Alunbruket

En plats som väcker hav av känslor.

Hejsan.

För mig finns det nog ingen annan plats här på Österlen som väcker upp så mycket känslor i mitt bröst som just den här platsen. Kära gamla Alunbruket.

Om jag likt en saga kunde väcka upp någonting från en Törnrosasömn med en enkel kyss, ja då skulle jag ägna en hel dag åt att gå runt här och dela ut kyssar.

En och annan kyss är det nog mer än jag som fått på den här gamla dansbanan genom åren. Med musik från Streaplers och senare Lasse Stefanz, har jag och många med mig, flängt runt i vild pingst- och midsommaryra på just den här platsen.

Att det är många fler österleningar än jag själv som har minnen härifrån, det vet jag med största säkerhet.

Ännu kan jag känna pirret jag hade i magen när jag slank förbi de välkända ”gubbarna” i inträdet med ett leende. Aldrig att jag tänkte betala en krona för att komma in, för så var principen för mitt ”ungdomsjag”. Och jag tror nog att de visste, att jag visste var jag annars skulle gå… Jag minns hur jag nästan blev en aning svettig av förväntan i min vita blus och de trendigt höga jeansen. En förväntan på en festkväll som är ungdomen förunnad..

Jag kan ännu komma ihåg hur skorna såg ut efter en festkväll här i kära gamla Karen. Ingen förnuftig människa tog vita nya finskor när man skulle hit. I alla fall inte om man hade tänkt sig att använda de där skorna någon mer gång.

Ja tänk om man kunnat väcka upp den här platsen. Bara sådär litegrann. En gång om året åtminstone…

Jag tror att Alunbruket hade mått bra av skrattande människor, en och annan riktig bondfylla och en plats för folk att skapa härliga minnen. En plats där ungdomar kunde träffas, dansa och flirta. På riktigt. Allt det där som livet faktiskt handlar om. För inte skapar vi väl så särskilt många minnen när vi hänger över sociala medier nuförtiden. Där skapas mest hat tycker jag.

Kära fina gamla Alunbruk, en plats som bär på så många minnen. Såklart en massa minnen som inte är fullt lika rosenröda som mina egna. Minnen från en annan tidsålder då här var en av Sveriges mest betydande industrier någon gång på 1700-talet.

Hur som helst, så förtjänar platsen att fortsätta skapa minnen tycker jag.

Dagens citat:

Saker tar slut. Människor förändras. Och vet du vad? Livet går vidare.

Nej, Alunbruket blir aldrig som det har varit. Men det borde kunna bli något annat än en slumrande Törnrosafestplats.

Ha en fin lördag.

Kram Annika

 

Den vackra sjön ett stenkast från Karen.

Hej och gomorron.

En kväll i förra veckan var jag ”hemma på mammas gata” … eller nej, där finns ju definitivt inga gator. Uppe vid Christinehof finns bara vacker natur och en enkel landsväg med en gammal kastanjeallé.

Den sjö jag besökte var såklart Verkasjön som ligger ett stenkast från Alunbruket.

Här har jag varit så många gånger under mitt liv. Alltså ni anar inte hur mycket kul man kan ha med en gammal sjö … särskilt då man är ett barn. Och särskilt då man inte hade mobiltelefoner och ingen i hela världen visste var vi höll hus … Förvisso kunde vi aldrig bada här, förutom några fåtal tjuvbad. Men det var aldrig särskilt mysigt, eftersom det fanns gott om blodiglar i vattnet.

Kvällen då jag och Johnny var här, så provade vi alla de gamla välkända bryggorna. Det knirrade och gungade under oss när vi likt bockarna Bruse spatserade fram. Jag undrade lite om det verkligen kunde vara samma bryggor som fanns då jag var ung och om vi då åldrats lika mycket …

Björkarna och ekarna i omgivningen var så välbekanta för mig, men de hade fått ett rejält bredare omfång. Ja jisses som de växt. Jag grunnade lite på hur många årsringar de lagt på sig sedan sist vi sågs. Ja tänk att få vara ett träd och inte bry sig om varken omfång eller årsringar.

Där vid Verkasjön finns en fantastisk liten övernattningsplats. Ett rejält vindskydd med en eldplats som kan sprida värme. Här hade jag mer än gärna sovit över någon natt… Mörkrädd är jag då inte, för de här spökena är jag ganska bekant med, de har sett mig sova under bar himmel förut.

När vi vandrade på den lilla stigen ner mot Karen, eller Alunbruket som de flesta kallar det för, så passerade vi den damm där vattnet samlar sig innan det strilar ner i Verkeån. Jag minns att jag som barn tyckte att det var lite kusligt här. Nu var här enbart vackert och inget läskigt alls.

Över den gulliga Rännebron tog vi oss över Verkeån till andra sidan.

Vips stod vi på den röda marken och var då vid Alunbrukets vackra slagghögar.

Alunbruket får jag visa mer om i ett annat inlägg. Jag kan bara tipsa om att Verkasjön är en underbar plats för både fiske, korvgrillning och bad (för de som gillar blodsugande iglar vill säga)

Dagens citat:

Det kan göra ont att växa. Men inte lika ont som att sitta fast.

Ha en fin dag och kram från mig.

Annika

 

Så många minnen.

Ja ni är säkert väldigt många, som har en massa minnen kring den här platsen på Österlen. Det har i alla fall jag!

Det underbart vackra Alunbruket. Platsen som under många år var en välbesökt festplats, både vid pingst och midsommar.

Jag älskade festerna i Alunbruket. Särskilt väl minns jag året då Hasse Kvinnaböske Andersson hade slagit igenom med sin ”Änglahund”. Bilköerna hit ringlade sig sakta fram, ända från Eljaröds by. Det året slogs alla publikrekord.

Att det var en bedårande vacker plats, det tänkte jag nog inte så särskilt mycket på. Inte då när jag var ung åtminstone. Jag minns mest hur kul vi hade, och hur bra det gick att cykla från den höga backen ner på dansgolvet där vi gjorde långa svarta blomssträck … För den här platsen var så mycket mer för oss barn i trakten, än bara ett dansställe två gånger om året.

Eftersom jag bodde så nära så fick jag gå på festerna långt innan jag kanske egentligen hade åldern inne för det. Det där var väldigt spännande, och ännu minns jag var de tuffaste raggarna hade sitt tillhåll. Dit upp smög jag mig såklart, även om jag nog lovat att jag inte skulle.

Det här är en plats som jag gärna åker en sväng till då och då. Nu förtiden lägger jag lite mer märke till den underbart vackra naturen här är och allt djurliv som finns runt omkring. Men minnena blir så väldigt tydliga när jag är här. Jag kan ju faktiskt nästan höra Lasse Stefanz spela upp till kvällens sista dans. Och jag lägger märke till små spår som minner om en fantastisk ungsomstid.

Ja, vi är många med mig som har så mycket minnen från den här platsen. Några önskar kanske att de hade minnet i behåll … för blött kunde det allt bli om det ville sig illa. Både invärtes och utvärtes.

Dagens cita:

Det som ligger bakom dig och det som väntar dig är ingenting i jämförelse med det som finns gömt inom dig.

Hoppas ni får en riktigt fin dag och kram på er.

Annika

En regnig morgon vid Verkasjön.

Hejsan.

En regnig och grå morgon i förra veckan parkerade jag min bil på en ganska välkänd plats för mig.

Jag stannade vid Verkasjön uppe vid Christinehof.

När jag var liten så var det här min lekplats. En sagolik natur som jag älskade.

Det mesta var sig ganska likt där tyckte jag. Förutom att det var uppsatt en räddningsboj vid varenda brygga. Bra, tänkte jag.

När jag var barn så vågade jag inte bada här så ofta. Vi barn fick inpräntat genom bägge öronen att Verkasjön minsann var full av blodiglar och sådana djur var inte lätta att få bort från skinnet ifall de väl bitit sig fast. Huruvida det där var särskilt sant, det vet jag egentligen inte. Jag fick aldrig några iglar, de få gånger jag faktiskt tjuvbadade här.

Strax intill sjön går en vandringsled. Här finns ett rejält vindskydd för övernattning och en praktisk grillplats, som även kan tjäna som värmekälla om natten är sval.

Från Verkasjön går det en liten stig som leder ner till Alunbruket. För att komma över Verkeån så går man på den gulliga bron som vi kallade för Rännebron när jag var barn Och så heter den nog fortfarande skulle jag tro.

Kanske är det någon som känner igen den här lilla bron från filmen Äppelkriget med Hasse & Tage?

På andra sidan ån finns de särskilda röda backarna som är karaktäristiska för bygden här. Det är slagghögar från tiden då det bröts alunskiffer.

Marken blir alltid en enda röd sörja när det är regn och rusk. Att klä sig i vita kläder och skor på den här platsen är ett synnerligen dumt val. Det har några människor fått erfara, det har jag sett med egna ögon. Det var när platsen var ett välkänt festställe vid både pingst och midsommar.

