Kryssar mellan regnskurarna.

Hejsan.

Först av allt – ett innerligt stort tack för alla fina kommentarer på mitt blogginlägg igår. Även om ingen direkt hade erfarenheter om det här med glaukom så känns det ändå bra att få lite tankar, omtankar och styrka. Jag kommer med största sannolikhet att avvakta de här operationerna och hoppas på att just mitt sjukdomsförlopp utvecklas sakta. Jag har vetat om min situation i många år, så att tänka mig som en gammal synskadad gumma (ja tom en blind tant med en ledarhund vid min sida), det har jag vant mig vid, men tills dess vill jag slippa smärtsamma komplikationer pga av operationer som inte tillhör de rutinmässiga.

Nu till något roligare…. Naturen!!!

Den senaste veckan har det regnat, regnat och åter regnat. Ljumma höstregn som faktiskt är ganska sköna. Mina gryningsdopp har jag dock skjutit upp någon timme, till lite senare på förmiddagen.

När väckarklockan ringt och väckt mig ur mina söta drömmar, och jag i halvvaket tillstånd kunnat ana hur regnet smattrat mot fönsterrutan då har det varit ett lätt val. Då var bästa alternativet att bara dra täcket över huvudet igen och tryna vidare.

Men så fort regnet avtog så längtade både jag och hundflickorna ut på en höstrunda i skogen. Då var det var bara att hoppa i regnkläderna och ge mig ut för att kryssa mellan regnskurarna.

För varje dag kan jag nu se hur det glesnar ut bland löven på träden, samtidigt som det röda täcket på marken blir allt tjockare. Den här tiden på året den är så himla fin tycker jag.

Med det blöta vädret kom också en massa roliga svampar fram. På en död trädstam växte svarta roliga svampar som jag tror är en slags limsvamp – svart bulgar – har jag googlat mig fram till. Visst ser de coola ut!

Roliga svampar och kängorna dekorerade med röda boklöv – det är tecken på att vi är mitt i november månad. Jag gillar verkligen november då naturen känns så nära och på riktigt.

När en ny regnskur var över oss, så fick jag lägga på ett kol och traska hemåt igen. De små hundflickorna är inte helt överförtjusta i geggigt väder. Hunden Penny brukar alltid vara ivrig och gå först i ledet, och hon är en stjärna på att gå klanderfritt i koppel. Men när det är regn och gegga då gör hon hela tiden konster så att hennes koppel trasslar in sig och kommer mellan hennes små ben och till och med bakom hennes svans. Jag har nu avslöjat hennes onda avsikter med det här koppeltrasslet och inser att hon gör det med vilje… Hon har helt enkelt lärt sig att när det klöddat till sig för många gånger med hennes koppel  så brukar hon bli buren sista biten hem. Säga vad man vill, men smarta små djur är det…

Dagens citat:

Oavsett vad som händer i livet, var snäll mot dina medmänniskor. Att vara snäll är ett underbart arv att lämna bakom sig.

Ha en fin söndag.

Annika

Dela gärna

Glaukom – ett inlägg jag inte tänkt skriva.

Hejsan.

Nu kommer ett litet tråkigt inlägg om min ögonsjukdom och en smula oro. Det blir ett inlägg som jag egentligen aldrig tänkt skriva så här offentligt. Här vill jag mest bara ha fina bilder, positiva tankar och text och gärna ett stråk av humor. Det gör allting lite lättare om man ser saker med glatt och positivt sinne.

Ändå blir det ett inlägg om sjukdom idag…. för kanske finns det någon med samma ögonproblem som jag, kanske är någon annan i samma sits, eller kanske så vet någon någonting som jag kan få vägledning av.

Men för att göra en tråkig text lite roligare så har jag letat upp foto från några av alla mina underbara morgnar runt om här på Österlen.

Strax efter att jag fyllt fyrtio år så upptäckte man att jag hade högt tryck i båda ögonen, och man befarade då att jag hade något som heter glaukom (eller som man sa förr i tiden, grön starr) Min mamma berättade strax innan hon dog att vi troligtvis hade det i släkten, på hennes sida. Två äldre män som hon mindes, var både blinda.

