Natur – Sida 120 – Gylleboannika

Tillbaka i skogen igen.

4 kommentarer / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 19 mars, 2020 / Gyllebo, naturtecken / 2 minutes of reading

Hejsan.

Jag är hemma och tillbaka i Gylleboskogen igen.

Även om min lilla semester inte blev riktigt som vi tänk och planerat, så blev den så fantastisk ändå. Gdanska var vårt resmål, som faktiskt kräver ett eget litet inlägg framöver.

Men nu är jag som sagt var hemma igen, och livet går sin gilla gång, ungefär som vanligt.

Så här i coronatider så inser jag att jag inte behöver göra särskilt många förändringar i mitt eget liv.

Jag jobbar ensam hemifrån och håller mig oftast för mig själv. Jag är nästan aldrig ute i stora folksamlingar och planerar alltid mina inköp. Jag handlar aldrig mer än högst en gång i veckan och har alltid ett litet lager av vissa saker med lång hållbarhet hemma.

Vi skojade lite grann om det där, min dotter och jag. Men såklart påverkas jag också av all information om det här viruset, även om jag inte är rädd för min egen hälsa.

Jag njuter av allt som händer ute i naturen just nu. Alla sippor som börjat slå ut. Vitsippor, gulsippor och så favoritsippan såklart – den blåa. Saker som är som de alltid har varit och som skänker lugn och ro i sinnet.

En skröna säger att man bör äta den första vitsippan man ser på våren, för det lär bringar tur i kärlek. Det har jag såklart gjort. Även ramslöken är uppe nu och smakar betydligt godare än en vitsippa, det kan jag lova.

Den första vätterosen har också börjat kika upp. Vill ni läsa mer om den spännande växten så finns ett gammalt inlägg HÄR.

Ja livet rullar på som vanligt. Bara med lite mer handtvätt kanske.

Dagens citat:

Det är bättre att vandra ensam, än med en folkmassa som går åt fel håll.

Lyssna på myndigheternas rekommendationer, var källkritisk, ta ett djupt andetag och tvätta händerna.

Kram Annika

Dela gärna

Tillbaka i skogen igen. Läs mer »

En kort liten paus.

2 kommentarer / Familj, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 13 mars, 2020 / Österlen, våren / 2 minutes of reading

Hejsan.

Här hos mig blir det ett kort litet uppehåll. En liten bloggpaus i någon vecka framöver.

Jag känner mig både lite trött och en smula sliten. Det här med semester är något som det blivit mindre och mindre av för min del, och de senaste tio åren så har det max blivit ett par veckor varje år.

Det gör egentligen inte så mycket. Jag bor och jobbar på en underbar plats, där jag kan tanka energi var evigaste dag.

Men nu väntar lite semester och miljöombyte för min del. Och det ska bli så skönt.

Här på bloggen får ni njuta av några vårbilder från förra året. Och visst har vi mycket att se fram emot här på Österlen.

När jag kommer hem så ska jag fortsätta att njuta av allt underbart som naturen bjuder. Även om jag saknar min Johnnyhund så det gör ont, så ser jag fram emot en massa hundpromenader med ”småglinen” i vår.

Jag ska njuta av den kommande påsken och jag ska plantera de första penséerna. Och såklart hoppas jag få många besök av mitt lilla barnbarn när jag kommer hem igen.

Här hemma i Gyllebo så håller ”moffar Jinko” ställningarna, och det känns tryggt.

Dagens citat:

När jag var liten hade jag två vänner. Det var bara ett problem – båda var påhittade och de ville bara leka med varandra.

Ha det bäst, och vill ni så ses vi om en vecka eller så. Kanske hinner jag uppdatera lite på min instagram, välkomna att följa mig HÄR.

Kram Annika

Dela gärna

En kort liten paus. Läs mer »

Så vackert här.

2 kommentarer / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 12 mars, 2020 / Österlen, Rörums norra å, stenshuvud nationpark / 2 minutes of reading

Hej hej

En regnig morgon vandrade jag i den södra delen av nationalparken.

Vid Rörums norra å finns en liten parkering. Därifrån kan man välja att vandra upp mot Kortelshuvudet och även mot Naturum.

Jag gick en liten bit upp mot berget, innan jag ångrade mig. Den här dagen var jag mer sugen på att vandra ner mot havet istället. .

Det är en vacker stig som leder härifrån ner till havet. En buske full av vita blommor fick mitt vårtörstande hjärta att sjunga.