Såklart kunde jag inte låta bli att vandra ner till den gamla festplatsen. ”Karen” (som vi kallade det) med sin dansbana, som ännu finns kvar där mitt i naturen. En plats som bär på så många minnen så vi får nog vara glada över att stället inte kan tala. Fler bilderna därifrån får ni kika på i ett annat inlägg framöver.

Ditt hjärta har inget val, det måste följa med dit du går, men du har ett val och det är att följa ditt hjärta och se vart det leder dig.

Ha det gott och tack för ni kikar in här på min blogg.

Kram Annika

 

 

 

Att minnas ett slott och en sagolik barndom.

Hejsan
I veckan har jag haft ett alldeles särskilt möte. Ett möte med min barndomsvän. Min första kompis som jag spenderade massor av tid tillsammans med när jag var barn. Min granne och min vän Annelie.
Det var när de efterlyste personer som hade minnen ifrån Christinehofs slott, som jag tog mig i kragen och tog kontakt med min barndomsvän.
På det där slottet och i dess omgivningar har vi tillbringat hela vår barndom och en stor del av vår uppväxt.
Sådär långt ute i skogen hände det inte så värst mycket spännande saker, så vi fick helt enkelt se till att skapa lite action på egen hand. Och med ett helt slott som lekplats, fanns det massor att hitta på bara man hade fantasi. Och fantasi det hade vi i överflöd, så en massa bus och galenskaper hände genom åren. Förmodligen till många vuxnas förskräckelse.
På de senaste trettio åren har Annelie och jag bara setts en enda gång, och det var som hastigast på en marknad.
Nu hade vi bestäm träff för att hinna prata lite i lugn och ro, innan det var dags för oss att bli filmade med våra minnen på slottet.
På en välkänd plats för oss båda, sågs vi den här soliga dagen.
Och hon var sig precis lik. Lilla fina Annelie.
Efter en liten kaffetår tog vi en promenad runt Alunbruket. Vi vandrade på de vägar och stigar som för oss var så välkända. Stigar där vi som barn farit fram i vild fart sååå många gånger.
Att träffa en bardomskamrat efter snart trettio år är bara så fantastiskt.
Det finns så mycket som finns gömt i minnet och i hjärtat. Så mycket som vi med små skratt hjälptes åt att påminna varandra om.
Tiden sprang så fort och snart var det dags för oss att köra den korta sträckan in till slottet. Den korta vägen då vi passerade båda våra två barndomshem.
En väg som är så väldigt vacker. Allén in till Christinehofs slott.
Väl inne på slottet var det dags för filminspelning. Det där hade vi förträngt lite grann. Att ensam sitta och prata i en halvtimme om saker som man mindes från slottet, var egentligen inget vi var sugna på, men vi är tuffa och gjorde det ändå.
Först ut var jag. Och så här bakefter minns jag knappt vad jag pratade om.
De där filmerna och dokumentationerna kommer att ställas samman och visas nästa år på ett vernissage på slottet.
Det blev väl som det blev, och jag pratade om hyss och bus som vi hittat på genom åren.
När det sedan var Annelies tur att filmas, så passade jag på att smyga runt och kika lite på vårt välkända gamla slott.
Efteråt fick vi välja något att äta. Såklart hade de glass som hette Pipers glass. Och såklart hade även greve Piper själv kommit för att berätta om sina minnen. För är det någon som bör ha minnen av slottet så är det ju såklart Calle Piper.
När jag och Annelie sakta vandrade mot parkeringen tänkte jag för mig själv att Calle Piper må vara den lagfarne ägaren till det här slottet, men i hjärtat är det vårt slott, mitt och Annelies. Vårt älskade Christinehof.
Tack min fina barndomsvän. Tack fina goa Annelie för att du tog dig tid att träffas och göra det här tillsammans med mig.
Vi ses snart igen.
Dagens citat:
En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker
om dig.
Att man går skilda vägar händer många goda vänner. Livet kommer liksom emellan och det kommer saker i vägen. Men det finns inget som är så underbart som att ses igen. Att ta det där steget och verkligen träffas. Så underbart och härligt.
Ha en fin dag och kram
Annika

Österlenleden del 3

Hejsan
Så här när arbetet drar igång för fullt igen, drömmer jag mig tillbaka till förra veckan då jag och min älskade dotter trotsade vädret och gav oss ut på Österlenvandring igen.
Vi började där vi slutade förra gången. Nämligen vid Hallamölla. Vårt mål var Heinge, där etapp nummer 8 har sitt slut.
 
