Gyllebo

Tröttsamt att städa och röja.

Hejsan.

Under flera veckor har vi nu städat, röjt och sorterat hemma i mina föräldrars hus, och för varje gång har jag blivit helt slut i kropp och själ.

Vi har gått igenom alla personliga saker från mina föräldrars liv, och förutom att det är väldigt mycket foto, kläder, brev mm. att ta hand om, så är det känslomässigt ganska tungt. Men vi har kommit en bra bit på vägen, och vårt mål är att kunna lägga ut huset till försäljning någon gång runt påsk.

Att städa och röja brukar jag tycka är ganska kul och tillfredsställande, men att göra det åt någon som inte längre finns i livet är mest bara trist och jobbigt faktiskt.

Såklart har vi ibland hittat saker som vi skrattat gott åt, små lappar som sparats från vår barndom. Vi har hittat saker som väkt minnen, både glada och lite sorgliga. Även om det är tungt och tröttsamt, så är det här en resa som vi måste igenom. Lite som en sorgearbete som bara kan göras av oss själva. Man kan inte gå över, man kan inte gå under och inte runt om – man måste bara gå rakt igenom. Vi har kommit en bra bit.

Hemma i Gyllebo har dock städningen kommit lite på efterkälken, men just det jobbet, det är det ju ingen som tar ifrån mig 😉

Dagens citat:

Hellre lite skit i hörnen än ännu en duktig flicka i väggen.

Ha det fint och kram från mig.

Annika

 

Tröttsamt att städa och röja. Läs mer »

Stormen Otto, och stormen -67.

Hej hej

Förra helgen hade vi storm här på Österlen. Det blåste hårt och vinden piskade på utanför fönstren hela natten. Det var stormen Otto som var på besök.

Nu förtiden döps ju alla stormar till namn, och vi är nog många som ännu minns stormen Gudrun i januari 2005, vilken ännu klassas som Sveriges största naturkatastrof.

Stormen Otto, förra helgen,  gjorde inte alltför stor skada i vårt område. Vi vaknade tack och lov upp till en ganska lugn och vacker morgon dagen efter.

Jag tog hundarna med mig ut i skogen, där jag konstaterade att ett och annat träd hamnat lite på sniskan, men för övrigt var allting lungt.

Då var det helt andra bullar i oktober 1967. Den där stormen som jag i hela livet har fått berättat för mig, som något alldeles speciellt. Det står på Google att den hette Lena, men för mig har den alltid bara kallats ”stormen -67”. Eftersom jag själv inte minns så väldigt mycket från den tiden (jag var ju bara 2 år gammal då) så vill jag låta den forne skogvaktaren från Christinehof komma till tals och berätta sina minnen från händelsen.

Min pappa Kurts nedtecknade minnen kommer här…♥

Pappa Kurts minnen av stormen 1967, nedtecknade år 2007:

 

Det har gått 40 år sedan hösten 1967. Ett år som de flesta svenskar minns. Den 3 september

detta år gick nämligen Sverige över till högertrafik. En annan händelse- som skåningarna, och särskilt de som bodde i södra halvan av landskapet- ännu minns, om än inte med välbehag precis, inträffade också på hösten detta år.

Den 17 oktober, på förmiddagen, började vinden friska i ordentligt. Den ökade för varje timme, och hade på eftermiddagen nått stormstyrka.

Undertecknad som tjänstgjorde som skogvaktare på Christinehofs gods, med placering i Andrarum fattade tillsammans med kolleger beslut att beordra skogsarbetarna att lämna skogen och ge sig hemåt så fort som möjligt. Detta var så att säga i grevens tid, ty vid 15-tiden  hade träd börjat falla i alltmer ökande antal. Vindstyrkan tilltog ytterligare och hade på kvällen nått orkanstyrka i byarna. All trafik upphörde. Folk höll sig inomhus, och funderade nog mycket på hur morgondagen skulle se ut.

