Österlenleden del 3

Hejsan
Så här när arbetet drar igång för fullt igen, drömmer jag mig tillbaka till förra veckan då jag och min älskade dotter trotsade vädret och gav oss ut på Österlenvandring igen.
Vi började där vi slutade förra gången. Nämligen vid Hallamölla. Vårt mål var Heinge, där etapp nummer 8 har sitt slut.
 
Från Hallamölla gick vi genom skogen för att komma fram vid Fiskabäck och Verkasjön. Redan där i den gamla trollskogen gick vi lite fel och vi blev av med de orangefärgade märkningarna som visade vägen för leden.
Jag känner till trakten och trodde mig veta i förväg var vi skulle gå. Ja så kan det gå då …
Nåja, vår väg som vi valde var också väldigt fin.
 
 
 
Från Verkasjön gick vi den lilla stigen som leder ner till Rännebron och fram till Alunbruket.
Den där vackra lilla bron som jag sprungit över sååå många gånger som barn. Bron som är med i filmen Äppelkriget av Hasse & Tage.
 
Där vid Alunbrukets röda backar stod en av de vackraste hästar jag någonsin sett.
Den stod under ett träd och sparkade med bakbenet och frustade. Den var tydligt irriterad och på ett väldigt dåligt humör. Andréa lockade och pratade vänligt, men det var inget som fick hästen på bättre humör precis. Vi lämnade den åt sitt sura öde och gick vidare.
 
Där i Alunbruket skulle vi ha kunnat satt oss in i platsens fantastiskt spännande historia. Den om Skånes största 1700-tals industri…
 
 
Istället pratade vi mest om ställets festplats. Den plats där jag haft några av mina roligaste kvällar i livet.
Jag berättade helt enkelt om allt annat viktigt som platsen fick mig att minnas.
Om den där gången då Hasse Kvinnaböske skapade folkstorm dit. Eller var man bäst gömde sin hemligt medhavda sprit. Jag visade det romantiska hångelstället och andra saker en dotter kan ha glädje av att veta. Åsså mindes jag såklart alla killar … snygga killar, fulla killar, fula killar, roliga killar och underbara killar …. och han jag för kvällen var kär i ….
Ja, det där stället ruvar på så många sköna minnen!
 
 
 
Vidare gick vandringen förbi den gåtomspunna lilla sjön ”Djupet”. Genom skogen och fram till den långa beteshage som vi kallade ”Långa Ettan”.
 
Vi gick över vägen. Den vackraste vägen jag vet, den med sin gamla allé.
För mig är det den vägen som i min barndom var tecknet för ”nästan hemma” …
Sedan följde vi grusvägen mot Prästabostället.
 
I Andrarumsfälad, som jag tror att skogen heter, hittade vi lite färdkost i form av kantareller. Även andra vackra svampar växte i mängder. På träd och på marken.
Vädret övergick från lätt duggregn till ett mer ihållande, rejält regn. Men vi var glada och traskade glatt på, trots att vi nästan var helt genomblöta.
 
 
Plötsligt stod det en liten vit skylt där mitt i skogen.
Vi var framme vid Sjöbo kommun.
 
Då tyckte vi att det var dags för lite rast och vila och intag av färdkost.
Vi satte oss under ett träd för att skula, även om vi nog inte kunnat bli mycket blötare än vad vi redan var.
Smörgåsen och kaffet smakade i alla fall helt fantastiskt.
 
Sedan var det som om vi fick nya krafter. Vi vandrade spänstigt vidare.
På en plats låg den mysigaste gård man kan tänka sig. Nere i en dal. Åhhh … det där blev nästan mitt nya drömhus! En gård nere i en dal! Vackert, eller hur?
 
 
Så plötsligt var vi framme i Heinge. Det visade sig vara en plats mitt ute i ingestans.
Där tog jag upp telefonen och ringde mitt journummer. Det där numret till min Stefan. Stefan satt hemma och var redo att hämta hem oss när vi kände oss färdigvandrade för dagen.
Men var vi egentligen befann oss, det visste vi inte riktigt …
 
Vi fortsatte att gå för att möta vår chaufför Stefan.
Sjöbo idrottsplats stod det plötsligt på en busskur. En busskur som tycktes vara helt bortglömd av Skånetrafiken … och av alla andra också för den delen …
Ja, något var det som inte stämde.
Men Stefan hittade oss långt om länge där ute i Heinge och vi åkte plaskvåta hem till vår varma stuga i Gyllebo.
 
Dagens citat:
 
Jag vet att
vad som helst
kan hända
när som helst.
Det är därför
jag är så lugn.
 
//Mumminmamman
 
Ett underbart citat att ta efter. Varför ska man oroa sig för en massa saker som för det mesta aldrig händer, när det sedan kanske händer något som man inte är alls beredd på.
 
Jag hoppas ni alla har det bra. Många har nog slut på sin ledighet och är tillbaka på sina arbeten.
Jag lever på mina fina minnen av sommaren, och skapar nya upplevelser i vardagen så mycket det bara går.
Tack Andréa för en fin vandring ♥
 
Kram på er.
Annika
 
 
 
 
Dela gärna

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen