuffade vi vidare med vår båt. Runt oss lekte pigga delfiner i vattnet.
Innan vi skulle avsluta vår fantastiska resa tog Andréa sig en lång snorkeltur med vår kapten som dykguide. På strandkanten satt en orolig mamma i över en timme och väntade, utan att se röken av de båda …. Till sist fick den lika oroliga kocken hoppa i vattnet med kläderna på ….men det är en annan historia …
Så flög vi tillbaka till Bali där ytterligare äventyr väntade på oss.
Kanske blir det ett blogginlägg från underbara Bali en annan gång.
Dagens citat:
Resor är det bästa sättet
att utbilda sig på egen hand.
Har ni någon drömresa?
Jag har sååå många spännande platser jag skulle vilja komma till …
Kanske kan det bli någon ny plats snart. Den som lever får se.
Ha det fint
Kram Annika
Dela gärna
     

En drömresa till Komodo – verklighetens Jurassic Park. Läs mer »

Platt som en pannkaka.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , / 3 minutes of reading
Hejsan.
Den som har myntat uttrycket att Skåne är platt som en pannkaka, den personen kan aldrig ha bestigit Stenshuvud.
Ja, det där uttrycket grunnade jag på när jag en morgon tog mig en tur uppför det vackra skånska berget.
Den fina platsen Stenshuvud. Berget som ger vår ålakust sin fantastiska profil och sitt utseende.
Det var en tidig morgon och inte en kotte syntes till. Jag och Johnny strövade uppför berget i ett högt tempo. Johnny hade bråttom, som han alltid har när vi är på spännande platser.
Solen var på väg upp och det blåste friska vindar.
På ett ställe hade ett rejält träd fallit omkull och området var avspärrat med snitselband.
Området runt Stenshuvud är sedan 1986 nationalpark. Jag älskar att man värnar om vår unika natur.
Det är så magiskt vackert där uppe på toppen.
Särskilt fint var det den här morgonen, när solen strålade över ett djupblått hav.
Där uppe på berget är det som tre olika platser. Det kallas att berget har olika huvuden.
Klippigt och lite halt var det där, så jag tog små försiktiga steg för att inte drutta omkull på ändan.
Nu var jag inte så rädd för att trilla och skada mig själv, nej jag är alltid mest rädd om min dyra, fina kamera.
På den brantaste avsatsen är det lite läskigt att gå ända ut till kanten. Där är det som om berget störtar rakt ner i havet.
Jag höll mig på avstånd, för jag vet aldrig om Johnny av misstag skulle få för sig att knuffas. Det skulle inte vara så kul att bli nervält därifrån. Men obeskrivligt vackert var det att sitta där och njuta av utsikten en stund.
Långt borta över ängarna kunde man skymta en vit liten kyrka. Trots mitt ganska dåliga lokalsinne så är jag tämligen säker på att det är Mellbykyrka man kan sikta där i fjärran.
Sedan var det bara för oss att marschera ner igen.
Och ner kommer man ju alltid, och fort gick det.
Såklart passade vi på att gå ner en sväng till havet.
De har verkligen gjort så fint där. En rejäl grusgång som övergår i en träspång vilket gör att platsen blir tillgänglig för många människor. Även de med rörelsehinder har möjlighet att komma lite närmre naturen.
Nere vid Krivareboden, som den gamla ålaboden heter, höll två män den här dagen på med sina fiskesaker.
Jag tänker alltid på en gammal berättelse som jag hört, om hur boden fått sitt namn.
Huruvida historien är sann eller inte, vill jag låta vara osagt. Men förklaringen till bodens namn skulle vara att för länge sedan var där en ålafiskare som inte kunde gå på sina ben. Denne fiskare  tog sig ner till vattnet genom att krypa. Krypa på skånska kallas ”kriva”. På så vis ska boden ha fått sitt namn….
Kanske är det bara en skröna, vad vet jag …
Men jag tänker alltid på den här historien när jag är här.
Jag borde ta reda på sanningen om det där … det borde jag faktiskt…
Efter en underbar morgon på den här gudomliga platsen var jag både nöjd och hungrig.
Jag och Johnny hoppade in i vår bil, medan några andra morgonpigga människor anlände för att starta sin dag på samma sätt som vi gjort.
 Dagens citat:
Livets olika skuggor gör
målningen vackrare.
Ha en fin dag.
Kram Annika
Dela gärna
     

Platt som en pannkaka. Läs mer »

En färgglad farsdag.