Stigen leder längs med den vackra Rörumsån. Det brusande vattnet och fågelkvittret var nästan öronbedövande. Så underbart. Jag spelade in en kort filmsnutt som jag tänkte lägga ut på min instastory. Fast när jag lyssnade på den insåg jag att småhundarnas uppspelta flåsande faktiskt skulle kunna misstolkas. Nej, det blev ingen vårfilm den här dagen, det hade kunnat bli lite för mycket vårkänslor för mina vänner kanske…

På ett ställe växer gamla fruktträd. Formade ungefär som en brudportal. Åtminstone tror jag att det är fruktträd som bara fått stå kvar. Hur som helst så ser det både spännande och vackert ut.

Ån brusade vilt och jag kunde ana att snart skulle dess kanter vara översållade av väldoftande ramslök.

Vips var vi ute på den vackra ängen.

Här är det så vackert med vitmossan som växer i marken, de rundade enebuskarna och ”Stenshuvudsberget” som syns som en suddig siluett i bakgrunden.

Huckuspuckusfillejuckus – så var vi nere på stranden.

Dagens citat:

Om vi bara slutar upp med att försöka bli lyckliga skulle vi få en väldig massa tid över för annat.

Bara man ger sig tid för sånt som får sitt hjärta att sjunga så ordnar sig nog allt annat också.

Kram Annika

Dela gärna

Så vackert här. Läs mer »

Det bästa man har.

2 kommentarer / Hundar och katter, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 11 mars, 2020 / hällevikskås, Österlen, pomeranian, stenshuvud nationpark / 2 minutes of reading

Hejsan.

Det bästa man har … ja det sätter man på bordet. Precis så lyder väl ett talesätt?

Det talesättet har nog min käre Stefan tagit på fullaste allvar. För såklart skulle hans käraste små vänner få sitta på bordet när vi fikade. Det tyckte i alla fall både han och de två små juvelerna.

– hur skulle det sett ut om Johnny levde och han satt uppe på bordet när vi åt, gnällde jag, som inte alls är av samma åsikt vad det gäller hundars rätt att få sitta på bord.

Nu brukar inte våra hundar få göra precis som de vill, utan det här får nog ses som ett unikt undantag. Det var den där mysiga dagen då vi var på vandring i nationalparken och avslutade med en fika vid Hälleviks lilla kås.

När jag träffade Stefan för sisådär tjugo år sedan, så gjorde han klart för mig att han INTE tyckte om småhundar. Det skulle vara stora rejäla hundar och helst med sinne för jakt. Fast man ska ju inte vara sämre än man kan ändra sig… Och ändrat sig, det har han sannerligen gjort, det har jag märkt.

Även om våra små pomeranianhundar inte direkt lämpar sig för tuff vildsvinsjakt, så har de både jakt och bevakningsegenskaper, trots sin litenhet. På långt håll gjorde de oss den här dagen uppmärksamma på att någon kom tassande i skogsbrynet. Vem kunde det vara?

Det var Stefans bror som kom vandrade för att kolla till sitt fiske, och såklart fick även han en slurk kaffe.

Bröderna Olsson inspekterade och konstaterade att det var högt vattenstånd. Sedan tittade vi till Hälleviks lilla gulliga blåsippa, innan det var dags för oss att dra mot Gyllebo igen.

Dagens citat:

Jag älskar män. Inte för att de är män, utan för att de inte är kvinnor.

Ha en fin dag och kram Annika

Dela gärna

Det bästa man har. Läs mer »

Små tecken av vår.

6 kommentarer / Familj, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 10 mars, 2020 / Gyllebo, Österlen, vårtecken / 1 minute of reading

Hejsan.

Snart har de tidigaste snödropparna blommat ut och ersätts av alla andra underbara vårblommor.

Egentligen skulle jag helst stoppat tiden lite grann nu. När allt sedan sätter fart så går det ju alltför fort.

Redan har jag hört att de första små vitsipporna slagit ut här på Österlen. I vår ”egen” ekskog står de ännu bara i knopp. Enligt gamla sägner ska man äta den första lilla vitsippan som man hittar på våren. På så vis kommer man att få en väldig tur i kärlek resten av året. Dock ska man passa sig för att äta fler än en, för de är nämligen giftiga.

Den första lilla gula svalörten har ploppat upp ute i kohagen, och även den första lilla nyckelpigan har jag sett här i Gyllebo.

Det är en härlig tid vi går till mötes. Allting växer så det knakar.

