november 2017

Snart krypa tomtar upp ur vråna…

Lämna en kommentar / Hemma hos mig. / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan
När det nu står klart för mig att ingen av mina tre döttrar kommer att fira jul här hemma med mig i år heller, ska jag erkänna att mitt hjärta brast i tusen bitar för en stund. Att ha sina barn i tre olika världsdelar och själv befinna sig i en fjärde – det får hela världen att stundom kännas oändligt stor och kall.
Det var så länge sedan jag fick samla dem här hemma för en skön julafton med klappar, tomteutklädning, mat och allt det där som hör julen till.
Men vad finns att göra …  jag ska göra mitt bästa för att fira en fin jul ändå.
Men ibland letar sig en tår fram på min kind när jag tänker och känner lite för mycket….
Men jag önskar dem alla tre såklart fantastiska upplevelser runt om i världen.
Sakta börjar adventskänslan ändå krypa fram här hemma hos oss.
Om knappt två veckor är det den första advent, och det är alltid så efterlängtat här ute i den mörka skogen.
Högst uppe i ett av mina köksskåp står min favorittomte och spejar. Fast där står han förstås året om.
Det känns liksom lite tryggt och bra att ha honom där. Han är ett arv efter min mamma, och han har funnits med i hela mitt liv tror jag.
Lite andra småsaker har kommit fram och skapar lite adventskänsla i stugan.
Inga stora saker, bara litegrann.Lite sådär som en tjuvstart.
Stefan som ännu är sjukskriven har nu fått ont i foten också. Han linkar fram här hemma med den ena ankeln dubbelt så tjock som den andra. Lite mallig hörs han trots allt på rösten, när han svarar på vännernas oroliga frågor …
-asch, en gammal fotbollskada bara …
Ja det är allt lite synd om honom, och såklart har han fått lite extra kärlek av mig.
Alla vet ju att kärleken till mannen går genom magen, och Stefan är inget undantag från den regeln. Så en härlig söndagsstek fick det bli. Med levande ljus, fyr i spisen och riktig mormorsmat på tallriken kunde det inte bli bättre.
Mums fillibabba!
Dagens citat:
Bättre att vara en optimist
som kanske blir besviken,
än en pessimist utan hopp.
Ha en fin dag, ät något gott och njut!
Kram Annika

Snart krypa tomtar upp ur vråna… Läs mer »

Hästbiten.

Lämna en kommentar / Natur / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Så är det en härlig måndag igen, och en helt ny vecka står för dörren.
Hos oss har det varit frost en liten pyttestund i förra veckan, och jag tycker ju att det är så vackert.
En morgon hälsade jag och hundarna på hästarna som ännu gick kvar i kohagen och skruttade.
(eller kanske är det en hästhage egentligen … det där är lite oklart faktiskt)
När jag var barn så var min högsta önskan att få en egen häst.
Varje födelsedag och varje jul så stod det HÄST med stora bokstäver, överst på min önskelista.
En gång var det väldigt nära att det där blev verklighet. I alla fall var jag helt övertygad om det.
Det var nog när jag skulle fylla 10 år som jag av en händelse hittade ett undangömt ridspö i min mammas köksskåp.
Wowww, jag var i sjunde himlen.
Nu blev det ingen häst – det blev en orange minicykel istället av märket Cresent…
… och vad det där ridspöet gjorde i vårt köksskåp fick jag aldrig reda på … vill nog inte veta heller….
Som vuxen älskar jag fortfarande hästar. Fast på lite mer avstånd.
Jag blev aldrig någon van ryttarinna, även om jag hoppade upp och smygred på hästarna som gick i betet runt vårt hus när jag var liten.
Och jag älskade min 50 års present från mina tjejer, där en turridning stod på programmet.
En fantastisk dag.
Med åren blir man lite mer införstådd med sin egen dödlighet, och jag tar det numera lite lugnt med smygridningar. Hästarna i kohagen får gå i godan ro och beta istället. En kärvänlig klapp får räcka.
Det är så vackert i min trädgård när frosten sätter sin prägel på växtligheten.
Enda smolken i min bägare är väl de jordhögar som herr mullvad den senaste tiden gjort i ett hörn av gräsmattan.
Dagens citat:
En gentleman är en man som kan beskriva
Dolly Parton utan att ta händerna till hjälp.
Ha en fin måndag.
Kram Annika

Hästbiten. Läs mer »

Den första frosten, så sagolikt vackert.

Lämna en kommentar / Natur / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan
I veckan har det varit lite varannandagsväder här på Österlen.
Jag älskar den där första frosten som kommer, när det ännu finns gröna blad och de sista rosorna tappert lyser upp i allt det gråa.
Det är så obeskrivligt vackert då, ja nästan andaktsfullt.
När solen stiger upp så är det som om hela världen färgas röd för en kort stund.
Det allra första morgonljuset är så speciellt. Men bara för en kort, liten stund.
Det finns två timmar på dygnet som skapar det här underbara ljuset, och det är precis när solen är på väg att stiga upp och just när den sedan är på väg ner igen.
Om man ska fånga dagen någon gång, så är det vid den här tiden tycker jag.
Min mellandotter Amanda är utbildad hudterapeut. Om det kan man läsa här.
Även om hon just nu inte arbetar som just det, så är det väldigt bra för mig att ha en hudterapeut i familjen.
Med mina 52 år så är det nog ganska välbehövligt att min hud och hy får lite mer omsorg nu.
Jag har aldrig varit någon person som har tagit så väl hand om mitt ansikte. Men så är jag också så väldigt lyckligt lottad, att jag aldrig haft några större problem med hyn.
Nu kommer min fina Amanda lite då och då med små presenter till mig. Saker som säkerligen är bra och behövliga. Lite rengöringsolja, lite kräm mot rynkor …
Tack Amanda – jag älskar dig för din omtänksamhet ♥
… för omtänksam det är hon, och det har hon inte fått lära sig på några skolor inte. Sådan sitter i generna tror jag, och det är så mycket mer värt än alla kunskap.
Dagens citat:
”Var rädd om det du har idag. Imorgon kan allt ha fått en helt annan innebörd.
Allt vi har är bara till låns, och vissa saker går aldrig att ersätta.”
Ha en fin dag.
Och vill ni hälsa på mig, så finns jag på Sjöröds Torp Julmarknad ( Ateljé Miré) i eftermiddag. Kom gärna dit, handla, drick glögg eller bara för att säga hej!!
Sjöröd ligger vid Gyllebo … googla vetja!
Kram Annika

Den första frosten, så sagolikt vackert. Läs mer »

En drömresa till Komodo – verklighetens Jurassic Park.

Lämna en kommentar / Resor / Av / / , , , / 5 minutes of reading
Hejsan.
För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg om Mitt Afrika. Ett inlägg om en fantastisk safaritur som vi gjorde för några år sedan.
Jag har fått så mycket positiv respons, och därför tänkte jag bjuda på ytterligare ett äventyr som jag och min äldsta dotter gjorde för ett par år sedan.
Ett äventyr då vi besökte den indonesiska ön Komodo, och fick uppleva de stora Komodovaranerna som lever där.
Vi har båda fascinerats av de stora jättevaranerna i många år, ja ända sedan Andréa bara var en liten tös.
De stora köttätande Komododrakarna lever enbart på ön Komodo och någon angränsande ö till i Indonesien.
Det var i samband med ett volontärarbete som min dotter Andréa gjorde på Fijiöarna och Giliöarna, som vi gjorde slag i saken och uppfyllde vår dröm om att besöka ön och få träffa på dessa otroliga djur i vilt tillstånd.
Vi träffades på Bali och tog oss därifrån med flyg ut till ön Flores. Där hade min dotter fått tag på en guide som kunde ta oss vidare med en liten båt ut till Komodo.
Vi skulle ta oss ut till ön med den lilla träbåten. Förutom vår guide så bestod vår besättning av en kapten, en maskinist och en kock som fixade all mat åt oss.
Det blev en fantastisk båttur. Vi njöt så av den underbara naturen och det härliga vädret.
Spända och förväntansfulla.
På vår väg ut till Komodo fick vi vara med om en hissnande upplevelse.
Grabbarna i besättningen hade lovat oss att försöka hitta de ofantligt stora jättemantorna.
Det är de största rockorna som finns. De är fredliga och lever på plankton. De föder levande ungar.
De är väldigt stora, ca 7 meter mellan vingspetsarna. Pga av sin storlek så kan de inte hållas i fångenskap, vilket gör att det inte är så vanligt att man får möjlighet att uppleva dessa djur.
Vi hade tur och plötsligt var det bara för mig och Andréa att dyka ner i vattnet. En lång stund fick vi sedan simma där i havet med dessa stora, vidunderliga djur. Fantastiskt och oförglömligt.
Sedan gick båtturen vidare med siktet inställt mot Komodo.
På båten såg grabbarna till att vi aldrig hann att bli hungriga.
Så mycket gott vi fick att äta och dricka.
Så plötsligt hade vi Komodo i sikte.
Där på stranden strövade en flock hjortar stilla fram. Hjortar som är Komodovaranernas byte.
Turister får lov att besöka ön och vistas där med en lokal guide.
Det bor lite drygt 1.000 personer där, och jag har hört att ön även benämnts som Jurassic Park …
Några kineser var också på besök för att få se de ovanliga djuren, men av någon anledning tycktes de bli mer intresserade av min söta dotter.
– ”I am not the dragon, you know” … påpekade Andréa lite roat när de alla ville bli fotograferade tillsammans med henne.
Sedan började vi vår vandring ut i den spännande terrängen. Vi fick en hel del förmaningar. De där varanerna var ju inte att leka med.
Naturen var slående vacker.
Såklart sprang klumpiga jag och trillade och skrapade upp mitt knä – något som inte var helt bra förstod jag. De här varanerna är utrustade med ett helt otroligt luktsinne och kan känna en droppe blod på flera kilometers avstånd.
Jag skapade lockbete direkt kan man säga …
Så fick vi plötsligt syn på vår första Komodovaran. I en förvånansvärt hög fart kom den sättande över stranden.
En härlig upplevelse som vi längtat sååå efter.

Som turist får man inte lov att stanna kvar på ön över natten.

Vi valde att sova på den gamla träbåten på ett betryggande avstånd från ön och de blodtörstiga djuren.
Nästa morgon startade vi med en underbar frukost.
Vi åkte sedan vidare till en annan ö, där det också levde komodovaraner. För såklart ville vi se så mycket som möjligt.
Där var det lika stränga restriktioner och försiktighetsåtgärder, och det var inte bara varaner man kunde träffa på …
Ilskna bufflar fanns på ön. Och såklart allehanda dödliga kräldjur, ormar, spindlar och annat spännande.
Komodovaranen är ett mycket intressant djur. De kan tillexempel utföra jungfrufödslar, dvs de kan lägga livsdugliga ägg utan att de blivit befruktade.
Deras luktsinne är mycket gott och de kan upptäcka ett kadaver på 4 – 9 kilometers avstånd.
Deras saliv är ofta blodblandad, eftersom deras tänder nästan helt är täckta av tandkött som går i sönder då varanen äter.
Ett bett av en varan är giftigt, ungefär som en orm. Så om ett byte skulle klara sig undan ett angrepp, så kommer det troligtvis att dö inom kort, och då kommer varanen att genom sitt luktsinne följa efter pch vara redo att äta sitt byte då det dött.
För många år sedan såg jag en film om en kvinna som levde tillsammans med de här varanerna.
Så intressant och fängslande.
Efter några fantastiska dagar i varanernas rike, tackade vi för oss och styrde båten mot Flores igen.
På hemvägen gjorde vi många stopp för att bada och snorkla.
Vi stannade tex till vid den omtalade ”Pink Beach”, som inte längre ser särskilt rosa ut.
På hemvägen när mörkret föll stannade vi båten för att övernatta vid ett mangroveträsk.
Vi låg på våra madrasser uppe på båtens tak och blickade upp mot den vackra himmeln.
Som på ett givet klockslag fylldes hela skyn av flygande hundar. I tusental flög de upp från träsket och styrde kosan mot ön Flores. I några timmar låg vi där och bara uppfylldes av naturens fantastiska skådespel.
Nästa dag tuffade vi vidare med vår båt. Runt oss lekte pigga delfiner i vattnet.
Innan vi skulle avsluta vår fantastiska resa tog Andréa sig en lång snorkeltur med vår kapten som dykguide. På strandkanten satt en orolig mamma i över en timme och väntade, utan att se röken av de båda …. Till sist fick den lika oroliga kocken hoppa i vattnet med kläderna på ….men det är en annan historia …
Så flög vi tillbaka till Bali där ytterligare äventyr väntade på oss.
Kanske blir det ett blogginlägg från underbara Bali en annan gång.
Dagens citat:
Resor är det bästa sättet
att utbilda sig på egen hand.
Har ni någon drömresa?
Jag har sååå många spännande platser jag skulle vilja komma till …
Kanske kan det bli någon ny plats snart. Den som lever får se.
Ha det fint
Kram Annika

En drömresa till Komodo – verklighetens Jurassic Park. Läs mer »

Platt som en pannkaka.

