Hejsan
När det nu står klart för mig att ingen av mina tre döttrar kommer att fira jul här hemma med mig i år heller, ska jag erkänna att mitt hjärta brast i tusen bitar för en stund. Att ha sina barn i tre olika världsdelar och själv befinna sig i en fjärde – det får hela världen att stundom kännas oändligt stor och kall.
Det var så länge sedan jag fick samla dem här hemma för en skön julafton med klappar, tomteutklädning, mat och allt det där som hör julen till.
Men vad finns att göra … jag ska göra mitt bästa för att fira en fin jul ändå.
Men ibland letar sig en tår fram på min kind när jag tänker och känner lite för mycket….
Men jag önskar dem alla tre såklart fantastiska upplevelser runt om i världen.
Sakta börjar adventskänslan ändå krypa fram här hemma hos oss.
Om knappt två veckor är det den första advent, och det är alltid så efterlängtat här ute i den mörka skogen.
Högst uppe i ett av mina köksskåp står min favorittomte och spejar. Fast där står han förstås året om.
Det känns liksom lite tryggt och bra att ha honom där. Han är ett arv efter min mamma, och han har funnits med i hela mitt liv tror jag.
Lite andra småsaker har kommit fram och skapar lite adventskänsla i stugan.
Inga stora saker, bara litegrann.Lite sådär som en tjuvstart.
Stefan som ännu är sjukskriven har nu fått ont i foten också. Han linkar fram här hemma med den ena ankeln dubbelt så tjock som den andra. Lite mallig hörs han trots allt på rösten, när han svarar på vännernas oroliga frågor …
-asch, en gammal fotbollskada bara …
Ja det är allt lite synd om honom, och såklart har han fått lite extra kärlek av mig.
Alla vet ju att kärleken till mannen går genom magen, och Stefan är inget undantag från den regeln. Så en härlig söndagsstek fick det bli. Med levande ljus, fyr i spisen och riktig mormorsmat på tallriken kunde det inte bli bättre.
Mums fillibabba!
Dagens citat:
Bättre att vara en optimist
som kanske blir besviken,
än en pessimist utan hopp.
Ha en fin dag, ät något gott och njut!
Kram Annika