Det är inte bara ute i naturen det växer, även små gulliga barnbarn växer också så att det knakar. Fast mest knakar det i blöjan tycker jag…

Dagens citat:

Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.

Ha en fin och härlig dag.

Kram Annika

Dela gärna

Små tecken av vår. Läs mer »

Det kom ett mail.

4 kommentarer / Allmänt, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 9 mars, 2020 / Eljaröd, Österlen / 2 minutes of reading

Hejsan.

En dag för ganska länge sedan kom det ett mail till mig. Jag försöker alltid svara på alla kommentarer och meddelande som jag får. Men ibland tar det tid, ibland glömmer jag och ibland har jag helt enkelt inte riktigt möjlighet. Min blogg är enbart min hobby, och jag har ett helt vanligt jobb som upptar den mesta av min vardag.

Men så kom det ett mail från Nya Zeeland, från en man vars släkt härstammade från Eljaröd.

Mannen hade hittat mig genom internet och min blogg. Han bad mig vänligt att leta efter sina släktingars grav i Eljaröd.

En kväll då jag ändå passerade den lilla charmiga byn stannade jag till och vandrade runt på den öde kyrkogården.

Jag letade både bland de äldsta gravarna närmast kyrkan och på den lite nyare gravplatsen på andra sidan bäcken. Ingenstans hittade jag just den grav jag sökte. Förmodligen är gravplatsen återlämnad efter alla dessa år, men lite bilder från platsen passade jag på att ta åt mannen på andra sidan jordklotet.

Namnet på gravstens som jag sökte var Anna och Lars Lagerstedt. Kanske finns det släktingar som idag är intresserade av att få lära känna mannen på NZ, då kan jag förmedla kontakten till honom såklart.

Även om jag inte fann vad jag sökte, så fick jag en härlig stund vid den rara lilla kyrkan på Österlen. Ett besök jag inte gjort om det inte kommit ett e-mail…

Dagens citat:

Ingenting försummar vi så ofta och oåterkalleligt som det tillfälle som ges oss dagligen.

Ha en fin dag och kram från mig

Annika

Dela gärna

Det kom ett mail. Läs mer »

Den lilla vita fyren på Österlen.

1 kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 8 mars, 2020 / fyr, Österlen, stenshuvud nationpark / 2 minutes of reading

Hej hej

Förra helgen då jag och Stefan var på vandring så hade jag siktet inställt på min favoritplats. Den där gulliga lilla vita fyren som står längst ut på udden nedanför berget i Stenshuvuds nationalpark.

Stefan som hade ådragit sig ett rejält ryggskott och kom direkt från ett akutbesök hos sin sjukgymnast gick med små försiktiga kliv över stenarna.

Att sitta på stenhällen vid den lilla fyren och dricka sitt morgonkaffe är nog bland det bästa som finns. Även om det förstås är lite klurigt att ta sig dit. Särskilt om man har både ryggskott och en stelopererad fot.

Trots att jag lockade och försökte visa hur klättringen skulle gå till, så var Stefan skeptisk och tveksam. Med all rätt.

Och kanske hade det varit dumdristigt att locka med honom ner där, för tänk om jag inte kunnat få honom med tillbaka… Då hade han fått flytta in och bosätta sig i den lilla vita gulliga fyren.

Jag skulle kunna komma dit varje dag med mat och förnödenheter åt honom. Vackra soluppgångar det skulle han fått njuta av i alla fall, för det har jag sett med egna ögon. Ingenstans är en gryning så vacker som just här.

Nej, man vill väl inte ha sin man fast vid en liten vit fyr på Österlen, hur vackert det än må vara där.

Vårt kaffe drack vi på en annan vacker plats, lite mer ”handikappanpassad” kan man säga. Det får ni kanske se en annan gång.

Dagens citat:

Det finns ingenting som är så skönt som att ha det bra och ingenting som är så enkelt. // Tove Jansson

Jag hoppas att ni får en riktigt bra söndag, skönt och bra på alla vis.

Kram Annika

Dela gärna

Den lilla vita fyren på Österlen. Läs mer »

Varm choklad och ostbullar.

2 kommentarer / Familj, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 6 mars, 2020 / Haväng, Österlen, stenören / 2 minutes of reading

Hej hej

Då när jag och Amanda gick från Haväng till Klammersbäck så hade vi såklart stärkande saker med i en ryggsäck.

För även om vår vandring inte var så jättelång så tänkte jag på min dotter, som ju är en ammande kvinna och i behov av mycket näring just nu.

