Gylleboannika

Hejsan.

Idag vill jag dela med mig ytterligare en liten bit av det min pappa Kurt skrivet om sitt liv. Här byter han ut havet mot skogen…

Följande är nedtecknat av honom själv:

Södermanland

Någon gång i december mönstrade jag av i Köpenhamn, där jag en gång mönstrat på.

Så kom jag än en gång tillbaka till hembygden, med allt det trevliga som fanns där, hemmet, barndomskamraterna, naturen m.m. Jag stannade hemma över vintern, tog en del ströjobb, arbetade bla med skogstaxering  i skogsvårdsstyrelsens regi. Jag var t.ex. på Ilstorps Norregård. Eftersom jag ännu inte hade körkort, cyklade jag till jobbet. Jag hade ungefär 2 mil till Ilstorp, så det blev ju 4 mil varje dag. Föga anade jag att jag 12 år senare skulle ha tjänst som skogvaktare i de skogar jag dagligen cyklade igenom.

       Än en gång var det tidningen Lands föregångare, Jordbrukarnas Föreningsblad, som s.a.s. blev min språngbräda ut i världen. Återigen var det skogsvårdsstyrelsen, denna gång i Södermanlands län, som sökte skogspraktikanter till en plantskola. Plantskolan fanns i Vallmotorp, ett litet samhälle 6 km från Katrineholm. Jag sände in min ansökan, och fick efter en tid svar att jag var välkommen att börja. Arbetena i plantskolan  började i april, och då var jag på plats. Vi var 12 praktikanter i åldern 18-24 år, och vi kom från olika delar av landet. Dessutom arbetade nu under högsäsong ytterligare en 10-12 personer från orten här.

Södermanland var en angenäm upplevelse. Folket här var vänliga och trevliga och kamraterna var bra. Jag var 21 år och livet lekte. Det blev mycket dans, fotboll och andra förlustelser på fritiden. Katrineholm var en lagom stor, och mycket trevlig stad, och som vi dessutom hade på bekvämt cykelavstånd. Vi höll på med de vanliga plantskolearbetena d.v.s. upptagning av plantor som skulle levereras ut till olika markägare, samt omskolade plantor som skulle växa ytterligare 1 år. Dessa arbeten varade till i början av juli, då säsongen avslutades och det blev uppehåll för semestrar. De flesta slutade nu och åkte hem, eller for på andra håll. Jag och några till stannade kvar under semestern, och fortsatte sedan med i huvudsak stämplingsarbeten åt olika markägare. Stämplingsarbetena varierades med ungskogsröjning. Så höll vi på fram till juluppehållet. Det var nästan ett år sedan jag reste hemifrån, så det var mycket roligt att återse dem därhemma, samt mina kamrater och bygden i övrigt. Jag stannade hemma över hela julen t.o.m. trettonhelgen. Höjdpunkten var julafton, med mormors underbara lutfisk och risgrynsgröt. Jag passade också på att ta ut och roa mig tillsammans med mina kamrater. Det blev sedvanligt besök på Högalunds Tivoli i Agusa de stora helgkvällarna annandag jul, nyårs-och trettonafton. Högalund var ett mycket populärt dansställe, som samlade ungdomar från en stor del av östra Skåne. Det lades ner omkring 1960.

 Julledigheten tog så småningom slut, och det blev dags att återvända till Södermanland och arbetena där. Jag minns att vintern var ganska besvärlig vid tidpunkten för min avresa. Det var sträng kyla och snöstormar med tågförseningar som följd. Till slut kom jag iväg och den 10 januari var jag åter på plats. Mina kamrater var då komna, men hade ännu inte börjat arbeta. Vintern var hård med svåra snöstormar som i c:a 1 veckas tid omöjliggjorde så gott som allt arbete utomhus. Vi bodde i en liten stockstuga där vi hade en öppen eldstad, så vi eldade och hade det varmt och skönt. Någon brist på mat hade vi inte heller eftersom vi hade hunnit proviantera  ordentligt innan ovädret bröt ut. Efter några dagar blev vädret bra, och vi kunde sätta i gång med arbetena igen. Dessa bestod i huvudsak av stämplings-och huggningsarbete.                 

