Hejsan.
Den som har myntat uttrycket att Skåne är platt som en pannkaka, den personen kan aldrig ha bestigit Stenshuvud.
Ja, det där uttrycket grunnade jag på när jag en morgon tog mig en tur uppför det vackra skånska berget.
Den fina platsen Stenshuvud. Berget som ger vår ålakust sin fantastiska profil och sitt utseende.
Det var en tidig morgon och inte en kotte syntes till. Jag och Johnny strövade uppför berget i ett högt tempo. Johnny hade bråttom, som han alltid har när vi är på spännande platser.
Solen var på väg upp och det blåste friska vindar.
På ett ställe hade ett rejält träd fallit omkull och området var avspärrat med snitselband.
Området runt Stenshuvud är sedan 1986 nationalpark. Jag älskar att man värnar om vår unika natur.
Det är så magiskt vackert där uppe på toppen.
Särskilt fint var det den här morgonen, när solen strålade över ett djupblått hav.
Där uppe på berget är det som tre olika platser. Det kallas att berget har olika huvuden.
Klippigt och lite halt var det där, så jag tog små försiktiga steg för att inte drutta omkull på ändan.
Nu var jag inte så rädd för att trilla och skada mig själv, nej jag är alltid mest rädd om min dyra, fina kamera.
På den brantaste avsatsen är det lite läskigt att gå ända ut till kanten. Där är det som om berget störtar rakt ner i havet.
Jag höll mig på avstånd, för jag vet aldrig om Johnny av misstag skulle få för sig att knuffas. Det skulle inte vara så kul att bli nervält därifrån. Men obeskrivligt vackert var det att sitta där och njuta av utsikten en stund.
Långt borta över ängarna kunde man skymta en vit liten kyrka. Trots mitt ganska dåliga lokalsinne så är jag tämligen säker på att det är Mellbykyrka man kan sikta där i fjärran.
Sedan var det bara för oss att marschera ner igen.
Och ner kommer man ju alltid, och fort gick det.
Såklart passade vi på att gå ner en sväng till havet.
De har verkligen gjort så fint där. En rejäl grusgång som övergår i en träspång vilket gör att platsen blir tillgänglig för många människor. Även de med rörelsehinder har möjlighet att komma lite närmre naturen.
Nere vid Krivareboden, som den gamla ålaboden heter, höll två män den här dagen på med sina fiskesaker.
Jag tänker alltid på en gammal berättelse som jag hört, om hur boden fått sitt namn.
Huruvida historien är sann eller inte, vill jag låta vara osagt. Men förklaringen till bodens namn skulle vara att för länge sedan var där en ålafiskare som inte kunde gå på sina ben. Denne fiskare tog sig ner till vattnet genom att krypa. Krypa på skånska kallas ”kriva”. På så vis ska boden ha fått sitt namn….
Kanske är det bara en skröna, vad vet jag …
Men jag tänker alltid på den här historien när jag är här.
Jag borde ta reda på sanningen om det där … det borde jag faktiskt…
Efter en underbar morgon på den här gudomliga platsen var jag både nöjd och hungrig.
Jag och Johnny hoppade in i vår bil, medan några andra morgonpigga människor anlände för att starta sin dag på samma sätt som vi gjort.
Dagens citat:
Livets olika skuggor gör
målningen vackrare.
Ha en fin dag.
Kram Annika