Från min bostad, Skoghem, kunde jag se den stora granskogen som var belägen vid sågverket.

Mot en ovanligt ljus himmel kunde jag se hur denna skog undan för undan glesnades ut. På morgonen den 18:e stod två ensamma träd fortfarande upp. Alla de andra låg ner.

Det var en skrämmande, overklig känsla man genomfors av,att komma ut dagen efter, och mötas av en förändrad natur. Nattens vrålande inferno var över. Allt var lugnt och en förunderlig stillhet vilade över landskapet

Godset hade ett mycket stort överskott av gammal granskog i 80-90-års åldern. De äldre skogvaktarna hade varit mycket återhållsamma när det gällde slutavverkningar. Nu hade Vår Herre verkligen gått hårt fram och justerat åldersfördelningen.

Nu började ett hårt arbete med att ta hand om allt detta. På den tiden fanns inte de fina avverkningsmaskiner som finns i dag. I stället fick man använda schakt-och grävmaskiner att dra fram träden ur brötarna med. Sen var det manuell upparbetning med motorsåg som gällde.

Mycket tillfällig arbetskraft fick anställas. Många kom från nordligare landskap.

Väldiga virkeslager med vattenbegjutning för att virket skulle hålla sig friskt inrättades vid sågverket, där den ovannämnda granskogen hade stått. Även någon åker, bl.a. vid vägen till Skoghem togs i bruk för upplagring.

Den stormfällda virkesvolymen omfattade c:a 6 årsavverkningar. Det tog ungefär lika många år innan det sista av stormhyggena var återplanterat.

Vad jag särskilt minns, var att det dagen efter var inprogrammerad älgjakt på schemat. Sture Olsson, mera känd som Kullamáraren skulle spåra av vägen från Kullama och upp till infarten till Bruksfuret, för att se om någon älg kunde tänkas befinna sig i grannskapet. Jag skulle möta upp honom och vi skulle åka till mötesplatsen vid Christinehofsgården.

Bruksfuret var ett område på omkring 150 ha, och bestod till största delen av grovstammig gran och tall i 80-års åldern. Denna skog hade nu intagit horisontellt läge, alla vägar var totalt blockerade, och så även vägen till Kullama.

När jag hade väntat en stund såg jag Sture komma. Han kröp över stammar och han kröp under stammar, och jag kunde se att han såg ganska tagen ut. Jag beslöt att uppträda som om inget hänt, och när han kommit närmare ställde jag denna enkla fråga: ”Har du sett några spår ?”. Sture tittade länge och oförstående på mig. ”Spår?!” var det enda han fick fram. Sedan körde vi till mötesplatsen utan att yttra ett enda ord mer. Givetvis blev älgjakten inställd.

Denna storm och detta datum blev liksom en tidsmässig milstolpe i  Christinehofsskogarnas historia.  Vid diverse skogliga resonemang uppstod ofta frågan om det var före eller efter stormen.  Det kom många stormar efter denna men ingen av sådan omfattning. Då hade dessutom  mekaniseringen gjort stora framsteg. Avverkningsmaskinerna hade kommit och de manuella insatserna blev av betydligt mindre omfattning.

 

Brösarp i oktober 2007.

Kurt Svensson

Jag är glad att dessa anteckningar finns kvar idag. Mina egna minnen är inte särskilt goda från den här tiden. Dock minns jag hur spännande det var med norrlänningarna som vi lärt känna då de var nere för att hjälpa till med stormfällningen. Några av dem bodde hos oss, och jag minns att jag stolt visade upp min sköldpadda ”Patrik” för en av huggarna (han blev jätterädd- skogsarbetaren alltså).

Dagens citat:

Solen är vår dagliga påminnelse om att vi alltid kan resa oss ifrån mörkret igen.

Ha en fin lördag och kram från mig.

Annika

Stormen Otto, och stormen -67. Läs mer »

Sista dagen med gänget, för den här gången.

