Hög på endorfiner och svag för kapris.

Hejsan
Så är det min favoritdag igen. Måndag!
Jag gillar verkligen måndagar.
En dag att starta på nytt igen.
Bästa måndagen är då jag ger mig ut precis när dagen ljusnar och springer i min egen takt och mina egna tankar.
Att ge sig ut i naturen så här, i skogen vid en sjön, det måste vara som att bli frälst tror jag.
Att stanna upp i tystnaden och bara andas den friska luften, det måste vara det som är meningen med livet.
När jag springer där i min egen värld, funderar jag …
…. Kanske hade människor mått bättre av att bara ställa sig på en brygga i skogen vid en sjö, istället för att knäppa händerna i en kyrka, lägga sig på knä i en moské eller sträcka händerna mot taket i ett tempel.
Kanske är det bara så enkelt för att få sinnesfrid.
För mig är det ofta det.
Naturen är min religion.
Här hemma sitter pälsbollarna otåligt och väntar när jag är ensam ute på mina springrundor.
Så då är det bara att kasta av den svettiga tröjan, på med en torr och ta ett varv med dem i lite mer snusvänligt tempo.
Jag älskar ju husmanskost. Det vet ni nog nu!
Det finns en sak som jag är väldigt svag för. Det är kapris.
Mmmmm … jag tycker att det är så himla gott.
När jag varit på restaurang och beställt in schnitzel, så har jag sett människor med en lätt skrynkla på näsan försiktigt lyfta bort den lilla citronskivan med ansjovis och kapris som pryder det panerade köttstycket. Jag har förstått att det finns personer som inte är särskilt förtjusta i de små gråbruna kornen som är tänkta att ge lite extra krydda till maträtten.
Med mig är det tvärtom. Jag bara älskar kapris. Även om någon nog tycker att mitt intag är något överdrivet, så äter jag det med stor förtjusning.
Har ni något ovanligt som ni är lite galna i?
Mina döttrar
Från de olika hörnen av vår värld får jag lite små livstecken från mina två döttrar.
Andréa har fått vinter i Canada. Ingen sådan ”mesvinter” som vi brukar få, utan rejäl vinter med massor av minusgrader. Sådär så snoret i näsan fryser till is och det känns som om köldskadorna är nära.
Så håller hon sin Irländska rumskompis lite i öronen vad det gäller städning, har jag förstått.
Emmy och Matilda har flugit över till den västra sidan av Australien, där de nu har fått jobb.
De ska arbete i baren  och köket på ett outbackhotell.
Fast jag får nog hålla med Emmys pappa – de hade platsat mycket väl som modeller också.
Fina goa Matilda och Emmy.
 Dagens kloka citat:
Det är inte det som händer dig som skadar dig,
det är din reaktion till det som händer
som kommer att hjälpa dig eller stjälpa dig.
Det där tror jag verkligen är sant.
Det är inte hur man har det – det är hur man tar det ….
En annan sak …
På onsdag är det sista dagen att nominera sina favoritbloggare till Blogg.se-priset.
Gillar ni mig och min blogg så får ni gärna nominera mig.
Det kan man göra här. I den kategori ni tycker jag passar bäst … min dotter skrev till mig att hon nominerat mig – till alla kategorierna. Men det behöver ni inte alls göra. Det räcker att välja en.
Jag tjänar inte ett korvöre på att blogga, det är bara en liten lustig hobby som jag har.
Uppmuntran ger såklart lite extra glädje och energi.
Min lön är att ni trycker på lilla hjärtat här nedanför. Det är det som är mätningen på hur väl just jag står mig gentemot andra i den här bloggvärlden.
Tack för ni tittar hit och välkomna en annan gång.
Ha en fin dag.
Kram Annika