En dag i veckan mötte jag Gyllebos sötaste invånare.
Det var en tidig morgon då jag varit ute på ängen för att fotografera en ovanlig blomma som jag gjorde det här oväntade och speciella mötet.
Naturligtvis hade jag försett min kamera med en macrolins, vilken inte alls är avsedd att fotografera saker på håll med. Sådär är det alltid för mig, men jag får vara glad att jag hade en kamera med mig överhuvudtaget.
Jag vet att en del rådjur uppehåller sig vid vår tomt, och jag har varit rysligt arg på dem ibland, eftersom de förut ätit av mina blommor.
Men den här morgonen såg jag att det var något mer än ett rådjur…
Jag såg att det var en liten, liten unge också. Ett litet rådjurskid.
Naturligtvis blev mamman och den lilla ungen skrämda av mig när jag kom travande. Fort sprang de in i buskarna på granntomten.
Men kvar i gräset vid vägkanten stod det lilla tvillingkidet kvar. Det lilla syskonet som inte hunnit sätta sig i säkerhet stod blickstilla kvar som en staty, medan mamman kikade fram från sin buske med det andra syskonet hängande vid juvret.
Jag närmade mig försiktigt med smygande steg och satte mig på huk.
Det lilla kidet rörde inte en fena. Den var helt förvissad om att vid minsta rörelse så skulle den vara dödens död, för sådan är deras instinkt. Jag gick så nära jag vågade för att knäppa mina bilder, trots att jag hade fel lins på kameran.
Naturligtvis rörde jag inte vid det lilla djuret. Det har jag fått lära mig alltsedan barnsben att aldrig någonsin röra vid ett vilt rådjurskid. Mamman finns i närheten och då ska hennes lilla bebis inte lukta människa när hon kommer tillbaka för att hämta det. Det sägs att då kan hon rata sin unge och bara lämna den åt sitt öde.
Och en rådjursunge på halsen, det ville jag för allt i världen inte ha.
Jag smög mig sakta förbi och hem mot min egen tomt. Men så vände jag mig om för att knäppa en sista bild. Det var som om det lilla rådjuret nästan log. Fast den stod kvar i precis samma ställning så såg jag att den sneglade på mig och mungiporna hade dragits upp en aning. Kanske hade vi blivit kompisar …
Jag gick ett tiotal meter framåt, men så kom jag på, jag borde tala med den lite om mina blommor …. När jag vände mig om igen nästa gång så var det lilla djuret puts väck …
Jag älskar de här oväntade mötena med de vilda djuren här. Det ger mig så mycket av inre lycka.
Jag hoppas så att varenda kotte som bor och lever här med hund nu ser till att ha hundarna kopplade.
Att påstå att sin lilla hund inte är någon jakthund är helt befängt. Nästintill alla hundar har jaktinstinkt. Ytterst få skulle låta bli att springa efter ett flyende litet rådjurskid. Och vad jag har sett så har ingen hundägare den disciplinen på sin hund, att den går fot en hel runda som om den vore kopplad. Så på med koppel på era hundar nu och visa hänsyn till de som bodde här först.
(jo det förstås … grannen Camilla med sin golden har ett osynligt koppel på sin fina Milou, fast hon är också den enda som jag sett, som har den lydnaden på sin vovve,)
Min egen lilla Lykke skulle med vild förtjusning jaga ihjäl ett litet kid, om hon gavs möjlighet. Även om hon inte kan döda så kan hon göra att mamman förskjuter sin unge och katastrofen är ett faktum. Lykke är ingen jakthund och hon väger drygt två kilo.
Dagens citat:
Var vänlig mot de som är
ovänliga.
Det är de som behöver
vänligheten som mest.
Ha en fin dag, och hoppas att ni också får känna lyckan av att möta ett litet
rådjurskid en vacker dag.
Kram Annika