Hejsan

Jag vaknade till en ovanligt vacker morgon. I gästrummet sov min dotter Andréa sin djupa skönhetssömn, och att väcka henne hade jag inte en tanke på. Tösabiten kunde gott behöva all sömn hon kunde få. Dessutom är det förenat med livsfara att vara den som väcker Andréa…. oavsett hur len och mjuk röst man lägger sig till med, så vaknar hon alltid upp likt ett morrande lejon.

På mig hjälper inte den där skönhetssömnen längre tycker jag. Nej istället gick jag upp och smög mig ut till sjön för att ta mig ett stärkande bad. Morgonen ljusnade och för gässen var det då dags att bege sig ut på fälten för att bunkra mat för dagen.

Dagen vaknade alltmer och solstrålarna flödade så fint ner mellan de nakna träden.

Några av träden i skogen är alldeles speciellt vackra tycker jag…. ingen bär upp döden så vackert som ett träd!

I måndagskväll var det sista kvällen i Gyllebo för Andréa, åtminstone för ett tag framöver. Det var allt lite sorgligt, tiden hade ju sprungit på tok för fort.

Vi samlades i alla fall och åt en mysig middag tillsammans. På bordet lyste rosorna från pappa Kurts urnsättning fortfarande upp så fint. Jag njöt och längtade redan efter att få träffa henne igen, min äldsta tös.

Dagens citat:

När tjälen släpper,  plocka upp lite jord. Håll i det en stund. Det är inte smuts, det är ursprung.

Ha det gott och kram från mig.

Annika

 

Sista dagen med gänget, för den här gången. Läs mer »

Försmak av våren och av kärleken.

Hejsan.

I förra veckan fick vi den första lilla försmaken av den vår vi alla nu väntar på.

När jag gick ut med hundarna i skogen så märkte jag ganska snart att jag klätt mig alldeles för varmt. Plusgraderna hade skjutit i höjden och mitt på dagen var det nära nog tio grader.

Runt om i träden kvittrade vårens första fåglar med sina knaggliga och vintertrötta stämband. Det var den där allra första härliga fågelsången som man blir så himla glad av att höra.

Även spillkråkan tycktes ha fått känning av sina första vårkänslor. Över sjön ekade den stora hackspettens ihärdiga trummande, det där ljudet som man på våren kan höra på flera kilometers avstånd. Den svarta hackspettens läte för att locka till sig en partner. Jag älskar när skogen fylls med detta trumljud!

I sjökanten, vid badplatsen, låg en massa isbitar som brutits loss och klirrande slogs mot varandra som iskuberna i ett whiskyglas.

Förutom en svag förnimmelse av våren, så fick vi i lördags en försmak av kärleken. Tillsammans med våra vänner var vi på Buhres fisk i Kivik, där vi åt en underbart god Alla Hjärtans Dags middag.

Kvällen var sååå vacker, maten fantastiskt god och sällskapet var ju det bästa. Tack Stefan och vännerna ♥

Dagens citat:

Tänk om det är nog, att du andas och vill. Tänk om det är nog, att du faktiskt finns till. Tänk om det är nog, att du är du. Tänk om det är nog, här och nu.

Ha en fin torsdag.

Kram Annika

Försmak av våren och av kärleken. Läs mer »

Ice, ice baby

Hej hej

Andra natten då Andréa sov här hemma i det lilla gästrummet, så var hon uppe med tuppen. Tidsomställningen från Canada hade gjort att hon vaknade vid midnatt och inte för sitt liv kunde somna om igen. Det var dock lite lyxigt för mig, eftersom jag den morgonen fick sällskap ner till bryggan.

Det var en kall och frusen morgon. Allting var mest grått, men ändå så vackert med is och rimfrost i träden.

Andréa hackade upp isvaken åt mig när jag sakta drog av mig alla kläderna. Istäcket i vaken hade blivit oväntad tjockt och hårt.

