frostmorgon

Hej.

Det finns vanlig morgnar, som är sådär vanliga och som de alltid brukar vara. Inget häpnadsväckande alls, bara alldeles vanliga.

Men så finns det dagar som börjar lite underbarare än alla andra…

Sådana dagar känns det nästan som om allting bara är en dröm och inte helt på riktigt. Naturen tar liksom andan av mig med alla sin skönhet.

De små stugorna i Gyllebo såg den här morgonen ut att ligga inbäddade i ett sagolandskap. Ungefär som de skulle vara skådeplatsen för en filminspelning för någon julkalender. Som om någon mänsklig hand hade preparerat alltihop för att bara vara en illusion.

Tänk, så var det faktiskt alldeles på riktigt.

Det är sådana här morgnar man ska spara på sig i sitt minne tycker jag. För man kan ju faktiskt inte minnas precis alla dagar i sitt liv, och då kan man ju välja ut de bästa, eller hur?

Dagens citat:

När du släpper ut det som tynger, ger du plats för sådant som lättar.

Ha en fin dag och kram från mig.

Annika

Hästbiten.

Lämna en kommentar / Natur / Av Annika Olsson / 20 november, 2017 / Allmänt, frostmorgon, hästar, mullvadshög / 2 minutes of reading

Hejsan.

Så är det en härlig måndag igen, och en helt ny vecka står för dörren.

Hos oss har det varit frost en liten pyttestund i förra veckan, och jag tycker ju att det är så vackert.

En morgon hälsade jag och hundarna på hästarna som ännu gick kvar i kohagen och skruttade.

(eller kanske är det en hästhage egentligen … det där är lite oklart faktiskt)

När jag var barn så var min högsta önskan att få en egen häst.

Varje födelsedag och varje jul så stod det HÄST med stora bokstäver, överst på min önskelista.

En gång var det väldigt nära att det där blev verklighet. I alla fall var jag helt övertygad om det.

Det var nog när jag skulle fylla 10 år som jag av en händelse hittade ett undangömt ridspö i min mammas köksskåp.

Wowww, jag var i sjunde himlen.

Nu blev det ingen häst – det blev en orange minicykel istället av märket Cresent…

… och vad det där ridspöet gjorde i vårt köksskåp fick jag aldrig reda på … vill nog inte veta heller….

Som vuxen älskar jag fortfarande hästar. Fast på lite mer avstånd.

Jag blev aldrig någon van ryttarinna, även om jag hoppade upp och smygred på hästarna som gick i betet runt vårt hus när jag var liten.

Och jag älskade min 50 års present från mina tjejer, där en turridning stod på programmet.

En fantastisk dag.

Med åren blir man lite mer införstådd med sin egen dödlighet, och jag tar det numera lite lugnt med smygridningar. Hästarna i kohagen får gå i godan ro och beta istället. En kärvänlig klapp får räcka.

Det är så vackert i min trädgård när frosten sätter sin prägel på växtligheten.

Enda smolken i min bägare är väl de jordhögar som herr mullvad den senaste tiden gjort i ett hörn av gräsmattan.