Kängorna.
Hejsan.
Det har hänt att mina döttrar ibland kapat min blogg och skrivet små inlägg här. Det har varit ganska uppskattat.
Det har nu gått en dryg månad sedan pappa Kurt somnade in, och jag tycker nog att det är på tiden att även han får komma till tals och berätta något här på min blogg. Så här kommer en liten rolig historia från min pappas tid som skogvaktare på Christinehofs gods. Skriven av honom själv såklart.
Upplevt och berättat av Kurt Svensson.
Detta är historien om de franska kängorna.
Någon gång i mitten av 70-talet var arbetareskyddet i fokus ordentligt. Inte minst på Högestads & Christinehofs skogsförvaltning. Kläder anlände och provades, skor och kängor likaså. Av sistnämnda slag kom en dag en rejäl sändning från en tillverkare av arbetsskor. Antalet hade tydligen inte räckt till, så man hade fyllt på beställningen med några par från en fransk tillverkare. Dessa hade ett annorlunda utseende, betydligt nättare och elegantare. Jag lade genast beslag på ett par för egen räkning. De kunde vara bra att ha för särskilda tillfällen.
Jag satte undan dem i garderoben, där de fick stå tills vidare. Och där blev de verkligen stående i många år.
En dag i november 84 blev jag kontaktad av Birger Jönsson, vår kamrer och tillika skogschef. Han skulle komma med ett sällskap danskar som var intresserade av att köpa bokstock. Maglehems ora borde vara ett lämpligt område. Innan vi gav oss iväg skulle vi äta lunch på Brösarps gästis tillsammans med våra danska gäster.
Jag kom att tänka på mina franska kängor. De borde vara lämpliga för detta tillfälle. De var tillräckligt snygga att vara inomhus med, och tillräckligt varma att vara ute i skogen med. Birger hämtade mig och vi åkte till gästgiveriet i Brösarp, där vi träffade danskarna. Vi åt en god måltid, och pratade om skog, virke och bokkvaliteter m.m.
När vi bröt upp från bordet upptäckte jag något som liknade en liten grushög där jag haft mina fötter. Jag tyckte det var konstigt att jag hade kunnat släpa så mycket grus med mig in. Alltnog, vi bröt upp och åkte till Kornittadalen i Maglehems ora. Boken här är ju mycket fin, och danskarna sprang entusiastiskt om kring och bedömde diametrar och kvaliteter. Själv förhöll jag mig mycket stillsam. Detta berodde inte alls på något ointresse från min sida, utan hade helt andra orsaker. Jag kände nämligen en isande kyla sprida sig från mina fotsulor och upp genom kroppen. Jag kom att tänka på den där ”grushögen” under bordet på gästis, och som en blixt stod sammanhanget klart för mig. Jag drog mig bakåt för att kontrollera. Mina onda aningar besannades. Inga skosulor syntes, utan i stället mina starkt nedsmutsade sockor. Grushögen på gästis var en del av sulorna, sedan hade resten åkt av här i skogen. Där stod jag alltså i november månad i våt och kall väderlek i ett par kängor som visserligen såg snygga och rejäla ut sedda ovanifrån, men som helt saknade sulor.
Jag hade väldigt svårt att i fortsättningen koncentrera mig på den här affären, vilket den ärade läsaren säkert har förståelse för. Mitt recept för att uthärda situationen så bra som möjligt var att förhålla mig ganska så stilla. Danskarna tyckte nog att det var en ovanligt lugn och stillsam skogvaktare godset höll sig med.
Så småningom tog pinan slut och danskarna tog adjö av oss. I Eljaröd hade jag min bil så där skildes Birger och jag åt. Innan jag körde hem skulle jag handla lite varor i affären i Eljaröd. Jag skyllde på att jag vrickat foten, så för att slippa gå omkring gjorde jag mina beställningar stående innanför dörren och fick varorna framburna till mig. Innan jag gick hann jag se att mina fotavtryck där jag hade stått såg lite underliga ut.
Jag fortsatte hem till familjen som var mycket deltagande.
Tårarna rann på dem!! Av skratt!
Det blev ingen affär med danskarna.
Ja, det här är en av många små historier som vi skrattat mycket åt i min familj.
Tack pappa Kurt för alla skratt du bjöd oss på. Idag hoppas jag att du bjuder mamma Ingrid på en riktigt god och kall öl för att firar att ni två faktiskt har bröllopsdag idag.
Kram Annika