Lämna en kommentar / Allmänt, Familj / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hej hej.
Dagarna springer iväg och jag har ju alldeles glömt bort att visa vilken färgglad familj jag har.
Det var förra helgen som vi samlades i Brösarp för att fira Fars-dag tillsammans.
Ingen dag kunde väl passa bättre än självaste Kurt-dagen.
Grattis pappa Kurt.
Pappa Kurt hade beställt en kaloribomb i form av en galet god smörgåstårta. Enkelt och så gott.
Vi lät oss alla väl smaka.
Lite presenter blev det också såklart.
Jag köpte ett presentkort på Brösarps gästis – för bor man i byn Brösarp på Österlen, så tycker jag att man då och då måste unna sig deras himmelskt goda ”äggakaga”. Såklart ska pappsen gå på gästis tycker jag.
Han fick även lite blomster av min syster. En sprakande, färgglad bukett, som matchade allt annat färgglatt den här dagen.
Minst färgglada den här dagen var väl kanske jag och lilla hunden Snowie.
Men glada var vi allt ändå, även om vår färgskala var mer åt det diskreta hållet.
Min käre make missade allt vad farsdag heter det här året.
Istället var han i Småland med sin bössa hela helgen och jagade vilda djur.
Fast det där var ganska bra, för frysboxen ekar inte så tom längre …
… och visst klär han bra i sin bössa – den där Olsson!!
(en gammal bild på oss från glada ungdomsdagar på 1800-talet … ㋡ )
Dagens citat:
Endast en moster
kan ge kramar som en mor,
bevara hemligheter som en syster
och dela kärlek som en vän …
Det viktiga är inte att man firar någon speciell dag, eller så.
Det viktiga är att man samlas och träffas för en stund tycker jag.
Ha en fin dag
Kram Annika
Dela gärna
     

En färgglad farsdag. Läs mer »

Som ler och långhalm.

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av / / , , , / 3 minutes of reading
Gomorron
Åhhh, såg ni?
Såg ni att min blogg blev ”kapad” igår. Det var min dotter Emmy som med min tillåtelse såklart, gjorde ett litet gästinlägg här.
Jag bara älskar hennes sätt att skriva och uttrycka sig.
Förr bloggade hon själv ganska mycket och vi var många som gillade att läsa hennes underbara, raka inlägg.
Tusen tack Emmy, och välkommen med fler inlägg hos mig ♥
Här hemma i Gyllebo går livet sin gilla gång.
Våra små pommisar… alltså, våra småhundar. De av rasen pomeranian. De är så himla roliga och söta.
De är som ler och långhalm, de två.
Där den ena är – där är också alltid den andra.
Ofta gnabbas de båda som syskon.
De fejtas, kivas och har sig.
Lilla Lykke är särskilt glad för att småbråka. Hennes taktik är att alltid vänta med sin mat tills alla andra ätit upp. Då morrar hon ilsket på alla och envar under tiden som hon skadeglatt sätter i sig sin egen portion. Det där är en illsinnad uträkning från hennes sida, det är jag helt övertygad om.
Vi har alla lärt oss hennes onda uppsåt nu och bryr oss inte särskilt mycket om henne längre.
För det mesta ligger de båda och myser hos Stefan i TV soffan på kvällarna när mörkret faller.
Men om han är borta, så ska ni inte tro att det duger med mig. Nej, då kryper de båda ihop tillsammans i ett hörn och myser för sig själv.
Det är som om de har delat in mig och Stefan i fack. Jag är i facket ”aktivitet” och Stefan är den som hamnar i facket ”mys och gos”.
Nåväl, när det kommer till hundpromenader, då passar det med mig. Då är de båda helt med på noterna.
Och det finns inget härligare än att starta en solig morgon med ett gäng kompisar på promenad.
Såklart är hunden Johnny också med.
Han bryr sig inte så mycket om de små. Han är mer intresserad av att hitta på roliga saker med mig, eller så försjunker han i sin egen värld av goa dofter efter damer i mer passande storlek.
För honom är det som om småhundarna bara är jobbiga småsyskon.
Jag vågar knappt skriva det så här offentligt … men jag längtar verkligen efter snö och vinter …
Ja jag vet … det här med väglaget … Men jag är förberedd nu!
Jag har en fyrhjulsdriven liten bil, jag har vinterdäck med dubbar och i bilen ligger en nödväska med varma kläder. Så kom igen. För mig är snö och vinter välkommet nu.
Såklart, jag har full respekt för alla er som hatar snö.
Det en sak som är bra. Vi behöver inte bråka och trätas om det där med vädret, för det blir ändå som moder jord själv vill.
Dagens citat:
Våga framföra din åsikt,
men kom ihåg att även du kan
ha fel.
Alla har rätt till sin åsikt, till sin tro och sina tankar.
Vad jag inte förstår är att människor ska börja bråka, kriga och slåss pga av varandras olika åsikter.
Varför inte bara rycka på axlarna, stänga öronen om det inte överensstämmer med sitt eget tänk.
Eller kanske lyssna och tänka efter för en stund – för det kanske ligger en gnutta tänkvärt i det där. Om inte, så är det ju bara att glömma bort.
Ha en fin dag.
Kram Annika
Dela gärna
     

Som ler och långhalm. Läs mer »

Rulla till toppen