Trots att jag var ovanligt ung för att drabbas av den här ögonsjukdomen så var läget då lugnt. Jag fick börja med den mildaste formen av ögondroppar och under flera år så var det ingenting som bekymrade mig så mycket. Jag droppade och gick på kontroller. Sjukdomen var inget som jag varken märkte av eller påverkades av. Jag levde på och tänkte så gott som aldrig på den här sjukdomen jag hade.

Glaukom finns i lite olika former, men den jag har kallas för öppenvinklig glaukom. Ögat består av kammarvätska som syresätter synnerven. Denna vätska ska dräneras ut och bytas, men med glaukom så gör den inte det i den takt den ska, så trycket i ögat blir för stort. Detta gör till sist att synnerven (som är själva kabeln mellan ögonen och hjärnan) kommer att förtvinas och dö, om man inte bromsar upp sjukdomsförloppet och behandlar det höga ögontrycket. Jag tänker mig det lite som att kabeln till TV:n mer och mer försvinner – resultatet blir då att tv:n funkar, men det kommer inte bli någon bild.

En annan nackdel som jag har, är att mina hornhinnor är extra tunna, detta är också en bidragande orsak till att mitt tryck måste ner ytterligare lite för att inte ställa till skada.

För ca 4 år sedan fick jag en ny ögonläkare som tog min glaukom på mycket större allvar. Jag fick då börja med flera olika ögondroppar och utöka till att ta dem två gånger om dagen. Mina kontroller blev också mycket tätare och man satte upp ett mål för hur lågt trycket måste bli. Jag droppade och hoppades…

Tyvärr fick de nya dropparna inte heller önskvärd effekt, så jag fick byta till ännu lite starkare. Jag ha läst och pluggat på, och vet nu att man i grova drag kan dela upp alla ögondroppar i fyra olika kategorier. Jag fick prova upp till tredje steget, men fick ändå inte ner trycket till önskvärt värde. De mildaste ögondropparna som jag tog i början hade inga direkt biverkningar som jag märkte. Jo förresten, en enda, och det var att mina ögonfransar blev extremt långa och täta, och just det kunde jag faktiskt leva med 🙂 Därefter blev biverkningarna värre, och nu senast fick jag väldigt låg puls och ojämn hjärtrytm och då vågade man inte fortsätta med de nya dropparna, ifall det var de som gav mig dessa biverkningar (just det väntar jag på en utredning om, men vissa kvarnar mal sakta).

(vad jag förstår så ges medicinen i fjärde kategorin väldigt sällan, då man av dem bla. får liten pupill och man blir väldigt begränsad av dem. Seendet påverkas såklart också, och mörkerseendet blir riktigt dåligt – huhhh ja, de vill väl ingen ta frivilligt)

Glaukom är en väldigt lömsk sjukdom, eftersom den inte känns och man märker oftast inte av den, åtminstone inte förrän man förlorat en stor del av synen. Glaukom gör så att synfältet krymper och för att kompensera detta så hjälper hjärnan till med att fylla i vad den tror där ska vara i blickfånget. Alltså märker man oftast ingenting förrän sjukdomen är långt framskriden.

Varje gång jag är hos ögonläkaren så får jag göra ett synfältstest för att ha koll på hur just mitt synfält ser ut. Det som har försvunnit går aldrig att få tillbaka. På mig är det ännu inte alls så stora bortfall, vilket jag är oerhört tacksam för.

Jag får ofta frågan om man inte kan operera min glaukom. Jo, det finns lite olika kirurgiska metoder man kan göra. Dock ska man inte förväxla dessa med en operation mot grå starr, som är ett enkelt ingrepp och en ren rutinoperation idag och som nästan alltid har ett lyckat resultat och inte ger mycket komplikationer heller.

Man kan göra en laserbehandling mot glaukom där man skjuter hål i ögat så att kammarvätskan på så vis kan dräneras ut lättare. Detta har jag redan provat, och tyvärr var det ingenting som gjorde någon skillnad på mitt tryck.

Senast då jag var hos ögonläkaren så tittade denne på mig och sa ”vi vet inte riktigt vad vi ska göra med dig”…  så pratade han om att en operation var det som återstod. Det är just det som nu gör mig skräckslagen.

Det finns lite olika tekniker som man kan operera på. Men som jag förstått så går de allihopa ut på att göra som ett dränage i ögat, strax sidan om iris och under ögonlocket. Antingen sätter man in en liten ventil, silikonrör eller så gör man som en lucka där kammarvattnet kan rinna ut. Om man googlar på dessa operationer så står det att komplikationer är vanliga, det står ingenting om hur aktiv man kan vara med sådant här i ögonen. Jag förmodar att min tid med kontaktlinser då för alltid är förbi. Jag vet inte om det går att bada och simma, jag vet inte heller hur känslig man blir för infektioner. Jag har läst att det kan vara risk för ärrbildning så operationen får göras om. Hur många gånger kan man då göra om det här? Ja, frågetecknen är många.

Glaukom är en obotlig sjukdom, det enda man försöker göra är att bromsa förloppet. De flesta får sjukdomen då de är äldre, så av naturliga skäl hinner sjukdomen inte utvecklas till blindhet då.

Jag har nu tänkt och grunnat så mycket på detta, och jag överväger trots doktorns senaste råd, att inte genomgå den här operationen. Det känns inte alls bra att skära och sätta in saker i ögat som kanske kommer skava, ge mig infektioner och andra bekymmer. Jag överväger istället att låta allting ha sin gång … Läskigt det med!!!

Idag har jag nästan fullgod syn, men jag har ingen aning om hur fort sjukdomen kan forcera… Ja, jag har nog tusen miljoner frågor innan jag är redo att låta någon sätta kniven i mina ögon.

 

Kanske är det så att någon känner någon … kanske vet man någon som gjort en glaukomoperation (djup sklerektomi  eller trabekulektomi) Jag är tacksam att få höra om personer i min ålder som gjort glaukomoperation av något slag. Hur har det gått sen?

Ni får gärna höra av er till mig på mail, annika.hantverkaren@gmail.com

Ja, det var det. Tack för ni orkade läsa. Men tyck nu för tusingen inte synd om mig, det vill jag absolut inte – jag vet ju att ni alla har era egna bekymmer och problem att tackla här i livet. Alla får sin beskärda del.

Nu är det dags att njuta av dagen, för ingen av oss vet egentligen så mycket om vår morgondag. Jag tänker att jag får oroa mig en stund om dagen, men sedan får det vara nog tills nästa dags oroastund.

Dagens citat:

Du behöver inte alltid ha en plan. Ibland behöver du helt enkelt bara andas, känna tillit och bara se vad som händer.

Kram Annika

 

Dela gärna

Ovanligt varmt.

Hejsan.

Nog är väl vädret ovanligt milt för vår årstid? Ännu har vi knappt haft frost här hos oss, åtminstone så har den bara varit här och nosat någon enstaka timme en tidig morgon.

Det milda vädret är säkert skönt för våra vilda djur tänker jag. Det finns ännu mycket gott för dem att äta och gräset ser grönt och frodigt ut fortfarande.

Rådjuret som håller till vid vår tomt ser ut att må toppen, ändå tycker jag att den blänger lystet in mot mina växter i trädgården. Rådjur är några riktiga finsmakare.

Kanske beror det stora antalet gäss också på att det ofta är så milt här numera. De glömmer bort att de borde flytta söder ut, och när kylan sedan kommer så är det inte längre lönt för dem att flyga hela den biten. Kanske är det så… eller så har de bara blivit sugna på ett mer permanent boende.

Hursomhelst så önskar jag mig lite snö och vinter det här året, och det vill nog gässen och rådjuren också ha, innerst inne.

Dagens citat:

Alla behöver fem saker i livet.

Något att göra.

Någon att älska.

Något att tro på.

Något att vara bra på.

Något att längta till.

Ha en riktigt fin fredag.

Annika

Dela gärna

Besök på kyrkogården och hösthjälp i trädgården.

Hejsan.

Jag älskar att vi har naturtomt och mycket träd här hos oss. Fast det är förstås ganska arbetsamt med alla löv som vi har att ta hand om vareviga höst. Men i förra veckan fick vi en hjälpande hand – Scott med sin gröna John Deere.

Runda på runda körde han med det lilla släpet fullt av uppsamlade löv.

Naturligtvis så ville Nicolaj också vara med i leken, och ganska snart blev det rally runt poolen istället. Men det gjorde såklart inget, för ännu sitter många löv kvar på träden och det är ju tids nog att ge sig i kast med lövräfsningen på riktigt.

En lång stund var vi ute i trädgården och lekte olika fantasilekar som Scott hittade på. Det mesta handlade om motorfordon, bärgning och om att tävla på olika vis. Det var lekar som var nyheter för mig, jag som bara haft döttrar innan.

Jag har varit och jobbat lite extra några dagar i Björstorp. Det var lokalföreningen som hade ett trevligt jippo för att fira att deras butik fyllt fem år. Femårskalas kräver ju festligheter såklart, och jag fick vara på ett hörn. I dagarna två så gräddade och serverade jag våfflor så det slog härliga till. När mitt våffeljärn efteråt stod här hemma, så fick jag ju tvunget bjuda familjen också på våfflor. Alla lät sig väl smaka.

Sedan kom den fina helgen, allhelgona, de dagarna tycker jag är så fina. Då finns det tid att minnas och smycka gravarna. Jag och Stefan körde som vanligt till våra föräldrars minnesplatser med ljus och blommor. Först blev det ett besök på Mellby kyrkogård.

Sedan blev det ett besök på Brösarps kyrkogård. När man tänker på alla kära som nu är borta, så blir det som ett sug i magen. Det har gått så fort, alldeles på tok för fort… ♥

Nu när vi går mot mörkare tider så passar det väl ganska bra med lite olika boktips.

Först ut i raden av böcker är ”Ett långsamt farväl” av Carl Dahlbäck. Det är en bok om den hemska sjukdomen ALS. Boken är finstämd och vackert berättad.

Sedan har jag lyssnat på en bok som heter: ”Såren som inte syns” av Maggie Hartley. Det är en bok om två små barn, två syskon, som blivit vanskötta och misshandlade. Man får följa deras öde hos sin nya fostermamma och såklart gläds man åt när det mycket långsamt anpassar sig till ett normalt liv.

Ett annat boktips får bli självbiografin ”Om” av Niklas  Strömstedt. Jag älskade att lyssna på han liv, om tiden då han spelade i Ulf Lundells band till exempel. Han är en ödmjuk låtskrivare och artist som jag tycker är väldigt duktig. Kärleksballadernas kung.

Sist ut blir en underbar bok som heter ”Färskt vatten till blommorna” av Valérie Perrin. Det är en liten historia om en spännande relation som är så fint och härligt berättad, det ligger en alldeles särskild stämning runt historian. Jag kan helt enkelt inte sätta fingret direkt på varför jag älskade den här boken, men den måste ha något alldeles särskilt, då den legat på pockettoppen ett tag nu.

Japp, en blandad kompott av boktips.

Dagens citat:

Boken om livet:

När man vill bläddra tillbaka till sidan man älskade så har man redan fingret på sidan där man ska dö …

Ja, jag sa ju det – det går rent för fort, på tok för fort…. Ta vara på tiden hörni!

Ha det fint.

Annika

Dela gärna

En gång om året vill jag betrakta hösten härifrån.

Hejsan.

Grått och vått har det varit nästan alla dagar hitintills i november, så när solen kikade fram en eftermiddag i förra veckan då passade jag och Emmy på att åka till Stenshuvuds nationalpark.

Solstrålarna flödade och jag märkte ganska snabbt att jag klätt mig på tok för varmt.

Vi stretade glatt uppför berget, och som alltid vid den här årstiden, tog utsikten andan ur mig.

Om man bara tänker besöka toppen på vår skånska nationalpark en gång om året, då rekommenderar jag att man passar på de sista veckorna i oktober eller alldeles i början av november. Naturen är magnifik då, ja helt oslagbar!