Från Hallamölla gick vi genom skogen för att komma fram vid Fiskabäck och Verkasjön. Redan där i den gamla trollskogen gick vi lite fel och vi blev av med de orangefärgade märkningarna som visade vägen för leden.
Jag känner till trakten och trodde mig veta i förväg var vi skulle gå. Ja så kan det gå då …
Nåja, vår väg som vi valde var också väldigt fin.
 
 
 
Från Verkasjön gick vi den lilla stigen som leder ner till Rännebron och fram till Alunbruket.
Den där vackra lilla bron som jag sprungit över sååå många gånger som barn. Bron som är med i filmen Äppelkriget av Hasse & Tage.
 
Där vid Alunbrukets röda backar stod en av de vackraste hästar jag någonsin sett.
Den stod under ett träd och sparkade med bakbenet och frustade. Den var tydligt irriterad och på ett väldigt dåligt humör. Andréa lockade och pratade vänligt, men det var inget som fick hästen på bättre humör precis. Vi lämnade den åt sitt sura öde och gick vidare.
 
Där i Alunbruket skulle vi ha kunnat satt oss in i platsens fantastiskt spännande historia. Den om Skånes största 1700-tals industri…
 
 
Istället pratade vi mest om ställets festplats. Den plats där jag haft några av mina roligaste kvällar i livet.
Jag berättade helt enkelt om allt annat viktigt som platsen fick mig att minnas.
Om den där gången då Hasse Kvinnaböske skapade folkstorm dit. Eller var man bäst gömde sin hemligt medhavda sprit. Jag visade det romantiska hångelstället och andra saker en dotter kan ha glädje av att veta. Åsså mindes jag såklart alla killar … snygga killar, fulla killar, fula killar, roliga killar och underbara killar …. och han jag för kvällen var kär i ….
Ja, det där stället ruvar på så många sköna minnen!
 
 
 
Vidare gick vandringen förbi den gåtomspunna lilla sjön ”Djupet”. Genom skogen och fram till den långa beteshage som vi kallade ”Långa Ettan”.
 
Vi gick över vägen. Den vackraste vägen jag vet, den med sin gamla allé.
För mig är det den vägen som i min barndom var tecknet för ”nästan hemma” …
Sedan följde vi grusvägen mot Prästabostället.
 
I Andrarumsfälad, som jag tror att skogen heter, hittade vi lite färdkost i form av kantareller. Även andra vackra svampar växte i mängder. På träd och på marken.
Vädret övergick från lätt duggregn till ett mer ihållande, rejält regn. Men vi var glada och traskade glatt på, trots att vi nästan var helt genomblöta.
 
 
Plötsligt stod det en liten vit skylt där mitt i skogen.
Vi var framme vid Sjöbo kommun.
 
Då tyckte vi att det var dags för lite rast och vila och intag av färdkost.
Vi satte oss under ett träd för att skula, även om vi nog inte kunnat bli mycket blötare än vad vi redan var.
Smörgåsen och kaffet smakade i alla fall helt fantastiskt.
 
Sedan var det som om vi fick nya krafter. Vi vandrade spänstigt vidare.
På en plats låg den mysigaste gård man kan tänka sig. Nere i en dal. Åhhh … det där blev nästan mitt nya drömhus! En gård nere i en dal! Vackert, eller hur?
 
 
Så plötsligt var vi framme i Heinge. Det visade sig vara en plats mitt ute i ingestans.
Där tog jag upp telefonen och ringde mitt journummer. Det där numret till min Stefan. Stefan satt hemma och var redo att hämta hem oss när vi kände oss färdigvandrade för dagen.
Men var vi egentligen befann oss, det visste vi inte riktigt …
 
Vi fortsatte att gå för att möta vår chaufför Stefan.
Sjöbo idrottsplats stod det plötsligt på en busskur. En busskur som tycktes vara helt bortglömd av Skånetrafiken … och av alla andra också för den delen …
Ja, något var det som inte stämde.
Men Stefan hittade oss långt om länge där ute i Heinge och vi åkte plaskvåta hem till vår varma stuga i Gyllebo.
 
Dagens citat:
 
Jag vet att
vad som helst
kan hända
när som helst.
Det är därför
jag är så lugn.
 
//Mumminmamman
 
Ett underbart citat att ta efter. Varför ska man oroa sig för en massa saker som för det mesta aldrig händer, när det sedan kanske händer något som man inte är alls beredd på.
 
Jag hoppas ni alla har det bra. Många har nog slut på sin ledighet och är tillbaka på sina arbeten.
Jag lever på mina fina minnen av sommaren, och skapar nya upplevelser i vardagen så mycket det bara går.
Tack Andréa för en fin vandring ♥
 
Kram på er.
Annika
 
 
 
 
Scroll to Top