En drömresa till Komodo – verklighetens Jurassic Park.

Hejsan.
För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg om Mitt Afrika. Ett inlägg om en fantastisk safaritur som vi gjorde för några år sedan.
Jag har fått så mycket positiv respons, och därför tänkte jag bjuda på ytterligare ett äventyr som jag och min äldsta dotter gjorde för ett par år sedan.
Ett äventyr då vi besökte den indonesiska ön Komodo, och fick uppleva de stora Komodovaranerna som lever där.
Vi har båda fascinerats av de stora jättevaranerna i många år, ja ända sedan Andréa bara var en liten tös.
De stora köttätande Komododrakarna lever enbart på ön Komodo och någon angränsande ö till i Indonesien.
Det var i samband med ett volontärarbete som min dotter Andréa gjorde på Fijiöarna och Giliöarna, som vi gjorde slag i saken och uppfyllde vår dröm om att besöka ön och få träffa på dessa otroliga djur i vilt tillstånd.
Vi träffades på Bali och tog oss därifrån med flyg ut till ön Flores. Där hade min dotter fått tag på en guide som kunde ta oss vidare med en liten båt ut till Komodo.
Vi skulle ta oss ut till ön med den lilla träbåten. Förutom vår guide så bestod vår besättning av en kapten, en maskinist och en kock som fixade all mat åt oss.
Det blev en fantastisk båttur. Vi njöt så av den underbara naturen och det härliga vädret.
Spända och förväntansfulla.
På vår väg ut till Komodo fick vi vara med om en hissnande upplevelse.
Grabbarna i besättningen hade lovat oss att försöka hitta de ofantligt stora jättemantorna.
Det är de största rockorna som finns. De är fredliga och lever på plankton. De föder levande ungar.
De är väldigt stora, ca 7 meter mellan vingspetsarna. Pga av sin storlek så kan de inte hållas i fångenskap, vilket gör att det inte är så vanligt att man får möjlighet att uppleva dessa djur.
Vi hade tur och plötsligt var det bara för mig och Andréa att dyka ner i vattnet. En lång stund fick vi sedan simma där i havet med dessa stora, vidunderliga djur. Fantastiskt och oförglömligt.
Sedan gick båtturen vidare med siktet inställt mot Komodo.
På båten såg grabbarna till att vi aldrig hann att bli hungriga.
Så mycket gott vi fick att äta och dricka.
Så plötsligt hade vi Komodo i sikte.
Där på stranden strövade en flock hjortar stilla fram. Hjortar som är Komodovaranernas byte.
Turister får lov att besöka ön och vistas där med en lokal guide.
Det bor lite drygt 1.000 personer där, och jag har hört att ön även benämnts som Jurassic Park …
Några kineser var också på besök för att få se de ovanliga djuren, men av någon anledning tycktes de bli mer intresserade av min söta dotter.
”I am not the dragon, you know” … påpekade Andréa lite roat när de alla ville bli fotograferade tillsammans med henne.
Sedan började vi vår vandring ut i den spännande terrängen. Vi fick en hel del förmaningar. De där varanerna var ju inte att leka med.
Naturen var slående vacker.
Såklart sprang klumpiga jag och trillade och skrapade upp mitt knä – något som inte var helt bra förstod jag. De här varanerna är utrustade med ett helt otroligt luktsinne och kan känna en droppe blod på flera kilometers avstånd.
Jag skapade lockbete direkt kan man säga …
Så fick vi plötsligt syn på vår första Komodovaran. I en förvånansvärt hög fart kom den sättande över stranden.
En härlig upplevelse som vi längtat sååå efter.

Som turist får man inte lov att stanna kvar på ön över natten.

Vi valde att sova på den gamla träbåten på ett betryggande avstånd från ön och de blodtörstiga djuren.
Nästa morgon startade vi med en underbar frukost.
Vi åkte sedan vidare till en annan ö, där det också levde komodovaraner. För såklart ville vi se så mycket som möjligt.
Där var det lika stränga restriktioner och försiktighetsåtgärder, och det var inte bara varaner man kunde träffa på …
Ilskna bufflar fanns på ön. Och såklart allehanda dödliga kräldjur, ormar, spindlar och annat spännande.
Komodovaranen är ett mycket intressant djur. De kan tillexempel utföra jungfrufödslar, dvs de kan lägga livsdugliga ägg utan att de blivit befruktade.
Deras luktsinne är mycket gott och de kan upptäcka ett kadaver på 4 – 9 kilometers avstånd.
Deras saliv är ofta blodblandad, eftersom deras tänder nästan helt är täckta av tandkött som går i sönder då varanen äter.
Ett bett av en varan är giftigt, ungefär som en orm. Så om ett byte skulle klara sig undan ett angrepp, så kommer det troligtvis att dö inom kort, och då kommer varanen att genom sitt luktsinne följa efter pch vara redo att äta sitt byte då det dött.
För många år sedan såg jag en film om en kvinna som levde tillsammans med de här varanerna.
Så intressant och fängslande.
Efter några fantastiska dagar i varanernas rike, tackade vi för oss och styrde båten mot Flores igen.
På hemvägen gjorde vi många stopp för att bada och snorkla.
Vi stannade tex till vid den omtalade ”Pink Beach”, som inte längre ser särskilt rosa ut.
På hemvägen när mörkret föll stannade vi båten för att övernatta vid ett mangroveträsk.
Vi låg på våra madrasser uppe på båtens tak och blickade upp mot den vackra himmeln.
Som på ett givet klockslag fylldes hela skyn av flygande hundar. I tusental flög de upp från träsket och styrde kosan mot ön Flores. I några timmar låg vi där och bara uppfylldes av naturens fantastiska skådespel.
Nästa dag tuffade vi vidare med vår båt. Runt oss lekte pigga delfiner i vattnet.
Innan vi skulle avsluta vår fantastiska resa tog Andréa sig en lång snorkeltur med vår kapten som dykguide. På strandkanten satt en orolig mamma i över en timme och väntade, utan att se röken av de båda …. Till sist fick den lika oroliga kocken hoppa i vattnet med kläderna på ….men det är en annan historia …
Så flög vi tillbaka till Bali där ytterligare äventyr väntade på oss.
Kanske blir det ett blogginlägg från underbara Bali en annan gång.
Dagens citat:
Resor är det bästa sättet
att utbilda sig på egen hand.
Har ni någon drömresa?
Jag har sååå många spännande platser jag skulle vilja komma till …
Kanske kan det bli någon ny plats snart. Den som lever får se.
Ha det fint
Kram Annika

En drömresa till Komodo – verklighetens Jurassic Park. Läs mer »