Av någon outgrundlig anledning så har man nu monterat en stång med en cykelsadel där uppe på bergets högsta punkt. Jag var såklart tvungen att prova ifall den höll för mig…

Från toppen tog vi trapporna ner på bergets norra sida för att sedan vandra genom alekärret mot Naturum igen.

Och såklart kan man inte vara vid Stenshuvud utan att ta sig ner till havet en liten stund.

En dag på Stenshuvud, det är alltid en väl investerad dag.

Dagens citat:

Vi är alla som fjärilar som flaxar omkring för en dag och tror att det är för evigt.

Vår tid här är så kort så kort – gör något meningsfullt för dig själv varenda dag.

Kram Annika

Dela gärna

En stund i naturen och kommunens fina familjecentral.

Hejsan.

När det förutspåddes en vacker höstmorgon, ja då gällde det att passa på. Gryningsdopp vid den här årstiden är bara så fantastiska.

Samtidigt som dagen ljusnade så lyfte gässen från sjön i stora flockar. Jag njöt av badet, där vattnet nu sjunkit till en temperatur på ca 8 grader.

De röda boklöven som täckte bryggan klistrade sig fast under mina fötter som om de var strukna med superlim. Det är något märkligt med just dessa torra boklöv. Att jag sedan fick mina strumpor fyllda med ”höstskog”, ja det var det ingenting att göra åt.

Höstlöv, visst är de fantastiskt vackra?!!

Höstlovet fortsatte och tillsammans med mina små inneboende (läs barn och barnbarn) stod en del aktiviteter på vårt schema. Först ut var ett tandläkarbesök för Scott och Nicolaj.

På eftermiddagen åkte vi allihopa till den nya fina ”Öppna förskolan” i Simrishamn.

Där på Familjecentralen var det så fint ordnat och vi startade med att göra vars en tjusig ljuslykta. Efterhand kom många föräldrar och barn dit, och jag måste verkligen säga att allting var så väldigt fint och välordnat där.

Ofta gnälls det och klagas mycket på vår kommun (ibland med all rätt förstås), men den här fina centralen för familjer med barn upp till 6 år, ja den måste jag faktiskt ge högsta betyg.

Dagens citat:

Universum är fullt av magiska saker som tålmodigt väntar på att dina sinnen ska bli skarpare.

Jag önskar er en fin dag.

Annika

Dela gärna

Regn och rusk och spöke

Hej hej

I förra veckan var det höstlov för alla skolbarn, eller ”läslov” som det så fint heter nu förtiden. Jag för min del tycker nog att det vore nyttigare för alla ungar att vara ute i friska luften under de här lediga dagarna så kroppen får rörelse och hjärnkontoret lite mer syre.

Fast, det förstås, en del dagar var ju verkligen som gjorda för att sitta inne med en god bok i knäet. Det har varit regn och rusk om vartannat.

Mina små barnbarn skulle komma och bo här i Gyllebo ett par dagar. Det var en önskan som Scott haft ett bra tag, att han skulle få bo här så han kunde sova två nätter på rad i gästhuset. Han räknade och visade på sina små fingrar och förkunnade att han minsann då inte bodde i Tomelilla, utan i Gyllebo, så det så.

När det nu var höstlov så passade det ju alldeles perfekt med inneboende små pojkar här. Innan den lilla familjen kom för att checka in i ”Stuga-Gyllebo” så passade jag på att gå en lång härlig runda med småhundarna. Av erfarenhet så vet jag ju att de får lite mindre uppmärksamhet när barnbarnen är här på besök.

Nu var det ju inte bara småpojkarna som checkade in här. Mina döttrar Emmy och Amanda flyttade också in ett par dagar, och såklart togs de alla emot med öppna armar. Både gästhuset och gästrummet fick värmas upp lite extra, fast sängarna stod redan bäddade och redo, det gör de alltid.

