fyr

Den lilla vita fyren på Österlen.

Hej hej

Förra helgen då jag och Stefan var på vandring så hade jag siktet inställt på min favoritplats. Den där gulliga lilla vita fyren som står längst ut på udden nedanför berget i Stenshuvuds nationalpark.

Stefan som hade ådragit sig ett rejält ryggskott och kom direkt från ett akutbesök hos sin sjukgymnast gick med små försiktiga kliv över stenarna.

Att sitta på stenhällen vid den lilla fyren och dricka sitt morgonkaffe är nog bland det bästa som finns. Även om det förstås är lite klurigt att ta sig dit. Särskilt om man har både ryggskott och en stelopererad fot.

Trots att jag lockade och försökte visa hur klättringen skulle gå till, så var Stefan skeptisk och tveksam. Med all rätt.

Och kanske hade det varit dumdristigt att locka med honom ner där, för tänk om jag inte kunnat få honom med tillbaka… Då hade han fått flytta in och bosätta sig i den lilla vita gulliga fyren.

Jag skulle kunna komma dit varje dag med mat och förnödenheter åt honom. Vackra soluppgångar det skulle han fått njuta av i alla fall, för det har jag sett med egna ögon. Ingenstans är en gryning så vacker som just här.

Nej, man vill väl inte ha sin man fast vid en liten vit fyr på Österlen, hur vackert det än må vara där.

Vårt kaffe drack vi på en annan vacker plats, lite mer ”handikappanpassad” kan man säga. Det får ni kanske se en annan gång.

Dagens citat:

Det finns ingenting som är så skönt som att ha det bra och ingenting som är så enkelt. // Tove Jansson

Jag hoppas att ni får en riktigt bra söndag, skönt och bra på alla vis.

Kram Annika

 

Fyren vid foten av Stenshuvud.

Gomorron.

Den är så himla charmig, den lilla vita fyren som står på klipporna vid foten av berget Stenshuvud.

Det var en tidig morgon som jag rattade bilen ut mot Karakås och mot Stenshuvuds norra parkering. Långt borta i horisonten glödde himlen som eld. I Ranelids stuga var det mörkt och släkt. Han låg nog på sin rosa kudde och drömde om kärleken och kvinnorna, tänkte jag lite roat.

Hälleviks kås låg där som vanligt, vacker som en dröm. Jag knäppte en bild. En bild som jag vet att min svärfar med stor glädje hade kunnat återbilda i oljefärg åt mig. Nils Olssons älskade Hällevik!

Trots att solen ännu inte gått upp var det tillräckligt ljust för att kunna se. På hala, isiga stenar tog jag mig fram längs vattnet.

Mitt mål var att möta dagen vid den lilla fyren. Fyren som står där på klipporna ut mot havet. Ungefär där som Hälleviks och Krivarebodens fiskevatten möts.

Människor som förmodligen har lite mindre förstånd än andra, hade varit i farten med färgburkarna på den lilla fina fyren.

Jag satte mig med ryggen mot den stabila byggnaden och kände hur hela kroppen och sinnet slappnade av. Lugnet sköljde över mig. Hjärnan blev liksom len  och dess skarpa små krumelurer mjuknade en smula.

När jag var ung och galen, berusade vi oss med billig rom och Coca Cola. Mycket sprit och ett stänk av colan. Erfarenheten har lärt mig att det bästa sättet att berusa sig är att få se solen gå upp här på Österlen. En ensam stund vid havet i total frihet. Helt gratis och ingen baksmälla.

Vackrare än så här blir det aldrig.

När solen steg upp färgades fyren nästan blodröd för en liten stund. Den där magiska stunden när dagen nalkas.

När solen gått upp klättrade jag tillbaka över klipporna till den lilla stigen som ringlar vid bergets fot.

Dagens citat:

Sätt dig ner, tänk efter vad det är DU vill! Uteslut ALLA andras tankar och tycke. Det är i slutändan Ditt liv och Din framtid det handlar om!

Ha en härlig dag.

Kram Annika

Scroll to Top