Vid denna tid inträffade svåra stormfällningar i hela Mellansverige. Detta ledde till många arbetstillfällen. Som praktikant gällde det att ha en allsidig praktik. Ett av de i skogsbruket förekommande momenten var virkesmätning. Virkesmätning var en indelning av sågtimret i kvalitetsklasser. Detta för att prisuppgörelsen mellan köpare och säljare skulle bli så rättvis som möjligt. Virkesmätningsföreningen var en opartisk institution som finansierades av köpare och säljare gemensamt. Det var ett mycket eftertraktat arbete bland skogspraktikanter att få anställning i virkesmätningsföreningen, dels för att det var ett intressant arbete, och dels för att det var ganska bra betalt. Förutom den fasta lönen betalades det dessutom ut provision, som var baserat på den inmätta kvantiteten. Var man flitig kunde det bli ett rejält tillskott till lönen. Om man hade för avsikt att söka in på skogsskolan måste man dessutom kunna redovisa en viss tids praktik som virkesmätare. Tack vare stormfällningarna blev behovet av virkesmätare stort, och detta gav oss möjlighet till anställning i Mellansvenska Virkesmätningsföreningen.

Jag blev placerad i Vingåker, som ligger ett par mil väster om Katrineholm. Min chef hette Artur Rundblad. Han var en gammal garvad mätare, som verkligen kunde sitt arbete. Jag  fick  lära mig virkesmätningen ordentligt från början. Två av mina kamrater hade  blivit placerade i trakten, och vi brukade träffas om helgerna i Katrineholm och roa oss tillsammans.

En av kamraterna, Nils Hallberg, hade jag varit mycket tillsammans med och vi kom väldigt bra överens. Vi bestämde att vi skulle fira midsommaraftonen på ett välkänt ställe som hette Julita. Dagen innan var jag och inhandlade en ny grå , mycket elegant sommarkostym, samt slips, skjorta och strumpor. Jag hade länge sparat ihop pengar till detta.

Någon gång på midsommaraftons eftermiddag bytte vi om och jag minns hur fin jag var i min nya dress. Vi skulle åka buss på kvällen till festen. Bussen avgick vid 20.00 tiden, så vi hade gott om tid att inta lite förfriskningar. Av detta blev jag lite sömnig, så jag lade mig att vila ett litet slag. Så gjorde också Hallberg. Jag var tydligen betydligt sömnigare än jag hade räknat med, ty sömnen blev verkligen djup. Jag vaknade inte förrän bortåt 23-tiden. Hallberg hade förgäves försökt väcka mig. När det inte lyckades gick han i stället en runda på stan. Efter detta fick min nya kostym alltid heta ”pyjamasen”.

Framåt midsommartiden var jag nöjd med virkesmätningen, och ville skaffa mig sågverkspraktik, som också var ett måste om man  skulle söka in på skogsskolan. I Katrineholm fanns ett stort sågverk som hette Katrineholms Träförädling. Jag tog bussen till Katrineholm, gick upp på sågverkskontoret och frågade efter arbete. Det var inga problem, jag kunde få börja omgående. Nu var det bara att hitta ett ledigt rum i Katrineholm, avsluta arbetet åt virkesmätningsfören, säga upp rummet i Vingåker, och starta på sågverket. Detta tog ungefär 3 veckor, sedan var jag i gång på sågverket. Jag bodde nu tillsammans med mina två tidigare kamrater som fortfarande var kvar vid virkesmätningen. Sågverksarbetet var inget som tilltalade mig särskilt mycket, men det var väldigt nyttigt att följa upp vidareförädlingen av det timmer som höggs och mättes i skogen speciellt för en som tänkte vidareutbilda sig inom skogsbruket.

Mina 2 kamrater och jag hade ofta pratat om nödvändigheten att skaffa oss teoretisk utbildning både i allmänna ämnen som svenska och matematik, men även i ämnet skogsbruk. Jag hade under min praktiktid både i Roslagen och de perioder jag varit hemma samt här i Södermanland läst flera Hermodskurser både i matematik och skogskunskap.

I Hälsingland fanns en skola, Nytorps Skogs- och Lantmannaskola, som var välkänd i större delen av landet. Speciellt skogslinjen där hade ett mycket gott rykte bland skogsstuderande. Vi kom även i kontakt med ett par praktikanter som hade gått på skolan, och de hade mycket gott att säga om den. Vi skickade in våra ansökningar till skolan någon gång  i juni. Kursen började i oktober, och vi gick nu i spänd väntan på hur det skulle gå, skulle någon av oss komma in, eller skulle vi lyckas alla tre ? I augusti kom svaret. Vi hade kommit in alla  tre..

 

 

 Nytorp, Hälsingland, Norrland.

 Jag och mina två kamrater anlände till Nytorp i Hälsingland någon av de första dagarna i oktober, och året var 1954. Nu skulle det faktiskt bli riktigt roligt att få sätta sig på skolbänken igen. Det fanns två linjer på skolan, jordbrukslinjen och skogslinjen. Eleverna var både sådana som hade, eller så småningom skulle överta och sköta egna jord- och skogsegendomar, samt sådana som tänkte utbilda sig till tjänstemän inom de båda näringarna. Jag och mina två kamrater var ju av det sistnämnda slaget. Eleverna kom från hela landet, från S:t Olof i söder, (undertecknad) till Arjeplog i norr. Majoriteten kom dock från Norrland och Svealand. Förutom jag, så fanns det ytterligare en skåning här, Per Erik Enocksson, från Mala utanför Hässleholm. Han var en baddare på matematik, ja även andra teoretiska ämnen. Han läste in studenten på Hvilans specialgymnasium på rekordtid, och kom sedan in på skogshögskolan. Jag har träffat honom någon gång efter Nytorpstiden, jag minns inte var, men då var han färdig jägmästare.    

Här i Norrland kunde man tala om milsvida skogar. Det var barrskogen som dominerade. Lövskogen bestod i huvudsak av två trädslag, nämligen björk och asp. Det var vackert i Hälsingland, och man kunde konstatera att varje landskap i vårt avlånga land har sin tjusning.  Antalet elever på själva huvudkursen, som pågick från oktober till i början av maj, var 65 st.

Efter huvudkursens slut fortsatte praktiska fortsättningskurser inom både jordbruk och skog. Den praktiska kursen i skogsbruk höll på till midsommar, och avlöstes av en kurs som kallades praktikantkursen. Denna höll på till 1 oktober. Jag gick samtliga kurser. Antalet elever trappade ner hela tiden. Sålunda var vi 15 elever som gick sistnämnda kurs.

 Jag måste ge utbildningen på skolan högsta beröm. Här lärde jag mig mycket om skog, både teoretiskt och praktiskt. Detta berodde till allra största delen på de duktiga lärare vi hade. Vår lärare på skogslinjen hette Erik Öhrn. Han var jägmästare och bördig från Småland. Han var en skicklig teoretiker och praktiker, hade ett vinnande sätt och blev mycket populär bland oss elever. Det är nog ingen överdrift att påstå att jag lärde mig mer om skog här på Nytorp än jag senare skulle göra på skogsskolan.

En av de mera kända eleverna här var Kai Myrdahl, som var dotter till de välkända Gunnar och Alva Myrdahl, som bl.a. tjänstgjort som politiker, ekonom och forskare m.m. både härhemma och utomlands. Alva Myrdahl  har fått Nobels fredspris 1982. Hon har även  tjänstgjort som ambassadör i Indien några år. Det gick dessutom fem andra flickor på kursen, så det feminina inslaget var ju inte särskilt stort. Dom gick på jordbrukskursen. Det var inte alls vanligt att flickor skulle befatta sig med skog på den tiden  Ett mycket trevligt inslag i tillvaron häruppe var de fina tillställningarna med dans och annan gemenskap som vi hade tillsammans med Hälsingegården, den fina lanthushållsskolan i Järvsö. Vi hade även lite utbyte med folkhögskolan i Bollnäs.

Huvudkursen avslutades i början av maj, och därefter skulle en studieresa företagas. Det stora flertalet hade aldrig varit längre söderut än i Småland, så det fanns ett överväldigande önskemål att få se Skåne. Så blev det också. Det var redan tidigare bestämt att vi skulle resa till Skåne, och även göra en avstickare till Köpenhamn. Vi avreste från Bollnäs med tåg den 7 maj 1955. Vi reste på natten, så vi hade sovvagn. Nästa morgon kl. 7.30, vaknade vi upp i Hässleholm. När vi reste från Hälsingland, såg det ut där ungefär som det gör i Skåne i början av mars. Gräset hade ännu inte börjat växa, och det fanns ännu inga blad på träden, dessutom låg det fortfarande kvar någon snökladd här och där. Här i Skåne var det som om vi hade kommit till ett annat land. Det var en mycket vacker vårdag, solen sken, lärkorna drillade i skyn, maskrosorna lyste gula i det gröna gräset som böljade för den svaga vinden. När vi sedan i den inhyrda bussen rullade söderut mot Linderödsåsen, där bokarna hade börjat slå ut, och sedan vidare ner mot mina hemtrakter på Österlen, där man kunde se ut över Hanöbukten och bort mot Stenshuvud var det så förtrollande vackert att man fick tårar i ögonen. Man måste tydligen resa bort och sedan återvända för att upptäcka det vackra i sin hembygd. Mina kamrater som inte tidigare hade varit i Skåne var helt betagna av landskapets skönhet, så olik den natur dom var vana vid. Dom hade svårt att förstå att jag hade kunnat lämna denna trakt. Det var nästan så jag undrade själv.

Vi besökte några, på den tiden moderna gårdar, i Kristianstadstrakten, ett  bränneri i Vä samt inte minst det för oss skogisar, intressanta Maltesholms gods. Jag minns fortfarande att vi bl.a. såg ett mycket imponerande lärkbestånd, samt väldigt fina bokskogar. De flesta av eleverna hade aldrig tidigare sett bokskog, så dom tyckte sig förflyttade till en sagovärld. Ja, det var mycket som var nytt, inte bara för dom, utan även för mig, som inte hade sett mig omkring så mycket i Skåne tidigare. Det underbart vackra försommarvädret bidrog också till att de här dagarna blev en skön och oförglömlig upplevelse.

Studieresan gick vidare till Malmö där Kockums varv besöktes. Även Alnarps Lantbruksskola, och domkyrkan i Lund blev föremål för ett besök. Men vad vore Skåne utan Köpenhamn. Alltså blev det även en tur till Tivoli och Zoologisk have därstädes.

Så småningom tog de här fina dagarna slut och vi återvände ”hem” till Hälsingland

I Hälsingland väntade nu examen, och därefter skingrades vi åt alla håll. Själv stannade jag som jag tidigare nämnt kvar på fortsättningskurserna fram till den 1 oktober. Även min kamrat som jag hållit ihop med ända sedan 1953 – Nils Hallberg – stannade kvar. Vi hade följts åt sedan tiden i Vallmotorp, nästan tre år, och trivts bra tillsammans. Den 2 oktober skildes våra vägar åt, och sedan dess har vi inte sett varandra. Jag vet dock att han gick Kolleberga skogsskola 1958/59, och att han sedan fick tjänst som bitr. kronojägare på Ombergs revir i Östergötland. (Jag ringde till Hallberg i september 2002. Han är bosatt i Ödeshög och har ett bra liv)

 Jag hade inte förberett mig så noga på vad jag skulle göra efter Nytorpstiden. Inte förrän någon av de sista dagarna bestämde jag mig. Jag tyckte att jag gärna ville spä på min meritlista med ytterligare huggningspraktik, varvid jag också fick möjlighet att tjäna lite extra pengar, vilket jag var i stort behov av. Jag tog farväl av mina kamrater och löste en enkel tågbiljett till Norrköping. Där låg det stora skogsbolaget Fiskeby AB:s huvudkontor och det var där jag tänkte fråga efter huggningsarbete.

Dagens citat:

Tack för att du visade mig skönheten och skapade en magisk, trygg plats i min själ genom skogen.

Ha en fin dag

Kram Annika

Hejsan.