Innan vi gick vidare på vår runda i skogen, så drack vi det heta och goda ingefärsteet. Det är den bästa stunden på hela dagen, om ni frågar mig.

Tillbaka hemma i stugvärmen slog tröttheten till och Andréa somnade som en stock igen. Själv hade jag lite att fixa med inför nästa dag, då vi planerade för pappa Kurts urnsättning och en gemensam lunch.

Dagens citat:

Att få höra att man är uppskattad är en av de enklaste, men samtidigt mest värdefulla sakerna man kan få höra.

När man tänker något fint om någon så kan man ju faktiskt säga det högt istället.

Kram Annika

 

Ice, ice baby Läs mer »

Klarsynt och små lätta moln.

Hejsan.

De senaste åren har jag haft lite mer bekymmer med min syn och med mina ögon. På grund av den ögonsjukdom (glaukom) jag har, så måste jag nu ta två olika sorters ögondroppar, både morgon och kväll. Mer och mer har jag märkt av att jag har fått problem med att se och med att läsa på telefonen och datorskärmen.

Terminalglasögon stod på min ”måste-fixa-lista”, men min duktiga optiker i Ystad inspirerade mig till att först prova progressiva linser. Ja, tänk vilken frihet det skulle vara att slippa glasögon helt!! Den senaste tiden har jag ju fått hålla på lite som GW Persson med att slita läsglasögonen upp och ner mellan pannan och näsan.

Att vänja sig vid progressiva glasögon är ganska jobbigt, men att lära sig se med progressiva linser är nog snäppet värre. Linserna består av ringar i olika styrkor för kort och för långt håll. Allt bygger på pupillens förmåga att ändra storlek efter ljusinsläppet i ögat, och på vilket öga som är ledande. Tillvänjningen handlar alltså om att hjärnan ska lära sig hur den ska tolka och sätta ihop synintrycken till klara och skarpa bilder.

När jag i helgen fick mina nya progressiva linser så var det trots mina farhågor ganska ok. Jobbigt, men ok! Att fotografera, titta på telefon och dator är än så länge allra jobbigast. Det är en lite arbetsamt för hjärnan, eftersom alla skarpa linjer blir dubbla.  Alla mina fotografier ser nu mest suddiga och oskarpa ut. (hoppas ni ser dem annorlunda än vad jag gör)

Men att vistas ute i naturen är bästa, bästa. Så för ”kropp, knopp och ögon” har det blivit flera promenader ner till sjön. En morgon var det så väldigt fint med små lätta, rosafärgade  moln på himlen.

Ledarhundar har jag ju ett helt gäng av, så att vandra i skog och mark är ju ingen fara med mina nya linser.

Haha… nej jag skojade ju bara, att ha de där små trollungarna som ledarhundar hade såklart inte fungerat. Molly litar ju blint på att jag ser som en korp och hon vill helst bara sitta i ryggsäcken och gunga fram.

En eftermiddag när molnen sprack upp och solen kikade fram så åkte vi ner till havet en sväng. Havsluft gör ju bara underverk för trötta ögon.

Där nere vid Klammersbäck var det isande kallt, men ack så underbart vackert.

Dagens citat:

Om du har en livsdröm och känner att du inte vågar satsa, satsa ändå! Alternativet är nämligen mer skrämmande, att du på ålderns höst ångrar dig, att du känner att livet lämnade stationen utan dig. Så satsa för allt vad tygen håller. Och gör det Nu!!

Ok, jag ska grunna en stund på vilket tåg jag ska med bara…

Ha det bäst.

Kramar Annika

Klarsynt och små lätta moln. Läs mer »

Vinter och blötsnö

Hej hej

Förra fredagen vaknade jag upp till ett vintrigt och vitt landskap.

Efter några långa arbetsdagar kände jag mig såklart sugen på att ge mig ut i skogen, och när det nu såg så vintrigt och härligt ut så kunde ingenting sätta stopp.