Lämna en kommentar / Österlen / Av / / , , / 3 minutes of reading
Hejsan.
Den som har myntat uttrycket att Skåne är platt som en pannkaka, den personen kan aldrig ha bestigit Stenshuvud.
Ja, det där uttrycket grunnade jag på när jag en morgon tog mig en tur uppför det vackra skånska berget.
Den fina platsen Stenshuvud. Berget som ger vår ålakust sin fantastiska profil och sitt utseende.
Det var en tidig morgon och inte en kotte syntes till. Jag och Johnny strövade uppför berget i ett högt tempo. Johnny hade bråttom, som han alltid har när vi är på spännande platser.
Solen var på väg upp och det blåste friska vindar.
På ett ställe hade ett rejält träd fallit omkull och området var avspärrat med snitselband.
Området runt Stenshuvud är sedan 1986 nationalpark. Jag älskar att man värnar om vår unika natur.
Det är så magiskt vackert där uppe på toppen.
Särskilt fint var det den här morgonen, när solen strålade över ett djupblått hav.
Där uppe på berget är det som tre olika platser. Det kallas att berget har olika huvuden.
Klippigt och lite halt var det där, så jag tog små försiktiga steg för att inte drutta omkull på ändan.
Nu var jag inte så rädd för att trilla och skada mig själv, nej jag är alltid mest rädd om min dyra, fina kamera.
På den brantaste avsatsen är det lite läskigt att gå ända ut till kanten. Där är det som om berget störtar rakt ner i havet.
Jag höll mig på avstånd, för jag vet aldrig om Johnny av misstag skulle få för sig att knuffas. Det skulle inte vara så kul att bli nervält därifrån. Men obeskrivligt vackert var det att sitta där och njuta av utsikten en stund.
Långt borta över ängarna kunde man skymta en vit liten kyrka. Trots mitt ganska dåliga lokalsinne så är jag tämligen säker på att det är Mellbykyrka man kan sikta där i fjärran.
Sedan var det bara för oss att marschera ner igen.
Och ner kommer man ju alltid, och fort gick det.
Såklart passade vi på att gå ner en sväng till havet.
De har verkligen gjort så fint där. En rejäl grusgång som övergår i en träspång vilket gör att platsen blir tillgänglig för många människor. Även de med rörelsehinder har möjlighet att komma lite närmre naturen.
Nere vid Krivareboden, som den gamla ålaboden heter, höll två män den här dagen på med sina fiskesaker.
Jag tänker alltid på en gammal berättelse som jag hört, om hur boden fått sitt namn.
Huruvida historien är sann eller inte, vill jag låta vara osagt. Men förklaringen till bodens namn skulle vara att för länge sedan var där en ålafiskare som inte kunde gå på sina ben. Denne fiskare  tog sig ner till vattnet genom att krypa. Krypa på skånska kallas ”kriva”. På så vis ska boden ha fått sitt namn….
Kanske är det bara en skröna, vad vet jag …
Men jag tänker alltid på den här historien när jag är här.
Jag borde ta reda på sanningen om det där … det borde jag faktiskt…
Efter en underbar morgon på den här gudomliga platsen var jag både nöjd och hungrig.
Jag och Johnny hoppade in i vår bil, medan några andra morgonpigga människor anlände för att starta sin dag på samma sätt som vi gjort.
 Dagens citat:
Livets olika skuggor gör
målningen vackrare.
Ha en fin dag.
Kram Annika

Platt som en pannkaka. Läs mer »

En färgglad farsdag.