På tisdagskvällen, då det var halloween, trotsade vi vädret och for på Brösarps traditionella spökrunda. Den här fantastiska halloweenfesten anordnades av Brösarps scoutkår. Det är en vandringsslinga på ca 1.5 kilometer som går en bit ut i skogen. Den här kvällen kunde man där stöta på skräckinjagande figurer. Det var levande statister utklädda till spöken, nunnor, levande lik och andra läskiga figurer. För de yngsta och de räddaste fanns även en mindre runda utan levande spöken. Det var en alldeles fantastisk tillställning, som trots vädret i år, drog hela 600 besökare. Vid starten fanns chokladhjul, läskiga lådor att sticka ner fingrarna i och grillad korv att köpa. Ja, vad mer kan man egentligen önska sig av halloween.

Vi blev blöta och vi blev skrämda, vi blev mätta av den grillade korven och Scott vann på chokladhjulet – TACK BRÖSARPS SCOUTKÅR!

Ja, här på foto ovanför går jag med ett av spöken och försöker prata lite förstånd med ”hen”, det fungerade inte så bra 🙂

Dagens citat:

Äh, jag tror att det är en ängel som rymt ifrån himlen.

~Pippi Långstrump~

Ja, de här Brösarps-spökena var alldeles säkert väldigt snälla, där under de skrämmande kostymerna.

Ha det fint.

Annika

Dela gärna

Mitt oktober 2023

Hejsan.

Dags att summera månaden som gått.

Underbara, vackra oktober – en av årets finaste månader om ni frågar mig.

Jag har haft mycket ledigt och verkligen hunnit med att njuta av livet. Stefan har huggit ved för glatta livet och jag har kokt marmelad och gjort långkok, – sånt som är så härligt att ta tag i på hösten.

Vi har besökt Svabesholm där den vackra äppeltavlan byggdes i år. Och så har jag såklart varit uppe i gryningen och njutit av härliga höstbad.

Månadens höjdpunkt var utan tvekan då mitt barnbarn Scott hade sitt fyraårskalas, festen med trolltema. Som pojkens mormor så gick jag in för min uppgift med 110%.

Flera gånger har jag tagit med mig hundarna till havet och vandrat på stranden vid Knäbäckshusen. Det har varit så härligt att äntligen kunna njuta av platsen efter sommarens turistinvasion. Men, så kom stormen Babet på besök till Österlen och förstörde en hel del. Ja, jag kan nog säga att Knäbäckshusens strand inte riktigt kommer vara sig likt – åtminstone inte på ganska länge.

Nu hälsar jag November välkommen. En månad som jag faktiskt tycker är väldigt mysig. För mig väntar ett par spännande resor. Den ena blir en tur till Halland och den andra bär till Polen. Det ska bli så roligt. Men så väntar lite utredning på min hjärtrytm och även uppföljning på min ögonsjukdom, glaukom, som vi inte riktigt får någon rätsida på… Jaja, lite sött och lite salt blir det, så som ju livet ofta är.

Dagens citat:

Se upp med att bli destinationsmissbrukare – att tro på och vara uppfylld av idén att lyckan finns på nästa ställe, i nästa statuspryl, nästa bil, nästa jobb, nästa partner …  Tills du genomskådar föreställningen om att lyckan finns någon annanstans, kommer den aldrig att finnas där du är!

Jag känner mig lycklig på den platsen jag är, med de människor som finns i mitt liv. Små utflykter ibland ger förstås krydda i tillvaron, men lycklig är jag var jag än är.

Ha det fint och kram på er.

Annika

 

Dela gärna

Städning efter Babet, och marmelad av kvitten.

Hej hej

På måndagen efter stormen Babet, så fick vi ett underbart höstväder på Österlen igen. Jag och Stefan hade lovat att hjälpa min svåger  att städa upp förödelsen ute vid Hällevik.

Det som hänt var att den stora flotte som min svärfar tillverkat för sitt ålafiske en gång för många år sedan, nu slitet sig loss och gått totalt i spillror. Dagen efter stormen då vi kom ner till den lilla kåsen, så såg det ut som om det varit snöstorm där i skogen. Men någon snö var det då inte, nej det var alla de frigolitskivor som pråmen bestod av som slungats upp på land och krossats mot stenarna.

Morgonen då vi samlades för att städa undan allt, var en vacker och stillsam höstmorgon. Vattnet låg spegelblankt och det var svårt att förstå vilka krafter havet haft bara några dagar tidigare.

Stefan hade kört dit med traktor och vagn så vi kunde lasta allt skräp som sköljts upp från havet.

Efter ett gott dagsverke då vi samlade ihop nästan två hela traktorvagnar med skräp så smakade det ljuvligt med en kopp kaffe och ostsmörgås i solen vid den gamla ålaboden.

Särskilt roligt var det när jag hittade en bit cellplats där jag kunde läsa min svärfars namn skrivet med röd spritpenna. Nils Olsson stod det vackert skrivet i skrivstil. Förmodligen var det ditskrivet av någon från Kiviks bygghandel, kanske var det gamla Esbjörnssons eller så var det från ”Rosenquistas”… Ja, tänk om min käre svärfar vetat att vi alla skulle hjälpas åt att samla ihop en massa bitar av det han byggt för så många år sedan.

Vi fick en fin dag då vi med gemensamma krafter hjälpes åt att återställa allt på den natursköna platsen som Hälleviks lilla kås är. Havet ger och havet tar, det är så sant.

I helgen fick jag frågan av en vän här i Gyllebo om jag ville ha kvitten av henne. Självklart ville jag det, och för första gången provade jag att göra kvitten marmelad. Mmmmm, så himla god den blev.

Och allting blir väl godare med en skvätt whiskey, eller hur? Tusen tack för frukten och för pratstunden I och C ♥

Och när förklädet ändå var på, så fick det bli en burk picklad rödlök i bara farten. Riktigt gott till hamburgare och stekt kött.

Dagens citat:

Även om jag visste att världen skulle gå i tusen bitar i morgon, så skulle jag plantera mitt äppelträd i dag.

~Martin Luther~

Positivt tänkande och hoppfullhet gör att vi alltid mår bättre oavsett vad.

Ha det fint.

Annika

Dela gärna

Stormskadorna i Gyllebo.

 

Hej hej

Ännu har jag inte hunnit se resultatet av alla stormskadorna längs med vår vackra kust. I tidningen vädjade man om att ”den nyfikna allmänheten” skulle vänta med att ge sig ut på stränder och till de ställen där havet gått hårt fram. Särskilt på sträckan mellan Knäbäckshusen och Stenshuvud finns stor risk för kvicksand då havet underminerat stranden extra mycket nu.

Så istället har jag mest hållit mig i Gylleboskogen.

Den där natten då Babet slog till, så vaknade jag till för en kort stund. Jag tror att jag drömde att hela den vackra bryggan slogs i spillror nere vid sjön.

Såklart var jag tvungen att ge mig dit så fort gryningsljuset visade sig och vinden mojnat. Och som så ofta så var det en fantastik morgon.

Och som genom ett under så hade bryggan klarat sig från att gå i spillror. Ett stort  träd hade knäckts på mitten och turligt nog fångats upp av en utstickande gren från ett annat träd.

Ja ”vår” kära brygga hade nog lite änglavakt den där ”Babet-natten”.

Redan nästa dag så lockade jag med mig Stefan ut för att inspektera ”trädet på bryggan”. Det såg ju ut att hänga lite vanskligt till, och att sitta där med mitt morgonte och kanske plötsligt få en trädstam i skallen – ja det hade nog inte varit bra, varken för mig eller för bryggan.

På några andra ställen i skogen hade det också fallit lite små träd. Men det gör det nästan varje höst så det var ingenting ovanligt med det.

Redan nästa dag hade man varit ute och sågat bort alla träd som låg illa till, och den kära gamla bryggan klarade sig till min stora glädje helt oskadd. Slutet gott, allting gott för scouternas och ”vår” badbrygga♥

Dagens citat:

Jag älskar platser som får mig att inse hur liten jag och mina problem egentligen är.

Njut av er fredag.

Kram Annika

Dela gärna
Rulla till toppen