Hejsan.
Ikväll måste jag skriva om min makalöst, fantastiska dotter.
Jag har tre underbara döttrar och de är precis lika älskade och fantastiska alla tre. Jag är på pricken lika stolt över dem allihop, och det vet de om såklart.
Men ikväll måste jag välja ut en av dem lite extra och skriva om.
Det är min äldsta dotter som idag fått det smått overkliga beskedet att hon kommit in på något som kallas för recidency. Det är en slags utbildning i USA, som man som veterinär kan ansöka till för att klättra på karriärstegen och bli specialist.
Andréa blev klar med sin veterinärutbildning den 3 juni 2016 och vill ni läsa om den dagen så finns ett inlägg på det här.
Hela tiden som Andréa studerat så har hon varit noga med att på lov och ledigheter resa världen runt för att samla på sig praktik och erfarenheter som hon skulle ha nytta av i framtiden, sa hon.
Hon har varit i Asien och tagit hand om gatuhundar, hon har steriliserat katter på Fidjiöarna, hon har varit på Irland och Australien och jobbat med får. Som mycket ung jobbade hon många somrar på Gärsnäs smågris med att kastrera kultingar. Hon har jobbat med kor på en lantbruksskola och en del på kastreringsbussen här i Skåne. Hon har jobbat med hästar på djursjukhuset i Helsingborg
När Andréa blev klar djurläkare sökte hon in till något som heter internship i Canada. Det är som en betald praktisk utbildning med extremt dåligt betalt och galet mycket arbete.
-Mamma, du ska inte vara orolig, det är inte troligt att jag får någon plats där i Canada ändå … där är så många som söker dit från hela världen … sa hon tröstande när jag såg ledsen ut över tanken på att hon skulle resa bort igen i ett helt år.
Såklart fick hon den osannolika platsen.
Just nu jobbar hon sitt andra år där i Canada. För ett tag sedan kapade hon min blogg och skrev lite om sitt liv där borta. Om det kan man läsa här.
Nu efter jul har hon varit i USA på lite olika ansökningsintervjuer och återigen upprepade hon samma mening ungefär …
-Mamma, oroa dig inte, det är nästan helt osannolikt att få en plats på ett recidency, det finns ju liksom bara några få platser i hela världen som alla de bästa slåss om.
För någon timme sedan fick jag ett kort meddelande på telefonen från Andréa där det bara stod:
Auburn, Alabama
Jag fattade direkt. Såklart hade hon fått platsen. Tre års fortsatt utbildning tills hon kan kalla sig emergency & critical care specialist. Då förmodligen den enda i hela Skandinavien!
Mina tårar rann nerför mina kinder när jag tänkte på hela den långa tiden som hon ska vara borta. Snabbt räknat blir det någon gång på hösten 2021 hon blir klar … men samtidigt är jag så oändligt glad och stolt.
Jag vet att Andréa hela tiden haft siktet inställt på att jobba med de ”stora pågarna” – de bästa veterinärerna.
Lilla enkla Andréa, med de medelmåttliga betygen på gymnasiet, utan någon ekonomiskt hjälp av rika föräldrar. Hon har bara haft sitt eget brinnande intresse som drivmedel och sin charmiga personlighet som fått alla att tycka om henne, både djuren och dess ägare.
Älskade Andréa!!! Du är så värd det här. Trots dina framgångar har du alltid stått med fötterna på jorden.
Lika sprallig, roliga och omtänksam mot vänner och familj. Vi är nog många som vill lyckönska dig idag.
Grattis och lycka till gumman.
Kvällens citat:
Om vi alla gjorde det vi är
kapabla att göra,
skulle vi slå oss själva
med häpnad.
Kram på er alla från en väldigt stolt mamma idag.
Annika