Två månader innan min pappa Kurt gick bort, så fyllde han hela 90 år. Vi hade då under en tid  börjat märka att allt inte stod rätt till med honom, men han var lurig min pappa,  och lät oss inte förstå hur sjuk han egentligen var då.

En veckor före sin födelsedag hade han lagt fram en rejäl bunt papper med anteckningar om sitt liv åt mig…

-du skriver väl om mig i tidningen den dagen jag fyller år, frågade han mig…

Vid den tiden arbetade jag mer än heltid och var rejält stressad, jag hade ingen möjlighet att hinna sammanställa någon artikel om min pappas liv. Kurt sa att han förstod mig, men jag kunde se ett stråk av besvikelse  i hans ögon. Mitt samvete gnagde såklart.

Därför tänker jag att jag nu skulle kunna publicera det han skrivet här på bloggen, det vet jag att han skulle ha gillat.

Så pappa Kurt – här har du ditt liv!

 

Från hemmet till Kungliga Flottan.

Jag föddes i  S:t Olof den 18 juli 1932. När jag var 2 år skildes mina föräldrar, och jag kom tillsammans med min 1 år äldre bror till mina morföräldrar, som bodde i Tåghusa, några km  norr om S:t Olof   Här fick jag en god och trygg uppfostran som jag haft god nytta av senare i livet.                                                                                                                                               

Efter avslutad skolgång, och efter diverse ströjobb hos lantbrukarna i hemtrakten tog jag värvning vid Kungliga Flottan. Någon gång i juni 1949 avreste jag med tåg från Vitaby station med destination Karlskrona..De första månaderna genomgick jag utbildning tillsammans med andra nyintagna. Efter detta bar det ut på böljan blå med segelfartyget Gladan, för att vi skulle lära oss sjömansyrket från grunden. I ett par månaders tid seglade vi längs svenska och norska kusten. Det var ett hårt slit, men mycket lärorikt. När seglatsen var slut återvände vi till Karlskrona och fortsatte med teoretisk utbildning vid sjömansskolan.

Efter nyåret 1950 blev det förflyttning till Berga Örlogsskolor vid Hårsfjärden i Stockholm där utbildningen fortsatte med både teori och praktik. Den praktiska utbildningen förekom på olika fartyg såsom kryssaren Tre Kronor, jagaren Uppland minsveparen Landsort m.fl. En spännande och minnesrik upplevelse var resan med kryssaren Tre Kronor till Färöarna. Man firade nationaldag där, och det innebar fest och dans i tre dagar och lika många nätter. Färöisk dans liknade inte våra danser. Det  var en lång ringdans, som gick i hus och ur hus, och man kunde avbryta när man ville, och hoppa in när och var man ville. Allt roligt har dock ett slut, och så småningom återvände vi till hemmavattnen där vi fortsatte med krigiska övningar i  Östersjön, omväxlande med teori vid Berga skolor.

 

                                                                                                                                                                                                                      

Skogspraktikant i Roslagen.

          Jag hade alltmer börjat komma underfund om att det inte var detta liv jag ville syssla med i framtiden. Min längtan till det civila livet blev allt starkare, och någon gång på våren 1951 tog jag avsked av marinen. Detta gick ju inte helt smärtfritt, men det är en annan historia.                                                                                                                                                                          

Jag återvände till hembygden där jag började undersöka möjligheterna att få arbete i ett annat ”naturelement” som alltid hade intresserat mig, nämligen skogen. En dag hittade jag en annons i tidningen Jordbrukarnas Föreningsblad (nuvarande Land). Det var skogsvårdsstyrelsen som sökte skogspraktikanter till en plantskola i Roslagen. Jag skrev dit och anmälde mitt intresse. Efter en tid fick jag ett positivt svar, och i början av april avreste jag norrut med Stockholmsexpressen. Jag kom tillsammans med ett tiotal andra praktikanter till en liten ort i Roslagen som hette Rö. Här började nu en härlig tid i ett underbart vackert landskap. Fram till midsommartid var det arbete i plantskolan. När detta arbete var slut blev vi utplacerade två och två, hos markägare som behövde hjälp med framförallt röjning i ungskog.

