Hejsan.

För en vecka sedan packade jag min väska för ett litet äventyr på resande fot. Det som stod skrivit i min kalender var att jag skulle hänga med min yngsta dotter, Emmy, och hennes tjejgäng till Mora.

I deras kompisgäng hade det kommit på förslag på att utmana sig själv genom att bla. klara av att köra en halvvasa, dvs 4,5 mil på skidor. När det så var dags och det hela hade blivit allvar,  då drog sig killarna ur, och kvar stod fyra tappra tjejer kvar. Fyra Österlentöser av segt virke som inte viker ner sig i första taget.

Så var vasaloppsveckan då inne. Allihopa träffades vi på Malmö central, där vi skulle ta nattåget upp till Stockholm och därefter åka vidare med andra tåg mot Mora.

 

Tjejerna hade investerat i nya längdåkningsskidor och pjäxor, och under två dagar i januari hade de fått lite teknisk vägledning och även fått prova på hur det var att stå på ett par skidor.  Det är ju så, att som skåning så bjuds det verkligen inte på många tillfällen att utöva längdskidåkning på hemmaplan. Men det var ett glatt gäng töser, som peppade till tusen steg på sista tåget mot Mora.

I Mora hade de hyrt ett jättefint och centralt hus där vi alla kunde bo.

Vi började med att ge oss ut i Mora, för att kolla läget och för att hämta tjejernas startkit till halvvasan. I hela Mora rådde Vasaloppsfeber och i många skyltfönster var det tema på just skidåkning.

Även om gatorna var fria från snö och istället var fyllda med stenkross, så kunde man känna av tävlingsvibbarna i luften. Mycket av banan bestod av konstsnö, medan på gatorna i centrum av Mora var den mesta snön borta.

Efter ett tag var vi alla hungriga och valde att gå till Café Zorn, där vi åt en varm och god soppa med gott bröd därtill.

Efter att ha handlat ingredienser till kvällsmat och varor för en stadig frukost, så gick vi tillbaka till huset där vi alla slocknade som små ljus ett par timmar.

Kvällsmaten bestod av rejält med stuvade makaroner, korv och köttbullar. Sedan var det vallning av skidor och planering av utrustning. Tänk så bra det är nuförtiden, att nästan allt kan man lära sig på Google och Youtube.

Så var den stora dagen så äntligen inne. Tjejerna var uppe riktigt tidigt för att förbereda utrustningen och göra sig redo. Jag hjälpte till så gott jag kunde med pepp och markservice. Av stämningen att döma var de alla både nervösa och lätt sammanbitna.

Jag önskade dem lycka till och sa ”vi ses i mål töser”! Sedan försvann de iväg till vasaloppsbussen som skulle ta dem till startområdet.

Min tanke var att jag skulle ägna dagen åt att uppleva Mora, kanske gå på Zornmuseet, strosa runt och hitta på lite andra aktiviteter. Istället blev det så spännande när jag följde tjejerna via vasaloppsappen och de olika livesändningar som fanns. Jag hamnade hemma i stugan, i den stora härliga soffan, där jag kunde se hur töserna kom till de olika delstationerna i Oxberg, Hökberg och Eldris.

När jag till sist gav mig av mot målet i Mora var jag så stolt och glad för deras skull. Då förstod jag ju att de alla fyra skulle komma att klara sin utmaning, att åka 4,5 mil på skidor.

Jag tror nästan att jag var lika glad och stolt som de själva, när de gled in genom målgången i Mora. Så himla bra kämpat.

 

På kvällen efter loppet tog de en välförtjänt dusch, och sedan blev det pizza, öl och lite bubbel. Efter det sov vi alla gott.

Dagen efter var vi återigen uppe tidigt. Först sjöng vi alla för Louise, som dagen till ära fyllde jämnt. Sedan packade vi och ställde iordning allt i huset och begav oss iväg till tåget, för att styra kosan mot Skåneland igen.

Tack kära vasaloppsåkare,  för att jag fick hänga med som er största supporter, jag är grymt stolt över er alla!

Dagens citat:

När de försöker övertyga dig om att det är omöjligt. Tacka för motivationen och bevisa att de har fel.

Idag kommer vi sitta bänkade för att se stora vasaloppet på 9 mil. Jag ska inte sticka under stol med att jag har blivit lite sugen på att försöka mig på lite längdåkning själv också… vi får väl se…

Kram Annika