Lämna en kommentar / Allmänt, Familj / Av / / , , , / 2 minutes of reading
Hej hej.
Dagarna springer iväg och jag har ju alldeles glömt bort att visa vilken färgglad familj jag har.
Det var förra helgen som vi samlades i Brösarp för att fira Fars-dag tillsammans.
Ingen dag kunde väl passa bättre än självaste Kurt-dagen.
Grattis pappa Kurt.
Pappa Kurt hade beställt en kaloribomb i form av en galet god smörgåstårta. Enkelt och så gott.
Vi lät oss alla väl smaka.
Lite presenter blev det också såklart.
Jag köpte ett presentkort på Brösarps gästis – för bor man i byn Brösarp på Österlen, så tycker jag att man då och då måste unna sig deras himmelskt goda ”äggakaga”. Såklart ska pappsen gå på gästis tycker jag.
Han fick även lite blomster av min syster. En sprakande, färgglad bukett, som matchade allt annat färgglatt den här dagen.
Minst färgglada den här dagen var väl kanske jag och lilla hunden Snowie.
Men glada var vi allt ändå, även om vår färgskala var mer åt det diskreta hållet.
Min käre make missade allt vad farsdag heter det här året.
Istället var han i Småland med sin bössa hela helgen och jagade vilda djur.
Fast det där var ganska bra, för frysboxen ekar inte så tom längre …
… och visst klär han bra i sin bössa – den där Olsson!!
(en gammal bild på oss från glada ungdomsdagar på 1800-talet … ㋡ )
Dagens citat:
Endast en moster
kan ge kramar som en mor,
bevara hemligheter som en syster
och dela kärlek som en vän …
Det viktiga är inte att man firar någon speciell dag, eller så.
Det viktiga är att man samlas och träffas för en stund tycker jag.
Ha en fin dag
Kram Annika

En färgglad farsdag. Läs mer »

Som ler och långhalm.

Lämna en kommentar / Hundar och katter / Av / / , , , / 3 minutes of reading
Gomorron
Åhhh, såg ni?
Såg ni att min blogg blev ”kapad” igår. Det var min dotter Emmy som med min tillåtelse såklart, gjorde ett litet gästinlägg här.
Jag bara älskar hennes sätt att skriva och uttrycka sig.
Förr bloggade hon själv ganska mycket och vi var många som gillade att läsa hennes underbara, raka inlägg.
Tusen tack Emmy, och välkommen med fler inlägg hos mig ♥
Här hemma i Gyllebo går livet sin gilla gång.
Våra små pommisar… alltså, våra småhundar. De av rasen pomeranian. De är så himla roliga och söta.
De är som ler och långhalm, de två.
Där den ena är – där är också alltid den andra.
Ofta gnabbas de båda som syskon.
De fejtas, kivas och har sig.
Lilla Lykke är särskilt glad för att småbråka. Hennes taktik är att alltid vänta med sin mat tills alla andra ätit upp. Då morrar hon ilsket på alla och envar under tiden som hon skadeglatt sätter i sig sin egen portion. Det där är en illsinnad uträkning från hennes sida, det är jag helt övertygad om.
Vi har alla lärt oss hennes onda uppsåt nu och bryr oss inte särskilt mycket om henne längre.
För det mesta ligger de båda och myser hos Stefan i TV soffan på kvällarna när mörkret faller.
Men om han är borta, så ska ni inte tro att det duger med mig. Nej, då kryper de båda ihop tillsammans i ett hörn och myser för sig själv.
Det är som om de har delat in mig och Stefan i fack. Jag är i facket ”aktivitet” och Stefan är den som hamnar i facket ”mys och gos”.
Nåväl, när det kommer till hundpromenader, då passar det med mig. Då är de båda helt med på noterna.
Och det finns inget härligare än att starta en solig morgon med ett gäng kompisar på promenad.
Såklart är hunden Johnny också med.
Han bryr sig inte så mycket om de små. Han är mer intresserad av att hitta på roliga saker med mig, eller så försjunker han i sin egen värld av goa dofter efter damer i mer passande storlek.
För honom är det som om småhundarna bara är jobbiga småsyskon.
Jag vågar knappt skriva det så här offentligt … men jag längtar verkligen efter snö och vinter …
Ja jag vet … det här med väglaget … Men jag är förberedd nu!
Jag har en fyrhjulsdriven liten bil, jag har vinterdäck med dubbar och i bilen ligger en nödväska med varma kläder. Så kom igen. För mig är snö och vinter välkommet nu.
Såklart, jag har full respekt för alla er som hatar snö.
Det en sak som är bra. Vi behöver inte bråka och trätas om det där med vädret, för det blir ändå som moder jord själv vill.
Dagens citat:
Våga framföra din åsikt,
men kom ihåg att även du kan
ha fel.
Alla har rätt till sin åsikt, till sin tro och sina tankar.
Vad jag inte förstår är att människor ska börja bråka, kriga och slåss pga av varandras olika åsikter.
Varför inte bara rycka på axlarna, stänga öronen om det inte överensstämmer med sitt eget tänk.
Eller kanske lyssna och tänka efter för en stund – för det kanske ligger en gnutta tänkvärt i det där. Om inte, så är det ju bara att glömma bort.
Ha en fin dag.
Kram Annika