I takt med att dagen började gry så förvandlades de vackra vita snöflingorna till ofantligt stora regndroppar istället.

Även om jag alltid är ordentligt utrustad, och klädd för olika sorters väder och vind, så tror jag nog aldrig att jag blivit så här genomblöt som jag blev. När jag väl kom hem så fick jag sitta en lång stund framför brasan för att torka och få upp värmen. Ingen av djuren verkade heller så sugna på att gå ut något mer. Det var ju tur för mig, för jag var faktiskt inte heller så begiven på mer utevistelse den dagen.

Istället njöt vi alla av en skön dag inne i stugvärmen. När solen lyste med sin frånvaro så fick en härlig bukett tulpaner lysa upp min värld istället.

En sen kväll i förra veckan såg jag att det var en vacker halo runt månen. Det är allt något speciellt med månen tycker jag!!

Dagens citat:

Lycka handlar inte om att få allt som du vill ha, utan det handlar om att njuta av allt du har.

Det är inte riktigt likt mig, men i år längtar jag faktiskt en smula efter ljuset och värmen, ja, jag längtar lite grann efter våren nu.

Ha det bäst. Kram Annika

Vinter och blötsnö Läs mer »

När man måste ringa en vän.

Hej

I förra veckan hade vi kalla och härliga dagar. En av dessa ljuvliga morgnar fick jag sällskap av Stefan och alla hundarna i skogen.

Det var en sådan där morgon då temperaturen låg precis under nollan. Luften var hög och krispig och på grässtrån och torra grenar hade det blivit vackra iskristaller.

Det var precis sådant där sorts väder som det är då man kan se fenomenet ”håris”. Många påstår att det är ovanligt att man får se det, men här ute i Gylleboskogen händer det ganska ofta under en vintersäsong. Det som krävs är att det varit fuktigt, snöfritt och att temperatur ligger precis under noll. Om det då finns ruttnande grenar av bok eller ek så kan sådant här vätteskägg bildas. Ja nog är det ganska coolt!

Det var verkligen en vackert frostig morgon, och jag var lite extra glad över att resten av min familj ville göra mig sällskap. Stefan och de tre lurvbollarna.

Vid sjön försökte solens strålar bryta fram. Hundarna var pigga och glada och det såg ut som om de också skulle kunna hoppa i vattnet.

Något hundbad ville vi dock inte tillåta den här frusna morgonen, för då hade vi nog fått se på rejält mycket ”håris”…. håris i form av tre klumpar i koppel då kanske….

När jag dragit på mig alla kläderna igen var det dags att vandra hemåt.

Det var där mitt på stigen i skogen som något hände med Stefan. Plötsligt som han gick, så segnade han ner på knä med ett litet lätt skrik ”aj, aj”. Någonting hade tydligen gått sönder i hans ena knäveck, och han kunde omöjligt fortsätta för egen maskin hem. Goda råd var dyra, och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade en ”livlina” att ta till. En underbar vän att ringa till. Slutet gott, allting gott. Med gemensamma krafter fick vi tillslut hem både Stefan och alla tre hundarna igen. Tack T ♥ Det som hände med Stefan var inget farligt, men det gjorde rejält ont kunde jag förstå. Stefan själv tror att det är lite  sviter efter ungdomens fotbollskarriär.

Nu får det minsann dröja lite innan resten av familjen följer med ut i skogen på äventyr igen.

Dagens citat:

Bakom  varje beteende finns en känsla. Och bakom varje känsla finns ett behov. När vi möter behovet snarare än att fokusera på beteendet kan vi börja hantera orsaken istället för symtomet.

Var rädda om er och kram

Annika

 

När man måste ringa en vän. Läs mer »

Ta vara på vackra stunder.

