Hej hej
Om man ska ta några timmars paus ifrån småbarnslivet och göra något på egen hand… ja, vad gör man då?
Såklart går man på vandring med sin mamma.
Mitt lilla barnbarn, Scott, är en alldeles förtjusande liten 5 månaders bebis. Men jag skulle sticka under stol med om jag nu skrev att han var ett lätt barn att passa. Det är inte så att han är skrikig, dum och elak, nej nej, inte alls. Han är helt enkelt bara lite för nyfiken, vaken och pigg för sin ålder. Alltså, tar det lite på krafterna att vara hans mamma.
I helgen fick därför Scott vara tillsammans med sin pappa nästan en hel lång dag, så gick jag och Amanda ut på en stärkande tur. Vi startade vid Haväng där jag lovat att visa henne det charmiga lilla utemuseumet Lindgrens länga.
Pigga och glada vandrade vi fram. Vi kvinnor som någon gång fött barn, vet hur den där känslan är, då vi för första gången lämnar bort våra guldskatter. Då man för första gången på länge inte har en unge tätt intill sin egen kropp på flera timmar. Det är en slags frihetskänsla som man både vill ha, men samtidigt inte.
När vi nästan var framme vid Stigalunds gård frågade Amanda mig:
-mamma. var är den där Lindgrens länga?
Ja, den hade vi ju passerat för länge sedan, så någon vidare bra vandringsguide det är jag då sannerligen inte. Asch, den får vi besöka nästa gång Amanda får lite egentid.
Istället fick jag peka ut Stigalunds gård som ligger så vidunderligt vackert.
Ganska snart var vi framme vid Klammersbäck och den ensamma tallen.
Det har pratats och skrivits mycket om bäckens utlopp som flyttat sig långt norrut i vinter.
Vi iakttog naturens fenomen innan vi vandrade tillbaka längs havet norrut mot Haväng igen.
Dagens citat:
Ett makalöst bra liv innebär inte avsaknad av problem. Ett makalöst bra liv innebär påfyllnad av kärlek och glädje.
Slutet på vår vandring får ni hänga med på i ett annat inlägg.
Kram Annika