Som ler och långhalm. Läs mer »

Emmy kapar bloggen

Lämna en kommentar / Familj / Av / / / 2 minutes of reading
Hallihallå alla läsare!
Idag är det fru Annikas minsting som står för poesin. Direktsänt från Australien.
Jag och Matilda har rest längst hela östkusten nu och gjort alla turistsaker som finns att göra; dykning, fallskärm, camping, båtturer, vandring, osvosv. Men, sen började plånböckerna nästan lida av anorexia så vi bestämde oss för att det fick vara slut på det roliga. Så vi flög över till västkusten där vi fick ett jobb i en liten by som heter Corrigin. Det är en fin liten by med 900 invånare. Två affärer, ett café och en pub. Det är mer än vad Smedstorp har så jag skulle nästan vilja kalla detta för stadsliv. Jag jobbar i köket som Kitchenhand/servitris och Matilda jobbar i baren. Det går sådär för oss. Det är ett väldigt stressigt ställe under lunch och middag. Kocken som jag jobbar med bryter väldigt mycket på indiska och jag själv bryter på svenska, så vi har lite svårt att förstå varandra. Plus att han pratar med sig själv så jag vet inte riktigt när jag borde lyssna och när jag borde ignorera honom. Menmen! Instressant är det i alla fall. Nästa vecka sa chefen att han ska byta runt oss så då måste jag lära mig baren också. Önska mig lycka till, det kommer jag behöva. Gud bevara mig väl, säger jag bara.
Hursamhaver! Nu måste jag tyvärr avsluta detta inlägg för tiden börjar rinna iväg och jag och Matilda ska byta om och sticka till jobbet igen för våra kvällspass. Hoppas det blir en lugn kväll.

Mami ville se bilder på hur vi bor nu så jag lägger upp lite bilder på vår ungdamslya här som vi delar med två andra tjejer:

Tackar så mycket alla mammas läsare för att ni stod ut med mitt babblande i detta inlägg. Sist men inte minst vill jag hälsa till alla i min käraste familj som jag saknar så innerligt. Tillochmed Andréa. Älskar er ♥
Dagens citat:
Not all who wanders are lost.
Var snälla mot varandra och borsta tänderna två gånger om dagen. Puss och kram!
/Emmy

Emmy kapar bloggen Läs mer »

När sjön ligger blank som en spegel.

Lämna en kommentar / Hemma hos mig., Natur / Av / / , , , , / 2 minutes of reading
Hejsan.
Det var en morgon i förra veckan som var lite extra härlig. En morgon då det var helt lugnt. Inte minsta lilla vindpust kunde anas.
Det var sådär extra vackert också och sjön låg blank och stilla som en spegel.
Innan vi kom ut så var hundarna i vanlig ordning helt galna och uppspelta.
Alla tre sitter de alltid på rad utanför badrumsdörren när jag gör mig iordning för våra promenader.
Mer optimistiska kamrater får man då leta efter.
Precis utanför fritidsområdet håller man på med skogsavverkning.
Ljust och fint tycker jag att det blir där.
Och vilken guldgruva i all den fina stocken.
Jag älskar skogsbruk, doften av färskt virke och ljudet av motorsåg … men så är jag också en skogvaktardotter.
Skogen som finns runt sjön får dock inte avverkas.
Det området är ett naturreservat, och allt ska bara växa och dö i sin egen takt. Jag älskar att det är så!
Den här morgonen kändes det nästan trollskt där nere vid sjön.

Vattnet var blankt som en välpolerad spegel och de sista löven på träden lyste i de underbaraste färger.

Jag tror att det är så att man ser det man vill se …
Den här morgonen såg jag många tecken på kärlek.
Snart är årets vackra höstskrud ett minne blott.
Jag älskar den här ljuvliga årstiden så mycket.
Jag som ju är sugen på lite julsmaker nu, har passat på att baka lite muffins med pepparkakssmak.
En mosad banan och lite citronglasyr gav kakorna en spännande smakupplevelse.
Receptet hittade jag i en liten bok som heter 500 muffins.
Som alternativ mosade jag en banan och rörde i äggsmeten. Jag hade bara vanligt vetemjöl och mitt farinsocker var mörkt, men det gick bra ändå.
Den kanderade ingefäran hoppade jag över och florsockret var lite klumpigt…. man tager vad man haver!
Gottigottgott!!