Min kamrat hette Ragnar Danielsson, och var från Östersundstrakten i Jämtland.  Särskilt minns jag godset Värnberg, som kanske mest var känt för att det ägdes av ätten Oxenstierna, och att den nuvarande ägaren var Johan Gabriel Oxenstierna som blev olympisk mästare i militär femkamp vid olympiaden i Stockholm 1912. På Värnberg arbetade vi i ett par månader. Förutom att naturen var mycket vacker här, var människorna vänliga och trevliga. Vi åt i en liten matsal på slottet, fick väldigt god mat och en bra uppassning av jungfru Ella .Det var med sorg i hjärtat vi (jag) tog avsked av Värnberg (Ella) och fortsatte till andra ställen.

Vi fortsatte nu vidare till olika markägare, där vi röjde ungskog, stamkvistade tall  m.m.

Detta höll vi på med ända fram till i början av december, då vintern satte stopp för vidare skogsvårdsarbeten. Vi tog farväl av varandra och av skogsvårdsstyrelsen i  Stockholms län,och drog vidare på nya öden och äventyr.

                

S/S  Nordic.

Jag återvände till hemtrakten. Det var alltid lika roligt att komma hem till de anhöriga och till mina barndomsvänner när jag varit borta ett tag. Jag stannade hemma över vintern, men framåt vårkanten började en längtan ut i världen göra sig gällande. Jag hade under min tid vid flottan träffat många ”salta sailors” som hade varit vid handelsflottan, varit ute på många äventyr och sett många länder. Detta lockade mig mycket. Jag ville gärna prova på livet till sjöss i civil version. Jag reste till Malmö, där jag anmälde mig som arbetssökande på sjömansförmedlingen. Efter ett par dagar fick jag ett erbjudande som jag antog. Det var  S/S Nordic som behövde en lättmatros. Fartyget låg i Köpenhamn, så jag reste dit och anmälde mig ombord. Redan samma natt vaggades jag till sömns ute på Nordsjön av en måttlig bris från nordväst. Detta var den första natten av många ombord på S/S Nordic. Jag skulle i  framtiden få uppleva många betydligt hårdare vindar.

Nu följde en upplevelserik tid med besök i många europeiska hamnar från Marseille i Frankrike till Arkangelsk på ryska ishavskusten. De länder vi i huvudsak besökte var Frankrike, England och Holland. En rejäl storm med vindhastigheter på 32 sekundmeter fick jag vara med om på en resa från Sunderland i England till Aalborg i Danmark. Båten rullade och stampade något alldeles vansinnigt. Att vi gick utan last gjorde inte saken bättre. Till slut var vi tvungna att gå ned i lä vid Hanstholm, där vi ankrade och inväntade bättre väder.

I Arkangelsk i Ryssland lastade vi props (gruvstöttor ) som vi gick till Newcastle med. Detta var under det kalla krigets dagar 1952 och att komma till Ryssland då var inget nöje precis. Innan vi fick gå in i hamn kom polis och tullfolk ombord för att gå igenom personalakterna för varje besättningsman. De som hade tillgångar över ett visst värde fick dessa beslagtagna. De låstes in ett skåp som plomberades i kaptenens hytt. Där fick de ligga kvar tills vi gick därifrån.

Sedan vi blivit ordentligt synade och befunnits inte ha några spionerisyfte utfärdade ryssarna ett särskilt tillstånd att uppvisas för vakt vid landgången när man gick i land. Det var inte alla som fick ett sådant tillstånd. Det var nog ingen som hade någon större lust att gå i land heller. Arkangelsk utgjorde ingen vacker anblick. Staden bestod till största delen av gråa, omålade förfallna ruckel  till bostäder. Beväpnade vakter utrustade med kulsprutepistoler patrullerade fram och tillbaka på kajen längs fartyget. Detta i förening med allt annat förstärkte det ogästvänliga intrycket. Det var helt utan saknad vi efter c:a 10 dagars lastning lämnade denna gudsförgätna plats och stävade ut i Vita havet. Vita havet heter det hav som delvis omslutes av Kolahalvön. Denna sjö gör verkligen skäl för sitt namn. Havet var vitt, himlen var vit och vid horisonten flöt hav och himmel ihop i ett vitt töcken. Detta var i augusti månad  och en tröst var att vi inte skulle kunna gå hit mer före våren på grund av isbelagda vatten. Isläggningen brukade börja redan i september. Det kändes verkligen skönt att lämna denna plats bakom sig.