Målet för vår fikapaus var den vackra Stenörens ålabod.

Aldrig någonsin smakar en lunch så bra som när man vandrat ett tag och slår sig ner för att äta det man packat med sig.

Det kvittar egentligen vad det är man tagit med, för allt blir så himla gott när man är ute i naturen. Fast den här dagen hade jag kokt egen varmchoklad med extra socker och extra kakao i. Till det hade vi bredda ostbullar. Den bästa vandrarmaten man kan tänka sig.

Efter den pausen var vi stärkta att vandra vidare.

Men i takt med att timmarna gick så expanderade Amandas bröst, så vi kunde ju inte vandra i all evighet. Bara tanken på den lille Tjabokillen fick dem att växa ännu mer. Tack min fina Amanda för en underbar dag tillsammans. Jag finns här närhelst du behöver en vandrarkompis.

Dagens citat:

Jag älskar att vara mormor. Äntligen kan jag träffa någon som är skallig, dreglar och har blöja – men som inte är min date.

Ja riktigt så gammal är jag förstås inte. Och jag har ju min Stefan som har lite lockar kvar och inte behöver blöja. Dreglar kan han möjligtvis göra ibland, men då är det nog mest snusets fel.

Ha det gott och kram från mig.

Annika

Dela gärna

Varm choklad och ostbullar. Läs mer »

Vårspaning.

Lämna en kommentar / Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 5 mars, 2020 / Hälleviks arboretum, Österlen, stenshuvud nationpark / 1 minute of reading

Hej hej

I helgen var jag med Stefan i nationalparken på lite vårspaning.

Stefan hade fått behandling för sitt nya ryggskott och behövde ”lea ti ryggen litta”, som han sa.

Leda till ryggar, det gör man lysande bra genom att ströva genom Stenshuvuds norra del av nationalparken. Här är stenigt, ojämnt och bra. Perfekt underlag för stela gubbar som behöver mjukas upp en smula.

Under tiden som Stefan linkade fram och mjukade upp kroppen så ägnade jag mig lite mer åt vårspaning.

Plötsligt var de där, mitt framför mina fötter. Alla du bedårande blåsipporna. Utslagna, vackra och utan strumpor.

På arboretets lilla äng stod det gamla knotiga plommonträdet minsann redan i knopp.

Några knoppar hade redan slagit ut och snart kommer trädet att stå i full blom.

Stenshuvud är nog det bästa stället att vårspana på, samtidigt som man mjukar upp äkta hälftar.

Det bästa är att man kan återvända hit hur många gånger som helst och hela tiden upptäcka nya saker.

Dagens citat:

Kärleken är inte blind, den är bara närsynt. Hormoner är blinda.

Ha det gott, kram Annika

Dela gärna

Vårspaning. Läs mer »

Babyfri vandring.

Lämna en kommentar / Familj, Natur, Österlen / Av Annika Olsson / 4 mars, 2020 / Haväng, Klammersbäck, Lindgrens länga, Österlen / 2 minutes of reading

Hej hej

Om man ska ta några timmars paus ifrån småbarnslivet och göra något på egen hand… ja, vad gör man då?

Såklart går man på vandring med sin mamma.

Mitt lilla barnbarn, Scott, är en alldeles förtjusande liten 5 månaders bebis. Men jag skulle sticka under stol med om jag nu skrev att han var ett lätt barn att passa. Det är inte så att han är skrikig, dum och elak, nej nej, inte alls. Han är helt enkelt bara lite för nyfiken, vaken och pigg för sin ålder. Alltså, tar det lite på krafterna att vara hans mamma.

I helgen fick därför Scott vara tillsammans med sin pappa nästan en hel lång dag, så gick jag och Amanda ut på en stärkande tur. Vi startade vid Haväng där jag lovat att visa henne det charmiga lilla utemuseumet Lindgrens länga.

Pigga och glada vandrade vi fram. Vi kvinnor som någon gång fött barn, vet hur den där känslan är, då vi för första gången lämnar bort våra guldskatter. Då man för första gången på länge inte har en unge tätt intill sin egen kropp på flera timmar. Det är en slags frihetskänsla som man både vill ha, men samtidigt inte.

När vi nästan var framme vid Stigalunds gård frågade Amanda mig:

-mamma. var är den där Lindgrens länga?

Ja, den hade vi ju passerat för länge sedan, så någon vidare bra vandringsguide det är jag då sannerligen inte. Asch, den får vi besöka nästa gång Amanda får lite egentid.