Hej hej

Förra helgen hade jag bestämt mig för att ta lite sovmorgon. Jag hade den senaste tiden känt mig lite extra trött och sliten i både kropp och knopp. Alltså vände jag mig bara om på andra sidan och somnade om.  Fast när jag för andra gången slog upp ögonen, någon timme senare, så kunde jag ana att det såg ut att bli en fantastiskt vacker morgon. Då dög det minsann inte att ligga kvar i sängen och tryna inte.

Kvick som en vessla drog jag på mig mina kläder och rafsade till mig en handduk. Inte kunde jag missa solen när den nu äntligen visade sig efter så många dagars gråväder.

Badet i sjön var ljuvligt. På bryggan låg en vacker fjäder med små glänsande iskristaller. Allting runtomkring var kav lugnt.

På vissa ställen hade vattenytan hunnit frysa till is. Från en gammal trädstam hängde en glänsande istapp i en härlig kontrast mot solens varma strålar.

Jag tror att traktens alla ankor hade bestämt träff på Gyllebosjön just den morgonen, för jag har väl aldrig tidigare sett så många vildänder där på en och samma gång.

Närmare slottet och vid badplatsen låg andra fjäderfä och guppade. Det var nog något ”gåsmöte” på gång, för där höll alla gässen till i stora flockar.

Det var sannerligen en strålande vacker morgon, och vackra morgnar måste man faktiskt ta vara på!

Jag tror faktiskt att upplevelsen av en vacker morgon ger mer återhämtning än ett par extra timmar på kudden. Åtminstone kändes det så.

Dagens citat:

Många människor lider i det tysta och går igenom saker vi inte har en aning om. Var alltid snäll, fråga hur någon har det, visa att du bryr dig, att du finns där, en liten handling kan göra all skillnad.

Ha en riktigt bra dag och njut av er fredag.

Kram Annika

Ta vara på vackra stunder. Läs mer »

En mjölktand och spirande grönska.

Hej hej

Sist när vi var och fick våra hundar vaccinerade så såg veterinären att lilla Penny hade kvar en förarglig mjölktand i ovankäken. I fredags var det så dags för henne att få den utdragen.

En mjölktand ska ju trilla av lite sådär ”lätt som en plätt”, men inte den här inte. Min underbare veterinär lirkade så nätt och försiktigt med tanduslingen, men han fick kämpa på  både länge och väl innan den lilla tanden ville lämna sin plats.

Efteråt var lilla Penny både trött och en aning svullen på nosen. Den dagen blev det mest vila och mys för vår lilla hund. Men redan dagen efter var allting glömt och Penny var full av bus och glada upptåg igen. Hon hängde glatt med resten av gänget ut på strövtåg i Gylleboskogen.

Så har vi faktiskt fått se solen kika fram lite grann. Jag hade nästan glömt bort hur härlig solen kan vara, när en solstråle plötsligt letar sig in genom våra januarismutsiga fönster och träffade den lilla saintpaulian på köksön.

Ute i orangeriet blommade en pelargon tappert på, trots att det där råder vintervila just nu.

Även mina små rosépepparträd ståtade nu med nya skira blad som doftade ljuvligt när jag stack ner näsan i dem. De där två träden har jag ju haft i en massa år nu och jag har faktiskt drivet fram dem själv från pepparkornen i en vanlig kryddburk. Även den lite roliga hängväxten som mest liknar små pinnar hade gett sig till att blomma med små vita blommor. Att den växten ännu lever är lite av ett under, då jag allt som oftast glömmer bort den helt. Kanske är det därför den blommor nu, lite som ett rop på hjälp…

 

Längst nere i de torra och nervissnade hortensiorna hade små gröna blad också börjat synas. Ja hörni, nog finns det mycket hopp där ute i mitt lilla orangeri.

Dagens citat:

Den som säger att det är omöjligt ska inte avbryta den som håller på att göra det.

Kanske ska det inte gå att odla peppar från en av Icas kryddburkar, men det visste jag inte…

Ha det gott, kram kram

En mjölktand och spirande grönska. Läs mer »

Rulla till toppen