När man måste ringa en vän.

Hej

I förra veckan hade vi kalla och härliga dagar. En av dessa ljuvliga morgnar fick jag sällskap av Stefan och alla hundarna i skogen.

Det var en sådan där morgon då temperaturen låg precis under nollan. Luften var hög och krispig och på grässtrån och torra grenar hade det blivit vackra iskristaller.

Det var precis sådant där sorts väder som det är då man kan se fenomenet ”håris”. Många påstår att det är ovanligt att man får se det, men här ute i Gylleboskogen händer det ganska ofta under en vintersäsong. Det som krävs är att det varit fuktigt, snöfritt och att temperatur ligger precis under noll. Om det då finns ruttnande grenar av bok eller ek så kan sådant här vätteskägg bildas. Ja nog är det ganska coolt!

Det var verkligen en vackert frostig morgon, och jag var lite extra glad över att resten av min familj ville göra mig sällskap. Stefan och de tre lurvbollarna.

Vid sjön försökte solens strålar bryta fram. Hundarna var pigga och glada och det såg ut som om de också skulle kunna hoppa i vattnet.

Något hundbad ville vi dock inte tillåta den här frusna morgonen, för då hade vi nog fått se på rejält mycket ”håris”…. håris i form av tre klumpar i koppel då kanske….

När jag dragit på mig alla kläderna igen var det dags att vandra hemåt.

Det var där mitt på stigen i skogen som något hände med Stefan. Plötsligt som han gick, så segnade han ner på knä med ett litet lätt skrik ”aj, aj”. Någonting hade tydligen gått sönder i hans ena knäveck, och han kunde omöjligt fortsätta för egen maskin hem. Goda råd var dyra, och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade en ”livlina” att ta till. En underbar vän att ringa till. Slutet gott, allting gott. Med gemensamma krafter fick vi tillslut hem både Stefan och alla tre hundarna igen. Tack T ♥ Det som hände med Stefan var inget farligt, men det gjorde rejält ont kunde jag förstå. Stefan själv tror att det är lite  sviter efter ungdomens fotbollskarriär.

Nu får det minsann dröja lite innan resten av familjen följer med ut i skogen på äventyr igen.

Dagens citat:

Bakom  varje beteende finns en känsla. Och bakom varje känsla finns ett behov. När vi möter behovet snarare än att fokusera på beteendet kan vi börja hantera orsaken istället för symtomet.

Var rädda om er och kram

Annika

 

Dela gärna

4 reaktioner på ”När man måste ringa en vän.”

  1. Vetteskägg har jag sett men inte vetat att det heter så riktigt snyggt. Som alltid fina foton och visst är det vackert. Nu har det varit rimfrost på träden så vackert.
    Där höll jag andan när din man ropade aj. Då flyger mina tankar till den dan i Bollerupsskogen för tolv år sen. Vi var ute med våra hundar och hade de kopplade ihop, så sa min man nu kommer de till dig jag vände mig om och föll och bröt mitt ben på tre ställen. Hur skulle jag nu kunna gå tillbaka till bilen och där är en bom så mannen kunde inte köra in bilen och vi ringde 112 om de kunde ombesörja att vi fick grinden öppnad men nej de kunde de inte. Just då stack det i mitt ben men sa till mannen min den är nog inte bruten, men jag kunde inte gå. Upp på hans rygg så bar han mig och det tog tid. Väl hemma blev det akuten dagen efter operation och åtta veckor i gips. Sjukgymnasten trodde aldrig jag skulle kunna gå, men en envis reumatiker ger sig inte. Jag har ofta ont i benbrottet speciellt i kyla. Men tacksam för den vård vi har så jag kan gå igen.
    Var rädda om er. Kram/MH

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen