Stormen Babet drog in över Österlen.
Hejsan.
Förra fredagen var jag i Malmö, där jag träffade min dotter Emmy. Jag hade förstått att det väntades hårda vindar den här dagen, så att ta tåget kändes alltför riskabelt. Jag körde istället till Ikea där min bil fick stå parkerad, och sedan blev det stadsbuss till centrum. Det här med att ta sig fram kollektivt har de senaste åren ändrats mycket. Biljetter i pappersformat är ett minne blott. Numera ska man ha allting i olika appar i sin telefon, och jag har väl inte riktigt hängt med på det där. ”Blipp, blipp” sa jag med myndig stämma till den förvånade busschauffören, när min telefon bara slocknade hela tiden då jag försökte trycka den mot scannern. Ja, det där blev väl dagens skratt på den bussturen.
Nåväl, Emmy och jag uträttade våra ärenden innan vi gick på ”Folk & Rock” och köpte varm choklad och vars en grillad macka. Där i värmen satt vi sedan länge och såg på hur frusna människor stretade över torget, hukande för vinden med nerdragna mössor.
Sedan körde jag hem till Gyllebo, där jag kurade ihop mig framför kaminen och hörde hur blåsten tog i uppe i trädtopparna. Det var Babet som dragit in över oss.
Nästa dag hade stormen bedarrat något och vi körde då längs kusten för att se hur hårt ovädret gått fram. I Kiviks hamn hade vattnet dragit upp sten, sand och stora mängder sjögräs.
Vinden hade avtagit i styrka, men havet var ännu i uppror.
Vi körde ut till Hälleviks fina lilla kås. Den fridfulla plats som ligger så vackert och som nog blivit fotograferad tusentals gånger förut, men då oftast i en lugnare skepnad….
Efter stormen Babet såg det dock inte riktigt likadant ut…
Stefan gick tyst och en smula sammanbitet runt och tittade på allt vad havet ställt till med. Som tur var så var Mats fina eka uppdragen på land inför vintern.
Vi tog vägen förbi Knäbäckshusen för att bara konstatera att även där hade stormen gått hårt fram. Trappan hade blivit helt underminerad och slitets loss, och havet gick högt upp mot slänten. Ingenting av sandstranden syntes så långt vi blickade.
Men det finns ju inget ont som inte har något gott med sig. För i stormens efterdyningar så blev det ju finfina vågor att surfa på. I havet vid Vik låg surfarna redo att rida på vågorna.
Dagens citat:
Djävulen viskade i mitt öra, ”Du är inte stark nog att stå emot stormen”. Jag viskade tillbaka ”Jag är stormen”.
Ha en fin onsdag och kram från mig.
Annika