Lindgrens länga

Ett utemuseum och ett vackert fält.

Hej hej

En blåsig kväll passade jag och min dotter på att njuta av de friska österlenvindarna sådär lite extra.

Bästa platsen att bli riktigt blåst på, det är nog Haväng. Dit for vi. Blåst på skönhet blir man förstås aldrig!! Där var precis lika slående vackert som alltid.

Uppe vid Havängsdösen blåste det så vi nästan trodde vi skulle lyfta och fladdra iväg i vinden.

Över de rikt blommande fälten vandrade vi vidare.

Militärernas bunker kändes plötsligt omodern och tråkig, med sin fula graffittimålning från förra sommarn. Ja, jag vet inte om den blev mycket bättre med ett tossigt fruntimmer ….

Vi vek av ifrån havet och styrde stegen mot Lindgrens länga.

Lindgrens länga är inte bara vackert från utsidan. Nej, det är även trevligt att besöka på insidan, som det utemuseum det faktiskt är.

Har ni inte varit där, så gör ett besök. Så intressant och alldeles helt gratis.

Jag och Emmy vandrade vidare ut i den blåsiga sommarkvällen.

Kvällen avslutade vi på det stora magnifika skjutfältet. Fältet, som har en alldeles särskild historia med sina små försvunna byar, tex gamla Knäbäck… Platsen som istället fått det öppna fältet med den unika naturen.  En plats som inte blivit exploaterad och istället kan besökas och njutas av alla.

Dagens citat:

Det finns en frihet som väntar på dig, som vindarna i skyn. Och du frågar; vad händer om jag faller? -Åh men min älskling, vad händer om du flyger?

Ha en fin dag, och våga prova vingarna lite då och då.

Kram Annika

Lindgrens länga.

Hejsan.

Morgonen då jag och min hund Johnny tog oss en vandringstur, passerade vi den lilla vackra stugan, Lindgrens länga.

Dalen i Haväng låg som den vackraste tavla och marken var täckt med alla möjliga blomster. Stigalunds betesdjur blängde nyfiket på oss när vi kom klampandes fram på den sandiga vägen.

Lindgrens länga är ett utemuseum, men från början var det ett litet skogvaktartorp. Min käre Stefan minns nog mest det här huset som ”Franskans lilla torp” från inspelningarna av Bombi Bitt filmen på 60-talet. Jag lovade mig själv att ta mig tid för ett ordentligt besök framöver.

Jag stannade dock till en stund och pratade med kossornas ägare. En pratglad och trevlig karl i sina bästa år. Eftersom vattenståndet var så rysligt lågt i ån för året, ville hans djur rymma över på andra sidan lite titt som tätt. Så det gällde att titta till dem fick jag veta. Från platsen vi stod på, blickade vi ut över den gudomligt vackra ängen och Verkeåns laxtrappa.

Jag tog adjö av mannen och fortsatte min vandring uppför backen med havets vindar i ryggen.

Grödorna växte frodiga, och traktens bönder var nog tacksamma för den nederbörd som kommit under våren.

När vi passerat Stigalunds Gård gick vi genom beteshagen och drog oss ner mot tallskogen och stranden igen.

I den vackra tallskogen växte stora buskar med kaprifol. Om ett tag, när kaprifolen står i blom, kommer doften där att vara oslagbar.

Sedan var vi strax tillbaka på stigen där vi började vår vandring och ganska snart stod vi vid min gamla Volvo igen. Nöjda med att ha tagit vara på dagens första timmar på bästa vis.

När jag backade ut min bil från parkeringen såg jag en vacker svan simma förbi ute vid strandkanten. Fri och lycklig såg den ut, precis som jag själv känt mig den här morgonen.

Om det funnits möjlighet att livnära sig på att gå på luffen varevigaste dag, då skulle det vara min drömsysselsättningen. Oavsett väder och vind så finns det inget mer befriande än att vandra fram dit vindarna bär och njuta av det som kommer i ens väg. Luffare, det är nog mitt drömyrke, om det bara gett lite skrammel i börsen.

Dagens citat:

Vi förstår inte hur värdefull en stund är förrän den är ett minne.

Må väl.

Kram Annika

 

Scroll to Top