Dagens citat:

Vissa människor ser saker som
de är och säger varför?
Andra drömmer om saker som
aldrig funnits och säger
varför inte?
Hoppas ni tar tag i dagen och gör något spännande av den. Tänk ut något kul och säg ”varför inte”.
Kram Annika

När sjön ligger blank som en spegel. Läs mer »

Hög på endorfiner och svag för kapris.

Lämna en kommentar / Allmänt, Hemma hos mig. / Av / / , , , , / 3 minutes of reading
Hejsan
Så är det min favoritdag igen. Måndag!
Jag gillar verkligen måndagar.
En dag att starta på nytt igen.
Bästa måndagen är då jag ger mig ut precis när dagen ljusnar och springer i min egen takt och mina egna tankar.
Att ge sig ut i naturen så här, i skogen vid en sjön, det måste vara som att bli frälst tror jag.
Att stanna upp i tystnaden och bara andas den friska luften, det måste vara det som är meningen med livet.
När jag springer där i min egen värld, funderar jag …
…. Kanske hade människor mått bättre av att bara ställa sig på en brygga i skogen vid en sjö, istället för att knäppa händerna i en kyrka, lägga sig på knä i en moské eller sträcka händerna mot taket i ett tempel.
Kanske är det bara så enkelt för att få sinnesfrid.
För mig är det ofta det.
Naturen är min religion.
Här hemma sitter pälsbollarna otåligt och väntar när jag är ensam ute på mina springrundor.
Så då är det bara att kasta av den svettiga tröjan, på med en torr och ta ett varv med dem i lite mer snusvänligt tempo.
Jag älskar ju husmanskost. Det vet ni nog nu!
Det finns en sak som jag är väldigt svag för. Det är kapris.
Mmmmm … jag tycker att det är så himla gott.
När jag varit på restaurang och beställt in schnitzel, så har jag sett människor med en lätt skrynkla på näsan försiktigt lyfta bort den lilla citronskivan med ansjovis och kapris som pryder det panerade köttstycket. Jag har förstått att det finns personer som inte är särskilt förtjusta i de små gråbruna kornen som är tänkta att ge lite extra krydda till maträtten.
Med mig är det tvärtom. Jag bara älskar kapris. Även om någon nog tycker att mitt intag är något överdrivet, så äter jag det med stor förtjusning.
Har ni något ovanligt som ni är lite galna i?
Mina döttrar
Från de olika hörnen av vår värld får jag lite små livstecken från mina två döttrar.
Andréa har fått vinter i Canada. Ingen sådan ”mesvinter” som vi brukar få, utan rejäl vinter med massor av minusgrader. Sådär så snoret i näsan fryser till is och det känns som om köldskadorna är nära.
Så håller hon sin Irländska rumskompis lite i öronen vad det gäller städning, har jag förstått.
Emmy och Matilda har flugit över till den västra sidan av Australien, där de nu har fått jobb.
De ska arbete i baren  och köket på ett outbackhotell.
Fast jag får nog hålla med Emmys pappa – de hade platsat mycket väl som modeller också.
Fina goa Matilda och Emmy.
 Dagens kloka citat:
Det är inte det som händer dig som skadar dig,
det är din reaktion till det som händer
som kommer att hjälpa dig eller stjälpa dig.
Det där tror jag verkligen är sant.
Det är inte hur man har det – det är hur man tar det ….
En annan sak …
På onsdag är det sista dagen att nominera sina favoritbloggare till Blogg.se-priset.
Gillar ni mig och min blogg så får ni gärna nominera mig.
Det kan man göra här. I den kategori ni tycker jag passar bäst … min dotter skrev till mig att hon nominerat mig – till alla kategorierna. Men det behöver ni inte alls göra. Det räcker att välja en.
Jag tjänar inte ett korvöre på att blogga, det är bara en liten lustig hobby som jag har.
Uppmuntran ger såklart lite extra glädje och energi.
Min lön är att ni trycker på lilla hjärtat här nedanför. Det är det som är mätningen på hur väl just jag står mig gentemot andra i den här bloggvärlden.
Tack för ni tittar hit och välkomna en annan gång.
Ha en fin dag.
Kram Annika

Hög på endorfiner och svag för kapris. Läs mer »

Rulla till toppen