personligt

Hejsan.

De senaste åren har jag haft lite mer bekymmer med min syn och med mina ögon. På grund av den ögonsjukdom (glaukom) jag har, så måste jag nu ta två olika sorters ögondroppar, både morgon och kväll. Mer och mer har jag märkt av att jag har fått problem med att se och med att läsa på telefonen och datorskärmen.

Terminalglasögon stod på min ”måste-fixa-lista”, men min duktiga optiker i Ystad inspirerade mig till att först prova progressiva linser. Ja, tänk vilken frihet det skulle vara att slippa glasögon helt!! Den senaste tiden har jag ju fått hålla på lite som GW Persson med att slita läsglasögonen upp och ner mellan pannan och näsan.

Att vänja sig vid progressiva glasögon är ganska jobbigt, men att lära sig se med progressiva linser är nog snäppet värre. Linserna består av ringar i olika styrkor för kort och för långt håll. Allt bygger på pupillens förmåga att ändra storlek efter ljusinsläppet i ögat, och på vilket öga som är ledande. Tillvänjningen handlar alltså om att hjärnan ska lära sig hur den ska tolka och sätta ihop synintrycken till klara och skarpa bilder.

När jag i helgen fick mina nya progressiva linser så var det trots mina farhågor ganska ok. Jobbigt, men ok! Att fotografera, titta på telefon och dator är än så länge allra jobbigast. Det är en lite arbetsamt för hjärnan, eftersom alla skarpa linjer blir dubbla.  Alla mina fotografier ser nu mest suddiga och oskarpa ut. (hoppas ni ser dem annorlunda än vad jag gör)

Men att vistas ute i naturen är bästa, bästa. Så för ”kropp, knopp och ögon” har det blivit flera promenader ner till sjön. En morgon var det så väldigt fint med små lätta, rosafärgade  moln på himlen.

Ledarhundar har jag ju ett helt gäng av, så att vandra i skog och mark är ju ingen fara med mina nya linser.

Haha… nej jag skojade ju bara, att ha de där små trollungarna som ledarhundar hade såklart inte fungerat. Molly litar ju blint på att jag ser som en korp och hon vill helst bara sitta i ryggsäcken och gunga fram.

En eftermiddag när molnen sprack upp och solen kikade fram så åkte vi ner till havet en sväng. Havsluft gör ju bara underverk för trötta ögon.

Där nere vid Klammersbäck var det isande kallt, men ack så underbart vackert.

Dagens citat:

Om du har en livsdröm och känner att du inte vågar satsa, satsa ändå! Alternativet är nämligen mer skrämmande, att du på ålderns höst ångrar dig, att du känner att livet lämnade stationen utan dig. Så satsa för allt vad tygen håller. Och gör det Nu!!

Ok, jag ska grunna en stund på vilket tåg jag ska med bara…

Ha det bäst.

Kramar Annika