 Vi gick nu söderut längs norska kusten för att sedan sätta kurs mot Newcastle. Efter ett par dagars gång drabbades vi av sjöfartens gissel – förutom storm- nämligen dimma. En mycket tät dimma. När man stod midskepps kunde man med nöd och näppe urskilja fören på fartyget. Vi låg ömsom stilla och ömsom rörde vi oss framåt med en hastighet av högst 3 knop.

( 1knop = 1 sjömil = 1852 m i timmen). Vi lät fartygssirenen ljuda med jämna mellanrum. Efter 12 dygn anlände vi till Newcastle och den långa resan var slut.

En händelse som jag särskilt minns, och som var nog så dramatisk inträffade när vi låg i Rouen i Frankrike. 5-6 man av besättningen däribland jag, besökte en krog som låg i hamnkvarteren. Vi behövde skölja halsen efter att ha städat lastrummen. Det blev ett ordentligt sköljande och efter en stund kände jag att jag behövde lite frisk luft. Jag lämnade därför krogen och tog en liten promenad i en smal gränd. Jag hade glömt att ägarinnan till krogen, som förresten var norska, hade varnat oss för att gå ut ensamma på grund av nordafrikanerna, speciellt marockanerna, som det fanns mycket gott om i hela Frankrike. De levde nästan uteslutande på kriminella handlingar, och drog sig inte för att mörda även om vinsten inte blev så stor. De brukade hålla till utanför hamnkrogarna, där det ofta kom ut någon överförfriskad sjöman som blev ett lätt byte. Jag hade väl inte gått mer än ungefär 50 meter när en mörkhyad person dök upp vid min ena sida , och strax därefter ännu en på den andra sidan. Jag  uppfattade en rörelse bakom mig och uppfattade i ögonvrån att det fanns någon även bakom mig. På ett enda ögonblick blev jag helt klar i huvudet, men det ville jag inte avslöja, utan låtsades i stället vara mycket berusad. Vi fortsatte ytterligare något tiotal meter. De här skummisarna ville väl komma lite längre bort från krogen innan de företog sig något. Helt överraskande gjorde jag helt om och satte full fart

Den person som gick bakom mig sprang jag rakt på. Han blev så överraskad att han satte sig rakt ner på gatan. Jag hann se att han hade en kniv i handen. Nu slog jag på en raketspurt och lämnade förföljarna bakom mig. Här hade jag nytta av att jag hade ägnat mig en hel del åt idrott, både löpning och fotboll. Den norska  ägarinnan hade stått i dörren och sett alltsammans. Hon sprang och mötte mig. Hon skrek några väl valda ord åt mina förföljare, som vände om och försvann. Sedan fick jag en rejäl utskällning av henne för att jag hade gått ut ensam.

Det hade blivit höst, vi hade besökt åtskilliga av de europeiska hamnarna  och jag började bli ganska nöjd med sjölivet. Jag vantrivdes inte, man kom ut och fick se mycket både sådant som var bra och sådant som var mindre bra. Man insåg snart att man kom från ett land där vi hade det ganska bra. Detta var ju 1952, och många länder hade inte hunnit repa sig efter kriget.

Jag hade under denna tid till sjöss fattat mitt beslut angående framtiden. Jag skulle gå i land, fortsätta praktiken inom skogsbruket och utbilda mig till arbetsledare i skogsbruket (skogvaktare).

 

        Det här var första delen av din berättelse pappa Kurt, och jag hoppas att du är nöjd med mitt inlägg ♥

 

Dagens citat:

Mitt sinne pratar fortfarande med dig. Mitt hjärta letar fortfarande efter dig, men min själ vet att du är i ro. Jag saknar dig varje dag.

Ha en fin dag och kram

Annika